UFO-Sveriges expedition till Kyrktåsjö avslutad

Onsdagen 13 2016 juli genomförde en grupp fältundersökare från Riksorganisationen UFO-Sverige en sökexpedition till Kyrktåsjö för att försöka hitta speciella metalldelar.

Text och Foto Tobias Lindgren

Läs bakgrunden här.

Förmiddagen ägnades åt att göra en rekonstruktion av den händelse som Bo Hallberg, hade vid mötet med de underliga figurerna och deras farkost. En stor grupp med både ufologer och de nuvarande markägarna gick runt och lyssnade intresserat på när Bo berättade hela händelsen om det märkliga mötet han hade som liten pojke.

Vädret var fantastiskt med strålande sol och mycket värme. Alla såg fram emot eftermiddagens sök, av de metallbitar som Bo berättar om och som han menar sig ha grävt ned.

Sökområdet intogs med stor iver och mycket entusiasm. För att kunna göra ett så bra jobb som möjligt hade vi en mängd hjälpmedel med oss så som hackor, spadar, sikt, såg och lie samt metalldetektor.

Bo mäter ut var det är bäst att börja söka, men efter mer än 50 år är det inte längre så lätt, då vegetationen förändrats väldigt mycket.

Markförhållandena som från början såg väldigt gynnsamma ut, tar ut sin rätt på hårt arbetande ufologer, som får kämpa hårt med rötter och stenar.

Efter någon timme drar molnen ihop sig över platsen och det blir mörkt. Lite vatten är naturligtvis inget som hindrar undersökarna från att fortsätta, men när regnet piskar horisontellt och åskan mullrar mellan bergstopparna tar vi ändå en paus. Bo ger dock inte upp utan gräver vidare för att verkligen inte gå miste om någon tid. Han vet ju att han är nära.

Regnet lättar och gruppen hugger tag i redskapen igen. Markägaren Richard bidrar med stor hjälp när han med van hand svingar hackan i marken.

Efter ytterligare några timmars letande och sökande anser vi oss tillräckligt nöjda för att kunna avsluta expeditionsdelen av UFO-Sveriges undersökning.

Varför gör vi detta kan man undra? Vi vill hjälpa Bo med räta ut några frågetecken i hans märkliga historia och försöka ta reda på vad som hänt. Berättelser av detta slag är mycket ovanliga. Vi anser att det är vår skyldighet att kontrollera det vi kan, när möjligheten att hitta fysiska föremål som bekräftar berättelsen finns.

UFO-Sverige vill lyfta på alla stenar för att hitta svar, och det kan vi lova att den här gången har vi verkligen lyft stenar.

 

Fortsättningen och hela historien tillsammans med expeditionens resultat läser du i UFO aktuellt.

 

Gilla UFO-Sverige på Facebook där ni också ser mer av expeditionen

Projekt Yngaren

 

Observation 1989

Av Håkan Blomqvist

Klockan är strax efter 18 en tidig lördagskväll i september 1989 när Kerstin Jonsson och hennes dotter Tina lämnar av en kompis till Tina på busshållplatsen i Björkvik, ett litet samhälle invid sjön Yngaren i Södermanland. Vad de inte vet är att om någon minut kommer deras liv att förändras för alltid av vad de får uppleva.

Kristin kör och Tina sitter i baksätet. På vägen hem, endast några undra meter från villan, far Kerstin syn på ett föremål som hänger i luften strax ovanför björkarna vid vägen. Hon pekar ut det för sin dotter och de kör långsamt fram mot föremålet och stannar bilen alldeles under den märkliga farkosten.
Tina blir rädd och vill att de ska åka hem men Kerstin är nyfiken och vevar ner bilrutan. De studerar föremålet under någon minut. Ingen annan bil kommer och det är förvånansvärt tyst runt omkring. Från föremålet hörs inte ett ljud. Det liknar ett klassiskt tefat, runt och minst fem meter i diameter. Färgen är matt metallisk och undertill blinkar tre lampor, rött, gult och grönt oregelbundet.
Till en början ser Kerstin och Tina endast föremålet underifrån och då syns något som liknar en rund lucka i mitten. Avståndet är inte mer än cirka 15-20 meter.

