#verklighetenbakom

Klicka på bilderna för bildtext.

Operation Argus och Dacapo

Det är en förmiddag i början av november 1971. Vid en telefonkiosk i Östmarks kyrkby befinner sig en väntande man. Ett enmotorigt flygplan stryker plötsligt på låg höjd över byn och mannen får bråttom in i telefonkiosken där han ringer ett kort samtal. Därefter försvinner han i riktning mot Norge.

Vad han inte vet är att två säkerhetspoliser hållit honom under bevakning och följt händelseförloppet på nära håll.

Av Andreas Ohlsson och Clas Svahn

Sommaren 2002 träffade artikelförfattarna Inge Stålbom som var chef för kriminalpolisen i Karlstad under 1970-talet, en myndighet han arbetat för under mer än 40 år. Under tre timmar berättade Stålbom, som i dag är borta, öppenhjärtigt om arbetet med de hemliga operationerna Argus och Dacapo. För honom började det hela med kränkningen i Östmark, en händelse som han i sin egenskap av chef omedelbart informerades om.

Snart påbörjades ett intensivt arbete med att utröna planets identitet och vad det var för en person som stod och väntade vid telefonkiosken. Mannen hette Bernhard Bergman och kom att stå under bevakning en tid för att se om han hade någon koppling till spökflyget. Det visade sig att det inte var enda gången han befunnit sig på platsen och där ringt korta samtal. Även nattetid hade han uppehållit sig vid telefonkiosken. Men Bergman avled en tid efter incidenten och hans förehavanden förblev oklara. Det lågflygande planet spårades också. Två personer med god kännedom om flygmaskiner kunde identifiera typen som en Bonansa.

– Det var en speciell flygmaskin och det fanns inte många av den, det kommer jag ihåg, säger Inge Stålbom. Det fanns tre stycken i Norden. En i Finland och två i Danmark. Jag försökte få reda på var de här tre hade varit. Det visade sig att två var på verkstad, den tredje var i utlandet.
Inge Stålbom kom inte längre den gången. I västra Värmland började läget att intensifieras då rapporter om märkliga överflygningar under mörkrets inbrott av vad man trodde var flygplan kom till polisens kännedom. Vid vissa tillfällen flög de dessutom i mycket dåligt väder. Inge Stålbom funderade över vad som egentligen försiggick i distriktet.

– Det ena tipset efter det andra kom om att man hade sett flygmaskiner. Så vi började fundera på om de verkligen sett eller bara hört det. Det visade sig väl rätt snart att mycket som rapporterades som flygmaskiner var traktorljud. Man fick så många uppgifter att det fanns ingen möjlighet att det bara kunde ha varit flygmaskiner.

Knarksmuggling

Trots misstolkningarna kvarstod fall som var mer svårförklarliga. Var det frågan om smuggling av narkotika? Med sin erfarenhet av narkotikaspaning sedan slutet av 1960-talet var det till en början en möjlig förklaring. Den tyske narkotikasmugglaren Karl Pauksch hade under perioden fram till 1970-talets början inlett smuggling via flygplan in i Värmland. Ingripanden kunde göras men smugglarna föreföll att omorganisera sig. Personer i samröre med Pauksch och även holländska narkotikasmugglare omgrupperade till trakterna av Ottebol och Bograngen. Rikskriminalen misstänkte att någonting nytt var i görningen och narkotikasmugglarna bevakades av polisen med Stålbom i spetsen för att störa verksamheten. Efter påstötningarna tycktes de ha försvunnit från området.

Men överflygningarna fortsatte och med erfarenheterna av de tidigare smugglingsförsöken lades rapporterna om de märkliga inkräktarna på Stålboms bord. Indikationer fanns det gott om, men var det inte bara misstolkningar av traktorljud som ortsbefolkningen hört i natten? Kriminalpolischefen insåg att polisens medel inte räckte till. Här behövdes mer resurser och då krävdes också en mer fullständig radartäckning än den befintliga. Vid tidpunkten fokuserade svenska radarstationer på Östersjöområdet.

