• Succé för fältundersökarkursen 2017 Helgen den 20 till 21 oktober höll UFO-Sverige sin årliga kurs i hur man blir en utmärkt undersökande ufolog. Som brukligt vart de senaste åren så samlades vi 40-ta...
  • Källby Sommaren 2012. Händelsen inträffade en sommarkväll för uppskattningsvis 5–7 år sedan. Händelsen i sig, är fortfarande stark i mitt minne då observationen var under de ljusa kvällstimmarna i jul...
  • Säsongens stjärnhimmel Oktober Äntligen höst och mörkare på kvällar och nätter så vi kan beskåda vår kära stjärnhimmel. Den friska luften, en kopp java och en kristallklar stjärnhimmel är svår att slå...
  • Villas Boas, Antônio - I mitten av oktober 1957 utspelade sig en av de mest kända närkontakterna i ufohistorien. Den unge brasilianen Antônio Villas Boas sade sig inte bara ha gått ombord på ett okänt...

 #Verklighetenbakom

Ante Jonssons möte på vintervägen

Händelserna kring Ante Jonsson och hans närkontakt är välkända för varje ufointresserad. Under många år har han varit Sveriges mest kända kontaktperson, möjligen med undantag för Gösta Carlsson i Ängelholm.

Av Clas Svahn
UFO-Sverige

Första gången jag kontaktade Ante var den 11 september 1986, då för att göra en intervju till en serie om gåtfulla fenomen som jag skrev i Norrbottens-Kuriren. Efter det har vi pratats vid otaliga gånger och träffats vid en rad tillfällen. 

När vår historia börjar har jag och Ante Jonsson återvänt till platsen där allting startade, en avtagsväg från den livligt trafikerade riksväg 30 mellan Tingsryd och Växjö. Då, den 3 februari 1984, var det snö och mörkt, nu 23 år senare är det slutet på en härlig sommardag. 

Riksvägen är starkt trafikerad och med jämna mellanrum dundrar stora långtradare förbi. Står vi för nära vajar det till i kroppen. Det var här Ante kom körande efter ett besök hos några bekanta i Ingelstad där han visat bilder och ätit en sen middag. Klockan hade hunnit passera midnatt och datumet ändrats till den 3 februari Han var på väg mot hemmet i Tingsryd och det var mörkt och snön föll tät vilket gjorde sikten dålig. Temperaturen visade nära noll, vägen var hal och Ante körde mellan 70 och 80 kilometer i timmen men saktade in till 60 då han närmade sig ett område med notoriskt mycket vilt och där han själv en gång varit nära att krocka med en älg.

Då han passerade infarten till Uråsa hade klockan blivit ett. Plötsligt skymtade han en liten figur på vägens vänstra sida och ute på ängen lite längre bort något som han trots mörker och snö sedan kom att likna vid en jättelik svart farkost. Hur han kunde se den tillhör de uppgifter som jag ofta har funderat över.

Det svarta föremålet verkade sväva ett tiotal meter över marken och Ante sakta in ytterligare tills hans Saab 99:a nästan kröp fram. Även om det måste ha varit svårt att se exakt hur stort föremålet kunde vara uppskattade han det till närmare 80 meter långt och mellan fem och tio meter högt. Samtidigt kom han att tänka på den person som han precis hade passerat och vände sig om för att se om den stod kvar men kunde inte se den längre. Eftersom han nu nästan stod still vevade han ned sidorutan för att lyssna efter ljud men kunde inget höra. Förutom motorljudet från den egna bilen.

– Då stampade jag gasen i botten för att åka hem och hämta kameran. Det här ville jag fotografera, berättar Ante där vi står vid vägkanten.

UFO-Sverige

Att det var ett flygande tefat var han säker på, nu gällde det att fånga det på bild, något han försökt tidigare men aldrig lyckats med. Nu förbannade han sig själv för att inte ha tagit med sin kamera. Hemma vaknade hans fru till när Ante kom in, och bad honom låsa garaget. Ante själv svarade att han sett ett flygande tefat och nu skulle åka tillbaka för att fotografera det.

Närmare halv två var Ante Jonsson tillbaka på platsen men av föremålet och den lilla figuren syntes inte ett spår. Efter att ha stannat till en stund utan att gå ur bilen fortsatte han besviken fram till Uråsakorsningen för att vända och köra tillbaka hem.

