Århundradets bedrägeri kallades det när svenska Kanal 5 den 1 april 2001 visade programmet "Conspiracy Theory: Did We Land on the Moon?". Trots datumet för visningen var programmet inget skämt. Miljoner amerikaner och många svenskar tror nämligen att månlandningarna bara är en stor bluff.

Av Clas Svahn

Filmbilderna visar ett grått ökenliknande landskap mot en kolsvart himmel. En ensam astronaut i vit dräkt skuttar fram mot den amerikanska flaggan. Plötsligt vajar fanan till i vinden medan astronauten förtvivlat försöker få den att stanna. De pinsamma bilderna kablades ut över världen vid flera tillfällen under det amerikansk månprogrammet. För pinsamt var det. Om det blåste på månen så fanns det ju luft där, något som vetenskapsmän och rymdforskare samstämmigt förnekat. Och om det fanns luft, varför var då astronauterna tvungna att gå omkring i klumpiga dräkter när de lika väl hade kunnat andas utan hjälmar och visir? Kanske var det i själva verket så att bilderna från månen hade filmats på jorden?

Tanken att den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa förde hela världen bakom ljuset började sakta växa fram i USA. Flera spekulativa författare publicerade artiklar och böcker där de pekade på en lång rad omständigheter som alla visade på samma sak: En jättelik konspiration där allt gjordes för att dölja att månprogrammet i själva verket aldrig lämnade jorden. Att allt var en bluff där hela mänskligheten blev lurad. För att förstå hur allt började ska vi gå mer än 40 år tillbaka i tiden.

"Jag vill att den här nationen, innan årtiondet är slut, ska ha landat en människa på månen och tagit honom säkert tillbaka till jorden."

Det var i maj 1961 och president John F. Kennedys ord inför kongressen var precis vad den amerikanska nationen behövde. Några veckor tidigare hade kosmonauten Jurij Gagarin chockat en hel värld då han under några timmar cirklat runt jordklotet i rymdskeppet Vostok 1. För första gången hade en människa lämnat jorden och rest i rymden. Och den första människan hade varit ryss.

President Kennedys löfte om att placera en amerikan på månen inom mindre än tio år var ett efterlängtat svar på Sovjetunionens ambitiösa rymdprogram. Men hur skulle man klara det?
Avståndet från jorden till månen är ungefär 385 000 kilometer. Ett litet hopp med kosmiska mått mätt. Men 1961 var hoppet en avgrund. Hittills hade det amerikanska rymdprogrammet kantats av problem och motgångar och till skillnad från Sovjet visades de pinsamma misstagen upp i direktsändning och på bilder i tidningarna. "Nytt misslyckat försök med amerikansk satellit" var en vanlig rubrik i tidningarna. I ljuset av alla problem föreföll en färd till månen som ren science fiction. Att resa dit var en uppgift som krävde helt ny teknik, massor av människor och ännu mera pengar. Här fanns inget utrymme för fortsatta misslyckanden. Utmaningen var enorm.

Under hela 1960-talet pågick en kamp på liv och död i rymden. På en sidan USA:s astronauter och på den andra kosmonauter från det kommunistiska och hemlighetsfulla Sovjetunionen. Men frågorna besvarades i snabb takt. Mercury- och Geminiprogrammen tog astronaut efter astronaut upp i omloppsbanor runt jorden. Dockningar, rymdpromenader och landningar tränades. Bärraketerna som skulle ta de små rymdkapslarna och deras månlandare ut från jordens dragningskraft blev allt kraftfullare. Varje steg ingick i den stora planen - att placera en amerikan på månens yta före 1970.

Kampen om herraväldet i rymden skulle komma att kosta många rymdfarares liv och slutade inte förrän Neil Armstrong och svenskättlingen Edwin "Buzz" Aldrin placerade den amerikanska flaggan i det blyertsgrå dammet i Stillhetens hav den 20 juli 1969. Själv såg jag de historiska stegen på en bärbar husvagnsteve på Siviks campingsplats utanför Lysekil. Jag var elva år och allt verkade möjligt.

