• Viral ufovideo kan ha fått sin förklaring - Filmen togs av en chilensk militär helikopterbesättning den 11 november 2014 och har sedan dess varit föremål för olika undersökningar. På filmen syns ett f...
  • Staffanstorp, September-Oktober 2016 -Väldig skeptisk till ufohistorier, men detta såg jag för någon månad sedan. Jag funderar fortfarande på vad det kan vara. Jag var ute med hundarna och de började...
  • Archives for the Unexplained - Archives for the Unexplained, tidigare Arkivet för UFO-forskning, Archives for UFO research. Från början en ufoförening som bildades i Södertälje 1973. Syftet var då i f...

 

 

Gideon Johanssons närkontakt i Mariannelund

Anders Liljegren

 

Fallet Gideon Johansson var på 1970-talet riksorganisationen UFO-Sveriges "paradfall". Gideon deltog vid den första riksstämman i Motala 1970 och berättade då om sina upplevelser. Gideons observation av ett landat UFO på en gata mitt i Mariannelund var ett av huvudnumren på UFO-expon på Köpings museum, besökt av tiotusentals svenskar i slutet av 70-talet. Johanssons berättelser har publicerats dussintals gånger i böcker, tidskrifter och tidningsartiklar och har översatts till flera andra språk. Gideon själv avled 1981 men vi har ändå lyckats pussla fram nya, intressanta uppgifter i fallet som leder till frågan: Vad hände i Mariannelund hösten 1959 och vad såg egentligen Gideon Johansson? Anders Liljegren på Arkivet för UFO-forskning i Norrköping har undersökt händelsen.

 

Desmond Leslie

"Det har kommit till min kännedom att ingenjör Sahlin [sic] samlar på fakta kring interplanetariska besök", inleder han brevet. I originalbrevet, som här publiceras för första gången, berättar Gideon Johansson att han själv och fyra andra vittnen, bland andra hustrun Frideborg, söndagen den 20 juli 1958 hade varit ute på en liten promenad nära Mariannelund...

Gideon"Vägen går rakt norr-söder över ett gärde och en liten slätt. Nykvist [en kusin till Gideon Johansson - AL] har sin lilla dotter på armen, alltså vänd bakåt åt norr... I ett nu skrek flickan till och sade, "Titta pappa", och pekade upp i luften. Vi vänder oss om instinktsmässigt. Ögonblickligen ser vi ett föremål. Någon sade, vad är det för något? Ja, flygplan är det inte och ingen helikopter. Ser ni inte att det är ett tefat, ja det är två stycken och dom är ihopbyggda med något som ser ut som en busskaross och på ena sidan är det en mörk och svart rand. Kan det möjligen vara fönster? Så märkvärdigt. Begagna ögonen väl nu, bara titta!"

"Det sänker sig i en båge nästan rätt nedåt nu. Det syns tydligt att det är som två skålar med botten uppåt. Se så tydligt kanterna och djupet på skålarna synes. Nu sänker det sig icke mera. Nu ser det ut nästan som en sepelinare [sic] men med en klump i båda ändar. Nu ser vi det från långsidan, det kör fortare nu. Vilken fart! Minst fem gånger reaplanens, vad är det som blixtrar? Det är reflexer från solen, tydligen var det blankt på ytan. Det går rätt mot solnedgången. Nu är det bakom tallskogen. Vad var detta? Det kändes så kusligt på något sätt. Som om någon kunnat se rätt igenom oss. Ja, så hände det och så lät det bland oss i sällskapet."

Gideon fortsätter sitt dramatiska och målande brev:

"Jag fick den uppfattningen att det var mycket stort. Sjuttiofem till hundra meter långt. När vi såg detta var luften den klaraste tänkbara. Tefatet var i mellanblå färg och avtecknade sig mycket tydligt mot kvällshimlen som vid tillfället, och i solnedgången, var mera gröngrågul. Klockan var vid tillfället 20.27. Jag uppskattar höjden när vi fick se det till tolv eller femton tusen meter, och när det var som närmast åtta tusen meter. Det är möjligt att det var mycket högre, det är nog inte lätt att bedöma, ett stort föremål ser ju ut att gå lägre än ett litet sådant på samma höjd. Höjdvinkeln när vi fick se det var uppskattningsvis omkring sjuttio grader."

Brevets avslutning avslöjar att Gideon haft höga förväntningar på att någon gång få se ett "tefat":

"Jag har hört talas om tefatsflyg och önskat att få se ett sådant och det fick jag i och med detta. För mig var det en stor upplevelse. Ingen ska kunna få mig att tro att det var något annat än ett tefatsflyg. Jag intygar på heder och samvete att detta jag här skrivet, allt är sant. Inget skoj och inga tokigheter."

Om den här rapporten i dag kom in till UFO-Sveriges rapportcentral, eller till någon av våra fältutredare, skulle den mötas med ganska stor skepsis. Vår uppgift är att utreda de faktiska orsakerna till människors observationer av fenomen på himlen, inte skriva under på önsketänkanden om interplanetariska besök. Rapporten innehåller åtskilligt som omedelbart skulle göra, i varje fall övertecknad, misstänksam. Framförallt: Hur kan någon så väl iaktta och beskriva formen hos ett föremål som befinner sig på 8-, 12-, eller 15.000 meters höjd?

Studerar vi vad som rapporterades från andra delar av Småland och Sverige vid samma tidpunkt stärks våra misstankar. Gideon och hans sällskap var nämligen inte ensamma om att se något denna vackra sommarkväll, mitt i semestern.

Tidningarnas Telegrambyrå (TT) rapporterade att ett stort meteorliknande föremål samma kväll passerat landet "från Hudiksvall i norr till Kristianstad i söder", enligt uppgifter man fått från Försvarsstaben. Gideon Johansson hittade följande dag, som han senare berättat, en bekräftande notis i sin lokala dagstidning, Smålandstidningen. Rubriken är "Röd robot sågs över Anebytrakten":

Karl Frid i Lommaryd hade sett "ett skarpt skinande föremål med ett grönaktigt sken komma på himlen från öster, gå mot väster och försvinna i ett molnbälte. Föremålet föreföll vara ganska stort, och efter dess bana syntes en kraftig svans." Sture Johansson i Aneby trodde att han såg "någon slags robot eller dylikt som uppsänts, till exempel från Ryssland på väg mot Amerika".

Rune Johansson i Fruängen såg en starkt lysande kula med lång flerfärgad svans som rörde sig från öst mot väst eller möjligen i riktning SO-NV. Av Rune Johansson får vi också en kanske viktig pusselbit: "Vid horisonten verkade den att dela sig och falla mot jorden."

Från Gjövik i Norge (vid sjön Mjösa cirka 9 mil norr om Oslo) rapporterades två lysande föremål med skarpt vitt sken och gröngul lysande svans. Även här var kursen nordvästlig. Kvällsfenomenet observerades även av assistent Per Olof Lindblad vid Saltsjöbadsobservatoriet som, enligt uppgifter i samtida pressklipp, "hävdar...att det måste ha rört sig om en meteorit". Från många håll bekräftades att den kraftiga meteoren mot slutet av banan delat sig i två delar.

Gideon var inte ensam om att, efter uppmärksamheten i media kring Domstenshändelsen, ta kontakt med Sven Schalin. Så gjorde också UFO-intresserade väderobservatören Lars Andersson i Borlänge. Sven och Lars öppnade en intensiv brevväxling som pågick i många år. I ett av breven till Andersson berättar Schalin helt kortfattat att han hade för avsikt att besöka en man i Småland som påstod sig ha sett ett föremål som liknade en telefonlur.

Den 14 augusti 1959 besöker Sven Schalin Gideon Johansson i hans hem i Mariannelund. Schalin skriver till Lars Andersson: "I mitten av augusti reste jag neråt landet och besökte tre personer som sett UFO. Rapporterna sänder jag i dagarna till NICAP (National Investigations Committee on Aerial Phenomena i USA). De människor jag träffade var lugna och helt normala typer - de har med säkerhet ej sett i syne."

Hade Schalin i sina brev till Lars Andersson berättat att observationen inträffat just den 20 juli 1958 hade Andersson med säkerhet kunnat hjälpa till att identifiera Gideon Johanssons observation.

Andersson publicerade nämligen 1961 en artikel i Borlänge Tidning där han bland annat skriver om meteorer: "En mycket stor och typisk meteorit passerade över Borlänge på cirka 10 mils höjd den 20 juli 1958 på kvällen. Den iakttogs av åtskilliga personer i hela mellansverige. Den passerade över himlen på 5-10 sek och hade en lång svans efter sig. Färgen var blåvit."

Lars Andersson var faktiskt själv en av iakttagarna till meteoren och beskriver den så här i ett av de brev som finns i den brevsamling han donerat till Arkivet för UFO-forskning:

"...den 20 juli 1958 hade jag turen att få se en typisk meteor. Jag befann mig på en åker i Sör Amsberg då en flock skränande måsar kom mig att se upp. Jag fick då kl 21.22 se ett raketliknande föremål komma från SO och ganska hastigt röra sig i en rak bana mot NW. Meteoren var blåvit och i storlek som Venus eller möjligen något större och den hade en svans formad som en spetsig vinkel bakåt och som sakta tonade ut i intet. Meteoren slocknade långsamt på grund av skymningsljuset i NW. Först försvann själva klotet sedan svansen, alltså nedifrån och upp. Den gick över 3/4 av himlen på 5 sek. Banan var lika som ett flygplans med rak kurs nästan över zenit. Efteråt påstod vittnen att meteoren delade sig, men det var så att själva "klotet" försvann först och sedan blev den vinkelformade svansen kvar."

Omedveten om Anderssons åsikt om vad som hände den 20 juli 1958, skickar Schalin en rapport på engelska till NICAP och kommenterar den så här i ett åtföljande brev: "Rapporten från herr G. Johansson: Sedan jag fått ett brev från honom reste jag för att göra en personlig intervju i hans hem. Han tycktes vara en "stabil" människa. Jag kan inte komma ihåg hur många gånger han svor på sanningshalten i vad han sett, tydligen tveksam om min inställning. De bifogade skisserna är gjorda av herr Johansson. Beträffande dessa så skulle jag vilja veta om denna form har registrerats tidigare."

Trettiosju år senare hjälper Mark Rodeghier mig att gräva fram rapportformuläret ur NICAPs arkiv, numera i förvar hos Center for UFO Studies i Chicago. Sven Schalin berättar i formuläret, med Gideons hjälp, och på finstilt engelska, om händelsen. Vid frågan om observatören haft någon liknande observation gör Schalin en intressant anmärkning: "Någon slags kropp utan vingar 1943š44. Närmare detaljer nu bortglömda."

I anslutning till akten om Gideons observation hittar Rodeghier även ett klipp om en observation, gjord av två civilflygare, av ett stort, svart hantelformat föremål ("två kulor förbundna med en stång") över Grimsby i England, bara två dagar efter Gideons iakttagelse. Det är möjligt att Richard Hall informerar Sven Schalin om vad som kan synas som en indirekt "bekräftelse" på Gideons iakttagelse.