Det är här i korsningen, där vi nu står, som allting hände. Tillsammans med Ante vandrar vi ned mot riksvägen och den plats där han fick ställa sig på bromsen i den hala snömodden. Där han hade tänkt vända hängde det stora svarta föremål han tidigare sett ute på ängen rakt över högra delen av vägbanan. Bilen sladdade runt ett varv innan den blev stående, vänd åt fel håll, i diket på västra sidan av vägen. Lamporna kom att lysa rakt mot föremålet och Ante kunde se hur farkosten vaggade något och hade vad han uppfattade som framändan riktad mot honom. När han åter försökte vända bilen fick han en ny sladd och var nära att krocka med farkosten som nu tog upp hela vägbanans bredd och delar av vägrenen:

– När jag försökte komma loss med bilen så fastnade jag i en snövall på andra sidan och när jag försökte backa så gick det inte, berättar Ante.

Under tiden som han försökte ta sig loss ur snön verkade föremålet ha försvunnit och Ante bestämde sig för att gå ur bilen för att se hur illa han satt fast:

– När jag öppnade bildörren tog en varelse tag i mig och nästan lyfte mig ur bilen. Jag bara skrek, berättar han. Den var ganska kort och mörk och jag kunde inte se något ansikte, armar eller ben.

Exakt vad som hände är egentligen inte lätt att säga. Ante förklarar för mig hur han släpades ut ur bilen, försökte fly men tappade medvetandet och inte vaknade upp förrän han åter satt på förarplatsen med händerna krampaktigt slutna om ratten. Men det finns fler minnen.

I det polisförhör som sedan hölls på polishuset i Växjö den 6 februari berättade Ante att han inte kunde minnas exakt hur han kom ur bilen. Men rädd blev han: ”Han vill minnas att han skrek rakt ut i luften”, skriver kriminalinspektör Börje Ekelius i sin rapport från förhöret.

I förhöret, som alltså gjordes fyra dygn efter händelsen, beskriver Ante Jonsson hur han på något sätt lyckades ta sig loss från varelsen och började springa in mot Uråsavägen för att försöka få hjälp i ett hus som han visste låg en bit längre in. Men han hade bara hunnit ett kort stycke innan det åter blev stopp. Plötsligt högg en likadan varelse fast honom.

För den säkert ganska förvånade kriminalinspektören berättade Ante sedan hur han slagit vilt omkring sig för att komma loss och faktiskt också lyckades med det. Men när han försökte springa från varelsen dök ännu en upp tio–tjugo meter längre bort och bakom varelsen svävade det mörka föremålet åter i luften över vägen.

Nu hade Ante tre varelser omkring sig, en på vardera sidan och en framför och tillsammans lotsade de honom mot farkosten. Plötsligt kunde han inte längre göra motstånd utan följde fogligt med.

Vad som sedan hände är höljt i dunkel. Nästa minne är att Ante såg en bil komma från Växjöhållet och att han då började springa mot den för att få hjälp. Men benen bar honom inte och han föll på den snöiga vägen och började långsamt krypa. Framför sig såg han en långtradare passera förbi. När han vände sig om och tittade uppåt lyfte den mörka farkosten och gav sig iväg.

När Ante väl lyckades ta sig tillbaka till bilen var han våt och kall om ena foten. Han insåg då att han inte hade några skor på sig. Då han väl lyckats sätta sig på förarplatsen kände han hur det började sticka i händerna och hur kroppen började skaka.

Historien som Ante berättar skulle kunna vara en i mängden av svårkontrollerade påståenden från personer som säger sig ha mött varelser från någon annanstans. Och delvis är den också det. Men i Ante Jonssons fall finns det papper på att något faktiskt hänt. Klockan 01.50 ringde nämligen en person som uppgav sig heta Bengt Johansson till polisen i Växjö. Om detta är hans riktiga namn vet jag inte och trots efterforskningar har personen aldrig gått att spåra.

