Detta kan du se på himlen i oktober 2024
Himlen uppvisar en mängd olika företeelser och fenomen som en del av vår natur, som i sin vidaste definition syftar på allt, från det subatomiska till det kosmiska. Vi i vår lilla guide håller oss dock normalt till det som är visuellt från vår plats på ytan av jordklotet. Men bara för att det syns kan det, om man inte har kunskap, vara svårt att förstå vad det är, och det är här denna guide kan göra nytta.
Allt som oftast kan innehållet i himmelsguiden härledas till den celesta mekaniken, den del av astronomin som behandlar rörelserna hos planeter och deras månar, asteroider, och kometer, framför allt i vår visuella närhet. Dessa rörelser styrs huvudsakligen av himlakropparnas inbördes gravitation, men även av effekter inom astrodynamiken, där man beräknar banor för människoskapade satelliter och rymdsonder, som också de kan vara föremål för misstolkningar.
Här finner ni lite av vad månaden oktober 2024 har att erbjuda.
Av Tobias Lindgren
När månaden startar vid midnatt finner vi ganska lågt i öster ett stort kluster av objekt med väl synlig magnitud, innehållande följande i riktning mot söder:
Castor, Pollux och den röda planeten Mars i stjärnbilden Tvillingarna med skenbar magnitud mellan 0,5 och 1,5.
Betelgeuse i Orion har precis orkat över horisonten, och stannar där liksom hela stjärnbilden tills dess att morgonljuset dränker den.
I Kusken hittar vi nummer sex på topplistan över ljusstarka stjärnor på hela himlen, nämligen Capella med en magnitud på 0,24.
Innan vi kommer fram till oxen hittar vi solsystemets gigant bland planeterna, Jupiter, som vid tillfället är det ljusstarkaste objektet ovan horisonten.
Därefter stjärnbilden Taurus eller som vi oftare säger Oxen, som i centrum huserar den 14:e på ljusstyrkelistan, den röda jättestjärnan Aldebaran.
Strax ovanför Aldebaran befinner sig Plejaderna, som kan se ut som en mycket liten Karlavagn, varför det inte är helt ovanligt att UFO-Sverige får in rapporter med referenser till "Lilla karlavagnen", men som egentligen är Plejaderna.
Ytterligare 5 grader söderut finner vi den sjunde planeten från solen, Uranus, även om denna egentligen inte platsar här med sina ynka 5,66 i magnitud, vilket väl knappas är synligt för det blotta ögat om inte observationsförhållandena är optimala.
Allt detta ryms inom en vinkel på 50 grader centrerat kring väderstrecket öst.
Vi fortsätter till nästa väderstreck som är söder och finner planeten Saturnus på en höjd någonstans mellan 10 och 20 grader över horisonten, beroende på var i Sverige man befinner sig.
I väster gör sommartriangeln, med Altair, Deneb och Vega allt för att hänga sig kvar innan vintern kommer.
Skenbar magnitud infördes som begrepp år 1856, som då definierades med Polstjärnan som grund, vilket snart visade sig vara mindre bra då Polaris, som den egentligen heter, är variabel i ljusstyrka, varför man i stället valde stjärnan Vega i stjärnbilden Lyran som referens och som då sattes till exakt noll. I dag har vi bättre mätmetoder och Vega skiner upp den västra natthimlen med magnituden 0,09. De andra i sommartriangeln Altair och Deneb har magnitud 0,82 respektive 1,29.
Kan det vara det här som är förklaringen till att Polstjärnan fått sin kändisstatus?
I norr hittar vi just Polaris, som bara är 48:e på listan över ljusstarka stjärnor på natthimlen i Lilla björn, men även den större björnen, med sitt på norra himmelssfären mest välkända asterism Karlavagnen. Stjärnorna som utgör själva Karlavagnen Dubhe, Merak, Phecda, Megrez, Alioth, Mizar och Alkaid är dock inte lika kända till namn. Asterism är i astronomi ett mönster av stjärnor, sett på stjärnhimlen, som inte räknas som en officiell stjärnbild.
Angående optimala förhållanden vill jag gärna slå ett slag för Darksky och Ljusföroreningskartan, där ni kan läsa och se hur väldigt många människor tycks vara rädda för mörkret, trots att just mörkret är en bristvara som blir alltmer sällsynt.
