Gösta Carlssons möte.

Gösta Carlssons påstådda observation av en landad farkost och dess besättning från 1946 är utan tvekan Sveriges mest kända svenska observation av ett ufo. Jag skriver ”påstådda” eftersom det finns en rad omständigheter som jag genom åratal av undersökningar kunnat visa inte styrker Gösta Carlssons egen version. Det skulle föra allt för långt att gå in på alla detaljer i den här artikeln och den som är intresserad av att tränga in i fallet på djupet rekommenderas att läsa min bok ”Mötet i gläntan” som nu kommer ut i ytterligare en ny och utökad upplaga lagom till 75-årsdagen av händelsen.

Av Clas Svahn

Klicka på bilderna för bildtext

I dag står sedan länge ett monument i gläntan utanför Ängelholm. En modell i betong av hur Gösta Carlsson uppfattade den farkost han mötte på platsen den 18 maj 1946. Den är sedan länge en turistattraktion och ett av få ufomonument i världen. Det var här som den då 28-årige Gösta Carlsson mötte varelser från en annan värld.

Eller vad var det egentligen som hände?

Låt oss lyssna till Gösta Carlssons egna ord om hur han beskrev mötet. Gösta själv gick bort 2003:

Det är den 18 maj 1946 och klockan kring 22 på kvällen. Himlen är mörkblå och sikten klar och en lätt bris blåser från öster. Jag har åter tagit plats på fortets stålkupol vid Skälderviksstranden. Jag sitter och lyssnar på den vackra fågelsången från trastar, rödhakar och flera fåglar i kören.

Det börjar mörkna och jag inser att det är tid att bege sig hem. Klockan är 22.45 och jag tänder min orienterarlampa som jag alltid har med mig på kvällspromenader.

Jag går upp på en backe där man har fin utsikt in i både Kronans och Vegeholms skogsmarker. Av en ren tillfällighet kastar jag en blick ner mot gräsgläntan, som man på grund av träden inte ser så tydligt. Jag tycker först att jag ser något ljust därinne, men det kan kanske vara en reflex från min egen pannlampa. Jag släcker den, men fortfarande finns ljusskenet kvar. Det kan ju vara tidiga campare eller ungdomar som håller till där.

Jag beslutar mig för att gå dit. Jag kilar ner för backen och hoppar över en smal grop som samlar upp skogsvatten och rinner ut i fågelkärret. Till höger om mig har jag en rad tallbevuxna sandkullar som skymmer gräsängen en liten bit. Så tar dessa slut, och just som jag ska svänga ut på ängen får jag se en syn som för alltid har etsat sig fast i mitt minne.

I den bortre ändan av ängen, bara några meter från en ensam fura, står en belyst farkost som jag aldrig sett maken till varken förr eller senare. Min första tanke är att det är en tivolikarusell som någon kört dit. Men jag insåg snart att det skulle varit omöjligt eftersom inga vägar ledde fram till gläntan.

Föremålet har en form som något liknar en diskus och det vilar dels på en kraftig fena i riktning mot furan, dels på två teleskopstöd, allt fördelat så att det verkar som om dessa stöd är placerade på lika avstånd från varandra på den cirkelrunda farkosten. Rakt framför fenan på farkostens underdel är en lucka nedfälld med stege och lejdare liknande dem man ser på båtar. Luckan är en och en halv meter över marken och jag ser hur ljus strömmar ut från kabinen. Jag gör ett försök att kika in i farkosten men vinkeln är för snäv. Allt som syns är det starka ljuset.

På farkostens översida finns en strömlinjeformad kabin som jag uppskattar till omkring åtta meter i diameter. Med ungefär en meters mellanrum ser jag ovala fönster, kanske en halv meter långa och cirka 30 centimeter höga. Medan jag tittar på farkosten kan jag inte låta bli att tänka att det är någon som försöker skoja med mig. En tanke som far genom mitt huvud är att det kanske är tyska piloter som har flytt från något läger. Men innerst inne tror jag inte på det själv.

Ovanpå kabinen finns en teleskopmast, nästan som ett periskop på en ubåt. Höjden är ungefär densamma som furan och jag uppskattar farkostens tjocklek på mitten till ungefär fyra meter, vid sidorna till närmare en meter och mastens höjd bör vara om­kring fem meter. Uppe i toppen är den uppsplitsad i fyra delar. En bit ner upptäcker jag den lampa som sände ut det egendomliga violetta sken som jag upptäckte från stigen. Det är riktat nedåt och täcker hela farkosten som en ostkupa med några meter till godo utanför.