För övertecknad råder ingen som helst tvekan om att Gideon Johansson misstog sig när han rapporterade en "flygande telefonlur" på åtta eller femtontusen meters höjd! Om nu flyghöjden var så stor krävs ett ENORMT stort föremål š och en mycket god synskärpa. Min hypotes är istället att Gideon såg den till två delar splittrade meteoren (eller meteoren och dess rökspår som Lars Andersson beskriver) lysa upp horisonten under några sekunder. Fenomenet uppfattades av Gideon som två föremål förbundna med varandra.

Här spelar Gideons uppenbart höga förväntningar på att få se "något interplanetariskt" in. (Se brevet till Sven Schalin ovan.) Om Gideon haft en tidigare observation 1943-44 var detta före allt tal i massmedia om "flygande tefat" och möjliga rymdbesök.

Tyvärr är såväl Gideon som övriga, som var med vid observationen 1958, nu döda. Gideons kusin Gunnar Nykvists dotter Gunilla, som satt på faderns arm, är den ende som är kvar i livet. Hon var bara fyra år vid observationen och minns idag inte så mycket av vad som egentligen hände. Hon minns händelsen mest genom att hon fått en kopia av den redogörelse Gideon noggrant skrev ned på sin skrivmaskin och kopierade till alla intresserade.

Tid, riktning, beteende - allt stämmer dock in på den meteor som flertalet andra observatörer såg och rapporterade. Det fanns andra vittnen som trodde sig ha sett "en flygande järnsäng" eller en "robot" den här sommarkvällen. Fenomenet att vissa vittnen övertolkar enkla synintryck, som exempelvis en ljusstark meteor, är välkänt bland astronomer och vittnespsykologer.

Gideons första UFO-observation (bortsett från 1943-44, se ovan) har tidigare inte kunnat förklaras, bland annat därför att Gideon lämnat fel observationsdatum (den 10 juli 1957) i de maskinskrivna blad han senare (från 1967 och framåt) haft för vana att distribuera till ufologer. Jag citerar ur ett av dessa blad, som jag själv lånade av Gideon och kopierade, år 1970:

"Tefatsflyg blev synligt nära nog i zenit, höjd 30 till 40 tusen meter [observera att elva år senare befinner sig föremålet mer än tre gånger högre upp, utan bakomliggande referensföremål finns inga möjligheter att göra sådana bedömningar - AL]. Närmar sig jorden med mycket stor hastighet från zenit och lodrätt ned till omkring 900 meter, stannar upp ett ögonblick [meteoren splittras vid horisonten och ändrar då riktning? - AL], startar med en hastighet av flera ggr reaplanens hastighet, men nu parallellt med jordytan. Man fick den uppfattningen att maskinen var mycket stor, kanske mer än femtio meter lång.. Solen gick ned den kvällen redan kl 20.51, när denna händelse var över kl 21.19 [händelsen har nu förskjutits cirka en timma framåt, vilket stämmer bättre med övriga vittnesuppgifter - AL], antecknade jag denna händelses tid."

"Denna händelse rapporterade jag till ingenjör Chalin [sic] i Linköping. Han var senare på platsen för vår observation vid Hässleby kyrka i Mariannelund. Ingenjör Chalin talade om att man redan tidigare hade sett sådana flygande tefat. De kallades den flygande hörluren... Han sade också att man sett dessa i Italien och i Australia [!]. Hela observationen tog omkring åtta minuter [inkl. observation av det kvarliggande rökspåret långt borta vid horisonten? - AL]."

Jag har samlat olika versioner av Gideon Johanssons berättelseblad. Flera uppgifter (höjd, klocktid, etc) ändrar sig genom åren. I en senare variant skriver Gideon till exempel att "ett år senare rapporterade jag denna händelse till USA:s militära kommandocentral för sådana saker, detta genom deras ombud här i Sverige." Detta är helt tydligt en starkt överdriven efterkonstruktion av Sven Schalins besök i Gideons hem 1958. NICAP, som Schalin representerade, var en privat organisation, starkt antagonistisk mot det amerikanska flygvapnet.

Notera att uttrycket "flygande telefonlur" inte förekommer i Gideons första brev till Schalin. Det är först efter kontakten med Schalin som det dyker upp i de blad Gideon distribuerade under 1960- och 1970-talen. Föremål som liknat flygande telefonlurar hade faktiskt rapporterats. Se det tidigare nämnda exemplet från Grimsby i England, två dagar efter Gideons iakttagelse. Den 29 juni 1954 sågs en formation av föremål från ett BOAC-plan över Labrador. Det stora föremålet i täten för formationen tycktes under en period anta formen av en telefonlur.

Låt oss nu gå över till, och granska, den observation som gjort Gideon Johanssons namn känt: den påstådda landningen på gatan direkt utanför Gideons bostad.

Bara sex veckor efter Sven Schalins besök i Mariannelund sägs det nämligen ha blivit ett allmänt strömavbrott i samhället och ett ljusfenomen observeras över Folkets hus. Gideon ser ljuset anta formen av ett tefat som kommer ned och landar på Hantverksgatan, i närheten av hans bostad. Inuti farkosten ser Gideon två varelser. På en plats utanför Mariannelund påträffas senare, enligt Gideons utsaga, brända elkablar.

Först av allt måste vi ställa oss frågan: Vilket datum hade egentligen Gideon sin så omskrivna närkontakt på Hantverksgatan? Som i alla andra UFO-fall är en exakt datering avgörande för alla försök att finna bekräftelser eller förklaringar.

Av händelsen med telefonluren i juli 1958 har vi noterat att Gideon efter några år, i varje fall vad gäller det fallet, kommer med en uppenbart felaktig tidsangivelse. I det ursprungliga brevet till Schalin var tiden (20 juli 1958) korrekt, men tidpunkten (20.27) troligen fel. Det vet vi säkert därför att Smålands-Tidningen dagen därpå publicerade en notis om iakttagelsen i Aneby (se ovan) som Gideon alltid refererade till som en bekräftelse på sin egen observation. Senare är händelsen feldaterad (10 juli 1957) men nu försedd med en mer korrekt uppgift vad gäller tidpunkten på dagen (21.10 i vissa versioner, 21.19 i andra).

Kan vi då, mot bakgrund av detta misstag, lita på Gideons datering av den senare "närkontakten" på Hantverksgatan? Olika datumangivelser förekommer nämligen i de olika källorna. Vanligast är "någon av de sista dagarna i sept. månad" eller den "29:e (eller 30:e) september 1959". Andra uppgifter florerar också ("slutet av oktober 1959", etc).

En uppgift jag fått i en intervju med Gideons elektrikerkollega Uno Törkvist talar dock för att den 29 september 1959 - som Gideon oftast nämner - sannolikt kan vara en korrekt datering av händelsen. Törkvist berättar nämligen att Gideon hade en svart anteckningsbok där han antecknade driftsavbrott och andra händelser på fabriken. Det är fullt möjligt att Gideon haft denna privata driftsjournal (som han inte ålagts av företaget att föra) som ett underlag när han skrev ned sina berättelser på skrivmaskin. Såvitt jag kunnat utröna är Gideons privata driftjournal ej bevarad till eftervärlden. Den hade i så fall varit ovärderlig som en utgångspunkt för utredningen.

Man kan dock placera "landningen" i en trolig (ganska snäv) tidsram. Närkontakten bör ha ägt rum mellan den 14 augusti 1959 (då Sven Schalin besökte Gideon och inte fick veta något om en landning) och den 13 juni 1960 (då sonen Rolf, som var medvittne vid händelsen, anmälde på pastorsexpeditionen att han flyttat till Stockholm). Med hänsyn till Rolfs flyttning till Stockholm är också Gösta Rehns datering (29 oktober 1960, se boken "UFO! Nya fakta om de flygande tefaten") orimlig. Den stämmer dessutom inte med uppgifterna i Gideon Johanssons första brev till K.Gösta Rehn (se nedan).

En märklig omständighet är att Gideon Johansson, trots att han strax innan haft besök av ufologen Sven Schalin, aldrig bryr sig om att rapportera närkontakten på gatan i Mariannelund till Sven Schalin.

Om vi utgår från att händelsen inträffade den 29 september 1959 hade det, som sagt, bara förflutit sex veckor efter Schalins besök i det johanssonska hemmet! Varför ringer eller skriver inte Gideon direkt och berättar om händelsen för Schalin..? Gideon kände ju mycket väl till Schalins genuina intresse för UFO-upplevelser. Schalin var veterligen den ende svenske ufolog som 1959 besökte och intervjuade UFO-observatörer.

Istället väntar Gideon exakt åtta år med att skriva till amanuens K.Gösta Rehn när denne just publicerat sin första UFO-bok ("Flygande tefat - dokument och teori"). Beteendet kan naturligtvis bero på observationens art, men jag är säker på att Sven Schalin hade kunnat garantera Gideon anonymitet. Eller...var det något i personkemin som inte stämde? Hade Gideon känt att Schalin inte helt reservationslöst trodde på hans berättelse om den flygande tefefonluren? Vi kan bara spekulera!

När Gideon slutligen skriver ner berättelsen till K.Gösta Rehn är han 66 år gammal, har pensionerats från arbetet som elektriker och övermontör på pappersbruket Brusafors i Mariannelund, och har flyttat till Tranås.

Den 29 september 1967 sitter alltså Gideon åter igen vid sin skrivmaskin och skriver: "I dag för åtta år sedan [alltså, den 29 sept 1959 - AL] hände något mycket märkligt hemma hos mig på asfaltgatan tre meter från mitt hus. Där kom ned ett UFO och några ögonblick innan blev det kraftavbrott så det var mörkt. Ingen tror mig och dom som var med och såg tror att dom blivit konstiga i huvudet. Vill Ni ha hela berättelsen så meddela, men lova att tro vad jag skriver annars är det ingen mening med det."

Med vändande post tackar Gösta Rehn naturligtvis ja till erbjudandet att få veta mer. Gideon skickar snabbt en tre sidor lång redogörelse, plus teckningar.

Trots att Gideon i det första brevet daterat händelsen till den 29 september för åtta år sedan (alltså 1959), ändrar han nu, i brev nummer två, observationstiden till "någon av de sista dagarna i oktober månad kl 18.55 för snart sju år sedan" [alltså: någon gång i slutet av oktober 1960, en orimlig datering, se ovan].

I ett snabbt svarsbrev den 3 oktober tackar Rehn för Gideons berättelse och berömmer den som "ofantligt värdefull för mig som UFO-forskare." Problemet med dateringen tycks inte ha bekymrat Rehn. Som tack sänder Rehn Gideon ett exemplar av sin första bok.

Gideons brev skruvade upp Rehns intresse. Samma dag - den 3 oktober - skriver Rehn ett brev till Lars Andersson i Borlänge där han berättar om Gideons vittnesmål: "Han och andra såg tydligt 2 figurer i hytten, småväxta, och gav mig en ritning av dem. Skriver tre sidor därför han litar på mig. Vågade ej tala om fallet förrän nu. Absolut utomordentligt sant fall!!"