Sedan Apollo 11 landade på månen har ytterligare fem besättningar följt efter. Sammanlagt har tolv människor gått på en främmande himlakropp, rört vid dess stenar, filmat, fotograferat och undersökt. Några har till och med kört bil på månytan och en tog med sig golfklubban.
Apollo-programmet blev en historisk milstolpe och ett av 1900-talets största tekniska och mänskliga framsteg. Under tio år hade människan visat att hon kunde och ville lämna jorden; att det var möjligt att leva i rymden och att det inte längre fanns några gränser. Månprogrammet blev en enorm framgång för USA, både tekniskt och PR-mässigt. Efter juli 1969 fanns det länge bara en supermakt i rymden. Sovjets försök att nå månen inskränkte sig till några obemannade sonder. Landets försök att upprepa Jurij Gagarins bragd och att komma först till månen misslyckades.

Men den 13 december 1972 tog allt slut. Strax före klockan fem på eftermiddagen startade motorerna ombord på Apollo 17:s månlandare "Challenger" och astronauterna Eugene Cernan och Jack Schmitt lämnade Taurus-Littrow-området och gav sig åter mot jorden. Sedan dess har ingen människa varit i närheten av månen igen.

Månladningen en bluff?
Det amerikanska månprogrammet har varit omdiskuterat och ifrågasatt. Många menar att president Kennedys löfte om att landa en människa på månen inom tio år var orimligt och ouppnåeligt. Det fanns helt enkelt inga tekniska möjligheter att klara ett så avancerat företag på så kort tid. Och varför återvände USA aldrig till månen? Hur kom det sig att Apollo 18, som stod färdigbyggd och hade besättningen utvald och klar, inte fick starta? Sakta men säkert började frågorna komma. Om hela grunden för Apollo-programmet var orimlig och de tekniska resurserna att genomföra det inte fanns - hur kom det sig då att man ändå hade lyckats landa på månen?

Det finns de som menar att allt bara har varit en stor bluff. Att vi alla lurats att tro att människan landat på månen medan allt vi sett på teve i själva verket varit inspelat i en studio på jorden. I en film, "Conspiracy theory: Did we land on the Moon?", utformad av den amerikanska tv-kanalen Fox Television ifrågasätts hela månlandningen. Filmen är utformade som en dokumentär och har vid flera tillfällen visats också i Sverige.

De två huvudpersonerna, den amerikanske konspirationsmakaren Bill Kaysing och den engelske fotografen David Percy, radar upp bevis och svåra frågor som för en tittare förefaller nog så berättigade. Bland annat menar Kaysing att samtliga scener från månen är inspelade i en studio i Nevadaöknen, "troligen Area 51". Ingen Apollo-farkost eller astronaut landade någonsin på månen utan cirklarade runt jorden under drygt en vecka för att sedan inför tv-kameror och press landa i Stilla havet. Programmet om den stora månbluffen har fått ett stort genomslag runt om i världen.

En enda astronaut förekommer i programmet, Brian O'Leary, som uttrycker tvivel om att Nasa verkligen landsatte astronauter: "Jag kan inte säga med 100 procentig säkerhet att de gick på månen", säger han. Vad som inte sägs är att O'Leary lämnade Nasa 1968, efter bara ett års träning, utan att ha flugit i rymden, och att han numera är en av många new age-personligheter vars trovärdighet starkt ifrågasatts. Vad övriga 750 000 människor som var inblandade i Apollo-programmet och de tolv astronauter som verkligen landat på månen tycker om det påståendet får vi inte veta.

Enligt programmet tror 20 procent av USA:s invånare att människan inte satt sin fot på månen (i översättarens text spetsades siffran till 25 procent). Men siffran är ett marknadsföringstrick. I själva verket visar en Gallupundersökning från 1999 att siffran är 6 procent vilket innebär att 15 miljoner amerikaner tror att vi lurats av Nasa.