Själva ljuskäglan liksom pulserar fram från lampan nästan som vattnet från en fontän. Och egendomligast av allt: ljuset får på detta sätt en krökt bana. Där det träffar marken eller gräset försvinner det med ett gnistfenomen som liknar det som uppstår av tomtebloss. En lukt som av ozon sprider sig genom luften. Det är som om en elektrisk ridå har sänkt sig över farkosten.

Skrovet och kabinen verkar vara utförda i ett stycke. Man kan varken se skarvar eller nitar någonstans. Runt underkanten på farkostens omkrets finns ett antal hål, ej olika dem som finns på turbiner, riktade nedåt och försedda med spjäll.

Några meter framför och utanför spökljusets cirkel står en man iklädd en vit dräkt som verkar nästan gjuten på honom. Han är klädd som våra astronauter är i dag. Hur jag än tittar kan jag inte se varken knappar, dragkedjor eller andra knäppningsanordningar. På fötterna har mannen blå eller svarta korta stövlar som sluter till, runt midjan ett brett svart eller blått bälte, och på huvudet något som liknar en regnkapuschong, bara med den skillnaden att den också täcker framsidan av ansiktet och är gjord av något genomskinligt material. På händerna bär han fingerhandskar. På bröstet hänger en svart sak, som liknar en bälgkamera, men i övrigt ingen utrustning. Mannen verkar vara en vakt. Där jag nu står är jag bara ett tiotal meter från farkosten och kanske sju eller åtta meter från den här mannen.

Det konstiga var att alla vände sig mot mig när jag kom in i gläntan. Det var som om jag var väntad men inte önskad...

Uppe på farkosten vid ett av fönstren finns ytterligare tre män, tydligen sysselsatta med något arbete. Strax nedanför ser jag ytterligare två som assisterar och innanför ljuscirkeln, vända mot mig, står tre flickor. Alla är klädda på samma sätt, i samma helgjutna vita flygardräkt, med samma färg på stövlar och midjebälte. Alla innanför ljuscirkeln har den genomskinliga kapuschongen fälld tillbaka i nacken.

Gösta var nu ungefär tio meter från farkosten och kanske sju, åtta meter från vaktposten. Han kunde se hur männen och kvinnorna som arbetade kring farkosten hade normala jordiska drag och kvinnorna, eller snarare flickorna, hade ljust eller cendréfärgat hår, klippt och lagt efter modernaste snitt. Männens hår kunde Gösta aldrig se, för på huvudet hade de någon sorts liten svart huva, inte olik de man sett stridsvagnsförare vara utrustade med. Från huvan gick något som liknade öronproppar och det verkade som om personerna kring föremålet konverserade med varandra genom dessa kalotter, utan att röra munnen. Då hände plötsligt något.

Mannen som står utanför ljuscirkeln – och som jag nu efteråt förstår tjänstgjorde som något slags vakt – gör ett perfekt stopptecken med ena handen höjd. Det är en åtbörd som inte kan missförstås och jag stannar också. Jag har fortfarande pannlampan på huvudet, fast släckt. Vaktmannen vrider sin svarta bälgkameraliknande grej mot mig och jag får intrycket av att det är för att ta något slags bild. Jag tycker mig höra hur det knäpper till i lampan, som jag har släckt, men tänker inte mer på det.

Jag är på väg att gå några steg närmare honom, men han höjer ögonblickligen handen och samtidigt tycker jag mig höra ett klick från min pannlampa. Jag blir stående stilla och samtidigt gör vaktmannen ett varv runt farkosten, hela tiden på yttersidan av ljuscirkeln. De båda männen och flickorna återgår till sitt arbete på kabinfönstret. Det är möjligt att det är två vaktmän med en placerad på farkostens baksida. Detta kanske kan förklara att det alltid finns en man mot den sida där jag står.

Jag känner mig ungefär som ett vilt djur måste göra utanför den ljuscirkel som safarijägare brukar göra upp i Afrika. Så plötsligt kommer en mörklockig flicka nedför trappan på kabinen under farkosten. I handen har hon något som liknar en bag och hon delar ut bägare till både män och kvinnor.