 

Stålbom tog kontakt med länspolischefen i Värmland Sven Erstam som därefter reste till Stockholm där Säpochefen Hans Holmér meddelades att de inkräktande flygföretagen ansågs gälla rikets säkerhet. Intresset var inte överväldigande men efter en tid ville åtminstone Säpo hålla sig informerad och den öppna polisen fick till uppgift att följa upp ärendet. Även norsk polis, tull och militär kontaktades och ett brett kontaktnät byggdes upp från Dalsland i söder till Dalarna i norr. Sammanlagt ett femtiotal kontaktpersoner bestående av hemvärnsmän och gränsbefolkning fanns nu på den svenska sidan vid norska gränsen. Dessa hade enbart i uppgift att rapportera om de okända flygplanen åter trängde sig in över Sverige eller sådant som kunde kopplas till ärendet.

Norr om Torsby, i det område där vissa flygningar förekommit, upptäcktes en misstänkt radioantennanläggning som provisoriskt upprättats i en trave uppsågade trästockar. Någon hade med millimeterprecision satt ett flertal spikar på jämnt mellanrum i stockarna och en lös tråd, likt en antenn, hängde i träden som gick att koppla in. Radarexperter Stålbom konsulterade hävdade att utrustningen mycket väl kunde ha använts som navigationshjälp för exempelvis flygplan i mörker genom att utnyttja olika frekvenser från den tämligen spartanska anläggningen. En sådan hemlig navigationsanläggning krävde dock flera liknande antenner samordnade i ett system men några fler stationer hittades aldrig.

En märklig omständighet var att de spikar som slagits in i vedtraven och som Stålbom plockade med sig för analys visade sig inte vara tillverkade i Sverige, åtminstone inte efter 1920-talet. Däremot producerades spikmodellen i Sovjetunionen. Intill antennen fanns matförpackningar och tecken som tydde på att någon tidigare gjort upp en eld på platsen. Polisen lämnade området som det hade hittats i hopp om att någon skulle återvända. Men trots flera kontroller upptäcktes aldrig att någonting förändrats.

Planerna inför luftbevakningen fortskred. Försvarets materielverk bistod med en helt ny typ av radarlastbil, en PS-70 med 40 kilometers räckvidd, fylld med den senaste teknik företaget Ericsson kunnat åstadkomma. Under två veckor skulle den nu testas i Värmland tillsammans med en äldre radarmodell.

Våren 1975 sattes projektet i gång under namnet Argus – det latinska namnet av grekiska mytologins Argos som symboliserar jätten med hundra ögon som aldrig blundar samtidigt. Nu skulle det slutligen avgöras om det var frågan om misstolkningar på himlavalvet eller inte.

De rapporter polisen dittills fått in systematiserades och de rörliga radaranläggningarna placerades så att de kompletterade de fasta installationerna. Fenomenen tycktes uppträda i öst-västlig riktning med inflygning från Norge till Sverige längs dalgångarna. Vid Fredriksberg och Bastvålen sattes radaranläggningarna upp på höjder i området och bemannades dygnet runt.

Dygnet runt

Andreas Ohlsson: – Fick du radarbilder som du tittade på i efterhand eller satt du själv med i radarlastbilen?
Inge Stålbom: – Jag satt med i stort sett dygnet runt i nästan två veckor.
Clas Svahn: – Vad såg man på radarskärmarna?
IS: – Man fick in ekon av flygmaskiner i en viss riktning. Höjden gick inte att avgöra på dessa maskiner. Man såg att de var i den rutan som vi hade gjort upp. Sen kunde man följa dem i korta stycken, men vi hade ingen möjlighet att flyga efter, vi hade bara två radarstationer. Vi hade tullen som hjälp, så de kunde passa vissa flygfält om de kom och landade där. Vi hade också en polishelikopter stationerad i Karlskoga men den hann vi inte få fram.