Gideons originalberättelse kan vara intressant att ta del av. Berättelsen fanns i en av de brevpärmar som lyckligtvis räddades i sista stund ur ett soprum bakom Rehns bostad i Bromma kort efter hans död. Rehns kompletta brevsamling finns nu på Arkivet för UFO-forskning i Norrköping. Det här är första gången Gideons originalberättelse publiceras, utan K.Gösta Rehns egna redigeringar. Den återges här med ett minimum av redigeringar:

"Någon av de sista dagarna i oktober månad kl 18.55 för snart sju år sedan blev det elkraftavbrott i en småländsk köping med omgivningar. Jag var elektriker och hade hand om ställverket för det bruk där jag var anställd. Jag var på väg ut ur min bostad för att utföra mitt sörvisarbete då jag möter min son, tjugofem år gammal. Han frågar "Vad är det nu?". Jag svarar att det är elkraftavbrott. Han svarade, "Ja det är ju becksvart överallt, men inte där uppe i luften". Jag såg uppåt och fick se ett vitt ljus, och ropar: "Ett flygplan som fått motorstopp! Det kraschar troligen här, säg till dom att springa ut, det kan tända på huset".

"I nästa ögonblick såg vi att det icke var något flygplan. Det stod ju stilla i luften, en helikopter. Och nu är det inte en sådan heller, inget ljud. Men vilket konstigt ljus det för. Så vitt. Föremålet sänkte sig sakta ned över närmaste byggnad, och vidare ned mot toppen på ett lönnträd, som vi senare såg blev något lite skadat."

"Grabben ropade till mig, "Spring undan för faen". Det sänkte sig sakta till två-tre meter över gatans nivå. Ombord var det belyst med ett kompakt vitt, högst ovanligt ljus. Det gled vidare sakta framåt i gatan. Det var nu bara fyra-fem meter från oss, och vi kunde tydligt se två ovanliga individer som jag beskriver senare här. Jag följde med föremålet och tittade noga på det hela tiden det gled fram i gatan, tre till fyra meter från oss."

"Jag gick inom staketet på min tomt utmed gatan, en sträcka på omkring trettio meter, och ut på gatan genom min port. Där vid stopplinjen stannade det några ögonblick, och så, vips, släckte dom ljuset och försvann. Vi kunde icke se vart dom tog vägen, vi stirrade i tomma mörkret. Inget ljud, ingenting, dom var borta för oss."

"Vi var nu klara på att vi sett någonting från en annan värld. Hela tiden vi hade att betrakta detta uppskattar jag till omkring två minuter. Jag gick nu till ställverket så fort jag kunde, ingenting hade tydligen hänt oss och om några minuter kom elkraften åter. Vi kunde köra igång vårt bruk. Kraftbolaget kunde icke finna någon som helst orsak till kraftavbrottet. Detta fick vi veta senare.

"Om en stund kom en anställd vid bruket till mig och säger "Vad i herrans namn var det som hände i Hantverksgatan nu under stoppet i kväll", och han förklarade en del för mig vad han sett. Det stämde med mina egna iakttagelser. "Men", sade han, "det var väl jag som blev konstig i huvet när det blev mörkt. Jag hade fått gas i mig där uppe på jobbet. Jag förstår inte". Han höll sig om huvudet och såg mycket betänksam ut. Jag sade till honom, "Det hände en del konstigt där borta".

"På morgonen dagen efter kom en annan anställd vid företaget och förklarade och frågade om jag sett något, "det var ju utanför er bostad det hände". Han fortsatte, "jag bara frågar, det är nämligen så att jag såg så underligt där borta i Hantverksgatan, så det kan icke vara möjligt, det är nog dags för mig att undersökas, jag är nog snart färdig."

"Jag svarade, "tag det lugnt, det hände en del konstigt därborta i går kväll efter kraftavbrottet". Jag sade till honom "Vi talar icke om detta, vi blir då bara utpekade som någon sorts lindrigt sagt rubbade personer. En del folk vill gärna förlöjliga andra vid tillfällen som t.ex. detta, så det är bäst att tiga".

"Någon gång samma dag frågade vår driftsingenjör om orsaken till driftsavbrottet. Jag svarade, "Jag vet ingenting om det, men det var ett flygande föremål i Hantverksgatan just under kraftavbrottet", sa jag. "Vad säger du?", sade han, och så något som jag inte citerar här. Det ringde i tel, och jag lämnade kontoret och var det inget mera tal om den saken."

Gideon Johansson fortsätter sin redogörelse till K.Gösta Rehn med en rad mycket ingående detaljer om vad han såg på gatan:

"Under tiden som nämnda föremål gled fram i gatan, och tack vare det fina ljuset inuti vad jag tror var (en) förarhytt kunde man mer än tydligt se två mycket underliga varelser. Dom verkade vara kritvita i ansiktena, troligen var det lyset som åstadkom vitheten. Dom hade mycket långa huvuden med mycket hög panna. Dom tycktes vara helt skalliga, helt utan hår."

"Deras ögon var stora och mörka, deras näsor var långa och smala som en cigarill, deras mun var mycket liten och hakan spetsig. Dom hade uniformsliknande vita kläder. Över bröstet hade dom korslagda mycket breda rammsvarta bälten. Jag tror att det var någon sorts säkerhetsselar som dom var fastspända med. Det var något som dom hade på sig, kanske hörlurar. Se ritade bilden."

"Jag har i denna bild sökt återgiva det väsentligaste av vad jag såg. Jag tycker själv att bilden blev fantastiskt bra och lika som det såg ut. Bilden säger en del även i övrigt, av vad som icke nämnts här. Jag tycker att beträffande utseendet hade dessa varelser något gemensamt med japaner, åtminstone vad gäller kläderna och deras kroppsstorlek, som var som våra tolv- till fjortonåringar."

"De två varelserna satt inom en glasruta som var böjd och lutade bakåt i strömlinjeform som på en modern sportbil eller ett flygplan. Belysningen där innanför var så intensiv. Det var ett kompakt vitt ljus. Trots detta starka ljuset så tycktes ingenting utanför rutan bli det minsta upplyst. Detta var så konstigt, tyckte jag, och så egendomligt att det inte går att beskriva utan vidare."

"Detta flygande föremål kunde icke vara något vidare stort. Gatan där det gled fram är nämligen endast sex meter bred mellan trädstammar på båda sidor. Förarhytten där varelserna satt, troligen fastspända, och detta mycket nära varandra, såg ut som på ett modernt flygplan av mindre typ. Det var så mörkt vid detta tillfälle att man ingenting såg av farkostens exteriör, storlek, form och färd, m.m.. Tiden var också för kort. När denna händelse hade skett antecknade jag allt som uppfattats, och det har legat till nu i dessa dagar, eller snart åtta år."

Ordentligt nyfiken åker Rehn redan den 7 oktober 1967 ned till Tranås och besöker Gideon i hans nya hem på Hantverkaregatan 12 (Gideons tidigare gatuadress i Mariannelund var Hantverksgatan). Besöket har förmodligen föregåtts av ett telefonsamtal till Tranås. I marginalen av Gideons maskinskrivna berättelse (i AFU:s samlingar) gör Rehn följande anteckningar: "Byxorna fladdrade av draget och J. blev skakad. Fru J. hörde radion knastra och den blev stum. 3 vittnen + Gideon J."

Delar av Gideons berättelse publicerades 1969 i Rehns andra bok. Händelsen är då, som tidigare sagts, daterad till oktober 1960. Rehns rapportering i boken är den enda källa där denna tid förekommer. I sin rapport på engelska, till Aerial Phenomena Research Organisation (APRO), en annan amerikansk organisation där Rehn var svensk representant, har han ändrat dateringen till den ursprungliga: 29 september 1959 och det är med detta datum som händelsen sedan publiceras i The APRO Bulletin.

Rehn skriver i sin bok: "J. gjorde ett mycket trovärdigt intryck vid mitt besök. Han såg ut som hederligheten själv...Jag frågade honom om han gillade den ockulta synen på tefaten. Han svarade nekande. Jag kunde ej få fram något drag av överspändhet hos honom under den timma vi pratade... Jag respekterade den uppriktighet och realism som kännetecknade hans långa brevskildring. Den slutade: "Att denna händelse och vad som ovan skrivits är absolut sanning och skildrat så gott som möjligt, garanterar insändaren på Heder och Samvete. Gideon Johansson." "...Berättelsen rymmer en stark verklighetsprägel. Den kan utgöra ett ufologiskt-sociologiskt råmaterial, om man så vill."

Men i ett brev till sin förläggare, Sune Stigsjöö på Zindermans förlag, dagen efter besöket hos Gideon, vädrar Gösta Rehn ändå sina tvivel:

"På hemresan (från Malmö) gick jag av i Tranås och uppsökte Gideon Johansson, en kultiverad 67-åring. Han tackade för boken jag sände honom som tack. Han hade redan slukat den, pratade om en ännu tidigare tefatsobservation ["telefonluren" 1958 - AL] han och andra gjort. Han hade redan sänt ett nytt brev om den, som jag fann vid hemkomsten. Han var uppfylld av tefat och pratade hela tiden. Det låg något extatiskt suspekt över mannen [min kursivering - AL]."

Gideons historia var dock för sällsam för att ratas som "svenskt bevis" till boken.

Därför fortsätter Rehn så här i brevet till Stigsjöö: "Men inget tvivel på upplevelserna. Sanningen. Han var ej ockult!" Med blyerts skriver han på ett av Gideons brev: "Ensam pensionär, grubblare med jordbunden fru".

Även i ett brev till Sven Schalin skriver Rehn tvivlande: "Jag är ej 100 % säker på Johansson i Tranås, trots hans rörande brev. Man kan inte nog undersöka sådana fall med djuppsykologisk blick. Jag tror jag har anlag för personbedömning."

En del av oss minns K.Gösta Rehns tvivel på grabbarna från Domsten som rapporterade ett kidnappningsförsök av varelser från ett flygande tefat i december 1958, och senare erkänt att de hittat på hela historien. Ändå publicerade Rehn deras historia i sina böcker. "Detaljfyllda" svenska tefatshistorier var rariteter och måste tas till vara!

Gideon själv var något bekymrad över vilket intryck han gjort på den beläste mannen från Stockholm. Den 7 januari 1969 skriver han till Rehn: "Jag har många gånger tänkt på att då Du var här det blev en felaktig uppfattning om min person, det var så att jag hade gallstenssmärtor och jag var mycket dålig i övrigt också. Mitt beteende blev nog en del konstigt. Jag skulle liksom vilja reparera detta vid något tillfälle då jag är i Sthlm." Sex år efter besöket i Tranås får Rehn ännu ett ursäktande brev från Gideon: "Rehn besökte mig...den 7.10.67. Det blev ett kortvarigt besök, sorgligt nog. Det var mitt fel. Jag var alldeles ur gängorna, detta på grund av att mitt blod var mycket felaktigt, men andra ord, jag var sjuk."

