Pytagoreiska filosofin fr. 600 fkr. - Tetraktys

Är naturens innersta väsen...tal?!!

Pytagoras hävdade en gång att talet är naturens innersta väsen! Vad menade han med detta? Var meningen poetisk och menat som en liknelse? Eller var tolkningen direkt bokstavlig?!!! Kan man överhuvudtaget tänka sig en bokstavlig tolkning? Ja, jag vill hävda att man kan det! Följande artikel kommer att ge en guidning till ett helt anorlunda sätt att se på naturens innersta byggstenar! Av Anders Persson

Digital verklighet?

Kaos eller ordning     Vi lever idag i en tid där framförallt den tekniska utvecklingen skenar iväg på ett nästan oöverskådligt sätt. Tittar man på datorbranchen så sker generationsskiftena i en sådan takt att en dator knappt är användbar ett par år efter inköp. Datorkapacitet man bara kunde drömma om för några år sedan, är idag närmast ett måste.      I takt med att datorerna blir allt mer kraftfulla har utvecklingen av program givetvis haft samma utveckling. En gren av programutbudet, och som dessutom har blivit mycket populär, innefattar program där man via sin datorterminals användargränssnitt (tangentbord och/eller mus) kan röra sig och uppleva att man befinner sig i en artificiell tredimensionell miljö.      Det kan vara ett program som visar interiören i ett hus där man kan gå in och ut i olika rum, men där huset ännu bara existerar på skissbordet. Det kan också vara en ren fantasimiljö som i princip kan se ut hur som helst. För att öka den illusoriska effekten finns det nu en mängd tillbehör som man kan sätta på sig, t.ex. hjälmar med inbyggda monitorer för att ge ett tredimensionellt intryck. Det finns även olika metoder att avläsa kroppsrörelser, allt från enkla handavkännare till hela dräkter där man kan få en känsla av att verkligen gå och röra sig i den konstgjorda miljön.      Tendensen är tydlig; programmen och utrustningen går mot att skapa en illusion av att man verkligen befinner sig i denna skapade miljö. Och utvecklingen går snabbt! Kanske man i en framtid kan tänka sig att man kan koppla in sin hjärna direkt mot en dataserver, där man i likhet med filmen "Total Recal" kan beställa en historia där man själv medverkar som en figur med valfria egenskaper. Nå, vart vill jag nu komma med detta? Jo, precis som man kan beskriva en "verklighet" eller rumslig miljö i ett datorprogram så anser jag att man fullt ut kan beskriva den värld vi själva lever i, och som vi upplever såsom verklig, i form av just ettor och nollor i ett datorprogram! Låt vara att det kräver ett program av ...astronomiska mått.      Åsikten bygger på att jag anser att man kan beskriva allting som naturen innefattar i form av just matematiska funktioner. Detta förutsätter naturligtvis att man får stryka inverkan av slump i naturens regelbok. Detta är dock inget problem för mig eftersom jag aldrig har trott att naturen spelar tärning när man kommer ner pÅ dom grundfunktioner som styr materiens allra innersta beståndsdelar (och i så fall naturligtvis inte i övrigt heller).

Virtual v/s Reality?

Hård och mjukvara     Jag hävdar vidare att om man accepterar att vår värld fullt ut kan beskrivas i form av matematiska funktioner är detta egentligen liktydigt med att vår värld också är just matematiska funktioner!!    Och liksom i exemplet med konstgjord eller virtuell verklighet så    bygger det naturligtvis på någon form av hårdvara eller struktur som     funktionerna så att säga kan verka i. I fallet med datormiljön      består denna struktur av dom halvledarkretsar som ombesörjer      programexekutionen. I fallet med vår egen verklighet är denna    struktur lika okänd och svåråtkomlig som programmets "spelpjäser" inför "sina" halvledarkretsar. Ur programmets synvinkel skulle man kunna likna halvledarkretsarna som något som, för att ta till ett känt uttryck, befinner sig i en annan dimension!     Om denna verklighetsbeskrivning är riktig måste det alltså existera minst en annan dimension, som denna vår verklighet, kan verka under.     Faktum är också att hela vår verklighetsbild i så fall måste göras om...från grunden.     Ett sådant exempel är problem med tidscykler som uppstår när materia rör sig mycket snabbt i förhållende till varandra. Programmet måste hela tiden hinna med att positionsberäkna varje "partikels" läge i förhållande till alla övriga "partiklar" för att inga okontrollerade kollisioner och liknande skall inträffa och naturligtvis måste man tänka sig en gräns för hur många beräkningar som kan utföras i ett givet ögonblick och för en given partikel. Detta kan ge en förståelse för begränsningar vad gäller hastigheter i naturen, speciellt då allt som hör ihop och begränsas av ljusets utbredningshastighet.

