Clas Svahn

Born: 12 April 1958 in Mariestad, Sweden.
Education: Journalist since 1978 after studies at Journalisthögskolan in Gothenburg.
Occupation: Journalist at Mariestads-Tidningen (Mariestad) 1978–1983, Norrbottens-Kuriren (Luleå) 1983–1990 and Dagens Nyheter (Stockholm), Sweden's largest morning newspaper, since 1990. Reviewer for UFO, science fiction and other related books for the Swedish libraries.
Family: Wife Anneli and two children, Niklas (born 1992) and Markus (born 1994).
Hobbies: UFO research, amateur astronomy, stamp collecting and collecting astronaut autographs.

UFO-history:
Founded the local organisation UFO-Mariestad on 17 May 1974, member of UFO-Sweden’s board since 1988 and chairman 1991–2013. Vice chairman and international director since 2013. Vice chairman of Archives of UFO Research, AFU, in Norrköping. Co-editor of UFO-Sweden’s magazine UFO-Aktuellt.
Publications: See Wikipedia.

Contributions to books in English:
One chapter in ”UFOs 1947–1987 – The 40 Year Search for an Explanation” with Anders Liljegren (Fortean Tomes 1987, ed. Evans/Spencer); One chapter in ”Phenomenon” (Futura 1988, ed. Spencer/Evans); On chapter in ”Sweden’s Ghost Rocket Delusion of 1946” with Robert Bartholomew and Anders Liljegren (”UFOs & Alien Contact”, Prometheus Books 1998, Bartholomew/Howard); One chapter in ”The Swedish Ghost Rocket Delusion of 1946” with Robert Bartholomew, Glenn Dawes and Anders Liljegren (Fortean Studies Volume 6, John Brown Publ. 1999, ed. Steve Moore); two chapters in ”UFOs and government – A historical inquiry” (Anomalist Books 2012, ed. Michael Swords and Robert Powell).

Translations:
Colin Wilson’s ”Psychic Powers” to Swedish in 1999.

Other media:
Svahn has also co-produced several domestic TV-programs in Sweden as well as SciFi Channels ”Earthscan” and ”Sweden special”. He has contributed with articles in many Swedish and foreign UFO magazines. Svahn’s pictures have been published in many books and magazines, such as: Evans/Spencer, ed: ”UFOs 1947–1987” (1987), Stone: ”UFO Investigation” (1993), Moran: ”Alien art” (1998), Clark: ”The UFO Encyclopedia” (1998), Bord: ”The World of the Unexplained” (1998) and Nylén: ”Den nödvändiga boken om Allsvenskan” (2004).
Web TV: The miniseries ”Minutmysteriet” at DN.se from 2015; ”Gåtfulla fenomen” from 2014.

Om ufogåtan

Att diskutera ufo med intresserade är inte det lättaste eftersom en stor del av de som hör av sig har teve eller internet som sin främsta källa. Jag har fört oräkneliga samtal med män och kvinnor som sett några avsnitt på History channel eller några klipp på Youtube om hur pyramiderna byggdes av utomjordingar eller hur ”den tolfte planeten” med jämna mellanrum ser till så att vi jordbor får en kick framåt i utvecklingen. Och efter snart 50 år tror flera fortfarande att det finns ett jättelikt ansikte på planeten Mars trots att det för längesedan har avslöjats som ett spel med våra ögon på grund av för dålig upplösning på Vikingsondens kameror.

Allt detta, och väldigt mycket därtill, blir en kökkenmödding av desinformation och felaktigheter, misstolkningar och myter, som gör att en mycket stor del av samtalen och diskussionerna på nätet jag får och blir inblandad i ägnas åt att reda ut vad som egentligen är ett mysterium och vad som inte är det.

Detta gör i sin tur att jag ofta framstår som en benhård skeptiker som inte tror på något. Vilket är fel.

Låt mig backa bandet.

Ufofenomenet har intresserat mig i hela mitt vuxna liv. Som så många andra i början av 70-talet fascinerades jag av Erich von Dänikens böcker. Julen 1973 fick jag den första – ”Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna” – där von Däniken hävdade att jorden haft besök av varelser från andra världar som inte bara påverkat jordens utveckling utan byggt upp alla de stora högkulturerna; den egyptiska, maya- och inkakulturen, sumerernas rike, ja egentligen allt som de vanliga historieböckerna menade att vi människor lyckats åstadkomma. Fascinerad tillbringade jag resten av julaftonen tillsammans med den otrolige schweizarens teorier.

