Håll ett öga på himlen i december

När året går mot sitt stillsamma slut och decembernätterna breder ut sig som djupa mörka slöjor över landet, öppnar himlen upp och visar sin äldsta karta. Här rör sig månen genom sina rytmer som ett stilla urverk, planeterna vandrar som långsamma väktare över horisonten och stjärnorna tänds en efter en likt frostklara minnen från en tid då mörkret var vår bästa vän.

Men natten är ingen självklarhet längre. Där lamporna knuffar bort skuggorna bleknar också himlen, och de tusen juleljusen ovan oss drunknar i de tusen lamporna under. Ändå väntar himlen tålmodigt varje vinter, redo att visa sig för den som söker sig ut i mörkret — och låter ögat åter vänja sig vid nattens djup.

Av Tobias Lindgren

Månen

Fullmånen den 4 december är en så kallad supermåne – det vill säga när månen befinner sig närmare jorden än genomsnittet, vilket gör att den kan uppfattas som något större och ljusare än en ”vanlig” fullmåne.

Just vid fullmåne är månen uppe hela natten: den går upp vid solnedgången och ner vid soluppgången. Det innebär att decemberkvällar med fullmåne är mindre lämpade för att observera svaga stjärnor eller stjärnhopar, eftersom månskenet effektivt lyser upp himlen.

Veckan efter fullmåne, vid sista kvarteret den 11 december, är månen halvmåneformad och synlig över horisonten under stora delar av natten.

Vid nymånen den 20 december är himlen som mörkast – den bästa tiden under månaden för att observera svaga objekt som stjärnhopar, galaxer, nebulosor eller meteorregn, förutsatt att vädret och ljusföroreningarna tillåter.

Efter nymånen, mot slutet av året, blir månen återigen mer synlig och kvällarna successivt ljusare.

Vill du studera månens yta och kratrar är det bäst att göra det kring fullmåne eller när månen är delvis belyst, då de upphöjda delarna kastar tydliga skuggor över månens lägre landskap.

Föredrar du en lugn månskenskväll är andra och fjärde kvarteret att rekommendera – då månen ändå skiner, men inte lika starkt.

Planeterna

De inre planeterna Merkurius och Venus är i år svåra att observera under december från våra breddgrader. Venus förblir nära solen, medan Merkurius eventuellt kan skymtas lågt vid horisonten i gryningen i månadens början.

Jupiter är utan tvekan kvällarnas och nattens stjärna under december. Planeten går upp redan tidigt på kvällen och syns långt in på småtimmarna – ett utmärkt objekt för både blotta ögat och kikare eller teleskop. I början av december stiger Jupiter upp kring klockan 20:00 och är synlig hela natten.

Saturnus är också synlig under större delen av kvällen, men sjunker sakta mot horisonten under månadens lopp. Därmed blir dess observationsfönster gradvis kortare. Saturnus är bäst att observera direkt efter solnedgången – senare under månaden sjunker den snabbare mot horisonten.

Uranus och Neptunus kan ses med kikare eller teleskop: Uranus under större delen av natten, Neptunus tidigt på kvällen till nattetid. För dessa svaga objekt gäller det att planera för sena kvällar eller tidig natt.

Stjärnhimlen och några väl synliga stjärnor i december

December erbjuder mörka, långa nätter – perfekta för att spana efter svagare himlafenomen. Med en vanlig kikare finns goda chanser att kolla på stjärnor i vinternatten.

Polstjärnan (Polaris) – i stjärnbilden Lilla Björnen, högt i norr, nästan stilla på himlen.
Polstjärnan ligger nästan exakt på den himmelska nordpolen, vilket gör att alla andra stjärnor “snurrar” runt den. Den är inte den ljusaste stjärnan på himlen (många tror det, hur det nu kan komma sig).