"Conspiracy Theory: Did we land on the Moon?" visades första gången i USA den 15 februari 2001. Då föregicks inslaget av en varningstext: "Följande program handlar om ett kontroversiellt ämne. De teorier som uttrycks är inte de enda möjliga förklaringarna. Tittarna ombeds att dra sina egna slutsatser baserade på all tillgänglig information." Varningstexten visar att det inte handlar om en dokumentärfilm utan om en partsinlaga där den då 79-årige Bill Kaysing, som arbetade som chef för teknisk litteratur vid Rocketdyne Research Department i Santa Susana mellan åren 1956 till 1963, får tillfälle att föra fram sina bisarra teorier.

"Det finns ingen möjlighet att Nasa kan ha landsatt astronauter på månen", säger Kaysing i programmet och hänvisar till en studie från slutet av 50-talet (!) som visade att chansen att lyckas med ett sådant företag var försvinnande liten - 0,0017 procent. Låt oss titta närmare på de "fakta" som anförs som bevis för att månlandningarna var en bluff:

Det syns inga stjärnor på himlen på bilderna från månen. I själva verket borde stjärnorna ha synts tydligt eftersom det inte finns någon störande atmosfär i vägen.
Filmningen och fotograferingen på månen gjordes i mycket starkt sol- och jordljus och kameran bländades ned för att exponera astronauterna och månytan rätt. Det svaga ljuset från stjärnorna kunde helt enkelt inte fastna på filmen. Prova själv: Gå ut en stjärnklar natt och ta en bild av en vitklädd kamrat under en gatlampa. Inga stjärnor fastnar på bilden eftersom ljuset från lampan och marken får kameran att exponera efter dem.

Den amerikanska flaggan vajar trots att det inte finns någon atmosfär på månen och att det därmed inte kan blåsa där.
Det finns flera filmsekvenser från Apollo-programmet där man kan se den amerikanska flaggan röra sig. Men de har alla det gemensamt att man kan se en astronaut vrida och rycka i flaggan innan den rör sig. I inget fall rör sig flaggan av sig själv. Föremål som sätts i svängning fortsätter ju att svänga en stund också i ett lufttomt rum. Om det däremot hade blåst en vind skulle man ha sett det fina måndammet yra omkring i samma scener - det gör man inte. över huvud taget visar bristen på omkringflygande måndamm att det inte blåser på månen.

När månlandaren landade på månen borde bromsmotorerna ha blåst upp en krater på marken under. Men någon sådan krater syns inte vilket bevisar att landaren ställts in i en studio.
Den kraftiga delen av inbromsningen genomfördes på flera hundra meters höjd och under slutfasen av landningen användes mycket lite nedåtriktad kraft. I vakuum sprids också utblåset snabbt. Motorn stängdes sedan av minst två meter över ytan. Dessutom hade landningsplatsen valts ut med omsorg; marken var fast med mycket litet damm på ytan. Nasa ville inte riskera att månlandaren skulle sjunka ned i ett djupt dammlager. Att lagret med damm är litet syns också på att vare sig astronauterna eller månlandarens landningsställ sjunker ned mer än någon centimeter.

Det hörs ingen buller från månlandarens motor under landningen trots att den måste ha körts för fullt.
Ljudet kan inte ha hörts eftersom motorn satt i en annan del av månlandaren och ljudet från den inte hade någon luft att fortplantas genom. Det fanns heller inga mikrofoner i månlandaren som skulle kunnat fånga upp ljudet. De enda mikrofonerna satt inne i astronauternas hjälmar, isolerade från omgivningen.

På bilderna efter landningen på månen syns inget damm på landningsställen. Detta tyder på att månlandaren ställts dit på platsen och inte landat.
Eftersom det inte finns någon luft på månen föll dammet snabbt ned på marken och hade redan landat när månlandarens fötter tog mark.

Det syns ingen eldkvast från raketmotorn när astronauterna lyfter från månytan.
Bränslet på månlandaren bestod av hydrazin och dinitrogen tetroxid, som antänds när de blandas, och som då producerar en genomskinlig låga som inte syns.