Alla slutar upp med sitt arbete och dricker ur dessa bägare. Så får jag plötsligt lust att gå fram till dem och prata lite, men så fort jag tagit ett steg står vaktmannen åter framför mig med handen höjd till stopptecken och alla tittar allvarligt på mig. Också vakten ser allvarlig ut, som en bestämd polis – hit men inte längre! Han släpper mig inte med blicken en sekund.

Det är som om "ostkupan" av ljus skärmar av farkosten från omgivningen och att vaktposten är placerad utanför för att se till att ingen försöker ta sig in. Kanske hade jag blivit skadad om jag försökt passera ljuset.

När jag tar ett steg tillbaka fortsätter alla med sitt jobb och jag känner mig en aning tillplattad. Två av flickorna ler så vackert mot mig och jag ser deras blixtrande vita tänder. Jag kan skryta med att jag inte brukar vara rädd för någonting, och jag har tillbringat tillräckligt mycket tid i skog och mark för att varken tro på fan eller trollen. Men detta är ändå alltför egendomligt.

Människorna får mig att tänka på folk från en pingstkyrka eller något sådant. Alla lika lyckliga och glada. Man får intrycket att de inte har några bekymmer, att de hade löst alla problem.

Under tiden jag står där kan jag se hur besättningen går ut och in i farkosten med hjälp av stegen intill fenan. När de gör det ser jag hur stödbenen rör sig; de är teleskopiska och fjädrade som noshjulet på ett flygplan.

Just som jag ännu en gång tänker ta några steg framåt för att se vad som händer kommer den mörkhåriga flickan ut från kabinen igen. I handen håller hon ett ljust, blänkande föremål som alla de andra intresserat tittar på. Så tar hon några steg fram till ljuskäglans slut och kastar med en snabb rörelse ut föremålet. Det faller ner vid en liten kulle som jag noga tar ögonmärke på. Samtidigt hör jag ett pärlande glatt flickskratt, och först nu går det upp för mig att jag inte har hört ett ljud från någon innanför ljuscirkeln på hela tiden. Däremot har jag tydligt hört vaktmannen, när han trampar i gräset och knäcker småkvistar som ligger utströdda överallt.

Hela scenen börjar ändå till slut att verka egendomlig, och fast jag tillhör de personer som inte använder och aldrig har smakat alkohol i någon form, och således inte kan skylla på hallucinationer eller annan inbillning, beslutar jag mig ändå att först gå en runda tillbaka till Skälderviksstranden och sedan komma tillbaka och se om allt finns kvar. Det tar väl ungefär tjugo minuter att komma ner dit. Jag tar av mig skor och strumpor och går ut i vattnet och badar fötterna för att vara säker på att jag inte drömmer. Och det är kallt som bara den så nog är jag vaken alltid.

Trots allt verkar det hela en aning kusligt. Jag beslutar mig för att följa stranden en bit och ta en annan väg tillbaka så att jag kommer fram på baksidan av den egendomliga farkosten. När jag kommer ungefär halvvägs går jag upp på sanddynerna igen och sätter mig på toppen av ett gammalt fort för att ta på mig strumporna och tittar bort mot den plats där den ska befinna sig. Här är tät ungskog, så jag kan ingenting se.

Men så plötsligt ser jag ett rött sken. Först tror jag att det är månen som håller på att gå upp men sedan ser jag att så inte är fallet. Sakta och majestätiskt höjer sig den tunga farkosten, som jag nu kan se tydligt. Det är nästan som en ballong som stiger. Endast ett vinande ljud som från en dammsugarmotor hörs. Högre och högre stiger den med en krans av rött ljus från turbinhålen. På 400–500 meters höjd saktar den in en aning, pendlar lite i sidled, och jag kan nu se att antennen är neddragen och att fenan och landningställen troligtvis också är infällda.

Det är lite disigt men hela manövern syns klart och hela farkosten strålar av ljus från kraftfältet och kabinfönstren. Så skevar den så att den står snett mot den ljusa natthimlen. Det röda skenet blir intensivare och så börjar den skjuta våldsam fart. Efter en liten stund övergår det röda skenet i violett och nu verkar den röra sig nästan med samma snabbhet som en solkatt. Den pendlar lite, precis som om den sökte något. Så börjar skenet bli rödaktigt, farkosten saktar in ett ögonblick, så kommer det violetta ljuset igen och samma fruktansvärda hastighet. Tre gånger ser jag farkosten göra denna manöver innan den definitivt försvinner in över Ängelholm.