– En gång, mitt på dagen då det var fint väder, kom det en flygmaskin från Norge, rakt mot en station vi hade där borta. Det var som om den pejlade in att det fanns ett eko, så den vände jäms med gränsen och åkte tillbaka. Norrmännen kunde inte följa upp den heller. De hade bara en radar och det var den vid Kongsvinger.
Efter tio dagar gick det inte längre. Stationerna drabbades av driftproblem och projektet kunde inte fortsätta. Facit blev att av omkring 100 indikationer var 15–20 ekon okända flygföretag som inte lämnat obligatorisk färdplan som brukligt var då riksgränsen passerades. Dessutom passerade de gränsen i mörker, på låg höjd och ofta i dåligt väder. Det visade sig att flygrutterna inte varit öst-västliga utan snarare höll nord-sydlig kurs.

– Argus visade att det fanns flygmaskiner, det var det ingen tvekan om, säger Inge Stålbom. De flygande farkoster man tog in med antenn var flygmaskiner. Inte fåglar eller svanar eller någonting sådant. Jag var lite elak mot Ericsson-killen och sa att den där antennen den tar bara en massa konstiga saker och inga flygmaskiner. Han sa: ”Jag garanterar dig att det är flygmaskiner.”

Inge Stålbom reste till Stockholm och redogjorde för resultatet för försvarsstabschefen general Eklund. Där fick han veta att ”vi inte känner till att det pågår någon verksamhet vid norska gränsen”. Generalen försäkrade också att han skulle känna till om det pågick någon Nato-aktivitet i området.

Klart för Dacapo

Sven Erstam meddelade dåvarande rikspolischefen Carl Persson att det utan tvekan förekommit illegala flygningar in över den svenska gränsen. Myndigheten bidrog med mer pengar och allt var klart för nästa fas: Dacapo.

Nu skulle operationen återupprepa det som tidigare företagits, men i än större skala. Polisen organiserade resurserna med hjälp av tull och militär på båda sidorna om gränsen. Militärledningen ansåg ärendet känsligt i och med att Sverige nu ingick i ett samarbete med ett Nato-land (Norge) och kan av den anledningen ha nöjt sig med att polisen fick det övergripande ansvaret för insatserna under hösten 1975 då Dacapo pågick.

Luftrummet skulle övervakas från norska Glåma i väster till Klarälven i öster, Bograngen i norr och Charlottenberg i söder. Fyra radarstationer placerades ut.

Detta krävde höjddiagram vilket fyra officerare från norska försvaret bidrog med. Vad som än rörde sig över 50 meters höjd skulle nu gå att detektera. Ett tjugotal stationer med både aktiva och passiva mikrofoner placerades ut i skogarna i kluster om fem. Stationerna drevs av ett bilbatteri och allting kunde styras från en central som aktiverade mikrofonerna om någonting misstänkt upptäcktes i luften. De sattes även på automatiskt om ett ljud påkallade uppmärksamheten, vilket blev mer ett problem än en tillgång. Det visade sig att det blev ett stort antal felindikeringar på grund av utrustningens känslighet för icke önskvärda ljud.

Tre helikoptrar placerades ut i solfjädersformation och två snabbgående flygplan från Svensk Flygtjänst stod startklara i Borlänge och Karlstad. En militär radiolänkstation med förbindelse mellan ledningscentralen och Norge installerades. Eftersom inga direkta militära kontakter de båda länderna emellan fick genomföras blev Inge Stålbom även ansvarig för sambandet mellan svensk och norsk militär. Någon främmande radiotrafik kunde inte detekteras under de försök som gjordes sensommaren 1975.

Jagade flygplan

Liksom under Argus blev det också ett antal klara indikationer under Dacapo. Nattetid flög det åter okända flygfarkoster på låg höjd med släckta positionsljus.

– En natt, vid tolv-ettiden, så dyker det upp ett plan norrifrån. Det går lågt för vi får in sporadiska ekon lite då och då, men vi kan följa det hela vägen. Vi skickar upp en helikopter för att möta planet och då ser vi på radarn hur helikoptern och det okända planet sammanstrålar. Helikoptern rapporterar att han körde med släckt belysning precis som de andra gjorde. Det främmande planet hade tänt belysningen med blixtljuset bakåt och lamporna åt sidan i tio minuter. Sedan ser vi på radarn hur den okända flygmaskinen glider ifrån helikoptern.