Hur kommer det sig att det syns fotspår runt månlandaren efter det att astronauterna lyft när startmotorn borde ha rört upp en massa damm och täckt över dessa?
Vid starten från månen lämnades en del av månlandarens underdel kvar och kom också att fungera som startplatta. Det lilla damm som ändå rördes upp kastades långt ifrån landarens fötter eftersom ingen luft hindrade kornens rörelse.

För att genomföra bluffen och låtsas att astronauterna varit borta i åtta dygn lät Nasa Apollo-farkosten cirkla runt jorden innan man tog ned den.
Om ett Apollo-skepp hade cirklat runt jorden istället för att fortsätta mot månen hade detta upptäckts omedelbart av de tusentals radioamatörer som avlyssnade trafiken mellan Apollo och markkontrollen i Houston. Också ryssarna skulle ha märkt om signalerna kom från ett skepp i omloppsbana istället för från ett på väg mot månen. Dessutom hade det varit lätt att se rymdskeppet från jorden under tiden som det befann sig i omloppsbana. Någon möjlighet att dölja det fanns inte.

Frågorna mer intressanta än svaren
Det intressanta med konspirationsmakarnas argument är att de flesta verkar både genomtänkta och solida - innan man har läst förklaringen. På så sätt blir frågorna mer intressanta än svaren. För visst är det märkligt att det inte syns någon krater under månlandaren när vi vet med vilken kraft en raket på jorden påverkar sin omgivning? Och visst är det konstigt att inget måndamm hamnat på landningsställen när vi vet hur en sandstorm på jorden fyller luften med partiklar? Men jorden och månen är två skilda världar med helt olika regler. Frånvaron av luft och den svaga gravitationen ställer vår jordiska logik på huvudet. Det går helt enkelt inte att jämföra de båda himlakropparna.

För konspirationsmakarna står det dock klart att hela månlandningen kan ifrågasättas. Flera har också pekat på hur science fictionfilmen "Capricorn One" från 1978 visar hur man relativt enkelt kan iscensätta en landning på en annan planet. Filmen handlar om hur Nasa fejkar en Mars-landning på samma sätt som Kaysing och Percy anklagar Nasa för att gjort med månlandningen.

I tv-dokumentären tas det faktum att Apollo-scenerna är slående lika scenerna i "Capricorn One" som bevis för att det rör sig om en bluff vilket är en märklig form av omvänd bevisföring. "Capricorn One" spelades in fem år efter den sista månlandningen och använde de äkta bilderna från dem som förebild för att få filmen så trovärdig som möjligt.

Men även om de tekniska argumenten är lätta att smula sönder så finns det andra former av "fakta" som lyfts fram av dem som tror på månbluffen. David Percy, som är fotograf, menar att också stillbilder och vissa videosekvenser från månytan antyder att Nasa bluffat. Här är några av hans "bevis":

Skuggorna faller inte åt samma håll på vissa bilder, vilket de inte borde göra eftersom det bara finns en ljuskälla på månen:solen. Detta visar att Nasa använde sig av en studio med flera lampor.
På flera bilder syns verkligen hur skuggorna verkar peka åt lite olika håll. Men detta är helt naturligt och händer också på jorden - utan studiobelysning. Hur de faller beror på hur marken lutar och på att de tvådimensionella bilderna återger ett tredimensionellt landskap. Om man hade använt flera ljuskällor skulle föremålen på marken ha fått dubbla skuggor. Några sådana bilder finns inte. Visserligen kastar också jorden skuggor på månen men solens betydligt starkare ljus dränker dessa.