Ett astronomiskt objekt som i brist på kunskap tidigt misstolkades som varande en nebulosa är Andromeda, men som vi i dag vet är en spiralgalax. Den enda galax, förutom vår egen vintergata, som vi kan se om syn och förhållanden är just optimala. Galaxen är för oss här i Sverige alltid över horisonten, alltså cirkumpolär.
Den andra oktober kan nämnas att årets sista solförmörkelse blir ett faktum, en ringformig, men tyvärr inte synlig från Sverige då den sveper in över Stilla havet vid 16-tiden från en punkt nordväst om Kiribati ner emot och passerar över de sydligare delarna av Chile och Argentina för att till slut lämna jorden vid Sydgeorgien sex timmar senare. Ringformen kommer sig av att månen når sitt apogeum under förmörkelsen, alltså att månen inte riktigt klarar av att täcka solskivan, när den är som längst från jorden. Den kastar också en mindre kärnskugga på jordklotet än vid en total förmörkelse. Avståndet mellan månen och jorden når som längst 406 516 km.
Även om vi från Sverige inte ser någon solförmörkelse denna gång kan det vara på sin plats med en Varning. Titta aldrig på objekt nära solen utan lämpliga säkerhetsåtgärder. Var extra noggrann med att aldrig rikta optiska instrument mot solen och titta inte i dem. Om du gör det kan du få obotliga ögonskador eller bli helt blind.
Sputnik 1, den första konstgjorda satelliten sköts upp den 4 oktober 1957, och sedan dess har mer än 12 000 satelliter lagts i omloppsbana runt jorden. 7 600 befinner sig fortfarande i rymden, varav 4 700 är i bruk. Och fler blir det i snabb takt, varför siffrorna här måste tas med en stor nypa salt. I takt med att nya, omfattande satellitprojekt genomförs, inte minst Starlink från SpaceX, som har som mål förse hela planeten med internetuppkoppling med ett fullt utvecklat nätverk med över 40 000 Starlinksatelliter, så blir den nära rymden bara trängre. Även om inte Starlinksatelliter syns för oss amatörer här nere på marken när de nått sin destination, så blir det många objekt i den nära rymden som kan förstöra för de som vill studera och fotografera en ostörd stjärnhimmel. Natthimlen är alltså fylld med satelliter och rymdskrot som till synes kan bete sig annorlunda och konstigt, men är i de flesta fall sådana objekt man med enträget arbete kan härleda och identifiera, om tidpunkten är dokumenterad.
ISS den internationella rymdstationen har väl nu fått sitt "bäst före" datum, även om den kanske hinner med över hundratusen varv till innan det är slut. Så vi får passa på att kolla in synliga passager innan rymdstationens era är över. Från den 20 oktober kan man se passager från Sverige igen om förhållandena är bra.
Meteorer
Hösten är med sina mörkare kvällar en glädjande tid för oss som gillar att skåda meteorsvärmar och först ut är Draconiderna som kulminerar den 8 oktober och vars ursprungskropp är en komet vid namn 21P/Giacobini-Zinner. Meteorerna ser ut att komma från en punkt på himlen som kallas för radianten och ligger för Draconidernas del, av förklarliga själ i, stjärnbilden Draken. Draken är en något mindre iögonfallande stjärnbild utan några superstjärnor att fästa blicken på, även om den tar stor plats på himlen, trots att den är slingrig, lång och smal där den befinner sig mellan Stora och Lilla björn på norra stjärnhimlen, eller ska man säga mellan Karlavagnen och den riktiga Lilla karlavagnen, som kröns med Polstjärnan på himmeslsfärens nordligaste punkt. Man kanske inte ska förvänta sig för mycket av Draconiderna som har en frekvens på uppemot 15 meteorer per timme.
Orioniderna är andra meteorregnet i oktober där det största antalet meteorer kommer på himlen på kvällen den 20:e fram emot morgonen den 21:a. Tyvärr kommer en allt för väl upplyst måne att blanda sig i leken strax ovanför radianten i Orions stjärnbild. Är övriga förhållanden idealiska kan denna meteorskur producera 20 meteorer eller fler per timme. Orioniderna har en betydligt mer känd komet att tacka för sin existens, nämligen Halleys komet, som åter började sin färd mot solen i december förra året.