Börjar gråta
Efter någon minut säger Kerstin att hon ska gå ut och titta, så hon öppnar dörren och sätter foten i backen. Men Tina är nu jätterädd och ropar "du är inte klok, det får du inte". Samtidigt börjar föremålet sakta snurra motsols och svävar ut över vägen. Tina slänger sig i baksätet och börjar gråta. Kerstin kan nu se föremålet från sidan. Det har en kupol med ett antal gula ljus som Kerstin uppfattar som fönster. Sedan går allt mycket snabbt. Föremålet svänger i otrolig fart iväg tillbaka över skogen och bort mot sjön Yngaren.Kerstin kör direkt hem och de skyndar in i köket där övriga familjen sitter och äter. De båda berättar om vad de sett men blir först inte trodda. Kerstins man Sture ser dock att Tina är väldigt blek och förstår att något ovanligt inträffat.Denna intressanta närobservation fick jag kännedom om vid ett föredrag på studieförbundet Vuxenskolan i Björkvik den 11 oktober 1994. Omkring 30 åhörare deltog och efter föredraget kom flera fram för att berätta om egna iakttagelser, bland annat Kerstin och Tina Jonsson. Intresset för ufofrågan blev så stort att en studiecirkel om ufo senare drogs igång i Vuxenskolans regi.Tyvärr har det inte gått att fastställa ett exakt datum för observationen, men det kan ha varit lördagen den 9 september. Vädret vid tillfället var klart, torrt och vindstilla. Det var fortfarande ljust men började skymma lite. Vittnena är något osäkra på föremålets storlek. Kerstin jämför det med en normal vändplan för bilar. Intressant i sammanhanget är den onormala tystnaden. "Det reagerade jag verkligen på, att det var så tyst", förklarar Kerstin. Något som känns igen från många andra ufofall.Man far säga att det var modigt av Kerstin att köra fram och stanna alldeles under föremålet. Men hon var nyfiken. Tina däremot skriver i sitt frågeformulär att hon "blev rädd och trodde inte att det var på riktigt". Ingen av dem rapporterade iakttagelsen till någon tidning eller myndighet utan nämnde den bara för några vänner.Fallet är närmast ett skolexempel på en klassisk "tefatsobservation". Eftersom det också fanns två vittnen beslöt Anders Liljegren och jag att följa upp händelsen ytterligare. Den 28 juni 1995 for vi till Björkvik och intervjuade Kerstin och Tina separat hemma i familjens villa. Därefter åkte vi ut till observationsplatsen för att fotografera och få ytterligare data.

Brukar inte fantisera
Senare intervjuade jag Kerstins man Sture Jonsson för att få hans kommentarer till det inträffade. "Dom var uppjagade när de kom hem. Tina var alldeles förskräckt", säger Sture. Han anser sig inte ha någon anledning att misstro sin fru och dotter. De brukar inte fantisera ihop historier.