Hur kommer det sig att man kan se detaljer på astronauternas dräkter och på månlandaren när de befinner sig i skugga och under motljus? Egentligen borde inget kunna synas i skuggan eftersom den blockerade den enda ljuskällan: solen.
Av tre enkla skäl: För det första lyser Solen mycket starkt eftersom ingen atmosfär hindrar ljuset. För det andra lyser också jorden på månen - under alla Apollo-färder befann sig jorden över månhorisonten av kommunikationshänsyn. För det tredje reflekteras solens och jordens ljus mycket effektivt i den ljusa månytan. Titta på fullmånen en kväll så ser du hur starkt den reflekterar solljuset också på 385 000 kilometers avstånd. Detta gör att ljus reflekteras också till områden i skugga. Samma effekt går att konstatera när man tittar på ett föremål i skugga här på jorden.

Samma bakgrund. Eftersom fotografen har flyttat sig några hundra meter i sidled blir förgrunden olika medan de långt borta liggande bergen endast förändras lite. Frånvaron av luft gör att bergen, som befinner sig flera kilometer bort, ser ut att vara nära. Foto: NASA

Det är samma bakgrund men olika föremål i förgrunden på några bilder, vilket visar att man använt kulisser.
Här är det framför allt två bilder från Apollo 15 som används för att bevisa bluffen. Enligt David Percy skulle bilderna föreställa exakt samma område, en med månlandare och en utan. Något som är omöjligt om inte bilderna är förfalskade eller tagna i studio. Men tittar man noga på bilderna avslöjas sanningen: Bakgrunderna är något förskjutna i sidled vilket visar att bilderna är tagna med något tiotal meters mellanrum. Detta har gjort att förgrunderna skiljer sig kraftigt åt medan de betydligt längre bort liggande bergen (Apennine Front och Mount Hadley Delta) bara förskjuts mycket lite.

På två filmsekvenser från Apollo 16, som sägs föreställa olika platser olika dagar, ser man att de i själva verket är tagna på samma plats med samma astronauter som utför samma arbete. Det visar att bilderna är tagna i en studio.
De klipp som visas i tv-filmen är utan tvekan tagna på samma plats. Enligt redaktören för Apollo Lunar Surface Journal, Eric Jones, är bilderna tagna med tre minuters mellanrum och påståendet att de skulle vara tagna olika dagar stämmer inte.

Varför döljs kamerans inetsade hårkors bakom en del föremål på bilderna?
Nasas Hasselbladskameror hade flera svarta hårkors inetsade i sig vilket syns på bilderna från månen. En bild från Apollo 11 visar tydligt hur en del av utrustningen döljer korset. Ett Apollo 12-foto visar hur flaggan och astronautet täcker två kors. Enligt rymdexperten James Oberg beror detta på att korsen döljs då ett vitt, starkt överexponerat föremål "fräter ut" korset på filmen.

Om man kör filmbilderna från månen i dubbel hastighet så rör sig astronauterna på samma sätt som om de vore på jorden. Detta visar att allt egentligen filmats under jordiska förhållanden men att filmhastigheten sedan ändrats för att få det att se ut som om det vore filmat på månen.
Egentligen bevisar detta påstående inget annat än att det går att köra filmer i olika hastigheter. Undersöker man anklagelsen visar det sig att den inte håller. På en sekvens där månbilens hjul river upp damm under körning syns hur gruset faller i en parabelbana (som det förväntas göra i lufttomt rum och under låg gravitation) och inte som damm gör när det sprids i luft och faller till marken. I själva verket visar just denna sekvens att filmen verkligen är tagen på månytan.

Strålningen största hotet
Det finns ett argument som ofta används i konspirationssammanhang och som verkar mer välgrundat än andra. En osynlig fara på vägen mot månen ser ut att kunna döda oskyddade astronauter innan de ens hunnit lämna jordens närmaste omgivning. 3 000 kilometer rakt ovanför oss har protoner från solen fångats in av jordklotets magnetiska fält. 13 000 kilometer högre upp finns ett liknande bälte med infångade elektroner. Dessa båda strålningsbälten upptäcktes 1958 och fick namn efter den vetenskapsman som hittade dem, den amerikanske rymdfysikern James Van Allen.