UFO-Sverige

Enligt polispromemorian var Bengt Johansson på väg i bil från Tingsrydshållet mot norr längs riksväg 30/27 När han kommer fram till Uråsa flygfält får han se något som skrämmer honom så mycket att han vänder och kör tillbaka istället för att fortsätta färden. Och det kan vara intressant att citera direkt ur polisens anteckningar från händelsen. Jag har skrivit ut alla förkortningar för läsbarhetens skull:

”Dag som ovan klockan 01.50 inkom meddelande per telefon från en person som uppgav sig heta Bengt Johansson, Kristianstad. Han uppgav att han med bil var på väg riksväg 30 norrut. I höjd med Uråsa flygfält får han på vägen se en bil med avslagen belysning, som står på tvären. Över bilen svävar ett svart föremål, något ljud eller ljus syntes ej. Eventuellt fanns det en person i bilen eller utanför. Johansson blev mycket förskräckt, vågade ej köra vidare, utan vände tillbaka till Väckelsång, varifrån han ringde till polisen från en telefonkiosk.”

När polisen kom till den bestämda mötesplatsen var Bengt Johansson inte där, åtminstone framgår inte det av promemorian. Istället hittar de två polismännen Ante Jonssons bil stående inkörd i en snövall vid den södra avfarten till Uråsa. Polismännen rapporterade:

”Bakom ratten satt ovan person [Ante Jonsson, min anm.], dörren vid förarsidan var öppen, ljuset var släckt, intill bilen låg ett teleobjektiv i fodral. Då det nyligen snöat, kunde iakttas hur bilen kört runt i korsningen ett flertal varv. Fotspår i snön visade att föraren gått in mot Uråsa cirka 100 meter, trampat, sparkat i snön, vänt tillbaka.”

Fotspåren i den nyfallna snön visade alltså att Ante Jonsson irrat omkring utanför. Några spår av varelserna som han senare skulle berätta om hittades aldrig.

Vem det än var som ringde så kunde poliserna snart konstatera att det föremål som mannen skrämts av var borta. Kvar i bilen satt Ante Jonsson, förvirrad och rädd.

Polisrapporten konstaterar att ”hans muskler i armar och händer var mycket spända, fingrarna var krökta som klor” och att han skakade våldsamt. Polismännen beslutade att föra Ante till medicinkliniken vid Centrallasarettet i Växjö. Klockan 02.30 lämnade poliserna platsen med Ante i bilen och tjugo minuter senare anlände de till lasarettet.

I journalen beskriver läkaren Ante som ”helt chockad”, hyperventilerande och med stirrande blick. Också här lade man märke till hur Antes fingrar var krampaktiga och krökta som klor. Läkaren gav Ante en spruta valium och försökte sedan få kontakt med honom. Men Ante Jonsson hade inte kommit ur sin psykiska chock och svarade bara kort på tilltal. 

När sprutan verkat frågar läkaren om han hade varit med om något hemskt och får ett kort ”ja” till svar liksom på frågan om han kände sig rädd. Därefter faller Ante i sömn. När han åter vaknar ser han mycket ångestfylld ut och stirrar omkring sig utan att kunna prata.

När läkaren ringer upp Antes hustru får hon veta att Ante Jonsson aldrig har visat några tecken på psykisk ohälsa och att han är fullt frisk. Visserligen berättar frun att Ante är mycket intresserad av ”fenomen på himlavalvet” och dessutom några år tidigare varit engagerad i debatten kring flygande tefat men de gånger han försökt fotografera dessa fenomen så har också andra omkring honom kunnat se dem. De har inte funnits i Antes huvud.

Men hustrun berättar också något annat för läkaren, något som aldrig har gått att få rätsida på. I journalen står nämligen att Ante när han på natten varit inne i sovrummet för att säga till sin fru att han skulle åka tillbaka också skulle ha sagt att han inte var ensam om att ha sett farkosten och ”att den andre mannen var iväg och ringde polisen”. Ante Jonsson själv förnekar att någon mer än han själv skulle ha sett något i det skedet av kvällen och har ingen aning om vem det skulle ha varit han syftade på.

Medicinjourens bedömning av Ante Jonsson blev att han drabbats av ”en ren psykisk chock”. Därefter fördes han i ambulans till psykmottagningen på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö där han fick stanna i några dagar. En tid som Ante själv liknar som en enda lång scen ur filmen ”Gökboet”.

– Men redan nästa morgon mådde jag bra igen, säger Ante.