Jag står kvar en god stund på sanddynerna och är ganska överväldigad och skakad av vad jag sett.

Först flera år senare, när rapporterna om okända föremål började bli allt fler, sätter jag min observation i samband med dem. Kanske var det trots allt inget hemligt vapen som jag hade sett. Kanske var det inte ens en farkost från jorden... Så mycket kan jag säga, att om detta jag såg var människor från en främmande planet så var det såvitt jag kunde se inte någon större skillnad på dem och oss. Kanske betydligt mer avancerade i sin utveckling, men i övrigt i fråga om längd, utseende och så vidare, så tror jag att om man tagit av dem flygdräkterna, skulle vi knappast kunna skilja dem från oss själva. Jag travar tillbaks över sanddynerna för att gå den vanliga vägen hem.

Landshövdingevägen är ojämn och svår att cykla på så jag ömsom går ömsom trampar en liten bit. Det har nu blivit mörkare och för att kunna se vägen bättre försöker jag tända min pannlampa. Fast jag slår till strömbrytaren får jag inget ljus.

Jag skruvar av bottnen och tar ut batteriet. Det känns varmt, så det måste ha blivit någon kortslutning. Ett ögonblick tänker jag på vaktmannen och det mystiska klick jag tyckte mig höra, när han riktade den svarta grejen mot mig. Men detta verkar för fantastiskt.

När jag sedan dagen efter satte i ett nytt batteri fungerade lampan åter oklanderligt. Givetvis kan det ha en naturlig förklaring men det hände i samband med allt det här för jag hade den tänd ända tills jag gick ner mot ljuset. Då släckte jag den eftersom jag tänkte ta dem på bar gärning om det var några grabbar som eldade. Det har aldrig hänt vare sig förr eller senare.

Så långt Gösta Carlssons egna ord som han skrev ned dem för mig.

När Gösta Carlsson fortsatte Landshövdingevägen hem den kvällen följde han grusvägen med sin cykel intill sig. Pannlampan var sönder och det blev inga mer avstickare in i skogen. När han lade sig på sängen för att sova gick det inte. Händelsen i gläntan hade varit uppskakande och tankarna kretsade kring det underliga skeppet och människorna utanför det. Innan han till slut lyckades somna bestämde sig Gösta för att omedelbart nästa morgon, så snart det blivit ljust, återvända till platsen.

Tidigt nästa morgon, efter en kopp starkt kaffe tog Gösta cykeln och gav sig av ner mot stranden. När han kom fram till gläntan såg han spår efter farkosten och hittade dessutom de föremål som besättningen kastat ut. Två muggar, en guldring och en stav i genomskinlig kristall.

I dag står ett monument i betong på platsen. Uppfört på beställning av Gösta Carlsson. Själva tefatet i storlek 1:8 och med de spår som föremålet ska ha lämnat efter sig i marken gjutna i betong också de. Men minst ett av spåren är felgjutet och går i dag omlott med ett av de andra.

På bilden från 1963 syns två av ringarna tydligt. Dock inte den tredje, överlappande ringen som kallas ”Inre turbinstråle”. Bilden är tagen från en höjd av 900 meter och mycket detaljrik. Ändå saknas såväl fenan som landningsställen. Det vi ser i dag kan vi alltså inte vara säkra på är det som Gösta Carlsson såg 1946. Och det är han själv som har förändrat den bilden.

Platsen är mycket välbesökt och har blivit en turistattraktion men många ängelholmare passerar också under sina promenader i fågelreservatet. Efter att ha varit eftersatt under flera år rustades området upp av Ängelholms kommun.

En ståltråd som under många år gick runt hela platsen för att markera var ”ostkupan” träffade marken är numera borta eftersom den ansågs vara en fara för både djur och människor.

En bit därifrån finns den ”grav” som Gösta Carlsson påstår att besättningen började gräva för att begrava några av som omkommit vid en olycka i rymden. Men graven förblev oanvänd och de döda togs istället med ut i asteroidbältet där de begravdes. Allt enligt Gösta Carlsson.

Första gången jag träffade Gösta Carlsson var den 6 augusti 1987. Då hade jag skrivit och ringt, tjatat och förklarat varför jag ville besöka honom i åtskilliga månader. Gösta Carlsson var en ikon inom svensk ufologi. Hans möte med en landad farkost i en glänta utanför Ängelholm den 18 maj 1946 var legendarisk. Den nämndes i de flesta ufoböcker, i otaliga tidningsartiklar och alla kände till hans berättelse.