Det som är både intressant och frustrerande är att det kan finnas ytterligare vittnen till denna närobservation men övriga observatörer vill vara anonyma, även för oss undersökare. I juli 2008 fick UFO-Sveriges rapportcentral in en anonym bekräftelse på observationen. En person som då händelsen inträffade var 16 år berättar att han färdades i bil med sin mor och syster och såg föremålet från andra sidan sjön Yngaren. Han skriver i sitt mejl:
"Jag, min syster och mamma satt i bilen och var på väg hem, när vi fick syn på detta, på högra sidan av bilens färdriktning. Vi var på väg norr-nordväst ut och hade då Yngaren på vänster sida om oss. Först ropade min syster till att något konstigt mörkt moln befann sig över sjöns mittersta del, och sedan tittade jag ut och fick också se något märkligt ovalt, som inte alls liknade ett mörkt moln, det var en rund mer ovalformat föremål som stod helt oberörd och inte gjorde någon slags manöver alls. Vi ropade till mamma att hon skulle stanna bilen omedelbart och titta ut. Hon nästan tvärnitade, för hon trodde väl säkert vi hade kört på en älg eller något.
"Och nu fick vi alla se den märkliga formen liksom hängandes i luften. Det såg ut att vara minst 7-8 meter nästan 9. Stort och overkligt kändes det. Vi gick ut och tittade närmre, inga bilar kom förbi och kunde se detta, men vi stod däremot kvar där fastnaglade av synen som avvek från allt annat vi kände till och försökte utröna om det var en zeppelinare av något slag, ballong, flygplan, men misslyckades totalt. "
"Till slut så verkade den röra på sig, och vi kunde bara se att den var mörk, inte glänsande men verkade mer matt, men vi stod också säkert minst 50 meter ifrån den. Var svårt att se några exakta detaljer. Tyckte att den blinkade under, men kunde inte se så noga. Sedan försvann den igen med ett ryck, men utan att den på något sätt gjorde en ljudbang efter sig eller ens påverkade vattnet under den. Var i trädtoppshöjd precis. Kändes mycket bisarrt. Vi pratade länge om detta hela kvällen sedan."
Tyvärr går det inte att följa upp den senare rapporten eftersom personen vill vara anonym. Kerstin och Tina berättar att de vet om ett par de känner som såg samma föremål på kvällen, men de vill inte låta sig intervjuas. Tina har även en gammal klasskamrat från skolan som också blev vittne till händelsen. Även han vill vara anonym men kanske är det han som skrivit det anonyma brevet.
I sina frågeformulär fyllde både Kerstin och Tina i att deras namn fick publiceras. Detta innebar att medierna snart visade stort intresse för observationen och flera artiklar och intervjuer publicerades i olika tidningar och tidskrifter. Under en period förklarade Kerstin att hon tyckte uppmärksamheten och pratet bland grannarna blev påfrestande.
Jag har vid flera tillfällen under åren pratat med både Kerstin och Tina. De står fast vid vad som hände och har fortfarande ingen förklaring till observationen. Båda är sansade och trovärdiga vittnen.
Någon rimlig naturlig förklaring till denna ovanliga närobservation har ännu inte framkommit.

 

Lysande föremål på vändplan - diskus eller bara en bil?

Av Johan Gustavsson

En tid efter att observationen i september 1989 blev känd i oktober 1994 inkom en rapport från ytterligare en person i Björkvik som beskrev att hon iakttagit ett liknande föremål flera år tidigare på våren 1981 eller 1982

Kinnan beskriver i sin rapport till UFO-Sverige att hon befann sig i in dåvarande bostad cirka 150 meter från den plats där mamman och dottern gjort sin observation 1989.
Kvinnan som vid tiden för observationen var 15 år gammal hörde inledningsvis ett ljud som hon jämförde med ljudet från flera jaktflygplan och hon gick då fram till fönstret och tittade ut mot vägen utanför huset.
På vändplanen som ligger intill bostaden fick kvinnan då se hur det stod en cirkelrund farkost med flera ljuskällor längs med föremålets ytterkant. Lamporna lyste i en nyans med rött, gult, vitt, blått och grönt. Föremålet liknade ett klassiskt tefat och uppskattades vara omkring l 0-15 meter i diameter. I 30-60 sekunder stod kvinnan och observerade föremålet innan hon fällde ned persiennerna och gick tillbaka in i huset. Kvinnan såg därför aldrig hur föremålet försvann.
När rapportcentralen ringde upp kvinnan inför UFO-Sveriges dörrknackningsprojekt i Björkvik hade hon dock desto svagare minnesbilder av det hela. Hon minns däremot fortfarande att hon hört något som påminde om jetmotorer och då gått och tittat ut genom fönstret. Hon såg då ett föremål ute på vändplanen som hon i dag beskriver som runt till formen med flera blinkande lampor i gult, blått och rött.
I dag är hon däremot mer osäker på vad det var hon såg och hon säger att det möjligen kan ha varit en bil som kom in och vände. Om den tolkningen beror på att hon vid inrapporteringstillfället överdrev sin beskrivning av föremålet eller om det rör sig om att hon med tiden har bagatelliserat det hon såg är givetvis svårt att veta.

 

Dörrknackning i Björkvik gav många nya fall

Av Clas Svahn, Johan Gustavsson och Peo Wärring

Under sju timmar den 25 augusti i år fick Björkvik i Södermanland besök av en grupp fältundersökare från UFO-Sverige. Målet var att hitta fler vittnen till en observation som ägde rum i samhället 1989 och kanske också till en annan från 1981 eller 1982. Men UFO-Sveriges undersökare hittade betydligt mer än så.