UFO-Sverige

Så här långt finns alltså en hel del dokumenterat. Det är ställt utom allt tvivel att Ante Jonsson varit med om något mycket skrämmande på vägen den här natten. Att simulera de kramper och det chocktillstånd, som såväl polis som läkare konstaterade, är uteslutet. Dessutom styrks hans berättelse av att en svart farkost skulle ha svävat över vägen av samtalet från den okände Bengt Johansson till polisen. Spåren i snön visar också att Ante verkligen gått omkring utanför bilen men ingenstans syntes några spår efter de varelser som han berättar om.

Redan vid 15-tiden samma dygn skickades en polispatrull ut till platsen för att försöka hitta något som kunde förklara vad det egentligen var som hade inträffat. Men trots att de två polismännen sökte igenom ett stort område kring platsen konstaterades senare i en rapport att något som kunde förklara ”anmälarens synhallucination” inte gick att hitta.

Intresset från polisens sida skulle komma att hålla i sig. Kanske för att händelsen inträffade i ett känsligt militärt område, mycket nära en krigsflygplats omgiven av fort och bunkrar. Redan samma dag som Ante Jonsson fick lämna Sankt Sigfrid tog kriminalpolisen i Växjö kontakt med honom för en vallning på platsen. I över en timma förhördes Ante samtidigt som en polisman mätte upp platsen, skissade och antecknade. Andra kontrollerade om Ante hade vapenlicens, vilket han inte hade.

Men snart skulle händelserna ta en helt annan inriktning.

Redan en månad efter mötet på vintervägen började Ante föra noggranna anteckningar över ovanliga och återkommande ”drömmar” och natten till den 6 mars 1984 inträffade vad som skulle bli början på en lång serie kontakter. Ante vaknade då av att någon rörde vid honom och till slut satte han sig upp i sängen, gick upp och klädde på sig. Väl ute på gatan ställde han sig under en gatlampa och tände en cigarrett. Efter en stund fick han se en lång man klädd i svart rock som han inte kunde låta bli att följa efter. Så snart Ante närmade sig mannen verkade denne försvinna för att sedan dyka upp lite längre bort. 

Efter en stund var mannen framme vid en äng 600–700 meter från Antes bostad och där fick Ante syn på en stor svart farkost som verkade hänga i luften. Farkosten var en kopia av den han varit nära att krocka med på vägen men betydligt mindre.

– Sedan känner jag hur jag lyfts upp i luften som av en osynlig plattform. Samtidigt hör jag en röst inom mig som säger att jag inte ska vara rädd, berättar Ante Jonsson.

– Efter högst 15 sekunder sänks jag ned igen och då befinner jag mig i min egen trädgård!

Ante kunde då se hur fyra lysande klot närmade sig farkosten uppifrån för att stanna till runt den varefter den svarta farkosten snabbt flög iväg.

Sedan dess har Ante präntat ner många hundra A4-sidor med upplevelser och ett antal gånger säger han sig också ha varit ombord på olika farkoster. Själv tror han att han har förts till minst tre eller fyra olika platser utanför vår jord. Men var han har varit vill han inte gärna spekulera i.

När vi diskuterar dessa resor poängterar Ante att han inte är säker på hur verkliga hans upplevelser egentligen är. Givetvis är det verkliga för honom själv men han har svårt att dra en klar linje mellan dröm och icke dröm.

– Det kan ju vara en dröm. Jag kan inte komma ifrån det. Men jag kan heller inte komma ifrån att det verkligen har hänt. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på ibland, har Ante sagt till mig vid flera tillfällen men när jag pratar med honom i början av 2014 så känner han sig allt säkrare på att det är något påtagligt.

– Det är fysiska upplevelser, något annat kan jag inte säga. 

Det som började som en olyckshändelse skulle med tiden alltså utvecklas till en lång rad möten som Ante Jonsson själv liknar vid ett slags plan. En plan som han inte förstår ändamålet med och som fortfarande år 2014 inte har något slut.

– Är det verkligen så att de kommer någonstans utifrån eller kommer de någonstans från jorden? Jag vet inte. De har sagt att de kommer från planeten ”Prio” men jag har aldrig fått veta hur långt bort den ligger. Men jag tror inte att de kommer så långt bort ifrån.