Men ingen hade tidigare gett sig tid att försöka undersöka omständigheterna kring händelsen.

När vi slutligen träffades i hans villa i Ängelholms södra utkant möttes jag av en storvuxen man med ett fast handslag. En person som var van att bli åtlydd och lyssnad på och som kanske inte alltid gav de svar på mina frågor som jag ville ha. Gösta Carlsson visade sig också vara en välbyggd man som höll sig i trim med tyngdlyftning och löpning. Detta vårt första möte skulle bli inledningen på något som med tiden växte till en vänskap och ömsesidig respekt mellan oss trots att vi ibland befann oss på var sin sida av staketet. 1995 resulterade det i en gemensam bok med titeln ”Mötet i gläntan”.

Mina många möten och samtal med Gösta Carlsson var ibland frustrerande. Vid ett tillfälle reste jag ned från Luleå, där jag då bodde, till Ängelholm för att äntligen få se den så omtalade kristallstaven som skulle ha en serie ovanliga inskriptioner. Och ringen, den av guld med en grönmelerad sten som han tidigt på morgonen den 19 maj 1946 sa sig ha hittat på marken på platsen för landningen tillsammans med två muggar som senare förstördes vid en brand.

När jag väl kom fram blev jag som alla andra gånger insläppt i ett avsides beläget rum, belamrat med minnen från de framgångsrika åren med ishockeyklubben Rögle. På bordet stod som vanligt en skål med några frukter och en läskedryck. Något annat bjöds det aldrig på i det Carlssonska hemmet oavsett om vi samtalade i timmar. Och någon annan del av huset fick jag aldrig se.

Men någon stav och ring hade Gösta inte att visa upp. På något sätt hade han glömt det och de befann sig ”på annan ort”. Med det beskedet fick jag nöja mig och efter en kortare intervju var det bara att bege sig tillbaka mot Luleå.

Till slut fick jag ändå se dem, en dag i september 1994. Eftersom jag har beskrivit händelserna kring detta i vår bok ska jag inte gå in på detaljerna, men den cirkus som uppstod kring visandet av fynden från gläntan glömmer jag aldrig. Jag spelade in det hela på band, liksom det mesta annat som jag gjorde tillsammans med Gösta och när jag åter lyssnar på bandet skulle man kunna tro att det rörde sig om något hemligt och mycket farligt vapen som skulle visas upp. Det var bara genom min egen envishet och genom diverse lätt förtäckta hot som jag den här gången faktiskt fick ta staven i min hand och känna på den.

Gösta Carlsson själv ”skyddade” sig mot den strålning han trodde att föremålen utsände genom ett par gula städhandskar i plast.

”Mötet i gläntan” blev ett försök till en kritisk granskning av en svensk kontaktpersons berättelse. Dessutom ett försök att göra detta i samarbete med personen själv – ett unikt företag som mig veterligen ännu saknar sitt motstycke. Att analysera och kritisera den person man skriver om samtidigt som personen har tillgång till allt är en svår uppgift. Eller borde åtminstone vara det. För trots att jag kritiserade och dissekerade hela Gösta Carlssons berättelse så hade han få invändningar. Ett problem var att berättelsen kom att förändras på vissa punkter under årens lopp. Ibland fann jag mig sittande med flera olika varianter av samma historia.

För det finns flera svårigheter när det gäller Gösta Carlssons historia. Låt oss titta på bara ett par av dem som gäller den kanske viktigaste pusselbiten i gåtan – de fysiska föremål som Gösta Carlsson påstod sig ha hittat i gläntan.

Tidigt på morgonen den 19 maj 1946 hade Gösta Carlsson alltså återvänt till gläntan. Det var då han hittade en guldring, en stav och ett par muggar. Under alla år som jag själv hade kontakt med honom påstod Gösta också att muggarna innehållit ett slags gulvit, väldoftande vätska och att förstörts vid en brand i hans pollenlager 1952. Döm om min förvåning när jag i oktober 2003 i boken ”Cernelle – de första femtio åren” fick läsa en intervju med Göstas förtrogne och gode vän Curt Bergquist och där Bergquist utan omsvep berättade att det inte alls var på det viset. Bergquist hade när jag talade med honom 1994, inför arbetet med ”Mötet i gläntan”, inte velat uttala sig om hur han såg på händelsen. De fjorton frågor som jag i juni det året skickade till honom i ett brev blev aldrig besvarade. Nu berättade han oväntat att muggarna inte hade förstörts och sannolikt inte ens förvarats i lagret.