Kontakterna med Gideon Johansson borde ha hissat ett flertal varningsflaggor framför Rehns ögon. I brevlådan hittar Rehn, direkt efter Tranåsbesöket, Gideons maskinskrivna beskrivning av höghöjdsobservationen 1958 som Gideon nu, och fortsättningsvis, feldaterar till den 10 juli 1957. Någon dag senare får han även ett litet kort brev, daterat den 6 oktober (alltså skrivet dagen före Rehns besök i Tranås...). Gideon skriver:

"Jag har haft metalldelar från ett tefat hemma hos mig i min bostad. Spec. vikten på den metallen var nästan tre ggr guldets. Hårdheten var sådan att ingenting här i vår värld motsvarar. Om detta är känt eller icke så meddela, jag är villig att beskriva. Hemligt sådär!!"

Brevet är sensationellt. Trots brevet finns inte minsta tecken på att Rehn följde upp detta nya, märkliga påstående från Gideon. Eftersom brevet skrevs dagen före Rehns besök tycker man att Gideon borde ha kunnat ta upp frågan även direkt i samband med Rehns besök. Kanske ringde Rehn upp Gideon (sedan han fått brevet i sin brevlåda i Bromma) och fick ett klarläggande, men odokumenterade telefonsamtal faller tyvärr utanför vår kunskapshorisont.

En av Gideons arbetskamrater på sulfitfabriken bekräftar, i en telefonintervju med mig, att Gideon vid något tillfälle visat metalldelar eller stenar, men det har inte gått att utröna om dessa hörde samman med Gideons tefatsberättelser eller om de hade något annan (geologisk?) bakgrund.

Rehn nämner aldrig Gideons påstående om metalldelarna i sina regelbundna brev till Sven Schalin, förläggaren Sune Stigsjöö, ufologen Rune Rydebrandt och andra. Gideon har aldrig, oss veterligt, nämnt något om några metalldelar från ett tefat, förvarat i hemmet, för någon av de många ufologer som kontaktat honom genom åren. Hade möjligen Gideon, precis som Gösta "Pollenkungen" Carlsson, metallbitar inlåsta i ett bankfack? Varför tycks det som om K.Gösta Rehn ignorerar detta jättelika "fläskben" som kastas framför honom?

I ett brev till Sven Schalin den 4 oktober (några dagar före besöket i Tranås) berättar Rehn i målande ordalag att en "elverksförman från Tranås" rapporterat en landad UFO till honom. Gideon Johanssons namn nämns aldrig. Sven Schalin har ej heller någon möjlighet att, av ortsnamnet, förstå vem det var Rehn skulle träffa, eftersom Schalin, åtta år tidigare, intervjuat samme Gideon, inte i Tranås utan i Mariannelund! "Absolut trovärdigt, absolut verklighet - men håll detta hemligt!!" skriver Rehn till Schalin.

Hade Rehn inte varit så hemlighetsfull kring sitt nya fall (nya fall var "juveler" som måste bevakas...) hade han och Schalin faktiskt kunnat jämföra intrycken av Gideon, eftersom de båda träffade honom! Möjligen kan de sinsemellan ha talat om Gideon på telefonen. Därom finns inget dokumenterat och Sven Schalin säger sig i dag inte ha några minnen kring detta.

Redan vid Rehns besök i Tranås gör han en kort blyertsnotering, "Jord nr 2". Detta syftar på den av Gideon omfattade tron på en systerplanet som hela tiden gömmer sig för våra ögon på andra sidan solen. Historien om Klarion, eller Clarion, hade Gideon fångat upp från USA. Gideon var övertygad om att besökarna han såg i Hantverksgatan kom just från Klarion och spred denna teori till alla som var intresserade. Gideon hade kort efter händelsen haft en "vision" av den planet varelserna kom ifrån. Gideons upplevelse utvecklas, på samma sätt som exempelvis Gösta "Pollenkungen" Carlssons vittnesmål, så småningom till en "kontakt" med varelser från en annan planet.

Clarion borde ha varit ännu ett rött skynke för Rehn. 1953 framträdde kontaktmannen Truman Bethrurum vid en UFO-konferens i Los Angeles. Han påstod sig året före (1952) ha haft ett tiotal möten ute i Nevadaöknen med en vacker rymdkvinna, vid namn Aura Rhanes, som landat i en tefatsliknande farkost från planeten Clarion. Planeten gömmer sig - enligt Bethurum - för våra ögon på andra sidan månen. I andra versioner av Bethurums berättelse befinner sig planeten bakom vår sol (ej månen).

Planetnamnet Clarion togs upp av andra kontaktpersoner. "Marian Keech" var omkring 1954 ledare för en profetisk ockult tefatssekt som byggde sina läror bland annat på via automatisk skrift kanaliserade budskap från planeten Clarion. Enligt budskapen skulle en flodvåg den 21 dec 1954 utplåna Salt Lake City i Utah, vilket aldrig kom att ske.

Truman Bethurums kontakthistoria blev på 1960-talet känd i Sverige, bland annat genom Max Millers bok "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?" (utgiven av förlaget Parthenon 1959). Inte underligt kanske att Gideon Johansson fångade upp denna amerikanska myt och förvandlade den till sin egen?

Clarionmyten intresserade till och med professor Edward U. Condon, ledare för den av amerikanska staten betalda Coloradoutredningen om UFO-fenomen åren 1966-69. Condon lät en expert kalkylera den påverkan övriga kända planeter i vårt solsystem skulle ha på en sådan hypotetisk himlakropp, på motsatt sida om solen. Efter omkring trettio år skulle himlakropparnas inbördes inflytande föra med sig att Clarion ändå skulle tvingas krypa fram på någon sida av solskivan. Vi skulle ha upptäckt den för länge sedan. Clarion skulle även påverka exempelvis Venus omloppsbana så att vi mycket snart skulle ana dess närvaro.

Gösta Rehn kommenterade Gideons intresse för Clarion så här i sin bok: "De stora astronomiska avstånden bekymrade J. Han förklarade därför sin patentidé: en "systerjord" nr 2 skulle oupptäckt följa vår jord i spåren, så att tefatsfolket hade relativt kort väg för att besöka vår jord när som helst. Det lät befängt, men dr Condon ägnar 1 sida i Condonrapporten för att refutera idén om "Clarion", en fiktiv planet."

Bland Rehns privata anteckningar hittar vi kommentaren: "Ej fått fram någon överspändhet utom talet om jord 2, naturligt att tänka på korta avstånd." Men, på ett av breven från Gideon har Rehn noterat: "Ja, hur ska vi göra med Gideon?". Tveksamheten fanns där!

Gideon trodde benhårt på sin teori. På ett av sina maskinskrivna berättelseblad, cirkulerat till ufologer och andra, ritade han solsystemet tillsammans med en starkt överdimensionerad sol i mitten. "Klarion har tydligen god möjlighet att hålla sig gömd bortom solens kant. Den rödstreckade linjen är troligen den väg tefaten använder vid jordbesöken."

1973 tycker sig Gideon ha fått vatten på sin kvarn och skickar triumferande en artikel ur Dagens Nyheter (den 4 febr 1973) till K.Gösta Rehn:

"Sensationell astronomisk observation!

Det finns ännu en jätteplanet nära jorden"

"Den amerikanske astronomen Peter van de Kamp har gjort en sensationell astronomisk upptäckt av en jätteplanet som kretsar mellan solen och jorden. Den nya planeten är osynlig från jorden och har bedömts vara sex gånger så stor som vårt solsystems största planet, Jupiter. Forskarna och astronomerna vill emellertid ännu inte bestämma den som en planet, de tycker att den är för stor för att klassificeras som en sådan. Hur som helst, den ännu odöpta himlakroppen hyser med visshet inget liv alls. Ett sorgligt förhållande ur forskares synpunkt."

Gideon kommenterade artikeln så här: "...förstå mig att jag är glad över att jag långt omsider fått ett bevis för det jag talade om, en tvillingjord som leker kurragömma runt vår jord, är sant. Jag fick en del saker på telepatisk väg av dessa människor från en annan värld."

I en artikel i UFO-Information, författad av Thorvald Berthelsen, beskriver Gideon sina telepatiska intryck från Clarion i djupare detaljer:

"Sålunda skulle den planet, varifrån UFOt kom, omges av en fuktig atmosfär. Dagern är där blåaktig, och när solen går ned förtätas en stor del av denna fuktighet och faller ned i form av tät dagg, som liksom kletar vid allt. Nästa dag när solen går upp förflyktigas denna fukt hastigt och stiger åter upp i skyn. Gideon Johansson har ett bestämt intryck av att den okända planeten saknar sjöar och floder. Träd och växter har större delen av sitt rotsystem ovan markytan. Lufttrycket är annorlunda än det som råder på jorden. Det förekommer obetydlig eller ingen vind på planeten. Första gången dessa varelser såg solen var när de företog resan till vår jord. Detta var tydligen en stor händelse för dem."

Samma visioner berättade Gideon för Siri Ahlstedt, som skrev om fallet i Smålands Folkblad 1975: "På kvällen [efter landningen - AL] såg jag också hur det såg ut på platsen där UFO:n kom ifrån... Just den här planeten har en amerikansk vetenskapsman [!] senare berättat om. Den heter Klarion och går i samma bana som jorden runt solen. Men jag hade upptäckt detta tidigare."

Av framförallt ett skäl kunde Gideons observation, vid första betraktande, placeras i en klass för sig. Rehn skriver i sin bok: "J. hade vittnen. Jag ringde hans son i Stockholm, som bekräftade att han med fasa sett tefatet dingla ned, men att han inte sett de två pysslingarna."

Samma dag han fått telefonnumret, den 20 okt 1967, ringer Rehn upp sonen, Rolf Gideonsson. Rolf bekräftar till stora delar Gideons iakttagelser. Rehn antecknar: "På väg till blivande fru. Brådis, minns ej, fantastiskt. 20 meter, högt hus, kuta iväg till idrottsmöte. Var ej i kondition efter detta. Såg ej monstren."

Hösten 1969 publiceras Rehns bok och UFO-intresserade flockas nästan som getingar kring Gideon och hans UFO-berättelser, tidigare okända för den stora allmänheten och flertalet ufologer. Först ut är Sven Magnusson, redaktör för tidskriften Sökaren. Sökaren publicerar landningsfallet i koncentrerad form, med dateringen "någon av de sista dagarna i oktober 1959". Sven Magnusson ringer upp Gideon och noterar följande:

"Vi har haft telefonkontakt med Gideon Johansson, nu 68 år och pensionerad. Han berättade gärna om sin upplevelse år 1959. Många hade inte velat tro honom då. Han hade talat om för sin chef att ett flygande tefat visat sig vid tiden för strömavbrottet, mannen hade tittat konstigt och aldrig blivit densamma mot honom efter det. På arbetsplatsen hade man hört sig för om Johansson blivit tokig... Vi förstod av telefonsamtalet att upplevelsen betytt mycket för Gideon Johansson. Han har också gått ed på att alltsammans är sant. Hans berättelse verkade sammanhängande och klar."

Magnusson ringer också Rolf Gideonsson: "Vi har haft ett ingående samtal med sonen, montör Rolf Gideonsson, nu bosatt i Stockholm. Han diskuterade gärna händelsen men beklagade att han numer hade blott diffusa minnen av den. Han hade varit ung, när det inträffade, levt ett intensivt liv och haft mycket annat i tankarna. Men han mindes mycket väl att något hänt."