För Ante Jonsson är mycket av det som händer och det han fått veta obegripligt. Själv inser han att avståndet till planeten ”Prio” måste vara stort och han säger att det knappast kan vara möjligt att varelserna åker fram och tillbaka så ofta som de verkar göra. Ändå säger han sig ha fått åka med och tvekar därför om resan verkligen ägt rum i den fysiska verkligheten. 

När jag intervjuade honom i juni 1998 konstaterade Ante Jonsson att upplevelserna tillhörde hans vardag. 

– Från början var det lite otäckt men nu tänker jag inte så mycket på dem längre eftersom de har blivit en del av mitt liv.

Under våra många och långa samtal har det ofta varit frustrerande att inte få se de bevis som Ante då och då säger sig ha fått i form av olika föremål. Vid ett tillfälle fick han en liten låda av metall som när han öppnade den visade sig vara helt tom. Lådan skulle en av varelserna ha överräckt vid ett besök i Antes bostad. Vad han skulle använda den till fick han aldrig veta och jag fick aldrig se den.

Det är mycket som Ante Jonsson själv säger sig ha svårt att förstå av det som händer. Till exempel får han nästan aldrig svar på de frågor han ställer. Många gånger har han haft med sig en lapp att inte glömma något viktigt som han vill fråga om men det är sällan någon av varelserna bryr sig om det. 

– Oftast svarar de inte utan kommer in på något helt annat och det är ruskigt svårt att få veta något om dem själva. Då blir det diffusa svar, säger han.

UFO-Sverige

En enda gång har Ante fått ett uppdrag av varelserna. Det var 2002 eller möjligen 2003 då han fick skriva ned ett ganska långt och komplicerat meddelande som skulle överlämnas till en manlig beslutsfattare. Mer än så vill han inte säga. Annars har det mesta kretsat kring honom själv.

Med tiden har kontakterna minskat och i början av 2000-talet kunde det gå tre-fyra månader mellan varje gång som han kände krypningen i kroppen som oftast varit tecknet på att ett möte var nära förestående. 

Senaste gången var en sen eftermiddag i början av 2013 då Ante åter kände stickningarna i benen och gav sig av mot Helgasjön där det finns en gammal avsides belägen brygga med några bänkar.

– När jag kom dit så satt det en person där, jag trodde ju att det var vem som helst för han liknade oss. Så jag satte mig på en bänk en bit ifrån honom. Men då han vände sig om så såg jag vem det var och när han reste sig upp så gick jag fram till honom. Han hälsade som han brukar göra genom att lägga högerarmen på min axel. Av någon märklig anledning!

Samtalet, som varade en halvtimma, kom att handla om hur Ante ska leva sitt liv och uppföra sig. Ett vanligt tema vid mötena. Ante berättade också att han fått en propp i höger vad som sedan vandrat upp i låret. På lasarettet hade han fått medicin som hjälpte en stund men röntgen hade visat en förträngning i kärlen som inte var så lätt att bota.

– När jag nämnde detta så gick mannen iväg och försvann en stund. Tio minuter senare kom han tillbaka med ett slags termos som han bad mig dricka ur. Det smakade som gammalt diskvatten, men jag drack det. ”Nu ska du må bra av det”, sa han.

När mötena väl äger rum får han aldrig i förväg veta vad de ska handla om. Med tiden har fokus allt mer kommit att glida över mot Ante själv, vad som händer efter döden och om ganska vardagliga frågor.

– Jag har frågat så många gånger varför de har tagit kontakt med mig och inte några styrande som har makt att påverka. Svaret jag har fått är att det inte har gått. De har försökt men inte fått någon kontakt. Varför det inte har lyckats har jag inte fått veta, berättar Ante.

Ante själv säger att de som kontaktat honom sedan 1984 och fram till i dag i stor utsträckning har varit samma personer. Men några har också kommit och gått och totalt uppskattar han antalet olika varelser till mellan 15 och 20 stycken. Någon befälhavare har han inte upptäckt. Ingen verkar stå över den andre.

– Jag har haft kontakt med en som kallas Sindo och en som jag kallar Alvar, det är mest honom jag pratat med de sista åren. Någon gång har de varit fem samtidigt. Ett par har haft en dosa på axeln som blinkar som en discobelysning i takt med att de talar, som att det är ett slags översättningsapparat.