– Nej, det är inte sant att de förstördes. Jag var produktionschef på Cernelle på den tiden och en dag 1967 satt jag i labbet och jobbade när Gösta kom och bad mig rita av muggen och staven, berättade han när jag ringde upp i januari 2015.

Enligt Curt Bergquist hade Gösta kommit in i laboratoriet med en papperspåse i handen. Där satte han sig ned och berättade att han sett ett flygande tefat som landat.

– Han öppnade påsen och plockade fram staven och bägaren som han sa att han hade fått av besättningen på tefatet. Jag var mycket skeptisk till det hela men lovade att skissa av föremålen. Nästa dag kom Gösta tillbaka och fick kopiorna av mina skisser. Det var första gången jag fick höra talas om staven och ringen.

Curt Bergquist beskriver den mugg han fick se som en decimeterhög bägare med en 15 centimeter lång pip. Den var koniskt cylinderformad, gjord av metall och liknande en smörjkanna med den långa pipen vinklad i 45 graders lutning. Pipen verkade vara skruvad på. Vilken typ av metall den var gjord av kan Curt Bergquist inte säga.

– Den liknade inget som jag hade sett förut, den var synnerligen ovanlig. Men jag kan tänka mig att man stoppade in den i munnen och drack. Gösta sa att de hade använt den till att dricka ur.

När han mejlade över skannade kopior av ritningen var de daterade den 2 augusti 1967 och där syntes också hur ett sugrör går ned mot muggens botten, inuti dryckeskärlet. Märkligt nog börjar det smalare sugröret i en bred mynning som borde ha gjort att läpparna fått hållas brett isär när drycken skulle sugas upp. Något som måste ha gjort drickandet svårt och ineffektivt. Konstruktionen får kärlet att mer likna en prydnad än en praktisk flaska. På kanten syns också ett slingrande mönster som två sinuskurvor något ur fas.

När det gäller Gösta Carlsson och hans berättelse är ingenting enkelt. Var det originalmuggen från 1946 som Curt Bergquist fick se och göra en ritning av? Eller var det en replik som Gösta själv låtit göra? Brann originalen upp 1952 eller hade Gösta placerat dem på en annan plats tillsammans med staven och ringen? Gösta Carlsson var också tydlig med att han upptäckte sugröret genom att hålla muggarna mot en stark lampa. Ljuset gjorde det möjligt att se in i muggarna. Något som inte går att göra om föremålen skulle ha varit gjorda av metall.

Plast eller metall. Det är frågan. Uppbrunna eller sparade är en annan.

Men det är ändå staven som blir det största frågetecknet när jag nu försöker hitta belägg för att Gösta Carlssons berättelse trots allt kan vara sann. En sak slår mig direkt när jag ser ritningen. Curt Bergquists teckning av staven visar ett avlångt föremål med fasade kanter och med en slät och fin yta som slutar i en skada som hade den smälts ned under mycket hög värme – vilket också var Göstas teori. Men en sak saknas. De fem runliknande bokstäverna med strecket under sig och stjärnan till vänster är inte där på teckningen från 1967, vilket de inte heller är på teckningen på en teckning Gösta säger att han gjorde på ett dagboksblad ett år senare. Den stjärna som ristats in på undersidan saknas också på ritningen och teckningen.

När jag frågar Bergquist hur det kommer sig att han inte tecknade av inskriptionerna svarar han:

– Mycket enkelt! Där fanns ingen inskription på staven. Jag skissade helt enkelt av den stav som Gösta kom med. Tror att det var en kvartsstav med åtta kanter. Den brända delen hade inget sot utan var smält till en oregelbunden yta.

Plötsligt står jag med information som åter ställer Gösta Carlssons hela berättelse i ett nytt ljus. Hur kan en stav, som Gösta påstod var så hård att diamantklingor inte kunde ta sig igenom, under åren ha fått ett antal runliknande tecken och ett par stjärnor inristade i sig?

För mig är det svar som ligger närmast till hands att det var Gösta själv som ristade in dem. Och i så fall rörde det sig inte om något hårdare mineral, i alla fall inte av någon ”utomjordisk” hårdhet som Gösta alltid velat göra gällande.