– Föremålet var ännu större! Mannen lägger ner den 20 centimeter långa linjalen på bordet och tittar allvarligt på oss. Han har precis använt den till att uppskatta storleken på ett föremål som han och hustrun såg ovanför Björkvik 1989. Ett stort diskusformat föremål som lyste vitt.

Lilla Björkvik i Katrineholms kommun har knappt 500 invånare och uppmärksammas sällan i massmedierna. Men den 25 augusti kom samhället vid kanten av sjön Yngaren att stå i fokus när 14 medlemmar från UFO-Sverige gick ut för att knacka dörr bland de boende i Björkvik och i gårdar och hus runt sjön Yngaren.
Och våra undersökare var väntade. Sedan nyhetsbyrån TT samt flera lokala tidningar och teve berättat om projektet var det i princip ingen som inte kände till att UFO-Sverige var på väg. Flera hade till och med väntat på oss för att få dela med sig av sina berättelser om möten med det okända.
Erfarenheter från tidigare dörrknackningsprojekt i Värmland 2002 och 2004, Småland, Blekinge, norra Skåne 2007 och sydöstra Södermanland 2015 visade att ungefär var tionde person som vi kom att tala med hade sett något som för dem förefallit oförklarligt. Och nästan ingen av dessa hade rapporterat det de sett till någon myndighet eller ufoorganisation.
I många fall hade man behållit det för sig själv eller inom den närmaste familjekretsen.
Det var därför intressant att kontrollera om den siffran även skulle upprepa sig i området runt Björkvik Samtidigt var det givetvis spännande att kontrollera det övriga rapportutbudet i området utöver de två rapporter som redan fanns från orten.

250 dörrar knackades
Den 25 augusti visade sig bli en fin dag att knacka dörr och efter att ha samlats utanför bensinstationen vid Vedebyvägen delades de 14 deltagarna upp i fem grupper på två till tre personer. Tre av grupperna knackade dörr inne i själva Björkvik medan de två andra besökte en del av de gårdar som ligger längs med Yngaren. Under förmiddagen och eftermiddagen knackades cirka 250 dörrar och de fem grupperna fick möjlighet att prata med 178 personer. Av dessa hade 17, eller 9,6 procent, sett eller varit med om något som de själva inte kunnat förklara.
Beskrivningarna varierade från stora diskusar, föremål som landat, lågflygande mörka föremål, ljusprickar, naturfenomen till ett poltergeistfenomen. Flera av rapporterna lämnades av personer boende inom en radie på bara l 00 meter och utan att grannarna haft kännedom om varandras observationer.
Grupp l som bestod av Johan Gustavsson, Peo Wärring och Per Eriksson gick och knackade dörr längs Sandviksvägen som är det område där båda de två tidigare observationerna i området gjordes. Området består av sex gamlängor med villor och radhus. Av de 32 personer som tillfrågades längs Sandviksvägen var det nio som hade något att rapportera. Av dessa var två av personerna i sällskap med varandra. Och det tog inte många minuter innan gruppen fick sin första rapport. Så snart man parkerat sin bil vid Sandviksvägen kom en kvinna fram och återgav en observation hon gjort utanför Molkom i Värmland för många år sedan.
Det kvinnan sett ägde rum när hon var sju år gammal runt 1950 i den lilla byn Ambjörbyn. I dag minns hon händelsen vagt men beskrev för UFO-Sverige att hon var inne och lekte tillsammans med en kamrat när de båda hörde ett ljud utanför och gick ut för att se vad det var. De fick då se ett diskusformat metalliskt föremål som landade uppskattningsvis l 00 till 200 meter ifrån dem. Ganska så omgående försvann föremålet upp i luften igen och drog iväg i hög fart och det åtföljdes då av ett kraftigt ljud.
I dag har kvinnan svårt att minnas exakt vad det var för ljud och hon minns inte heller säkert om farkosten stod på backen eller om den befann sig i luften när de först fick se den. Vad kvinnan däremot minns säkert är att hon och hennes kamrat blev väldigt skrämda av det de sett.