Vid några tillfällen fick svenska plan kontakt och hade tillstånd att förfölja inkräktaren in över Norge dit det främmande planet flydde. Men svenskarna tappade kontakten med föremålet strax därpå.

Ett sammanfattande PM från operationen visar följande: ”Vid en annan natt kl. 0200-tiden kunde vi leda en helikopter mot ett okänt mål och när vår helikopter enligt radarn var intill målet tände helikopterföraren sin belysning för att undvika kollision och strax efteråt fick helikopter-personalen se hur det främmande flygplanets förare tände sitt plans positionsljus och blixtljus under en tid av 10–15 sek. Flygplanet låg på lägre höjd än helikopter, som flögs på en höjd av c:a 75 meter. Vi hade fler sådana här observationer men ingen identifiering kunde ske.”

Åter till Stockholm

Med denna information var det åter dags för ett besök i Stockholm hos Rikspolisstyrelsen. Denna gång följde Inge Stålbom med den nytillträdde länspolischefen Jan Larsson och mötte säpochefen Hans Holmér, försvarsstabschefen Gunnar Eklund och en representant till från samma myndighet. Hos Rikspolisstyrelsen fick Stålbom beskedet att överflygningarna måste klaras ut. Myndigheten krävde en handlingsplan för det fortsatta arbetet. Men Jan Larsson var tveksam och hade redan från början varit på kontrakurs med Inge Stålboms planer och ansåg att ärendet inte var viktigt. Brottet att inte ha en fullständig färdplan vid överflygning av gränsen kunde endast ge böter.

Att många mindre sportflygplan inte deklarerade sin färdplan är i sig inget märkligt. Det var många som helt enkelt struntade i föreskrifterna. Dessutom angav det låga straffet att myndigheterna inte prioriterade frågan.

Även norrmännen ville fortsätta projektet med att klara upp flygningarna. Cirka ett år efter diskussionen i Stockholm hölls ett nytt möte i Karlstad där både Stålbom, Larsson och representanter från polis, tull och militär på nytt deltog. Även facket medverkade. Inge Stålbom höll sin föredragning om vilka fortsatta insatser som borde planeras. Jan Larsson var fortsatt tveksam även då norrmännen visade sitt intresse. Någon vidare diskussion om detta blev det dock inte. Inge Stålbom hade sagt sitt om vad han ville och kunde inget mer göra. Utan stödet från Larsson dog projektet. Stålbom tilldelades andra uppgifter och Dacapo lades ned.

”Jag tyckte det var för djävligt”, säger Stålbom om händelsen.

Clas Svahn: – Varför stoppades Dacapo?
Inge Stålbom: – Det vet jag inte. Inte annat än att den nye länspolischefen ansåg att det här var inget allvarligt brott.
CS: – Är inte det en märklig slutsats?
IS: – Jo.

Samtidigt som operation Dacapo pågick berättar Stålbom att det ägde rum en Nato-övning i Nordnorge. Likaså kopplas överflygningar den 5 och 10 oktober 1978 över Östervallskog och Långvassdalen samman med en övning av den västliga försvarsalliansen. Det är exempel på vad som hittills kommit till vår kännedom. Vad de övriga incidenterna beror på är ännu inte klarlagt. Avhemligade dokument visar att dokumenteringen om illegala flygningar i Värmland fortsatte även från 1977 och framåt. Ännu 1979 ansågs de vara ett problem.

Clas Svahn: – Vad är det som det skulle vara sekretess på tycker du, efter trettio år?
Inge Stålbom: – Ingenting. Det är därför som jag berättar det här.
Andreas Ohlsson: – Vad tror du då att det här var för någonting?
IS: – Ja, den frågan fick jag av rikspolischefen. Jag svarade som så att vi inte visste vad som hade hänt och det kunde inte gärna gälla smuggling av något gods. Detkunde inte vara smuggling av narkotika, men däremot kunde man tänka sig en transport av någonting som var väldigt värdefullt, såsom människor. Jag lyssnar lite då och då när det kommer fram nya uppgifter om provning av robotar och sådant. Det var någon som sa när vi var ute, att närmare krig än så här kan man inte komma. Hade vi haft projektiler till kanoner så hade vi skjutit ner dom.