"Det var ett stort föremål, lågt ovanför huvudet som kom ned mot marken. Först hade han trott att det var ett flygplan som trasslat in sig i kraftledningarna, men det hördes inget ljud från det. De hade blivit chockade och sprungit. Rolf Gideonsson förklarade att det inte var något flygplan, ty det hade inte kunnat försvinna så snabbt och spårlöst, ingen helikopter, eftersom inget ljud hördes, och det var inget åsknedslag, ingen hallucination. Detaljerna i sin fars observation kunde han inte bekräfta, då detaljer försvunnit ur minnet, men han intygade händelserna i stort."

Rolf Gideonsson har senare intervjuats av flera journalister. För tidningen Allers berättade han 1976: "...jag var nitton [Rolf är född den 28 januari 1934 så uppgiften om åldern verkar vara fel - AL] och det är ju en hektisk period i ens liv. Men det var jag som upptäckte farkosten och varnade pappa. Däremot vill jag inte uttala mig om att jag såg något inuti skeppet. Dels är det länge sedan och eftersom ingen intervjuade mig förrän många år efter händelsen hann jag glömma en del. Men jag minns att luftfarkosten blev vitare och vitare och att det absolut inte var frågan om något jordiskt. Det var ju så absolut tyst, och det enda ljuset som fanns kom inifrån det där UFO:t. Men mer än detta vill jag inte stå för."

I en intervju som undertecknad [AL] gjorde med Rolf Gideonsson 1989 säger denne bland annat: "Vi tyckte det kom rakt på oss. Jag såg det inte så nära. Det var något svart, diffust, och sedan ett starkt ljussken. Vi var väl inte så långt från varandra, pappa och jag, en 5-10 meter kanske. Först när vi såg det över hustaken var det som en stor svart klump. När det kom närmare tyckte man att det hade formen av en helikopter. Annars vill jag inte verifiera vad farsan har skrivit och sagt. Jag står bara för det jag såg. Det farsan har varit med om sedan, det är mycket gripet ur luften. Föremålet var 30-40 meter upp i luften, aldrig lägre."

"Tror du helt enkelt att han fantiserade ihop det här?" frågar jag Rolf:

"Ja. Du vet när åren går. Tidningarna lägger på lite grann när dom snackar med honom. När en människa blir pensionär... man går och funderar och fantiserar för sig själv."

Sökarens redaktör Sven Magnusson gav psykologen Ewert Mårtensson i uppdrag att besöka Gideon.

Citat: "Ewert Mårtensson är psykolog, anställd vid Riksförsäkringsverkets sjukhus i Tranås. Han är mycket intresserad av UFO-fenomenet och har varit medlem i UFO-Göteborg." Magnusson skriver så här:

"Med avsikt att få ännu bättre begrepp om vittnets trovärdighet bad vi psykolog Ewert Mårtensson, som är bosatt på samma ort som Johansson, nämligen i Tranås, att uppsöka denne och försöka bilda sig en uppfattning om hans pålitlighet."

"Mårtensson besökte Gideon Johansson den 17 juni (1969). Han berättar i ett brev att J. var mycket vänligt inställd till en intervju och svarade villigt och engagerat på alla frågor. J. var en pigg och vital pensionär, ganska talför, och det var ingen svårighet att samtala med honom. Han tycks vara fullt ärlig och övertygad om att han sett en farkost från en främmande planet. Mårtensson kunde inte finna något som tydde på att berättelsen är uppdiktad eller en förvanskning av en mer trivial händelse. "Mannen har sett någonting, och det finns ju i båda fallen uppgivna vittnen, som i stort bekräftar hans berättelse."

"Mårtensson bytte även några ord med J:s maka. Hon bekräftar båda de händelser som han berättat om. "Då det gäller den senare incidenten 1959 säger hon, att hon stod i köket och lagade mat då strömmen plötsligt försvann: ljuset och radion dog. Hon hörde inga rop - eller något annat - men hon säger att maken sedan berättade att han ropat på henne. Hon lagade mat på en vedspis och det fräste i stekpannan så att det inte gick att höra något."

Ewert Mårtensson hade svårt att förstå föreningen UFO-Göteborgs teori att berättelsen var "en bluff". I ett brev till Staffan Stigsjöö skrev han: "UFO-Göteborgs påstående om att herr Johansson ljuger förstår jag inte. Jag har besökt familjen Johansson och talat med båda makarna. Inget framkommer som tyder på en påhittad story. Dubbelfrågor och olika knep för att avslöja bluff gav inget resultat. Allt verkar okay. Hans berättelse är en av de tillförlitligaste jag träffat på. Många andra fall har varit tveksammare än detta."

Staffan Stigsjöö baserar sin redogörelse, i boken "Tefatsfolket ser oss", på ett samtal med Ewert Mårtensson. Om UFO-Göteborgs tvivel skriver Staffan Stigsjöö: "UFO-Göteborgs sekreterare påstår sig vara släkt med Gideon Johansson och vet därför hur "bluffen" kom till, men närmare detaljer vägrar hon att avslöja."

I september 1969 ligger Gösta Rehns bok "UFO! Nya fakta om de flygande tefaten" på bokhandelsdiskarna. Boken får beröm som den mest seriösa som givits ut på svenska om ämnet. Alla är dock inte nöjda. En av dem som samarbetat med Gösta Rehn, och lämnat åtskilliga uppgifter för publicering i boken, är UFO-Göteborgs ordförande Rune Rydebrandt. Gösta Rehn publicerar - trots uttryckliga varningar från göteborgsgruppen - det fall där Ann-Lis Danielsson påstått sig förföljd av en UFO under en bilfärd. Händelsen anses suspekt av UFO-Göteborg och man åberopar en anonym sagesman med påstådd insikt i affären.

UFO-Göteborg tvivlade, som sagts, även på fallet Gideon Johansson. Genom en föreningsmedlem i UFO-Göteborg, Jan Bergh, kommer dessa åsikter till Gösta Rehns kännedom och Rehn skriver ett förargat brev till Rydebrandt där denne anklagas för att försöka skada bokens anseende. Rehn ursäktar sin publicering så här:

"Vidare var det frågan om Gideon J. Hans berättelse var intressant bl.a. därför att han funderat på en "systerjord" nr 2. Lustigt nog fann jag prof. Condons kommentarer på denna "Clarion"-planet i CR-rapporten. Clarion var omöjlig. Jag har aldrig underskrivit G.J.:s observation såsom varande absolut sann. Se slutstycket sid 27 i min bok. "Läsaren får själv bilda sig ett omdöme". Uttömmande sociologiska och psykiatriska undersökningar var naturligtvis uteslutna för en enskild person som jag (med begränsade resurser och tid)."

I ett (odaterat) strävt svarsbrev kommenterar Rydebrandt:

"...när det gäller Gideon J. De uppgifter som vi har från hans egen släkting (OBS) , denna person är vår egen sekreterare - och som klart säger ifrån och varnar oss för hans kända fantasi... Beträffande den där fantasiplaneten "Clarion" så kan jag istället omtala för Dig att jag nyligen fick höra av självaste professor Rydbeck vid Råö att man just nu lyssnar på två objekt - obs. i vårt eget solsystem. Dessa kan inte ses utan bara avlyssnas. Detta kunde betyda att de har ett annat banplan än det gängse. Att sedan döpa någon till Clarion får stå för den fantastiskes räkning. I vetenskapliga kretsar väntar man gärna med sådan dravel tills dess man har klart för sig vad man har för objekt inom räckhåll."

Två andra vittnen sades ha bekräftat i varje fall observationen av ett ljussken över Mariannelund den här höstkvällen 1959. Efter omfattande intervjuer bland Gideons tidigare arbetskamrater, och en rad ortsbor, har dessa, nu på 1990-talet kunnat identifieras som Einar Persson och Gustav Andersson. Gustav Andersson, kallad "Lill-Jösse", var snickare på fabriken. Einar Persson arbetade också på fabriken. Båda är döda och har så varit ganska länge.

Kanske hade de varit möjliga att nå och intervjua på 1960-talet när de första ufologerna kopplades in på fallet? Skulle ett liknande fall rapporteras i dag hoppas jag att sådana utredningar är självklara..? Öppenheten i det svenska samhället gör att vi har unika möjligheter att, även från ganska vaga uppgifter, spåra personer som vi vill fråga ut.

I en intervju för en tidning 1976 säger Gideon: "När jag berättade det här, tvivlade folk... Men vi var säkert inte ensamma. Det var säkerligen fler som såg det, men som inte vill erkänna saken. Ett par grannar som jag är säker på såg det, började prata om att det var en lustig "långtradare" som släckte ljuset och bara försvann... På jobbet berättade jag vad jag sett, men 1959 var det känsligt med sådant. Jag tog mycket illa vid mig när människor baktalade mig och mer eller mindre idiotförklarade mig."

Ja, folk i Mariannelund som undertecknad talat med har i allmänhet svårt att tro på Gideons berättelser. Man kan säga att det finns två sidor av Gideons trovärdighet:

Dels hans allmänna anseende i samhället, speciellt som yrkesman, vilket var mycket gott. Arbetskamrater och bekanta beskriver honom genomgående som mycket plikttrogen, arbetsam, mån om familjen, nykterist, något av en renlevnadskarl, litet religiös. Gideon åtnjöt ett mycket stort förtroende på bruket för sina yrkeskunskaper och idérikedom. Han kunde ibland lösa problem som många andra gick bet på.

Dels allmänhetens bedömning av hans tefatsberättelser. Reaktionerna är annorlunda bland "folk i allmänhet", jämfört med gruppen "ufologer och UFO-intresserade". Bland ett 50-tal personer jag talat med har jag bara funnit ett fåtal personer, med bakgrund i Mariannelund, som helhjärtat tror på Gideons historier. Jag har till och med talat med personer som är mycket positivt inställda både till Gideon som person, och till studier av UFO-fenomen i allmänhet, men som ändå tvivlar på Gideons berättelser.

En person, anställd på bruket i 22 år och senare bland annat aktiv i hembygdsföreningen, säger: "Han var en fantasifylld människa. Han har alltid varit det. Jag tror inte alls på det. Det flesta i den här byn GÖR inte det. Men han kunde ju berätta så levande."

En annan person, länge aktiv inom facket på fabriken, säger: "Det Gideon har talat om, det är det nog bara han som sett det där. Vi trodde väl inte så mycket när Gideon började prata om det här."

Skepsisen var också, om möjligt, större bland Gideons allra närmaste arbetskamrater på elavdelningen, där han var chef. De underställda kollegorna på elverkstaden träffade Gideon dagligen och de tycks ha mer att berätta än många andra som arbetat på fabriken. Övertecknad har intervjuat samtliga de fyra andra elektriker som tjänstgjorde på bruket 1959, det år när landningen skulle ha skett.

Alla fyra, som träffade Gideon dagligen, bedömer honom som en mer eller mindre fantasifylld människa. En historia liknande den om landningen på gatan i Mariannelund skulle, i och för sig, ha räckt för vilken "rationell" svensk by som helst att stämpla en medborgare som "fantasifylld". I Gideons fall var det dock inte bara "landningen" som kom att stämpla honom som fantasifull och som en "berättare". Det var en lång rad andra incidenter som, under många år, bidrog till att ge Gideon det rykte han fick. Mer om detta nedan.