Utan gränser...      Ett annat exempel som man kan titta på är frågan om den fysiska storleken av vårt universum, som ju till slut alltid mynnar ut i om det är oändligt eller ej.      Om man accepterar verklighetsmodellen som bygger på matematiska funktioner, så kan faktiskt vårt universum inte vara oändligt. Detta förutsätter nämligen, så vitt jag kan förstå, att det ingår oändliga valörer av tal i detta program, vilket givetvis är omöjligt. Storleken på talen kan förvisso vara stora...mycket stora... men dock aldrig oändligt stora.      Tyvärr löser inte detta oändlighetsproblemet på något sätt eftersom man bara har flyttat över problemet till en annan dimension. Man måste nämligen tänka sig att även den dimension eller struktur som vårt universum vilar på, i sin tur vilar på någon motsvarande struktur, som i sin tur...o.s.v...o.s.v.

Michel de Nostradamus (år 1503-66) är ett av dom fall man kan undra över...

Se framtiden      Att försöka spå in i framtiden är ju något vi människor ofta sysslar med och allra helst då man står inför ett nytt år. Detta att försöka räkna ut och uppskatta vad som kommer att hända i en nära eller avlägsen framtid är ju något som inte bara gagnar vår förmåga till överlevnad utan är något som är mer eller mindre nödvändigt för att överleva i ett samhälle som vårt.      Det ligger inget mystiskt i denna framtidsuppskattning i det att den bygger på vår förmåga att dra slutsatser om pågående händelsekedjor utifrån tidigare samlade erfarenheter av liknande kedjor.      Nu finns det ju dock folk som hävdar att dom så att säga kan se in i en framtid via någon slags odefinierad informationskanal. Kunskapen avses alltså bygga på information som man inte har räknat sig fram till via tidigare erfarenheter o.s.v. utan fått serverad färdig och klar och ibland med detaljer som ur en film! Rent nonsens? Ja, kanske. Träffsäkerheten kan väl knappast sägas vara övertygande dom gånger resultaten har hamnat under vetenskapens kritiska lupp, men det finns ändå fall som man kan undra över...      Oavsett om detta med att "se" in i framtiden är en reell verklighet eller nonsens så går det naturligtvis alldeles utmärkt att tänka sig en sådan funktion i en värld av "hård och mjukvara".      Man kan då tänka sig att det har "startats" ett godtyckligt antal världar med en viss tidsintervall emellan. Om man tänker sig att information kan utbytas mellan dessa parallella världar kan man naturligtvis få information om sin egen världs framtid om informationen kommer från en värld som befinner sig längre fram på tidsskalan än den egna.      Problemet är om man i så fall kan lita på att händelserna kommer att inträffa på det sätt som informationen anger, för i och med att man har fått informationen så har man ju infört en ändring och på så vis stört händelseutvecklingen i "sin egen" värld. Om det inte är så att den världen som har givit uppgiften i sin tur har fått motsvarande störning inplanterad från ytterligare en värld framåt i tiden. I det första fallet, som vi kan kalla för primärstörning, har man alltså en chans att påverka ödet med hänsyn till den information man fått, medan det sista fallet, som vi kan kalla för sekundärstörning, innebär att den möjligheten är uttömd.      Ett gott råd: Om man överhuvudtaget ska sätta någon som helst tilltro till denna form av framtidsförutsägelser så skall man aldrig misströsta om sin förmåga att förändra och påverka sitt öde efter en sådan förutsägelse, det kan ju vara en primärstörning som har givit informationen.

Är vi resenärer?

Är vi besökare från en annan dimension!     Detta med att få information via någon form av kanal förutsätter     ju också att vår hjärna har någon form av kontakt med denna     övergripande dimension. Detta vet vi ju inget om, men teorin    öppnar ju upp många möjligheter där även en sådan funktion rent teoretiskt kan ingå.     Avslutningsvis vill jag bara bolla iväg en tanke jag fick i samband med detta. Om program som bygger på sk. virtuell verklighet får utvecklas vidare så kan jag tänka mig att programmen till slut blir så avancerade att människor kommer att boka tid för mycket långa utflykter i denna konstgjorda miljö. Man kommer kanske att, precis som i filmen "Total Recal" , att boka sin semester för en resa i en miljö där inget är omöjligt och vilka drömmar som helst går att uppfylla. Den kittlande frågan är då: Är vi kanske själva resenärer i en sådan virtuell verklighet där vi egentligen hör hemma i en överliggande dimension, och våran existens här, bara är resultatet av en önskan till verklighetsflykt i ett dataprogram, samma dataprogram som är "vårt" universum!!