Månen
Som vi såg ovan så förmörkar månen solen den andra oktober, vilket också är starten på ytterligare ett varv för månen runt jorden.
Har man lycka med vädret kan man den 9 oktober, innan den går under horisonten, se halvmånen gå in i andra kvarteret, bland stjärnorna i asterismet tekannan, som är en utmärkande del av stjärnbilden skytten.
17 oktober når vår måne perigeum, alltså den närmaste punkt i sin elliptiska bana runt jorden på ett avstånd av bara 357 175 km. Detta sammanfaller också med att månen är 100 procent upplyst av solen, vilket betyder att vi åter igen har en supermåne att se fram emot. Den tredje av fyra i rad, som också är den största och ljusaste supermånen 2024.
19 oktober kommer månen fram till den öppna stjärnhopen Plejaderna.
24 oktober går månen in i sista kvarteret för denna gång.
Planeterna
Merkurius har den förste oktober precis passerat sitt största möjligt avstånd från jorden, alltså är när planeten är i övre konjunktion, vilket i sin tur betyder att planeten befinner sig på andra sidan solen, vilket gör den helt osynlig.
Venus kommer i oktober 2024 att ligga lågt längs den västra horisonten strax efter solnedgången. Den 5 oktober kommer en mycket tunn månskära att närma sig Venus, men kan tyvärr vara svårt att hinna se innan ljuset är tillräckligt mörkt. I mitten av månaden närmar sig Venus stjärnan Antares, den ljusaste stjärnan i stjärnbilden Skorpionen på 16:e plats på ljushetsskalan. Resten av månaden befinner sig den ljusa planeten hängande lågt i sydväst strax efter solnedgången. Venus har vid slutet av månaden en magnitud på hela -3,91, men kommer att fortsätta att stiga och så småningom bli den bländande Aftonstjärnan under slutet av året.
Jorden har en extra måne då asteroiden 2024 PT5 kommer att vara fångad av jordens gravitation under hela oktober. Att säga att den är i omloppsbana är kanske mycket sagt, men en liten knorr runt jorden gör den innan den återgår till sin resa runt solen. Asteroiden är i jordens våld från den 29 september till den 25 november, men gravitationens effekter gör att den ändå håller sig kvar i jordens närhet fram till januari då den lämnar grannskapet för att inte återkomma förrän 2055. Asteroiden är cirka 11 meter i diameter och kommer troligen från en grupp av jordnära asteroider som kallas för Arjunas.
Kommer du att kunna se asteroiden? Tyvärr kommer vår nya mikromåne att vara allt för svag för att kunna ses, då den inte blir ljusare än magnituden 22, vilket till och med är utom räckhåll för bra amatörteleskop. Men visst är det kul att Jorden får ytterligare en liten kompis ett tag, även om den knappas kommer att generera några rapporter till UFO-Sverige.
Mars klättrar över horisonten i öster sent om kvällarna och stiger allt högre under nätterna för att till slut försvinna i gryningsljuset från solen. Planeten rör sig från tvillingarna till kräftans stjärnbild och har en ljusstyrka på 0,1 i slutet på månaden. Eftersom Mars är så liten är det svårt att se några detaljer utan teleskop, förutom att den just är röd.
Jupiter är allt som oftast en fyr i natten med sin storlek och ljusstyrka, med ett snitt på magnitud på -2,44 under oktober.
Med jämna mellanrum så tycks planeterna röra sig åt motsatt håll, till skillnad från sina vanliga vandringar över himlavalvet, under en kortare tid. Detta fenomen kallas retrograd planetrörelse och det inträffar då planeten i fråga befinner sig i linje med Jorden och Solen och börjar för Jupiters del den 9 oktober. Innan Jupiter helt går in i retrogradrörelsen saktar planeten skenbart ner från vår horisont, den blir stillastående och börjar sakta röra sig i motsatt riktning. Motsvarande sker åt andra hållet för att den 4 februari nästa år åter igen vara på vandring i rätt riktning i sin bana runt solen.
Jupiter är alltid ett spännande objekt att studera, då den med sina stora planeter som syns väl i en vanlig kikare.