Ingen av de fyra elektriker som arbetade på Brusafors 1959 kommer ihåg eller kan bekräfta att de hört om landningen omedelbart efter att den skulle ha skett, vilket i sig är märkligt. Det har också varit omöjligt att, vid samtalen med Gideons närmaste kollegor, knyta Gideons observation av "landningen" till ett specifikt strömavbrott. Men det är naturligtvis nära nog omöjligt att erinra sig ett sådant - trettio eller trettiofem år senare. Händelsen hade kunnat förankras i verkligheten mycket bättre om en sådan utredning gjorts redan 1967, eller helst tidigare.

Elektrikern Uno Törkvist slutade på pappersbruket 1964 och gick över till Vattenfall. När han slutade säger han sig ha hört talas om Gideons observation av en "cigarr" (kan det ha varit händelsen 1943-44 som beskrevs i Sven Schalins rapport till NICAP?) men inte om "landningen". Det var först när den historien publicerades i pressen i mitten av 1970-talet som Uno Törkvist fick veta att Gideon sett ett landat "tefat" mitt inne i Mariannelunds samhälle!

Uno Törkvist säger så här om "Elektriker-Gidde", som Gideon allmänt kallades: "Han var ju väldigt entusiastisk med utomjordiska farkoster. Han pratade alltid en massa underligheter som vi sedan undrade, oss grabbar emellan, det här kan ju inte vara sant. Jag tvivlar mest på grund av att jag associerar direkt till Gideons livliga fantasi."

För att få ett perspektiv på vad man i bygden anser om Gideon låt oss nu se på några andra av Gideon "paranormala" berättelser.

Maskregnet 1946

En av de historier Gideon villigt berättade, även för ufologer, gällde det så kallade maskregnet. Gideon använde detta fenomen för att underbygga sin Clarionteori. Gideon var allmänt "litet på kant" med vetenskapen: "Dess (Clarions) befintlighet accepterades icke av vetenskapstopparna i USA. Redan året 1946 var det folk som var på det klara med att något måste finnas, det var naturfenomen som talade om någonting. Vetenskapen avslog helt, även då." Vad Gideon syftar på är den egna observationen 1946 av ett "maskregn" över Lönneberga:

"För många år sedan, det var den första maj år 1946, en strålande vacker dag med helt klar himmel, ingen vind och sjutton grader varmt. Vi var ett sällskap på fem personer som satt bänkade kring ett bord på en altan framför en villa. Bordet var dukat bland annat med en präktig gräddtårta, vi skulle nämligen dricka elvakaffe. Men vad hände? Från ovan i skyn kom ett regn av maskar som föll på oss och på allting över ett område som vi sedan undersökte. Det visade sig vara omkring sjuttio meter brett och flera hundra meter långt. I den närbelägna dammen låg massor av mask och flöt."

"Jag undersökte maskarna. De var tio-tolv cm långa, ljusa, röda, men genomskinliga. De hade starkt utformat huvud med sugformad mun och deras tarm var synlig utefter hela maskens längd. Tarmen var grön. Kroppen var utformad av något som liknade koniska ringar. Maskarna var frusna när de kom ned, de tinade upp på någon halvtimma. De var naturligtvis, när de kom, döda för länge sedan. Vad gäller maskarnas antal så måste det röra sig om många hundratusen, kanske miljoner. Det låg maskar på varje kvm. "

"Det kom olika sorters fåglar för att kalasa på dessa maskar, men de gick icke ens nära någon mask. De tog hastigt ett par tre steg bakåt och flög sin väg. Grannen släppte ut sina höns, och vad fick vi se? Hönsen betedde sig likadant. Maskarna var högst olika de maskar vi är vana att se här i vårt land. Enligt en vetenskapsman kan maskarna ha legat i stratosfären hur länge som helst, de var ju alla döda. Man har ju hört att mask kan sugas upp av uppåtgående luftströmmar, men så stora mängder ligger nog knappast ovan jordytan när ett luftdrag passerar. Och varför sugs icke lövmask och skalbaggar och en massa andra smådjur, såväl som bråte av olika slag, med vid sådana tillfällen? Man har icke hört att det regnat smådjur någon gång, maskregn har man hört talas om sedan barndomen."

"Det blev inget kaffekalas med tårta den gången. Vi hade två maskar i grädden på tårtan. Kan det tänkas att vår grannjord har sådana konstigheter för sig ifråga om tyngdkraftsförhållande, eller något för oss obegripligt naturfenomen, som gör att den lämnar dessa maskar och andra egendomligheter efter sig i sin bana, och som sedan ligger i vägen för vår jord, och uppfångas av den? Denna händelse, och numera de flygande tefaten,... är orsaken till att jag bildat mig denna fantasiteori, om en jord no. två."

Gideons teori att maskar skulle kunna sugas ut i rymden på en annan planet (Klarion?) och sedan komma ner oskadda genom vår egen atmosfär är naturligtvis omöjlig i praktiken. De skulle brinna upp i vår atmosfär om de inte transporterades i någon rymdfarkost. Men Gideon erkänner ju också att det är en fantasiteori.

Regn av maskar och andra djur av allehanda slag är ett ovanligt men ändock ibland förekommande fenomen i naturen. Amerikanen Charles Fort var en av de första som samlade rapporter, från vetenskapliga tidskrifter och andra källor, om liknande händelser. Maskregn och ett vitt spektrum av oförklarliga fenomen (även nutida UFO-fenomen) kallas därför ibland forteana. Gideon skrev till mig 1970 att han skickat exemplar av maskarna till ett naturhistoriskt museum men att han sedan inte hört om något resultat. Kanske var denna frånvaro, 1946, av svar från expertisen en del av bakgrunden till Gideons allmänt avoga inställning till vetenskapen?

Tomtar, gengångare och mystiska röster

Den första jag (1989) ringer upp i Mariannelund berättar att Gideon vid ett tillfälle sett tomtar på fabriksområdet. "Det var under 50-talet. Det var bland annat under en julhelg som han fick se ett par tomtar där."

Uppgiften, som aldrig tidigare publicerats i anslutning till artiklar om Gideons UFO-upplevelser, bekräftas senare av minst tre av de elektriker som jobbade närmast Gideon på bruket och av två personer som var aktiva i fackföreningen på bruket. Bengt Östergren, elektriker på bruket åren 1948-1961: "Han såg sådana där små tomtar vid massahuset på fabriken. Det var ett mörkt område. Det var säkert före...[UFO-landningen]."

Flera av arbetskamraterna vet också berätta att Gideon hört röster från stora cisterner på fabriksområdet. Ove Karlsson, svetsare på Brusafors: "De hade vattencisterner klädda i aluminiumplåt. De var väl 5-6 meter höga. En morgon hörde Gideon röster som pratade därifrån. Det talade han om, men de trodde honom inte, de bara skrattade. Han var ensam om att höra rösterna." Enligt elektrikern Uno Törkvist skulle rösterna ha talat ryska.

Törkvist och hans kollegor Olle Johansson och Sven Gustavsson berättar också om andra mystiska möten på fabriken: "Gideon hade en kväll, när han hade jour, mött en gengångare på fabriken. Det stod en liten gubbe där. Beskrivningen stämde med gamle verkmästaren för mekaniska avdelningen, Lindén."

En ufolog i Tranås hjälper mig kopiera en bandad konversation mellan Gideon och några gästande "ufologer". På bandet berättar "Gidde" att han redan vid 17 års ålder mött en gengångare; en man i blåkläder som "gick ut genom tapeterna och försvann".

På bandet berättar Gideon vidare om sitt möte, i Lönneberga, vid ungefär 20 års ålder, med en "vacker och graciös flicka" som senare dör. Efter döden möter Gideon henne på nytt och de tar en promenad. Hon är nu helt klädd i svart. De promenerar framåt, hon håller hans arm. Han tittar ner och ser att hennes fötter inte når ner till vägen. "Är du död?", frågar Gideon. Flickan tar ytterligare några steg framåt och försvinner sedan. Gideon känner en väldig liklukt.

Efter att ha lyssnat på bandet betvivlar jag inte Gideons förmåga att berätta så att omgivningen fängslas. Hans berättelser liknar i mångt och mycket "memorat" ur folktron. Eskil Johansson, som var arbetskamrat med Gideon, jämför hans förmåga att "se saker" med skalden Pälle Näver.

Ja, kanske är det så att vissa fått en förmåga vi andra inte har, men hur pass "objektiva" är i så fall de intryck sådana personer förmedlar? Kan vi bygga vår världsbild på iakttagelser som inte kan bekräftas av folkflertalet?

I Gideons tidiga rapporter till Sven Magnusson (tidskriften Sökaren) och till UFO-Sverige (1969-70), dateras händelsen till "några av de sista dagarna i oktober 1959" men vid de kontakter Thorvald Berthelsen har med Gideon från juni 1973 och framåt är tidpunkten åter "någon av de sista dagarna i september 1959" eller "den 30 september 1959". Dessa dateringar återkommer sedan (med några undantag) i intervjuer med Gideon fram till dennes död 1981. De stämmer också bra med Gideon första brev till K.Gösta Rehn.

I mitt sökande efter uppgifter som kunde verifiera "landningen" har jag därför haft som en arbetshypotes att händelsen faktiskt inträffade i slutet av september eller möjligen oktober 1959.

Med denna tidsram som riktlinje åker jag upp till Kungliga Biblioteket för att studera samtida lägg av lokaltidningarna Smålands-Tidningen och Vimmerby Tidning perioden september-november 1959. Vad hände egentligen i trakten av Mariannelund vid den tiden? Rapporterades något UFO i ortspressen? Kunde strömavbrottet verifieras genom någon notis?

En enda UFO-observation har jag lyckats lokalisera i arkiven och den inträffade i Tranås och Frinnaryd i mitten av oktober 1959. Flera vittnen såg under någon minut ett knastrande rött eldklot dra fram över himlen. Från Mariannelund rapporteras inget ovanligt himlafenomen. Däremot upphittades hösten 1959 en serie utländska ballonger i Småland, bland annat i Kråkhult och Svinhult.

Inte heller rapporterade pressen om något strömavbrott, varken i september eller oktober 1959, ej heller i oktober 1960 (Rehns felaktiga datering). Jag lusläser tidningarna, spalt efter spalt. När jag läser det ibland digra nyhetsmaterialet från Mariannelund blir jag nästan säker på att strömavbrott, som drabbat pappersbruket, borde ha skrivits om.

Möjligen var dock avbrottet så kort att det inte ansågs värt att nämna. Ja, hur lång tid varade egentligen strömavbrottet? I ett brev på engelska till Coral och Jim Lorenzen gör Rehn följande sammanfattning: "Observation: 2 min. Light in cabin out and the saucer disappeared in the darkness. 4 min later the electric light came on." Om vi antar att det tog en eller ett par minuter innan Gideon kom ut, efter att ha hämtat nycklarna till fabriken, och innan ljusfenomenet upptäcktes, skulle tiden för strömavbrottet vara 2+2+4 minuter = 8 minuter. Det kan inte ha varit ett långt avbrott. Knappast längre än tio minuter eller en kvart.