Liknade en frisbee
Därefter fortsatte rapporterna att komma in och nästan var tredje person som gruppen frågade längs Sandviksvägen hade något att rapportera.
Den kanske mest intressanta observationen kom från Ann-Louis Ahlin som hade gjort en iakttagelse strax utanför Björkvik omkring 2009. Det hela ägde rum en vinterkväll vid ett litet område som heter Gustavsborg cirka fyra kilometer sydväst om samhället. När Ann-Louis Ahlin kom körande fick hon se ett stort föremål som hängde över en vägkorsning som ligger vid den ansamling av hus som Gustavsborg utgörs av.
På uppskattningsvis några tiotal meters höjd hängde ett runt föremål som underifrån liknade en frisbee med en serie vita ljuskällor på undersidan. Föremålet var mycket stort och kvinnan uppskattar i dag att föremålet var större än ett vanligt bostadshus.
– Jag såg föremålet underifrån och då såg det ut som en frisbee. Under föremålet var det flera vita ljuskällor, berättar hon. -Jag stannade med bilen och då såg jag först föremålet när det stod stilla i ungefär en minut. Sedan försvann föremålet och då försvann det inte sakta utan det gick på ett ögonblick. Plötsligt var det bara spårlöst borta.
Just den beskrivningen, det hastiga försvinnandet, fick UFO-Sveriges undersökare några exempel på under dagen.
Något ljud kunde hon aldrig uppfatta men Ann-Louis Ahlin klev heller aldrig ur bilen. Efter att hon hade beskrivit föremålet visade gruppen Kerstin Jonssons skiss av föremålet (se sidan 13) hon och hennes dotter Tina sett 1989 och Ann-Louis Ahlin uppgav då att föremålet hon sett var likadant men med fler ljuskällor som var vita istället för färgade som de är på Kerstin Jonssons skiss.
Ytterligare en rapport av större intresse kom in från Sandviksvägen. I det fallet kan vi även se en möjlig koppling till observationen i september 1989 då också den uppskatades ha ägt rum detta år.
När vi ringde på dörren väntade paret på oss. De hade läst i tidningen om vårt besök och vi blev inbjudna att slå oss ned på den inglasade verandan i deras vackra trädgård. Paret hade bestämt sig att för första gången på alla dessa år berätta om vad de hade varit med om.

Föremålet stod stilla
Iakttagelsen gjordes då paret en höstkväll befann sig vid lekplatsen som ligger intill Bensinstationen Qstar i hörnet Vedebyvägen och Sandviksvägen. De beskrev för UFO-Sverige att de först hörde ett ovanligt ljud och därefter tittade upp. De fick då se en lysande skiva som stod stilla i luften i riktning mot Yngaren.
– Vi stod länge och tittade på föremålet. Vi såg ett ljus och hörde även ett surrande ljud. Det var inte ett klotrunt ljus som månen utan det var ett horisontellt orienterat ljus uppe i luften.
– Föremålet stod först stilla i riktning mot Yngaren men sedan drog det sig bortåt och då gick det ganska långsamt. De två vittnena uppfattade föremålet som stort och när de under intervjun med UFO-Sverige måttade med hjälp av en linjal på 20 centimeter så uppgav mannen att den inte hade räckt för att täcka föremålet.
– Föremålet var ännu större! sa mannen med eftertryck.
Nu vet vi att människor överlag är dåliga på just den sortens uppskattningar och det faktum att det passerat cirka 30 år sedan observationen gjordes gör givetvis att uppskattningen måste tas med en viss nypa salt. Men vad som rycks stå klart är att föremålet tog upp en stor del av observatörernas synfält. Så småningom började föremålet röra sig bortåt i relativt långsam hastighet.
Teoretiskt sett skulle det kunna finnas en koppling mellan denna och Kerstin och Tina Jonssons observation men några klara likheter finns å andra sidan inte. Förvisso beskrevs formen på föremålet likartad i båda fallen men med skillnaden att rapporten från lekplatsen innehåller ett helt lysande föremål medan föremålet i Kerstin och Tina Jonssons rapport endast hade enstaka ljuskällor. Föremålet i den rapporten försvann bortåt i mycket hög fart medan de två observatörerna vid lekplatsen beskrev att föremålet gled bort i långsam fart.
Det ska också påpekas att de två observatörerna kopplade samma sin observation med rapporten från september 1989 först efter att observationen blivit omskriven i tidningarna 1994 och något säkert årtal kan de in te längre minnas även om de säger att september 1989 mycket väl skulle kunna stämma.