När jag i augusti 1990 talade med Nils-Eric Quist, som då var värderingsman för smycken och ägare av guldsmedsaffären Mandahls efterträdare AB i Helsingborg, så berättade han för mig att Gösta Carlsson varit en av de tidigaste sliparna i Sverige men också att han aldrig var särskilt bra på detta. Och det är också så det ser ut när man synar inskriptionen. Den som gjort den har knappast besuttit någon utomjordisk teknik utan halkat med verktygen och lämnat fula spår på dess yta. Sannolikt är ”de utomjordiska tecknen” gjorda av Gösta Carlsson själv.

Detta är inte det enda problemet med den stav som Gösta Carlsson lät ställa ut i Ängelholm 1996. På Curt Bergquists skalenliga ritning från 1967 är måtten tydliga: 7 centimeter lång och 3,5 centimeter bred och lika hög. Då med den brända delen inräknad. När Gösta Carlsson mäter upp den med sin tumstock på plats i gläntan dagen efter händelsen 1946 får han helt andra mått: 12 centimeter lång, 5 centimeter bred och 4 centimeter hög. Då jag själv i september 1994 får möjlighet att mäta den blir måttet: 7 centimeter lång, 5 centimeter bred och 3,5 centimeter hög.

Det rör sig helt klart om två olika föremål eller om två olika historier. Kanske tre.

Det är givetvis omöjligt att en stav med en tydligt bränd ända, gjord av ett ämne som inte går att kapa med diamantsåg, plötsligt har tappat 5 centimeter i längd mellan 1946 och 1967. Och lika svårt att förklara är ju hur denna stav kan vara lika lång mellan åren 1967 och 1994 trots att den helt klart förlorat hela den del som var bränd. Dessutom har ett antal runliknande tecken ristats in på dess yta.

Och hur kommer det sig att Gösta, som han berättat flera gånger, sett solen blänka i kristallstavens yta när han återvände till gläntan den 19 maj 1946 – vilket gör att han lyckades hitta den. Men senare, i en av mina många intervjuer med honom, förklarade Gösta att han inte kunde se inskriptionen på staven för att den var bränd och sotig. Hur kunde då solen ha blänkt i den?

Vid flera tillfällen när jag träffade Gösta Carlsson, inte minst den 9 september 1994 då jag för första gången fick se staven och ringen, poängterade han att staven var bränd och sotig och att sand hade fastnat på alla sidor när han hittade den i gläntan. Gösta säger också att han aldrig själv gjorde rent den och följaktligen heller inte såg inskriptionen eller stjärnorna förrän långt senare. Men i ett maskinskrivet manus där han berättar om händelsen ger han en helt annan version av hur han upptäckte staven och ringen liggande på marken dagen efter händelsen:

”Så såg jag något som glimmade i gräset och jag tog upp en glänsande stav av violett kvarts cirka 4 centimeter tjock och cirka 7 centimeter lång. Den hade fasade hörnor och var bränd och smält i ena änden.”

Här berättar Gösta om en ”glänsande” stav helt ren från sot och sand. Några inskriptioner nämner han heller inte. Detta går givetvis inte ihop. Båda versionerna kan inte vara riktiga.

En annan försvårande uppgift kom från Gösta själv där han för mig berättade hur en sedan länge avliden vän, apotekaren vid Cernelle Erik Tönisson, tillsammans med Gösta 1957 besökt gläntan för att undersöka om marken var radioaktiv. Idén var givetvis Göstas. Tönisson tog prover som enligt Gösta senare visade på en ovanlig sorts radioaktivitet. ”Strålningen var bunden på något annat sätt”, sa Gösta till mig senare. Hur man nu skulle kunna mäta upp en sådan sak.

Eftersom uppgifterna kom från Gösta och var av stor betydelse ville jag få dem bekräftade. Därför intervjuade jag Erik Tönissons fru Cally i början av mars 1994. När jag blev varse att mannen var död frågade jag frun vad hennes intryck var av Gösta Carlssons berättelse. Cally Tönisson var mycket negativ och trodde inte ett ord på den. Att mannen skulle ha varit där förnekade hon bestämt. I mitt manus skrev jag:

”Erik Tönisson är död sedan flera år men hans maka Cally avfärdar det hela som struntprat.

– Erik har aldrig varit inblandad i några sådana prover. Han hade över huvud taget aldrig varit på platsen och hittade inte ens dit när vi skulle leta efter den i början av 70-talet efter skriverierna i tidningarna, berättar hon.