Förre Säpochefen

När vi träffade den före detta Säpochefen för Värmland, Alf Davidsson, hade han heller ingen förklaring på alla de indikationer som detekterades under projekten 1975. Han deltog bitvis också i sökandet efter inkräktarna i en situation som han jämförde med en närmast krigsliknande, dock utan att ett enda skott avlossades. Däremot avhöll han sig noga från spekulationer av vad som kan ha orsakat flygningarna.

En norsk källa UFO-Aktuellt varit i kontakt med ser en möjlig tolkning av händelserna över Värmland som en dåtida sovjetisk förberedelse för ett tänkbart krig mot Norge, där det ryska invasionsflyget från dåvarande Leningrad haft en flyglinje över Värmland. Vissa ufoiakttagelser kan i detta perspektiv betraktas som rekognosceringar ledande till att på 48-timmar invadera norska kustbyar med bland annat sovjetiskt attackflyg via Sverige. Planerna kan ha påbörjats så tidigt som 1946 och fortsatt ända in på 1980-talet, enligt den norska källan. Kanske skulle ingen invasion någonsin behövas, men att planera och till och med rekognoscera inför framtiden har länge ingått i stormakternas strategier.

Rekognosceringsteorin måste också ställas mot de andra lösningar som diskuterades under Argus och Dacapo, smuggling och människotransport. Samtidigt ligger området vid en Nato-gräns och då vidgas frågan ytterligare. Om Sovjet var där så ville säkerligen den andra sidan också veta vad som försiggick och vice versa. Flygarna tycktes utan tvekan ha tagit stora risker på det sätt de genomförde sina operationer, vad nu än syftet var.

En omfattande smuggling av narkotika med hjälp av flygplan har Inge Stålbom i dag svårt att tro på. Det var helt enkelt för många indikationer och dessutom fanns bättre sätt att föra centralstimulerande medel över gränsen, inte minst via de många obevakade bilvägarna mellan Norge och Sverige. Just det sparsamt befolkade området och den på många håll obevakade gränsen kan verka inbjudande för någon som velat hålla på med någonting ostört.

En annan av dem som arbetade med att försöka bringa klarhet i mysteriet längs gränsen var gränsuppsyningsman Bo Ohlsson. På våren 1975 bevakade han och två kollegor ett område vid gränsen mot Norge i jakt på spökflygaren. I två veckor var Bo Ohlsson en av många kuggar i operation Argus.

Bo Ohlsson arbetade vid gränsposteringen i Hån när han och kollegorna Karl-Erik Eriksson och Henrik Perttu tillfrågades av Gränstullkammaren om de ville delta i en hemlig operation.

Bo Ohlsson kom att ingå i en tremannapatrull som hade fått en sektor nordväst om Gräsmark där de skulle patrullera. Gruppen var troligen den sydligaste av flera liknande som befann sig längs gränsen mot Norge. Högkvarteret låg i en gammal ombyggd tvättstuga nere vid älven i Gräsmark. Stugan hyrdes normalt ut till turister och bestod av två små rum och ett litet kök. Där fanns ingen telefon. Ville gruppen komma i kontakt med sambandskontrollen i tullstationen i Eda fick man använda en fast kommunikationsradio som fanns i bilen eller gå till närmaste telefonkiosk. Där bodde gruppen i fjorton dagar.

– Vi körde enmanspatruller, sex timmar var, berättar han. Vi startade i Gräsmark och åkte upp till Simonstorp där vi satt i en halv timma. Sedan fortsatte vi norrut till Ormhöjden där vi stannade till på toppen där det låg en skidstuga, Rabakkostugan. Därifrån var utsikten enorm. Där satt man två och en halv timma. Sedan tillbaka ned mot Mitandersfors vid norska gränsen där vi satt en halvtimme och sedan tillbaka till Simonstorp och slutligen åter till Gräsmark.