Samtalen förs på ren svenska. Rikssvenska för att vara mera precis. Ante Jonssons småländska fungerar inte alltid. Och det är i dessa detaljer som Antes historia får en närhet och prägel av verklighet som gör den svår att vifta bort. När jag frågar honom om varelserna alltid förstår honom så svarar han snabbt och med kort eftertanke att när han en gång hade använde ordet ”tyar”, som varje tevetittare som minns sin ”Raskens” omedelbart hade känt igen, då hade de märkliga varelserna inte förstått honom. Då var han tvungen att förklara att det var småländska för orkar. 

Efter att från början mest ha liknat omänskliga robotar har varelserna blivit mer empatiska, menar Ante. Den sista tiden har han till och med sett hur några av dem har kostat på sig ett leende. Något som aldrig tidigare har hänt.

– Efter mer än tjugo år ser jag hur de drar på munnen!

En del uppgifter känns minst sagt svårsmälta. Enligt Ante Jonsson finns det 200 varelser som lever här i Sverige. Alla lika oss människor men smalare. 

– Du kan inte säga att det är en av dem du möter. Det är inte mycket som skiljer dem från oss, säger han.

När Ante under ett av våra samtal hösten 2006 berättar att två av dem ska sitta i regeringen så jag frågar vilken regering; den tidigare eller den nuvarande. Så vitt Ante förstod så måste det ha varit i den socialdemokratiska eftersom han fick veta det för några år sedan. Flera ska dessutom vara höga företagschefer.

Tror du på det, frågar jag. ”Jag tvekar”, säger Ante. ”Många av dem pratar ju så mycket strunt att man har svårt att tro att de skulle komma utifrån”. Jag kan bara nicka instämmande. Vilka svenska politiker eller företagsledare skulle man misstänka i så fall? Det hela verkar orimligt och osannolikt. 

De fysiska bevisen för det Ante Jonsson berättar om är obefintliga. Förutom ett par stenar som för blotta ögat inte kan skiljas från några helt jordiska har jag aldrig fått se något. En av dem ska han ha hittat i fickan efter en av sina resor men förutom att den är slät och vacker är den inte särskilt märklig. När jag håller den i handen kan jag konstatera att den kan ha kommit från nästan vilken jordisk strand som helst.

Men han har också fått tre ”apparater” av olika slag, men alltid utan instruktionsbok och det har slutat med att han lagt undan dem i någon garderob innan de har tagits tillbaka av varelserna.

– Jag vet faktiskt inte om jag har haft någon nytta av dem, säger han.

UFO-Sverige

Under de första åren var kärnan i de många kontakterna en varelse vid namn ”Jenny”. Jenny kom att bli en viktig del i hans liv tills hon plötsligt slutade att dyka upp. När jag frågar Ante om hur det kom sig berättar han en märklig historia som jag får lova att inte skriva om.

Klart är i alla fall att Jennys roll länge var den absolut viktigaste i hela historien och att kopplingen mellan Jenny, som liknar en gammal skolkamrat, och det som försiggår i Ante Jonssons normala vardagsliv är kärnpunkten i det som händer och att den leder tillbaka till Antes tidiga år. Åren med ”utomjordingarna” verkar i mångt och mycket ha varit ett slags lång terapisession.

– Det är som ett slags rebus som jag ska lösa men jag fattar inte var den ska leda någonstans, säger han. En dag ska jag få veta vad jag ska göra med allt.

När jag påpekar att det har gått trettio år sedan den första kontakten och ingenting egentligen har kommit fram så kan Ante bara hålla med:

– Jag fattar det inte än i dag, ibland går jag hemma och funderar om det inte bara är ett hjärnspöke eller om någon lurar i mig det när jag ligger och sover.

– Men, tillägger han efter en stund, jag har accepterat det för vad det är, antingen det är hjärnspöken eller verklighet.

Och det är verklighet som Ante i dag lutar åt och han fortsätter att uppleva kontakterna som fysiska. En verklighet som han inte vill dela med andra. Det är inte längre så viktigt vad som ligger bakom händelserna. ”Det som händer det händer”, säger han.

Bara tre veckor före ett av våra möten hade han mött en farkost nere vid Helgasjön inte långt ifrån där han bor. Mötet ägde rum på samma sätt som de alltid gjort. Först en krypande känsla i benen kvällen innan och sedan instruktioner vart han ska köra. Väl framme får han se ett ubåtsliknande föremål i miniformat.