– Hade han varit där med Gösta borde han väl ha hittat dit igen, eller hur?”

Så vem var han då, denne Gösta Carlsson? Den frågan är inte lätt att besvara.

Utan tvekan var han en entreprenör och en person med stor handlingskraft. Han var också en person som fick se sin idé gå från förhoppningar till succé och med tiden blev han vd för sitt eget företag. I boken ”Cernelle – de första femtio åren” som företaget gav ut tidigare i år beskrivs hur Gösta i slutet av 70-talet drog sig tillbaka allt mer och till slut kom att sköta sitt vd-jobb hemma från villan. 1982 gick han så i pension. När jag träffade honom fem år senare var han en man som sällan lämnade sin gula tegelvilla. Det var alltid där vi träffades och de få gånger som han hade lovat att ställa upp för media reste han aldrig längre än till den glänta där allting började, några få kilometer från huset.

Gösta Carlsson var oerhört självuppslukande. Han visade sällan förståelse för de problem som jag själv hade och trots att vi samarbetade under många år kände jag ibland hur han förde mig bakom ljuset. Liksom många andra kontaktpersoner som jag har mött saknade Gösta Carlsson empati. Han levde i sin värld med sina regler. När jag med jämna mellanrum försökte bryta mot dem reagerade han utan förståelse. För mig var det nödvändigt att få veta saker som var staven befann sig och svaret att den var skickad till USA där några forskare höll på att ta fram en ufomotor med dess hjälp övertygade mig aldrig.

Redan 1995 lovade Gösta att UFO-Sverige skulle få analysera staven på ett oberoende laboratorium, ett löfte han upprepade i radio under vår riksstämma och utställning i Ängelholm 1996. Han lovade också att jag skulle få den när allt var klart. Men av löftena blev det aldrig något. Kanske för att han förstod att en analys inte skulle stärka hans historia.

Inte heller fick jag se de papper han förvarade i sitt arkiv i källaren och som senare när Gösta togs in på ett pensionärsboende i Strövelstorp flyttades till en annan lokal inne i Ängelholm. Trots att jag förklarade för honom hur viktigt det var att få ta del av den analys som han själv en gång låtit göra, att få läsa breven från alla dem som måste ha skrivit till honom genom åren eller att få se originalanteckningar från åren efter händelsen möttes jag hela tiden av halva löften och undanflykter. Några enstaka originaldokument lyckades jag faktiskt få men med tanke på hur mycket mer det fanns så var det en stilla rännil.

Man skulle också kunnat tro att Gösta Carlsson, som med tiden blev en mycket välbärgad man, skulle unna sig ett liv i lyx. Men trots förmögenheten levde han mycket enkelt, gick klädd i pullovertröja eller enkel skjorta och gav sig aldrig ut på några resor.

Monumentet i Sibirien besökte han nästan aldrig. Under en teveintervju på platsen blev han hastigt illamående och fick köras till sjukhus. Efter det återvände han inte gärna till gläntan. Han ansåg att det kom någon form av strålning från den grop som besökarna grävt i utkanten av själva gläntan, den grop som skulle ha blivit de förolyckade besättningsmännens sista vila. På samma sätt ansåg han att framför allt ringen utstrålade farliga partiklar.

Gösta var också övertygad om att farkosten från 1946 skulle komma tillbaka igen och att den skulle landa på samma plats som förra gången. Han nämnde flera tänkbara årtal, alla sedan länge passerade. Hans efterlängtade besökare kom aldrig tillbaka.

I dag är han borta, denne ovanlige man med sin lika ovanliga historia. Den 24 september 2003 drabbades han av stroke i sin lägenhet på det pensionärsboende dit han flyttat och fördes till Ängelholms lasarett där han avled den 4 oktober 2003. In i det sista levde han som den tillbakadragne man han trots allt var. På sjukhuset togs han in på ett rum under anonymitetsskydd och få visste att han hade insjuknat. När han begravdes fick ingen utom dottern närvara.

Kvar kommer minnet av en övertygad och viljestark människa att finnas, en person som ansåg sig ha stått i kontakt med varelser från andra världar och som reste ett monument på platsen. En person som gått rakt in i den svenska ufohistorien men vars historia inte har klarat en ordentlig granskning.

Glöm inte att kolla in på Pollenkungen.se

UFO-Sveriges Radio om Mötet i GläntanMötet i Gläntan