Den viktigaste punkten längs slingan var Ormhöjden, ett drygt 500 meter högt berg där Bo Ohlsson kunde se in mot Norge och tvärs över Lekvattensdalen mot Östmark. Flera gånger kunde han se Viggenplan röra sig i området. Vad han inte visste var att en av operation Argus mobila radarstationer stod bara några kilometer ifrån honom.

Patrulleringen genomfördes i civila bilar, Volvo 144. Med sig hade man en så kallad Vietnamkikare, en batteridriven nattkikare. Kontakten sköttes med hjälp av kommunikationsradion.

– Men i Rabakkostugan hade vi tillgång till en telefon. Genom den stod vi i kontakt med vår operative chef som var gränstullmästare Elof Lindow, han satt i en av radarstationerna.

Under tiden i Gräsmark gjorde gruppen minsta möjliga väsen av sig. De handlade mat i den lokala butiken och tankade bilen, två gånger om dagen.

– Den som ägde macken var informerad om att vi utförde ett arbete i området. Men han visste inte vad vi gjorde.
Vad pratade ni om sinsemellan, du och dina kamrater?

– Vi pratade om smuggling, till och med människosmuggling. Men samtidigt tyckte vi att flygningarna var märkliga. Man tog stora risker. Det kom rapporter i snöstorm, dimma och regn.

Utbildning i Karlstad

För att förbereda Argus-teamen på sitt arbete fick de inblandade genomgå en utbildning i Karlstad. Den 11 mars 1975 samlades tulltjänstemän från Hån, Eda, Medskogen, Vittjärn, Rörbäcksnäs och Karlstad på Gränstullkammaren i Karlstad. Sammanlagt femton personer som alla skulle komma att utgöra spaningsledningens ögon och öron ute på fältet.

Under tio timmar informerades och utbildades gruppen. Ett av momenten var att i mörker observera de trafikflygplan och mindre plan som startade och landade på Karlstads flygplats där man också fick lära sig att sköta nattkikarna.

– Det påtalades med skärpa att det här var hemligt. Vi fick inte prata om vad vi gjorde med någon utanför vår egen krets.

Veckorna på fältet blev i stort sett händelselösa. Men vid ett tillfälle fick Bo Ohlsson order om att stanna kvar vid Rabakkostugen. Radar hade registrerat rörelser vid ett flygfält på norska sidan. Med sin räckvidd på 40 kilometer kunde PS-70-stationerna se ända till Kongsvinger.

– Det var allt jag fick veta, säger Bo Ohlsson. Men jag fick stanna kvar på observationsposten i sex timmar. Varje kvart motringde jag till den operative chefen för att rapportera och få ny information.

– Liknande händelser inträffade två gånger under de två veckorna men jag tror inte att mina kollegor råkade ut för några larm.

Än i dag har Bo Ohlsson och hans kollegor inte fått veta vad som framkom under operation Argus. Inte heller efter Dacapo informerades fotfolket vilket irriterade tulltjänstemännen som den 18 februari 1976 framförde sin kritik vid ett sammanträde på Gränstullkammaren.

Hemligstämpeln vilar alltså fortfarande över de två operationerna nästan 30 år efter deras avslutande.

– Det är klart att man vill vet vad som hände, det vill vi nog alla som var med, säger Bo Ohlsson.

 

Källor: Inge Stålboms PM, odaterat; Intervju med Inge Stålbom av Clas Svahn och Andreas Ohlsson, 3/7 2002; Telefonintervju med Inge Stålbom 21/2 2003 av Andreas Ohlsson; Intervju med Alf Davidsson av Andreas Ohlsson och Clas Svahn, 3/7 2002; Fst/säk, PM 10816:75951, Ang. så kallade okontrollerade flygningar inom Värmlands län och över gränsen mellan Sverige och Norge, 5/12 1979. Intervju med Bo Ohlsson i hans hem den 1/7 (med Kenneth Bjärum) och 5/7 -02 samt kompletterande telefonintervjuer den 8/3 och 9/3 -03. Skriftlig kallelse från Gränstullkammaren i Karlstad, Tullstationen i Medskogen Inkommande skrivelser E:47. 1972–1976, Dnr 119P (1975-02-20).