Min misstanke vad gäller frånvaron av en notis i lokaltidningarna bekräftas också när jag talar med Curt Jonasson tidigare platsredaktör för Smålandstidningen i Mariannelund. "Man skulle knappast ha skrivit om ett kort strömavbrott på max 15 minuter", säger han. Jonasson förmedlade annars mängder av nyheter från pappersbruket och från Mariannelund under sin tid som korrespondent, åren 1958-1966.

Jonasson är för övrigt, när jag ringer 1996, helt ovetande om Gideons berättelser. "Det är ju märkligt att man inte hörde något om det". Han tyckte han hade goda kontakter på bruket, men hörde aldrig talas om att ett "tefat" skulle ha landat på gatan i närheten.

Lokaltidningarna har, perioden 26 sept-23 okt 1959, en utdragen serie artiklar om ett aktuellt bekymmer för Brusafors-Hällefors sulfitfabrik där Gideon arbetar som chefselektriker. Lågt vattenstånd i Brusaån, på grund av torka, hotar att stoppa driften och permittera mer än 100 man. Varje händelse som påverkade driften vid ortens stora industri (mer än 100 anställda) tycks ha varit en given nyhet. Den 29 oktober 1959 skriver man om ett allmänt vattenstopp i Mariannelund på grund av brott på ett huvudledningsrör. Men inte om något strömavbrott.

Strömavbrottet

För att ändå försöka fastställa den rätta tidpunkten för strömavbrottet och närkontakten försökte jag 1989 att på andra vägar få klarhet i vilka kraftavbrott som kan ha inträffat i Mariannelund med omnejd. Örjan Eriksson, driftschef på Smålands Kraft, tror inte att det fördes några journaler av kraftbolaget. Smålands Kraft svarade för den el som matades in i Brusafors anläggningar. På den tiden (1959) var kraftbolaget indelat i små självständiga distrikt med var sin linjemästare. Det var inte så viktigt med inrapporteringar till huvudkontoret. Alvar Ax var linjemästare för Smålands Kraft 1959 och hade i sitt arbete mycket kontakt med Gideon. Inte heller han tror att några journaler fördes.

Paul Simonsson var linjemontör i samma företag och kände Gideon väl. Paul säger sig minnas att man "inte hittade någon förklaring till strömavbrottet" när det var aktuellt. Det var "först sedan tidningarna publicerat Gideons berättelse som förklaringen tycktes komma fram". [Som vi vet publicerades Gideons berättelse först 1969].

På Smålands Krafts kontor i Nässjö, som ytterst hade ansvaret för elförsörjningen i Mariannelund säger man, trettio år senare, att några driftsjournaler från 1959 inte finns arkiverade. Den ende som tycks ha fört någon löpande driftsjournal var Gideon själv (se ovan).

Jag har på andra sätt försökt att närmare belägga tidpunkten för elavbrottet. Ett problem är att berättelsen om "Gideons tefat" š och strömavbrottet š numera existerar som en lokal "skröna" som en del ortsbor tror på, andra inte. Få personer tycks säkert ha klart för sig när Gideons berättelse första gången blev känd, så att säga blev "allmängods" på orten. Många tycks tro att den publicerades redan 1959, eller i början av 1960-talet, vilket mina undersökningar inte lämnat minsta tecken på.

Ruth Fagerström växte upp i Mariannelund och har varit till stor hjälp med att intervjua och spåra gamla ortsbor. Själv minns Ruth ett tidigt strömavbrott, före 1959. Ruth flyttade från Mariannelund i aug. 1959 men minns att hon före flyttningen besökte ett ställverk där träd och buskar rasat ned, "knäckta som stickor". Det kan ha varit redan 1949 eller 1950. Strömavbrottet skulle ha varat i två timmar. Detaljerna stämmer inte så bra med vad Gideon berättat. Andra ortsbor minns ett mycket längre avbrott, troligen i december 1964. Många minns alltså "strömavbrottet". Frågan är bara VILKET, och är det samma strömavbrott som Gideon åberopar?

Själv minns jag 1950-talets ofta falerande kraftförsörjning ute på landsbygden. Höststormar och vintersnö var luftledningarnas största fiende, då som nu. Detta bekräftas även av de elektriker jag intervjuat, Gideons kollegor. I Mariannelund inträffade, precis som på de flesta svenska orter, ett stort antal strömavbrott.

I brevberättelsen till Gösta Rehn 1967 spekulerar Gideon så här kring avbrottet:

"Det ligger nära till hands att det i början av denna berättelse omtalade kraftavbrottet berodde på att detta ufo möjligen gått nära över befintliga stora kraftledningar sex hundra meter från den plats där det kom ned på gatan, och att det varit orsaken till omnämnda kraftavbrottet. Tiden stämmer mycket väl i detta fall... Det är nära till hands att tro att dessa u.f.o. råkar ut för att få fel i sin egen maskin så att dom blir tvingade att gå ned, som här troligen var fallet...En av killarna (varelserna) såg nämligen ut att vara strängt upptagen under tiden vi säg dem. En av dem tittade ömsom åt mig till och ömsom på det den andre jobbade med, framför dom, där de satt troligen fastspända. Vad det nu än var så kom en kuslig känsla över mig vid detta tillfälle."

Märk att beskrivningen, från 1967, inte innehåller någon konkret anspelning på att Gideon själv, på plats, skulle ha sett de skadade kraftledningarna. Jag finner det besynnerligt att Gideon först år 1969, i intervjun med Sven Magnusson, berättar att han själv, på platsen, sett att en del kraftledningar skadats i samband med händelsen: "Samtliga faslinor i en kraftledning var efteråt på en längd av tre och en halv meter glaserade av någonting svart som liknade den glasyr som stryks på keramiska saker." En sådan upplysning hade varit av betydelse för Rehn i hans bokskrivande, som en yttre bekräftelse på händelsen. Det tycks som om Gideon, med åren, bygger på sin historia.

Gideon erkände att han inte berättat allt för K.Gösta Rehn 1967. I ett brev den 7 januari 1969 till Rehn säger han sig vilja träffa Rehn igen. "Det mest konstiga som hände i Hantverksgatan, Mariannelund, är ännu min hemlighet. Jag behöver minst en timma för att prata igenom det hela om vad jag vet." I ett annat brev samma år upprepar han: "Jag har en del som jag icke talat om i den tidigare berättelsen... Vi måste få igång forskning på detta området...". Kanske var det de bland annat de bortglömda skadorna på kraftledningarna som Gideon ville berätta om?

Höstmanöver

I de gulnande tidningsläggen på Kungliga Biblioteket hittar jag andra intressanta uppgifter som med ens för in utredningen kring Gideon Johanssons upplevelser på ett nytt spår. Förutsättningen är fortfarande att Gideon, Rolf, med flera, gjorde sin observation omkring den 29 september 1959.

Den 21 september 1959 kommer 600 soldater cyklande från I12 i Eksjö för att förstärka de 300 som då sedan någon vecka tillbaka är förlagda i Mariannelund. Spilhammarbadet blir tillfällig garnisonsplats för 900 man, mestadels repgubbar, under ledning av överstelöjtnant Gert Schultze.

Repövningen ingår i en mycket stor övning över hela östra Sverige hösten 1959, en övning jag själv mycket väl kommer ihåg. Dussintals Centurionstridsvagnar dundrade förbi i mörkret utanför mitt föräldrahem och flygvapnets nya Vertolhelikoptrar ("bananer") luftlandsatte trupp i skydd av mörkret utanför gården där jag bodde på Vikbolandet utanför Norrköping.

Även för trakterna runt Mariannelund och Hultsfred innebar övningen omfattande insatser av soldater, vapen och flygplan. Perioden 27 sept-5 okt pågår parallellt en flygvapenövning med deltagande av mer än 500 flygplan och lågflygande helikoptrar. Måndagen den 28 september var det på håret att ordföranden tvingades bryta fullmäktigesammanträdet i Mariannelund på grund av det öronbedövande bullret från lågsniffande J29:or, "flygande tunnor".

Natten till tisdagen den 29 september var det fullt krig runt Mariannelund. Klockan 19.00 den kvällen - alltså exakt ett dygn före den av Gideon oftast uppgivna tidpunkten - var "striderna" som häftigast. Två styrkor ur repövningstruppen drabbade samman med kpistar och granatkastare i mörkret i skogarna norr om Mariannelund, mot Pelarne. Vilka ljussken spreds över Mariannelund med omgivningar de här kvällarna i slutet på september 1959?

Vid hemliga vägbaser, nära Hultsfred, fanns tjugofyra jetplan (J29 Tunnan och J32 Lansen) och 600 man ur flygvapnet förlagda. Infanteriets markövning runt själva Mariannelund avslutades torsdagen den 30 september. Truppen cyklade då hem till förläggningen i Eksjö, men flygvapnets övningar pågick (även nattetid) fram till den 5 oktober. En fingerad atombomb sprängdes på Hultsfredsbasen den 3 oktober inför ögonen på ministrarna Sven Andersson och Rune Johansson.

Ska vi nu lita på Gideon Johanssons mest använda datering (den 29 september 1959) så kommer alltså, mitt i all denna våldsamma militära övningsverksamhet, ett ljussken seglande över taken i Mariannelund och landar på Hantverksgatan. Det visar sig vara ett "flygande tefat" med två varelser ombord. Ljusskenet observeras av kanske fyra personer, men varelserna och landningen bara av en person, Gideon Johansson.

I Smålands-Tidningens artiklar om Mariannelundsövningen intervjuas eller nämns åtta olika officerare som deltog. Kan någon av dessa ha sett eller hört talas om något ljusfenomen under övningarna? Med hjälp av militära arkiv och veteraner på I12 i Eksjö söker jag i skrivande stund spåra deltagare i övningen för att bland annat få kännedom om vilka slags övningspjäser som kan ha använts.

Kan det ha varit ett fallskärmsbloss från övningen som Gideon, Rolf och de andra observatörerna såg över taket på Folkets hus på kvällen den 29 september..? Kan kanske strömavbrottet och skadorna på elkalblarna ha något samband med den pågående höstmanövern..?

Fader Gills berättelse

När jag läser Smålandstidningen hittar jag också en annan mycket intressant och viktig pusselbit. Den 21 september 1959, drygt en vecka före det mest troliga datumet för strömavbrottet och "landningen", återfinner jag följande notis på sidan fem i den lokaltidning Gideon läste, Smålandstidningen:

MISSIONÄR SÅG FLYGANDE TEFAT

"SYDNEY. Missionären William Gill som just återvänt till Sydney från sitt missionsfält på Nya Guinea hävdar bestämt att han sett ett flygande tefat med människoliknande figurer i. Iakttagelsen gjordes den 27 juni i år. Det var fyra mänskliga figurer som kom fram ovanpå det stora flygande föremålet. Två av dem höll på med något nära tefatets centrum. Jag vinkade och till min förvåning vinkade en av figurerna tillbaka. (TT)"

Fallet Gill blev ett av de mest omskrivna i tefatslitteraturen. Det har gjorts en hel del utredningar om fallet, till och med av astronomen J. Allen Hynek.