– Plötsligt dök farkosten upp som när man tänder en lampa. Sedan kom en man gående ifrån stigen där jag hade gått trots att farkosten stod ute i vattnet, berättar Ante.

Den man som ofta har dykt upp vid mötena är ”fantastiskt smal” men ser ut som en vanlig människa, enligt Ante. Han är klädd i en ljus overall med ett bälte och när han kommer fram så börjar de samtala om sådant som berör Ante.

– Det är mycket privata grejor som jag får veta i form av ledtrådar och jag skriver ner det han pratar om. Det är en konstig historia med konstiga känslor.

Det privata går som en röd tråd genom allt som har hänt, säger han själv. Men just den biten har han aldrig berättat om offentligt eller skrivit om. Men med tiden har han börjat förstå att de två spåren inte längre går att skilja åt. Det privata hänger ihop med det offentliga, det som han har gått ut med. ”Kanske måste jag föra samman dem”, säger han och syftar på de mellan 400 och 600 sidor med anteckningar från sina olika möten som sitter prydligt insatta i pärmar hemma i lägenheten.

Där finns också anteckningar om varsel om kommande händelser. Två veckor före orkanen ”Katrina” slog till mot New Orleans hade Ante i en syn fått se hur en stad svämmades över. Men han fick aldrig veta var det skulle inträffa. En annan gång fick han veta att jordiska astronomer snart skulle komma att upptäcka en ny planet vilket också hände några veckor senare. Varelserna hade pekat ut den på en karta där också jorden syntes. Men frågan är hur intressant en sådan uppgift är.

I dag har astronomerna hittat långt över tusen planeter och nya upptäcks varje vecka. När jag frågar Ante var någonstans denna nya planet skulle ligga så hänvisar han till den ”västra sidan av Vintergatan” och ”en bra bit ifrån jorden”. En lagom oprecis beskrivning som knappast tyder på att sagesmännen har tillgång till någon högre form av teknik. Och vadå “västra”? Vår galax beskrivs knappast med hjälp av en kompassriktning.

– Det är inte så länge sedan jag drömde om vilka siffror som skulle vinna på Dagens dubbel. Men jag låg ju hemma på soffan och hade ingen möjlighet att hinna in till stan för att spela på dem. Så jag tänkte att jag tittar väl på teve för att se hur det gick, och då var det de siffrorna. En annan natt drömde jag om de sista loppen i ett travlopp och att två femmor skulle vinna Dagens dubbel. Så jag åkte in och spelade på dem. En gång vann jag 870 kronor! 

Men jag antar att du har förlorat också? frågar jag.

– Ja, det har jag. Det är inte några säkra tips. Tre-fyra gånger har det inte slagit in. Men jag satsar inte mer än en tia.

Ante Jonsson har lärt sig leva med allt det underliga. Det jobbigaste var när telefonen aldrig ville sluta ringa.

– Många är knäppskallar som tror att jag är ett slags gud som kan hjälpa dem med allt möjligt, säger han. 

När vi lämnar Uråsakorsningen och kör åter mot Växjö hinner vi bara någon mil innan Ante ber mig att svänga vänster ned längs en mindre väg och förbi några bostadshus. Till slut kommer vi fram till en dammanläggning. Vi parkerar bilen nedanför en vall och låser dörrarna. En trappa leder upp mot ett lågt nätstaket som sträcker sig utefter kanten på dammen. Ett malande brus möter oss där vi står och blickar ut över det stilla vattnet.

– De kommer alltid därifrån, säger Ante och pekar. Sedan blir de hängande över vattnet. 

Vatten verkar vara en gemensam nämnare för Ante Jonssons kontakter. De första mötena ägde rum vid stranden av Torsjön inte långt från Väckelsång. När Ante flyttade till Strömstad blev det sjön Färingen som kom att fungera som kontaktpunkt. När han flyttade till Växjö fokuserades mötena över Helgasjön som ligger alldeles intill hans och familjens hus. Sedan blev det dammen inte långt från Ingelstad som kom att bli centrum för de flesta kontakterna.

Vi står vid kanten av dammen en stund och tittar ut över vattenytan. Jag förklarar hur svårt det är för en utomstående att förstå något av det han beskriver. Trots alla år och alla samtal är det mesta Ante har berättat utan någon mening.