Sirius eller Hundstjärnan – i stjärnbilden Stora Hunden, lågt i sydost mot söder under sena kvällar oxh in mot natten. Sirius är den ljusaste stjärnan på hela natthimlen. Den glittrar kraftigt i Sverige på grund av att den ligger lågt över horisonten, vilket gör att atmosfären bryter ljuset hit och dit, detta fenomen kallas scintillation.

Capella – i stjärnbilden Kusken, högt i nordost mot öst på kvällen, nästan rakt ovanför oss vid midnatt.
En av de ljusaste stjärnorna på nordliga himlen. Det vi ser som en “stjärna” är egentligen ett system med fyra stjärnor som kretsar kring varandra.

Betelgeuse – i stjärnbilden Orion där den syns i sydost på kvällen allt högre i söder senare på natten.
En röd superjätte som kommer att explodera som supernova “snart” — astronomiskt sett inom 100 000 år. Den är så stor att om den låg där solen är skulle den svälja Merkurius, Venus och nästan Jorden.

Rigel – också i Orion, längst ner strålar den blåvitt i sydost.
En av himlens mest lysande blå jättestjärnor.  Ligger ca 860 ljusår bort men lyser så starkt att den ändå är bland de ljusaste stjärnorna vi ser.

Aldebaran – i stjärnbilden Oxen, väldigt tydlig i sydost på kvällen, nära Plejaderna.
Liknar en jätteplanet då den har en Orangeröd ton. Är “ögat” i stjärnbilden Oxen, men ligger inte i stjärnhopen Hyaderna — den bara råkar ligga i samma riktning.

Vega – i stjärnbilden Lyran, ännu i nordväst på kvällen då den håller på att ta natter inför vintern.
Har varit nordstjärna tidigare och kommer bli det igen inom några millennier tack vare jordaxelns precession. Vega var den första stjärnan, efter solen, som fotograferades år 1850.

Deneb – i Svanen, finns i nordväst, relativt högt tidigt på kvällen.
En av de ljusaste stjärnorna i hela Vintergatan – trots att den ligger mer än 2 500 ljusår bort.
Tillsammans med Vega och Altair bildar den sommartriangeln, som fortfarande syns tidigt på kvällen i december.

Procyon – i Lilla Hunden, lågt i sydost på sena kvällar.
Namnet betyder “före hunden” eftersom den stiger upp före Sirius. Ett dubbelstjärnesystem — en huvudstjärna och en vit dvärg.

Tips för att observera natthimlen

Välj en plats med så lite ljusförorening som möjligt. Landsbygd, utkanter av tätorter eller öppna landskap fungerar bäst.

Ta med kikare – det gör stor skillnad, särskilt för planeter bortom Jupiter och Saturnus, och för avlägsna himlafenomen som nebulosor och galaxer.

Håll koll på månens faser. Mörka nätter nära nymåne ger bäst förutsättningar för att se svaga stjärnor och objekt.

Ge ögonen tid att vänja sig vid mörkret – då ser du betydligt fler detaljer.

Ljusföroreningar – ett växande och helt onödigt hot mot natthimlen

I december är nätterna långa och mörka över Sverige – eller borde i alla fall vara det. I stället översvämmas himlen allt oftare av ett oavbrutet sken från gatlampor, reklamskyltar och överdriven prydnadsbelysning. Mycket av detta ljus tjänar inget annat syfte än att skölja bort stjärnhimlen och förstöra för både natur och människor.

Det mest ironiska är att ljusföroreningar är fullständigt frivilliga. Inget av ljuset som försvinner rakt upp i himlen hjälper oss att se bättre, ökar trafiksäkerheten eller skapar tryggare miljöer. Det är rent energislöseri som fortsätter så länge lampor pekar åt fel håll eller lyser dygnet runt utan behov.

Det här onödiga ljusflödet slår hårt mot allt som behöver natten för att fungera: fåglar som navigerar efter stjärnor, insekter som dras mot lampor tills de dör av utmattning, och människor vars sömncykler rubbas av ett samhälle som vägrar låta mörker vara mörker. För oss som vill se stjärnhimlen – den himmel som i tusentals år varit mänsklighetens karta, kalender och inspirationskälla – är ljusföroreningar en onödigt brutal form av förstörelse.