Enligt kritikerna kunde inte Apollo-farkostens tunna väggar ha skyddat människorna ombord från Van Allen-bältenas massiva strålning. Visserligen skulle det vara förenat med livsfara att uppehålla sig oskyddad en längre tid i dessa strålningsbälten men Apollo-astronauterna passerade bältena på bara en timme vilket var helt ofarligt. Trots de energirika elektronernas farlighet så kan de inte tränga igenom rymdfarkostens vägg. Enligt den svenske forskaren Hans-Uno Bengtsson räcker det med en 1 millimeter tjock plåt för att stoppa elektronerna. Värre är det med protonerna som rusar rakt igenom kapseln - och astronauterna. Men i gengäld är protonerna få och den totala strålningseffekten blir liten. För en människa ligger den dödliga dosen vid omkring 300 rem medan Apollo-astronauterna usattes för en så låg dos som 2 rem.

En astronaut ger sig heller inte ut utanför kapseln när denna befinner sig inom strålningsbältena och de rymdpromenader som har gjorts har alla genomförts på betryggande avstånd från det inre av de två bältena.

Ett betydligt allvarligare hot mot astronauterna är de återkommande stormar på solen som under några timmar kan skicka ut enorma skurar av energirika partiklar i rymden. Sådana stormar kan i viss mån förutses och är knappast något större hot vid kortare resor i rymden. Men vid en framtida resa till Mars måste solstormar tas med i beräkningarna. Eftersom en sådan resa kommer att ta cirka nio månader måste särskilda strålningssäkra kammare konstrueras ombord på Marsfarkosten där besättningen kan söka skydd under de dagar en storm pågår.

Intressant nog så finns det fler konspirationsteorier kring USA:s månprogram. Medan några alltså ifrågasätter hela tanken på att människan skulle ha satt sin fot på månen så finns det andra som menar att vi faktiskt har landat där, men att de fynd som då gjordes var så fruktansvärda att allt hemlighölls. Den främsta av dessa teorier säger att månen sedan länge är befolkad av utomjordiska besökare som har byggt upp baser från vilka man skickar ut flygande tefat mot jorden.

Redan 1954 hävdade författaren Harold T. Wilkins att månen och andra himlakroppar i vårt solsystem var besökta och bebyggda av utomjordiska intelligenser. Bevisen publicerades i boken "Flying saucers on the attack" och bestod av en rad observationer med jordbundna teleskop där astronomer rapporterat "broar", märkliga ljusfenomen, "tunnlar" som förbinder kratrar och liknande.

Wilkins fick flera efterföljare som Don Wilsons "Our mysterious spaceship Moon" (1975) där Wilson hävdar att hela månen kan vara ett utomjordiskt rymdskepp. Också här är grundtanken att den mäktiga amerikanska rymdflygstyrelsen, Nasa, mörklagt hela Apollo-projektet. Den information som gavs till allmänheten var tillrättalagd och rena påhittet.

1981 kom en liten märklig bok med titeln "We discovered alien bases on the Moon". Författare var Fred Steckling, ordförande i den obskyra George Adamski Foundation som bildats till minne av en amerikan som inte bara hävdade att han haft kontakt med rymdmänniskor utan dessutom fått resa med deras skepp. Vid en av dessa resor besöktes månen och där kunde Adamski se hur utomjordingarna byggt upp hela samhällen och baser. Steckling publicerade en rad Nasa-bilder som han menade bevisade att Adamski hade haft rätt. På bilderna tyckte han sig se utomjordiska rymdskepp och byggnader på månytan men också moln, vatten och växtlighet.

Medan Stecklings bildbevis framför allt kom från foton tagna i omloppsbana runt månen så gick William L. Brian III ett steg längre i sin bok "Moongate: Supressed findings of the U.S. space programme" (1982). Brians menade att samtliga amerikanska astronauter som landat på månen varit övervakade av utomjordingar och att dessa flygande tefat kunde ses på bilder tagna på månytan.