Nog är likheten mellan William Gills och Gideon Johanssons berättelser slående? Båda försöker vinka till figurer som tycks vara i färd med att reparera ett flygande tefat. Fanns fader Gills berättelse i Gideons bakhuvud den där kvällen när ett ljussken uppenbarade sig över Folkets hus?

Sven Magnusson publicerade flera intressanta hypoteser i sin bok "Flygande tefat - vad säger vetenskapen?" (1975). Magnussons observanta åsikter är väl värda att notera:

"...ingen betvivlar väl att Gideon Johansson och sonen såg någonting. Men kan det ha varit ett elektriskt fenomen, som följd av urladdning från en kraftledning? Kanske en plasmabildning, som syntes som ett stort, lysande föremål? "Glasyren" på kraftledningen som Johansson nämner, antyder att något onormalt skedde där. Och plasmabildningar kan försvinna plötsligt: vittnet säger att föremålet "försvann på ett ögonblick". Det kanske upphörde att existera genom att luftatomerna återgick till sitt normala tillstånd."

"I så fall måste Johansson ha hallucinerat upplevelsen av farkosten med varelserna (eller möjligen av någon anledning ha hittat på den). Visst förekommer det att människor har hallucinationer. I sina oförargliga former är det ett rätt trivialt fenomen: man kan under en promenad till exempel se ett träd framför sig, som man tycker är en människa. Det uppstår ett slags bild i medvetandet av den felaktiga föreställningen: en hallucination. Men när man kommit tillräckligt nära, försvinner hallucinationen, och man upptäcker att det är ett träd. Fast kanske att sådana falska bilder i ett uppskärrat tillstånd kan bli kvar i medvetandet - och även utvecklas i rörliga detaljer av en spelande, omedveten fantasi? Vad säger sakkunskapen?"

"Om ofrivilliga hallucinationer, som existerar som bilder, vilka den hallucinerande ser, i stressituationer kan bita sig fast i medvetandet och inte på ett naturligt sätt upplösas så som i vanliga fall, då kunde det förklara många märkliga UFO-upplevelser. Kanske kan även flera vittnen samtidigt ha liknande hallucinationer (på grund av undermedveten påverkan)?"

"Hallucinationshypotesen skall inte skojas bort ur ufologin. Man kan ställa sig frågan om inte hela den övernaturliga raden av tomtar, troll, skogsrår, älvor, änglar, djävlar, gudar osv är innebyggare i hallucinationernas underbara värld. Kanske människan i viss mån är ett hallucinerande väsen - med alla de egendomliga följder det kan ha. När nu hallucinationer kan ha haft en stor betydelse inom folkloren och religionen, så kan de väl också ha det för den moderna människans UFO-upplevelser."

"Men naturligtvis är det tänkbart att Gideon Johansson och hundratals andra vittnen verkligen sett en rymdfarkost - fruktansvärt tänkbart. Fast vad fallet Johansson beträffar, så såg sonen, som tydligen fanns alldeles i närheten, bara "ett stort föremål som kom ned mot marken."

Fallet Gideon Johansson användes som grupparbete vid UFO-Sveriges fältundersökareutbildning hösten 1996. Flera av arbetsgrupperna föreslog en klotblixt som förklaring till de skador Gideon säger sig ha funnit på kablarna. SMHI:s väderkarta för den 29 sept. 1959 visar på helmulet över hela Småland men symbolen för åska saknas på kartan. Perioden 28š31 sept. var för övrigt helt utan nederbörd i Småland.

Det bör påpekas att platsen där Gideon sade sig ha påträffat kabelskadorna ej förefaller ha legat inom synhåll från den plats där landningen observerades. Detta utesluter naturligtvis inte något elektriskt fenomen på närmare håll, t.ex. inom själva fabriksområdet.

Den skadade lönnen

När jag 1970 skrev en artikel om Gideons observationer avsedd att publiceras på engelska fick jag låna en del material av Gideon Johansson. I detta berördes bland annat den lönn som påstås ha skadats när "tefatet" sänkte sig ned mot gatan. Gideon skriver till mig:

"I min berättelse...talar jag om en lönn... som UFO:n rutschade ned i toppen på, det blev en del skador i form av avbrutna kvistar. På våren efter när lövet slog ut kunde man se på detta träd att det blivit något särskilt med just denna lönn bland alla de andra, det såg ut som om det varit stark frost. Lövet såg ut att icke kunna slå ut."

"År efter år sölnade det mer och mer. Jag plåtade trädet ett par gånger, och nu senast när jag var där den 6 sept 1969 var trädet borta. Det är konstigt såtillvida att det står lönnar på båda sidor utmed gatan, med omkring 20-25 meter mellan varje. Ingen av alla de andra har sölnet ned. Det var tydligt att strålningen var farlig icke endast för människor utan även för växter."

Uno Törkvist, bodde i Mariannelund åren 1929-1964 och arbetade som elektriker på Brusafors från 1955. Han säger: "Den här lönnen var skadad långt tidigare. Jag kan med säkerhet säga att den skadades i samband med att man byggde om gatorna i Mariannelund till asfalt och gjorde riktiga kantstenar vid gatan. Då grävde man med grävmaskin för att lägga avloppsrör och dränera gatorna. Det var i samband med detta som trädet tog skada. Det var ju mycket tidigare [än UFO-landningen], har jag för mig. Någon gång 1950-51."

Ruth Fagerström tror att Mariannelund asfalterades 1952.

Alternativt scenario?

Om Gideons observation inträffade en kväll i slutet av september 1959, är då följande scenario tänkbart..?

En olyckshändelse i samband med övningarna (till exempel en granat som oavsiktligt träffar en elkabel) orsakar ett kort, lokalt strömavbrott i Mariannelund med omnejd. För att lysa upp de omgivningar där övningen pågår avfyras ett eller flera fallskärmsbloss. Det kraftigt lysande blosset (eller en av flygvapnets Vertolhelikoptrar med strålkastare observerad på tillräckligt avstånd för att ljudet inte ska nå fram..?) observeras över taket på Verdandihuset av bland andra Gideon Johansson och hans son Rolf.

Gideon, som sedan tidigare är intresserad av "flygande tefat", och måste sägas vara starkt troende på sådana föremål, tolkar fenomenet som ett tefat. En vecka tidigare har han sett en notis om en närobservation i lokaltidningen. Varken Gideon, hans son eller någon av de andra som påstås ha sett ljusskenet rapporterar det till militären eller pressen. Militären fäster naturligtvis inget avseende vid om någon observerar de egna ljusblossen.

I sin ensamhet, efter pensioneringen 1966, får Gideon till slut tid att tänka tillbaka på händelsen och "komma ihåg" nya detaljer. På kvällen, efter ljusskenet över taken, har han känt sig dålig och haft visioner av "besökarnas planet". Fram till 1967 finns tefatshändelsen som en berättelse inom Gideons familj och mycket snäv bekantskapskrets. Ingen tar ryktet på särskilt stort allvar förrän Gideon skriver sitt brev till K.Gösta Rehn. Snöbollen sätts nu i rullning och händelsen blir känd inte vara i Sverige utan runt hela världen.

Många sällsamheter i Gideons historia stämmer väl överens med detta scenario:

1. Det pågick en omfattande militär övning vid med den mest sannolika tidpunkten för Gideons observation. Övningen nådde sin höjdpunkt vid 19-tiden på kvällen den 28 september, alltså exakt ett dygn före den av Gideon oftast uppgivna tidpunkten för "landningen".

2. Inga militära eller civila iakttagelser finns som bekräftar Gideons och Rolf iakttagelser. 900 repgubbar kan knappast ha blundat för vad som hände i luften ovanför dem! I försvarets arkiv på FOA finns ingen rapport från höstövningen 1959. Detta skulle kunna tolkas så att alla andra, som också såg "fenomenet", väl förstod dess ursprung. Precis som fallet var med "telefonluren" som Gideon observerat i juli 1958.

3. Gideon hade tidigare rapporterat en uppenbar meteor på tusentals meters höjd som ett detaljbeskrivet "tefat". Gideon rapporterar ett UFO midsommaren 1967 över Hultsfreds flygplats. Det fenomenet är med stor säkerhet en ballong på hög höjd. Gideon tycks också ha haft en UFO-observation under andra världskriget som vi inte vet något om. Vi känner också till ytterligare en observation som Gideon över Hantverksgatan strax efter "landningen". Gideons rapporter till ufologer och massmedia pekar på entusiasm för, och förhoppningar om, att få vara med om interplanetariska besök.

4. Gideons son Rolf Gideonsson var medvittne 1959. Ljusskenet och ett mörkt föremål på 30-40 meters höjd bekräftar han. Pappans mer detaljerade observationer kan han inte bekräfta. Rolfs uttalanden om vad som hände den här kvällen är påfallande försiktiga. Antydningar om faderns fantasi och grubblerier efter pensioneringen finns där. Ett ljussken över taket på Folkets hus under en militär manöver kan ha blivit den önskade bekräftelsen för Gideon, en utgångspunkt för en historia som sedan byggdes på under många år.

5. Den 21 sept 1959 (bara en vecka före händelsen) publicerar Smålandstidningen (som Gideon läser) en notis som beskriver en UFO-observation i Nya Guinea som i en del detaljer liknar Gideons egen berättelse. Gideons skriverier och berättelser visar i flera fall att han lätt tar till sig aktuella myter och att han har en tendens att lägga till egna detaljer, exempelvis i fallet Klarion.

6. Något strömavbrott i samband med militärövningen har inte kunnat konstateras. Detta behöver i sig ej betyda att ett (kort) elbortfall aldrig skedde. Om exempelvis en övningsgranat av misstag träffade en kraftledning utanför Mariannelund kan detta ha mörklagts av militära myndigheter.

Alla dessa spekulationer förutsätter att Gideon, Rolf, med flera, såg ljusskenet över Mariannelund någon gång i slutet av september 1959, i samband med militärövningen. Vi kan inte vara 100 procentigt säkra på att den tidpunkten är den rätta.

Utredningen fortsätter! Med i utredningen finns en lång rad ytterligt intressanta aspekter på fallet som inte berörts här, eller som här bara berörts helt flyktigt.

Hit hör de redogörelser som Gideon lämnat om vad som hände honom på kvällen efter "landningen", en period på flera timmar då han under svettning och stor fysisk plåga tycks ha mottagit "visioner" från "de gästande varelserna".

Hit hör även Gideons egen uppfattning om hur närobservationen påverkade hans hälsa, en påverkan som Gideon hävdar förde med sig att han tvingades amputera ett av benen.

Hit hör bakgrundshistorien om Gideon som en kreativ och mycket fantasi- och idérik uppfinnare. Nya fakta kan på nytt ställa allt i en helt ny dager. Har Du uppgifter som kan komplettera den, kontakta Arkivet för UFO-forskning eller övertecknad.

 

UFO-Sverige
X

Tyvärr!

UFO-Sverige