Jularna i början av 70-talet var de hårda paketens tid. En mycket förstående moder försåg den nyfikne sonen med böcker, böcker och åter böcker. En speciellt lyckad jul inföll 1972. Då fick jag Gösta Rehns första tre böcker ”De flygande tefaten – Dokument och teori”, ”UFO! Nya fakta om de flygande tefaten” och ”Tefaten är här!” på en enda gång. Mötet med Rehns sansade redovisning formade mig säkert. Rehn var ljusår ifrån den new age-ufologi som sedan skulle ta över under framför allt 1990-talet och en bit in i vårt nya årtusende.

Klokt nog fick jag också böcker om astronomi och allmän naturvetenskap vilket gjorde att jag snart förstod vilka problem von Däniken och Rehn egentligen stod inför. Att von Däniken inte stod att lita på upptäckte jag snart men jag förstod också att vår värld i många stycken var betydligt mera svårförståelig än mina lärare berättade för mig i skolan. Om detta blev jag fast mer övertygad efter att ha läst två andra julklappsböcker, båda av paret Louis Pauwels och Jacques Bergier. Den första, "De omöjliga möjligheternas planet" slukade jag julen 1973 och den andra, "Vår fantastiska värld" året därpå. Jag måste ha varit något av det tråkigaste som fanns under dessa dagar mellan jul och nyår. Men böckerna grep mig på ett sätt som gjorde det omöjligt att sluta läsa.

Så här fem decennier senare är det lätt att förstå att denna fascination av det okända till slut måste resultera i praktisk handling. Att det blev just ufofenomenet som kom att bli fokus för min energi har jag egentligen ingen förklaring till, men så blev det. Av alla gåtor jag läst om var ufogåtan den mest aktuella. Veckotidningarna skrev om möten med konstiga föremål och deras besättning och det hände att lokaltidningen skrev en notis om något svårförklarligt fenomen. Detta var en gåta som borde gå att undersöka. Observationerna gjordes ju över hela Sverige, ja till och med runt lilla Mariestad.

Min karriär som skribent i ufobranschen började med en tvåspaltig artikel i min lokaltidning, Mariestads-Tidningen, dit jag hade stegat upp som nybliven 16-åring i början av maj 1974. ”UFO-förening ska bildas i Mariestad” löd den kategoriska rubriken och artikeln berättade att undertecknad var i färd med att starta en lokal UFO-Sverigegrupp. Två veckor senare satt vi, en skara tonåringar med halvlångt hår, hemma hos mig för ett konstituerande möte. Vi var alla killar och jag tror inte att vi någonsin fick med någon tjej på våra möten. UFO-Mariestad skulle vi heta och syftet var att undersöka lokala rapporter om ufofenomen.

En som hade läst artikeln var Henry Svensson. Ufointresserad sedan 1950-talet, fri företagare och ”resande i ufologi” som han tyckte om att kalla sig. När han klev in i våra liv var han okänd för oss ynglingar men snart en förebild att se upp till och en spännande berättare att lyssna på. Henry hade hört det mesta. Hans gamla dieselmercedes hade seglat fram över asfalten i åtskilliga hundra mil för att Henry skulle komma i personlig kontakt med observatörerna.

Det var så han jobbade. Ut för att träffa människorna som sett de ovanliga farkosterna öga mot öga. Först då fick han en känsla för om han kunde lita på deras historier eller inte. Genom honom lärde vi ungdomar oss den första läxan: Undersök alltid en observation på platsen för händelsen. Åk dit! Träffa människorna, låt dem peka och berätta. Ta med bandspelare.

Vi åkte, spelade in och tittade på pekande fingrar. Eftersom vi inte hade körkort fick min pappa köra oss. Föreningens första två år blev hektiska. Vi hann undersöka många intressanta rapporter och dessutom hitta förklaringar på desto fler.

I en intervju i Mariestads-Tidningen i november 1976 ser jag mig själv säga: ”Vi vill inte säga att vi tror på det här med ’flygande tefat’, men vi vill ha en förklaring till vad det egentligen är som rapporteras från så många olika platser”. Längre in i tidningen förtydligar jag mig: ”Vi hävdar inte att alla de fall som rapporteras som UFO:s är flygande tefat, men vi vill få fram en förklaring – vilken den än är”.

När jag läser dessa rader i dag har jag ingenting att tillägga. Jag står fortfarande för varje ord. Måste erkänna att det känns skönt att ha hållit en rak linje sedan starten.