I en tid när vi talar om att värna naturen är det märkligt hur lite vi pratar om att värna mörkret. Förlorar vi det, förlorar vi något som inte går att ersätta.

Ja, mörkret är en bristvara, tänk bara på hur lite mörker det egentligen finns i solsystemet. 

Effekter av ljusföroreningar

Ljusföroreningar gör himlen ljusare, vilket gör det svårt eller omöjligt att se svaga stjärnor, nebulosor och galaxer.

Meteorregn eller svaga kometer syns betydligt sämre nära städer och upplysta områden.

Artificiellt ljus som lyser upp natten rubbar dygnsrytmer hos människor, fåglar, insekter och andra djur som är aktiva i mörker. Det förstör livsmiljön för många livsformer, som inte kan skydda sig.

Onödigt ljus ökar klimatpåverkan.

Bara några kilometer utanför en större tätort kan natthimlen bli radikalt mörkare – vilket gör enorm skillnad för astronomiska observationer.

Naturreservat, fjällområden och glesbygd är ofta bäst ur mörkersynpunkt. En ”mörk plats” är lika viktig för astronomer som rent vatten är för naturforskare.

Eftersom det är mörkt så många timmar i Sverige under vintern syns effekten av ljusföroreningar ännu tydligare denna årstid.

Mörkret – en försvinnande resurs

Mörkrädsla har troligen sina rötter i urtidens hot: rovdjur och fysiska faror gjorde natten objektivt farlig, men förr var mörkret en naturlig del av livet. I historiska samhällen fanns mycket mindre konstgjort ljus. Människor var vana vid mörker på ett helt annat sätt än dagens människor – mörker var normalitet, inte undantag. Gemensam natteld, familjesamlingar och tydliga dygnsrytmer gjorde natten förutsägbar och tryggare än vi ofta tror.

Paradoxalt nog tycks mörkrädsla vara vanligare nu, när vi är som mest upplysta. När våra hem, städer och gator är konstant belysta får många mycket liten erfarenhet av ”riktigt” mörker, och ovana föder osäkerhet.

Ljusföroreningar gör mörker ovanligt – och därmed skrämmande. Många som växer upp i starkt upplysta områden hinner knappt uppleva en mörk himmel. När mörker blir något sällsynt uppfattas det lätt som något avvikande eller hotfullt, trots att det i sig är naturligt.

Små barn upplever i viss mån mörkrädsla, men i samhällen där mörker är vanligt brukar den klinga av mycket tidigt. I samhällen med konstant ljus kan mörkrädslan cementeras, eftersom barn sällan får vara i naturligt mörker utan stimuli.

Mörkret var en tid för vila, lugn och återhämtning – inte aktivitet. I nutiden är nattljus en förlängning av dagen, och mörker är något vi ”slår bort” med lampor, vilket gör det mer främmande.

Ljusföroreningar påverkar inte bara himlen — de förändrar också hur vi upplever mörker. Ögat är byggt för att kunna anpassa sig till nattljus genom att aktivera stavarna i ögat, som ger oss mörkersyn. Men när vi omges av starkt konstgjort ljus får ögonen nästan aldrig chansen att göra den omställningen. Resultatet är att vi blir biologiskt ovana vid mörker.

Och det som kroppen vänjer sig av med, börjar sinnet tolka som hotfullt. När våra ögon inte längre fungerar optimalt i svagt ljus — eftersom de sällan får träna — blir mörker något många associerar med osäkerhet. På så sätt förstärker ljusföroreningar den moderna mörkrädslan, trots att natten i dag är mycket tryggare än för våra förfäder, som inte kunde låsa in sig.

Det paradoxala är alltså att ju mer vi lyser upp natten, desto mindre klarar vi av att vistas i den — och desto mer främlingskap skapar vi inför ett av naturens mest grundläggande tillstånd: mörkret.