För en vanlig läsare ser bilderna onekligen mystiska ut. På en står astronauten Edwin Aldrin intill Apollo 11:s månlandare i full färd med att montera upp ett instrument. Lite längre bort vid horisonten hänger ett lysande, droppformat föremål. Ett flygande tefat. På en annan bild syns Apollo 16-astronauten Charles Duke på väg mot kameran medan ett tefatslikande föremål lyser i bakgrunden.

Det råder ingen brist på bilder med olika lysande föremål som verkar intressera sig för de amerikanska astronauternas arbete på månen. Men är de verkligen bevis för att utomjordiska varelser har följt rymdprogrammet? är det inte i så fall märkligt att Nasa släppt ut dessa bilder om organisationen nu är så mån om att lägga locket på?

Ett vanligt konspirationsargument är att bilderna från månen är alldeles för bra. Med tanke på att astronauterna arbetade med kameror som satt fast monterade på bröstet och borde haft svårt att rikta dem så är det mer än underligt att alla bilder blev av så hög kvalitet. Slutsats: De togs av professionella fotografer i studion där månlandningen fejkades.

För att själv bilda mig en uppfattning om vad astronauterna såg och fotograferade på månen reste jag till Houston och Lunar and Planetary Institute som är en liten fönsterlös bunker i utkanten av jättestaden. Här förvaras alla bilder från Nasas färder till andra himlakroppar. Bland annat 32 000 bilder från månen.

Jag anländer till 3600 Bay Area Boulevard en het sommardag utan ett moln på himlen. Houstons mäktiga smoggindränkta centrum syns inte längre från bilen. Innanför dörrarna öppnar sig en annan värld. Här finns en unik samling bilder från människans försök att utforska andra planeter.

Under de 80 timmar som de befann sig på månen hann astronauterna ta 17 000 stillbilder med sina Hasselbladskameror och ytterligare 15 000 med automatiska MMC-kameror från omloppsbana. De bröstmonterade kamerorna var utrustade med 80 mm objektiv och laddade med en särskild Kodak-kassett med plats för 160 exponeringar i färg (dia) och 200 svartvita för att astronauterna skulle slippa byta film så ofta.

Alla dessa originalbilder från Apollo-farkosternas landningar finns bevarade. En besökare kan själv bläddra igenom tjocka mappar med papperskopior från varje färd. Allt står packat i öppna arkivskåp. Det är en ovanlig samling fotografier som passerar förbi när man får tillfälle att titta i mapparna. Här finns svindlande vackra bilder blandade med felexponeringar, solblänk och halva astronauter. Efter någon timma börjar man känna igen de olika problem som astronauterna måste ha stött på. Bilder som i UFO-böcker kommit att presenteras som ovedersägliga bevis för att Apollo-programmet bevakades av "utomjordiska varelser" visar sig vara reflexer i kameralinsen. överexponeringar har ibland gett föremål och människor ett märkligt skimmer.

Överhuvudtaget var solen ett stort problem. Dels för att den atmosfärlösa månen inte spred ljuset utan tillät det kasta obarmhärtigt skarpa skuggor med knivskarpa gränser mellan ljus och mörker; dels för att landningarna alltid gjordes när solen stod nära horisonten och då var lätt att råka få in i objektivet.

Men tusentals bilder är oerhört vackra. Michael Light skriver följande i sin bok "Månen - Den längsta resan": "Bilderna är så skarpa och tydliga att de gränsar till det surrealistiska; att det inte finns någon luftoro på månen har förstås sin betydelse, men det råder inget tvivel om att astronauterna utmärkt väl visste hur de skulle använda sina kameror".

När jag tittade igenom en del av Apollo-bilderna så var det inte de vackra utan de "dåliga" bilderna jag var på jakt efter. Sådana som sedan funnit vägen in i UFO-litteraturen. Och jag hittade högvis med illa tagna bilder. I flera fall har stora ljusa fält uppträtt på negativen, också dessa tydligt kopplade till problem med sol och exponering.