Trots att jag själv blev journalist i slutet av 70-talet har jag lärt mig att inte tro på allt som sägs och skrivs i medierna och aldrig ta en artikel eller ett inslag i radio och teve för hela sanningen. Ofta är rapporteringen vinklad eller behäftad med fel när det gäller det okända. Ofta för att göra en tunn historia bättre. Sällan för att dölja något slags ”sanning” vilket en del tror.

Allt var så mycket enklare på 70-talet. Folk såg sina ufofenomen flyga förbi, ibland landa och sticka i väg. Vanliga, sansade människor med fötterna i den skaraborgska myllan. Men få var de som togs ombord av små grå eller teleporterades nattetid till okända skepp i en närbelägen skog. Jag tror inte ens att vi kände till några sådana fall.

Och än mindre vanligt var självutnämnda kontaktpersoner eller kringsresande förkunnare i tefatsbranschen. Det är tveksamt om de ens hade dragit någon publik. New age var inte påtänkt.

När Henry Svensson och jag var ute på föredrag (Henry pratade, jag skötte marktjänsten, introducerade och läste kartan) kom 200–300 personer. Ibland fler om lokalen tillät, ibland mindre när det var på små orter. Men Henry hade inga smaskiga närkontakter att bjuda på, inga Whitley Strieber-historier eller rena påhitt. Mörkläggning, ET och MJ-12 var ännu okända begrepp. Ingen spekulerade om hemliga baser och tillfångatagna rymdskepp. Ändå kom folk i massor för att lyssna. Fenomenet lockade. Någon extra krydda krävdes inte.

I juni 1977 ägnade Skaraborgs Läns Tidning sin ledarsida åt ufofrågan och ufoföreningarna i Skaraborg med ingenjör Svensson i spetsen. ”UFO-klubbarna i Skaraborg har alla skäl att fortsätta sina kritiska studier – för en riktig UFO-ist är ytterst kritisk”, skrev ledarskribenten. Jodå, vi var kritiska och hade framgång med den linjen. De fall som vi inte lyckades förklara blev så mycket mera värda på det sättet resonerade vi.

Och att kritiskt granska det vi får in till UFO-Sverige är fortfarande lika viktigt. Liksom att ta allas berättelser på allvar och att behandla en observatör med respekt.

På 70-talet var det alltså berömvärt att vara kritisk. Under 80-talet var det ett ord som knappast användes i ufobranschen. Efter några år där känslor gick före vetande och new age fick en allt större plats i massmedierna började vinden vända igen någon gång efter 1996. Flummarna och krämarna var visserligen många men känslan av att de hade gjort sitt blev påtaglig. Det blev åter naturligt att inte godta allt utan att först ställa några kritiska frågor. ”UFO-isterna” blev ufologer.

In i 2000-talet blev UFO-Sverige länge den enda spelaren på planen. Under senare år har ET-troende grupper vuxit fram på Facebook och Youtube översvämmas med filmer och program som lockar och får många att häpna. Men ofta saknas det viktigaste: en ordentlig undersökning av det som presenteras. Och de tre gyllene frågorna, när, var och hur, är många gånger aldrig besvarade.

Låt mig vara tydlig. Det är inget fel att ha en hypotes och försöka bevisa den. Men att bara ha en hypotes och sedan nöja sig med att tro på den, det leder ingen vart.

Samtidigt har UFO-Sverige fortsatt att växa även om vägen hit alltså varit ganska slingrig. För på något sätt kom hela ufofrågan att kantra. Från att ha gällt hur vi bäst skulle kunna undersöka vad det var folk egentligen såg på himlen kom vi plötsligt under några galna år i slutet av 80- och början av 90-talet in i en religiös dimma där tro och ”öppna sinnen” skulle ersätta kunskap och undersökningar.

Men det är lätt att se att den delen av ufologin egentligen inte har ett dugg med de oidentifierade flygande föremålen att göra utan mera är frågan om vilken världsbild man väljer att leva efter. Att new age värsta avarter (det finns några goda sidor också) skulle komma att drabba ett redan hårt ansatt ämne är bara att beklaga.

Jag lämnade Mariestad i början av 80-talet och började arbeta som journalist på Norrbottens-Kuriren i Luleå. Hade då hunnit med studier på Journalisthögskolan och fem år på samma Mariestads-Tidning som förkunnade bildande av vår förening. Med min flytt gick UFO-Mariestad i graven och någon ersättare har aldrig kommit. I Luleå ägnade jag min fritid åt att undersöka norrbottniska observationer och ännu i dag framstår de norrbottningar som jag intervjuade och de fall som jag undersökte som några av de mest trovärdiga. Sällan mötte man några konstiga spekulationer eller flummiga utvikningar. I stället berättade människorna rakt upp och ned vad de hade sett.