– Det är det för mig också, säger Ante och skrattar. Det är svårförståeligt. Jag fattar inte alltid mer än vad du gör.

– Varför är jag så viktig för dem? Och vad är det de vill att jag ska göra, för något är det. Det är så mycket som är komplicerat men som inte skulle behöva vara det. De skulle kunna prata mer rent ut istället för i gåtor.

En gång säger sig Ante ha fått besöka en utomjordisk bas på havets botten men oftast har resorna i varelsernas äggliknande farkoster gått till andra planeter, som deras egen hemplanet Prio. Ante själv har dock aldrig känt sig övertygad om att han verkligen varit där eftersom Prio ser ut som vilken plats som helst på jorden men för mig är det uppenbart att han nog ändå tror att det är så.

Han har också fått besöka förstörda planeter som för att varna honom vad som kan hända om våra krig går över styr men får också veta att Sverige ska klara sig. Varningarna om ett nära förestående kärnvapenkrig känns igen från 1950-talets kontaktpersoners budskap. När han frågar om han får ta ett fotografi av varelserna får han svaret att tiden inte är mogen men att det kan gå bra ”längre fram”. Men inte heller detta har blivit av. En gång fick han med sig en sten som han fortfarande har kvar. En annan gång ett föremål som han ännu inte vill att jag skriver om. 

– Det är en apparat som ska fungera som ett slags kommunikation mellan dem och mig, säger han. Men hur länge jag får ha den kvar det vet jag inte. Det blir kanske inte någon längre tid.

I dag är också den borta, tillbakahämtad av dem som lånade ut den.

UFO-Sverige

När vi sätter oss i bilen drar Ante fram en halskedja med en komplicerad symbol som han en gång sett i samband med sina kontakter. Från början var figuren enklare och hade formen av en trekant med något som skulle kunna vara ett öga i mitten.

Högst upp i stängeln gick två halvcirklar som i dag har fått formen av något som liknar två speglade fiskkroppar. Jag blir inte förvånad när Ante säger att det hela också ska vara ett slags nyckel men till vad den ska användas vet han inte. 

– Det är ett slags framtida nyckel. Det är vad jag har fått veta, säger han.

En nyckel utan lås som så mycket annat i Ante Jonssons upplevelser.

UFO-Sverige

Vi sitter kvar i bilen och pratar innan vi rullar vidare. Ante berättar om ännu en hemlighet som han har fått av de smala varelserna och jag frågar om han aldrig blir sugen på att få sådana uppgifter kontrollerade av en utomstående. För att komma ett steg vidare. Men det vill han inte. För honom handlar det om att inte svika ett förtroende säger han. Kanske skulle kontakten då klippas av och när det går för lång tid mellan kontakterna så börjar han nästan att längta efter dem.

– Jag har ju så mycket jag vill prata med dem om, säger han.

Frågorna verkar ibland vara viktigare än svaren. 

När Ante berättar om sådant som han ännu inte vill gå ut med låter det fantastiskt men detaljerna är jordnära och konkreta. Han är frikostig med namn och uppgifter och även om han inte vill att jag skriver om det så svarar han på alla mina frågor.

När jag frågar Ante vad alla dessa möten under 30 års tid har gett honom, hur hans liv har förändrats tack vare dem, så svarar han:

– Jag har nog blivit en gladare och öppnare person. Jag har lättare att prata med folk. 

Är det inte lite konstigt att 30 års kontakter har gett ett så blygsamt resultat? En så stor operation med kontakter, möten och resor i okända farkoster och resultatet är att du har blivit en gladare människa?

– Haha, ja, onödigt stor, det kan man säga. Man tycker att man kunde blivit gladare och piggare ändå.

Ante Jonssons rättframhet och positiva framtoning gör honom till en person man gärna pratar bort en stund med. Märkliga möten eller inte. Samtidigt behåller han mycket för sig själv. Privata uppgifter som kanske kan vara nyckeln till gåtan. Precis som de flesta andra kontaktpersoner.

Något svar på vad som egentligen händer Ante Jonsson räknar jag aldrig med att få. Men jag funderar ofta vad det var för föremål som Bengt Johansson såg hänga där över Antes bil.

 

 

UFO-Sverige
X

Tyvärr!

UFO-Sverige