Saturnus påbörjar sin visuella bana lågt vid den sydöstra horisonten vid solnedgången och befinner sig då i Vattumannens stjärnbild som i sin tur kan i sin helhet ses från Piteå och söder ut. Allteftersom natten fortskrider rör sig Saturnus högre upp mot den södra himlen.
På kvällskvisten den 14 oktober är det läge att kolla in när Saturnus passerar väldigt nära månen, men från våra breddgrader kan vi tyvärr inte se själva ockultationen när Saturnus gömmer sig bakom månen. För det måste man befinna sig i ett band som börjar i Kina och fortsätter ner över Indien och in via Madagaskar i Afrika för att sedan sluta i trakterna kring Namibia.
Saturnus håller en ljusstyrka på 0,82 till 0,66 under månaden och är alltid ett intressant objekt att studera, gärna med kikare eller teleskop, då man lätt ser dess spektakulära ringar.
Uranus är inte heller något som man råkar få se på himlen, då dess ljusaste sida endast kan pressa fram en magnitud på 5,32. Men vet man var den befinner sig på himlen och att man själv är på rätt plats så går, det då det mänskliga ögat klarar av ner till 6,5 på skalan.
Neptunus har precis passerat opposition, alltså 180 grader från solen sett från jorden, men är svår att få se om inte man har ordentliga hjälpmedel. Neptunus är över den svenska horisonten de mörka timmarna och befinner sig passande nog i stjärnbilden Fiskarna. För intresserade kan man nämna att ljusstyrkan snittar på 7,82 på den bakvänt logaritmiska skalan som går under benämningen skenbar magnitud.
Zodiakalljuset kan ibland beskrivas som falsk gryning eller skymning och är en disig strimma av svagt ljus. Detta fenomen är solljus som reflekteras av dammkorn i vårt solsystems plan. En mörk himmel utan ljusföroreningar är en förutsättning för att se zodiakalljuset. Vi på norra halvklotet ser detta österut före gryningen under hela oktober.
Kometer
Kometer är i sig mycket oförutsägbara objekt, eftersom deras ljusstyrka beror på solljusspridningen från dammpartiklar i kometens koma och svans. Följaktligen, även om kometernas framtida positioner vanligtvis är kända, är deras framtida ljusstyrka inte det. Så att säga att kometen C/2023 A3 Tsuchinshan-ATLAS, förutspås att bli något utöver det vanliga nu i oktober kan vara att lova för mycket.
Någon kommer säkert ihåg hur det gick för den högt uppskrivna kometen ISON när den närmade sig solen den 28 november 2013, men som inte klarade passagen nära solen, där den slets i stycken. Det som återstod av kometen ISON bleknade väldigt fort både i ljusstyrka och i det allmänna medvetandet.
Det här med namnsättning av kometer går jag inte in på här, men med komet C/2023 A3 Tsuchinshan-ATLAS får vi hoppas på lite tur och vi får väl se om kometen klarar sig helskinnad förbi solen. Om vi förutsätter att det blir så bra som de mest positiva beräkningarna, kommer Komet C/2023 A3 Tsuchinshan-ATLAS nästan kunna överglänsa till och med Venus, vi får vänta och se.
Nova T Coronae Borealis exploderar ungefär en gång vart 80:e år enligt experterna som också hänvisar till 10-talet tidigare observationer. Victoria Tellander Andersson skrev om denna kommande händelse i himmelsguiden redan i april i år och att det skulle ske innan oktobers början, vilket det alltså ännu inte gjort. Kanske är tidsspannet för denna händelse lika osäker som ljusstyrkan för kometer, men det vi vet är att det snart kommer att ske. Ni, liksom jag, som gärna vill se denna ovanliga händelse ska alltså vända blicken mot stjärnbilden Norra kronan, där lite till vänster ska det blossa upp en återkommande nova, som enligt beräkningarna kan nå upp till en magnitud så som Polstjärnans. Och om ni orkat läsa ända hit, så vet ni nu också att vi kanske inte ska ha för stora förhoppningar på något sensationellt fyrverkeri.
Nu för tiden är det väl ingen som glömmer att att ställa om klockan, i oktober ska det ske natten mellan lördag 26 och söndag 27, men det fixar väl Internet!