1990 flyttade jag och familjen till Stockholm för ett jobb som journalist på Dagens Nyheters nattredaktion. Ett år senare valdes jag till ordförande för Riksorganisationen UFO-Sverige, något som jag förblev fram till 2013 då Anders Berglund tog över och jag övergick till att vara vice ordförande och ansvarig för de internationella kontakterna. Sedan riksstämman i maj 2023 är jag åter ordförande.

De senaste åren har åter förändrat ufokartan. Nu är det åter hemlighetsmakeriet och regeringarnas påstått dolda agendor som står i fokus. I och med en artikel i New York Times 2017 där det avslöjades att det amerikanska försvarsdepartementet Pentagon under flera år haft ett hemligt ufoprogram trots att man förnekat detta. Nu visade det sig att programmet inte var så ufoinriktat som det först verkat men helt klart hade stora pengar lagts på att ta fram dokument där olika framdrivningsprinciper diskuterats och där man till och med begärt hjälp av världens största ufoorganisation, amerikanska Mufon.

Särskilt närmare svaret på ufogåtan kom man dock inte.

Artikeln i New York Times fick i sin tur Chris Mellon, som arbetat inom underrättelsetjänsten i många år, att lämna över flera videor till tidningen. Videor som aldrig varit hemliga, det är viktigt, men som heller inte varit lätta att känna till för en bred allmänhet. Samtliga tre var tagna av amerikanska stridspiloter och visade för dem då okända föremål i luften. I dag har en av dessa fått sin förklaring medan de andra två fortfarande är gåtfulla.

I och med detta kom ufogåtan plötsligt att bli en politisk fråga och senare i den här boken kommer jag att berätta om hur detta har utvecklat sig till något som vi på 70-talet aldrig hade kunnat ana. För även om vi alltid försökte få ufo att bli ett accepterat ämne som skulle kunna diskuteras utan hånfulla påpekanden och ett tungt stigma så var det nog få av oss som trodde att de okända flygande föremålen skulle bli en återkommande diskussionspunkt i den amerikanska kongressen.

Medan politikerna i USA försöker hinna fatta vad det är de har gett sig in på får allmänheten en stor del av sin information via nätet. Medan jag och mina kamrater i UFO-Mariestad hade böcker som vår viktigaste informationskälla, vid sidan av veckotidningarnas reportage och lokaltidningarnas enstaka intervjuer med ufoobservatörer, översvämmas nätet i dag av information och desinformation om ufo. Men mest av allt av dåligt kontrollerade bilder och filmer där det spektakulära är viktigare än vad som faktiskt kan ha hänt.

För många måste man tro på hela paketet för att inte ses som en ”bortförklarare”. Men det är inte så jag eller vi i UFO-Sverige jobbar. Varje påstående måste undersökas på sina egna meriter. Man behöver följaktligen inte tro på bigfoot bara för att man tror att snömannen finns. Eller på någon av dessa svårfångade varelser bara för att man intresserar sig för ufo.

Det finns oändligt mycket som jag inte tror på när det gäller ”det okända”.

Och det finns mycket som jag har fått veta under vägens gång. Någon tvekan om att det finns okända föremål och farkoster som vi i dag inte kan identifiera finns inte. Ufofenomenen är verkliga, inga hjärnspöken.

Ufofrågan är för viktig för att vi ska ägna oss åt att tro. Och som jag sa i dokumentärfilmen ”Ghost rockets”. Att tro är en sak. Att veta är något helt annat. En sentens som sedan följde med in i spelfilmen ”UFO Sweden” och till och med hamnade på bioaffischerna.

Den inställningen är jag stolt över. För även om också jag tror på en hel del saker som jag själv inte kan kontrollera så är det ingen framkomlig väg när det gäller ufofrågan.

Ska vi finna svaret på ufogåtan gäller det att våga stå för vad jag har kallat den tredje vägens ufologi. Inte skeptiskt förnekande men inte heller okritiskt troende. UFO-Sverige av i dag har valt denna väg och det känns skönt att veta att det är tillåtet att använda sunt förnuft och eget tänkande också när det gäller ufo. Måtte det så förbli.