Att så många bilder ändå blev bra berodde på astronauternas professionalism och träning inför månfärden. Att det är dessa vi sedan minns beror på att det var dessa som publicerades i böcker och tidningar, inte de felexponerade.

Besöket i Houston övertygade mig om att kritkerna inte har gjort sin hemläxa ordentligt. Om de hade tagit sig tid att studera det rika bildmaterialet så skulle de aldrig ha kunnat föra fram de anklagelser som de nu har gjort.

Retuscheringar som bevis
Det finns de som går betydligt längre i sina försök att bevisa att utomjordiska rymdskepp har baser på månen. I oktober 1975 publicerade en svensk veckotidning en artikel under rubriken "Måndramat som vi inte fick se i TV". På bilderna kunde läsarna se hur ett par lysande föremål verkade följa efter besättningen på Apollo 11:s månlandare "örnen" under de sista dramatiska minuterna före den historiska landningen 1969. Föremålen verkade befinna sig på några hundra meters avstånd och deras rörelser tydde på att de var intelligent styrda.

I själva verket rörde det sig om skickliga retuscheringar utförda av en japansk IFO-grupp, Cosmic Brotherhood Association (CBA). CBA var övertygat om att jordens omgivningar kryllade av interplanetariska flygande objekt (IFO). När man kom över en kopia av Apollo 11-filmen såg man sin chans. Filmen som var tagen inifrån månlandaren var inte särskilt bra utan fylld av störande reflexer från lampor och instrument som speglade sig i rutan. Men det var precis vad CBA behövde. Reflex för reflex suddades bort från några väl utvalda stilbilder ur filmen. Av alla reflexer har CBA bara behållit de starkaste för att ge intrycket av att ett UFO svävade utanför Apollo.

När författaren Charles Berlitz återgav historien om Apollos bilder i sin och William Moores bok "The Roswell incident" 1980 hade den bättrats på ytterligare:

"Strax före den första månlandningen svävade två UFO och en lång cylinder ovanför. När Apollo 11 landade inuti en krater dök två oidentifierade rymdfarkoster upp på kraterkanten och gav sig av igen. Aldrin tog bilder av dem." Den lilla fjädern hade nu förvandlats till en präktig höna.

Även om förfalskningar och bluffar alltså är vardagsmat i det skugglika landskapet mellan verklighet och fantasi så bottnar många av dem i en övertygelse om att Nasa och den amerikanska regeringen hemlighåller viktiga delar av det som händer i rymden. I en artikel från 1975 skriver en svensk frilansjournalist: "Många tror också att man nu är beredd att frisläppa alla de tiotusentals bevis i form av fotografier och filmer som under åren samlats hos amerikanska försvarsdepartementet. Sanningen om de 'flygande tefaten' kommer att tillkännages mycket snart, enligt inofficiella rapporter."

Men så blev det inte. Någon "sanning" har inte publicerats och de allra flesta föremål som rapporterats av astronauter och kosmonauter har sedan länge fått sin förklaring. Viljan att tro är dock stark och det finns inga tecken på att konspirationsanhängarna skulle låta sig övertygas av de motargument som finns.

"Det finns en väldigt stark benägenhet bland vanligt folk att tro på alla möjliga saker", säger folklivsforskaren Bengt af Klintberg. "Denna benägenhet är kanske ännu större i andra länder än i Sverige. Jag har en amerikansk kollega som har sysslat mycket med nutida trosföreställningar. Hon menar att i USA kan man sammanfatta folks inställning till det övernaturliga med orden: 'you mention it, - we believe it'. Alltså vad man än säger så kommer det alltid att finnas människor som är beredda att tro på det."

Här finns alltså en delförklaring till varför det är så lätt att tro på månkonspirationen. En annan är att de flesta av oss inte har en chans att ifrågasätta den. Vi saknar helt enkelt de specialkunskaper som krävs för att kunna kontrollera de påståenden som läggs fram. Vi är helt i händerna på de personer som har gjort programmet eller skrivit boken.