Elva råd till en ufolog

1. Satsa inte dig själv på fallet du undersöker. Om du blir för personligt engagerad kan det vara svårt att ta till sig nya fakta, som kan förklara händelsen, när sådana framkommer. Det finns många exempel på ufologer som blivit överdrivet personligt engagerade i ett fall. Till slut har de kommit att själva bli en del av fallet.

2. Bli inte för nära vän med en observatör. Det kan sluta med att du börjar försvara personen istället för att se de fakta som finns. En rad ufologer har genom åren kommit att umgås med de observatörer som de en gång började undersöka. Många har skrivit böcker tillsammans med dem. Det går inte att arbeta neutralt med att undersöka ett fall om man samtidigt är god vän med observatören. 

3. Läs inte enbart ufolitteratur och var noga med vilka böcker du läser. Förklaringarna till de fall som du kommer att undersöka finns oftast i böcker om andra ämnen. Ufolitteratur har en tendens att handla just om ufo – de fall som inte har fått någon förklaring. Eftersom 95–98 procent av alla rapporter faktiskt går att förklara på ett naturligt sätt så får den seriöse fältundersökaren söka sina fakta på andra håll. Böcker om amatörastronomi, fysik, psykologi och liknande ger en god hjälp. 

4. Glöm aldrig att skilja på fakta och åsikter. En observatörs beskrivning av det han eller hon har upplevt är bara en av många pusselbitar som din undersökning ska bygga på – inte svaret. En intervju med en observatör är början på en undersökning, inte slutet av den. En muntlig berättelse är trots allt inte hela sanningen. Ofta kan det dessutom vara svårt för en observatör att beskriva det han eller hon har sett. För en undersökare gäller det att komma vidare, bakom beskrivningen, för att ur de fakta som finns kunna vaska fram ett svar. 

5. Sluta aldrig söka efter nya fakta. Ju fler fakta du har desto troligare är det att du kommer att hitta svaret – ju färre fakta du har desto troligare är det att du kommer att få svaret ”ufo”. Om vi enbart skulle lita till de muntliga beskrivningar vi får in (se punkt 4) och sluta vår undersökning där så vore antalet ufofall per år närmare 100 procent. För att finna ett svar måste man hela tiden söka nya pusselbitar. Även när man tror att alla vägar är uttömda. 

6. Verkliga ufofenomen är ovanliga. Om du tror att du har hittat ett har du antagligen inte undersökt observationen tillräckligt noga. Vi måste hela tiden vara medvetna om att det endast är ett fåtal rapporter varje år som kvalificerar sig för slutsatsen ufo. Även i de bästa fallen kan det finnas lösningar som du inte har prövat. 

7. Gör alltid dina undersökningsresultat tillgängliga för andra undersökare, även för dem som inte delar dina egna åsikter. Det händer faktiskt att andra personer kan ha rätt och du fel. Hur konstigt det än kan låta så är detta verkligen sant. Och för att vi ska kunna föra en demokratisk debatt där åsikter för och emot ställs mot varandra måste alla få tillgång till grundmaterialet. Hur ska UFO-Sverige kunna bedöma en kontaktpersons utsagor om den som undersökt honom/henne håller delar av undersökningen hemlig? Och hur ska grupper utanför UFO-Sverige kunna bedöma vårt arbete om vi bara publicerar sådant som talar till vår fördel i UFO-Aktuellt? 

8. Ett ufo är ett oidentifierat flygande objekt – ett föremål som inte har gått att identifiera trots en noggrann undersökning utförd av en objektiv utredare. Trots denna enkla och tydliga definition blandas begreppet ständigt samman med utomjordiska rymdskepp och flygande tefat. Låt inte tre bokstäver få dig att tro att det inte finns andra alternativ. 

9. Var alltid beredd att överge dina egna favorithypoteser när nya fakta så kräver. En av de svåraste sakerna för en undersökare. Vi har alla våra favorithypoteser som vi försvarar och söker nya fakta för att understödja. Men tänk om de är fel? Ett i alla bemärkelser objektivt arbete är grunden för all seriös ufologi. 

10. När det gäller ufoundersökningar så finns det inga auktoriteter, enbart hårt arbetande enskilda undersökare som har fel och brister som vilken person som helst, men som – förhoppningsvis – har mera erfarenhet och kunskap om ämnet. Bedöm alltid sak och inte person. Auktoritet bygger på resultat. 

11. Din uppgift är inte att försvara fenomenet eller ufologin utan att göra ett så bra jobb att dina undersökningar inte behöver ifrågasättas. En bra undersökning talar för sig själv, en slapp och dålig kräver ständigt försvar. 

Clas Svahn