Ringde rapportcentralen
Ytterligare en intressant rapport kom från en person som kontaktade rapportcentralen på telefon under dagen i Björkvik Han intervjuades sedan av grupp 4 bestående av Anders Berglund, Tobias Lindgren och Martina Myrtorp.
Observationen ägde rum omkring 1987 vid en herrgård intill Yngarens strand strax norr om Björkvik Observatören, som vid tiden för observationen var i 13-årsåldern, var ute och åkte skidor tillsammans med sin bror och en granne. När han halkade med skidorna och hamnade på rygg fick han se en rund tefatsformad farkost ovanför sig. Föremålet rörde sig alldeles över trädtopparna och försvann mot horisonten i riktning mot Björkvik. Observatören kunde då se ett rött sken vid horisonten.
Iakttagelsen ägde rum strax efter jul och även i det här fallet kopplar observatören ihop händelsen med rapporten från september 1989då han var skolkamrat med Tina Jonsson och trodde att de kunde ha sett samma sak. Men detta är mycket tveksamt då Kerstin och Tina Jonsson gjorde sin observation när det ännu inte fanns någon snö på marken.

Rörde sig långsamt
Den färskaste rapporten som kom in under projektdagen togs emot av grupp 5 som bestod av Thomas Michanek och Tage Bång. Observationen ägde rum 4-5 kilometer nordost om Bettna på motsatt sida av Yngaren jämfört med Björkvik Två dagar före UFO-Sveriges dörrknackningsprojekt hade observatören varit ute och monterat en taklucka på ett hus. Klockan var runt 11 på förmiddagen när han fick se ett rektangulärt föremål med vit ram runt om samt tre till fyra "fönster". Föremålet liknade en gondol till en zeppelinare (gondolen är den rektangulära cockpit som besättningen i en zeppelinare befinner sig i under flygningen).
Föremålet rörde sig långsamt söderut och observatören kunde se föremålet i l O till 15 sekunder. Något ljud kunde han aldrig uppfatta och han såg aldrig några ljuskällor på föremålet. Flera av de rapporter som noterades under dörrknackningen kom från andra platser än själva Björkvik En kvinna hade sett ett lysande punktformat föremål över Björkvik i augusti i år men också två lysande punkter som höjde och sänkte sig under en längre tid när hon befann sig i Danderyd. En man hade sett ett runt föremål snabbt flyga ut mot havet i mycket hög hastighet när han befann sig i Oxelösund.
En av de intressantare rapporter som grupp 3 med Clas Svahn, Rickard Andersson och Victoria Tellander Andersson stötte på gjordes av Marius Benjaminsson Ström i slutet av oktober 2016. Sannolikt mellan 19 och 20 på kvällen. Han och en pojke hade då varit till Stigtomta för att köpa pizza och varpå väg hem och hade passerat Vallingegård då de båda fick se ett stillastående föremål lågt på himlen:
– Vad är det som lyser från huset, sa pojken men jag kunde se att det var något ovanför huset som lyste ned på det och inte tvärt om. Huset och tomten var upplyst. Så jag stannade bilen och tittade på det. Under tio sekunder stod det stilla innan det drog iväg mot Björkvik med väldig fart och försvann. Det gick fruktansvärt fort efter att det stått helt stilla. Marius Benjaminsson Ström beskriver föremålet som "ganska stort" och delvis upplyst och att det hade hängt på omkring 100 meters höjd.
– Själva föremålet var svart men det var mycket belysning på det. Som vitt ledljus. Det liknande verkligen inget flygande tefat utan såg kantigt ut, men det är lätt att komma ihåg fel för jag blev helt ställd, säger han när gruppen träffar honom hemma i familjens kök.
Att som främmande knacka på hos personer och sedan be dem berätta om saker som de många gånger själva inte förstått har sina sidor. Risken att bli tagen för Jehovas vittnen eller någon försäljare är stor. Men tack vare den enorma uppmärksamhet som projektet fick i medierna dagarna före dörrknackningen var nästan alla som besöktes medvetna om att UFO-Sverige var på gång.

Två märkliga klot
När en av grupperna stannade för att prata med en kvinna som kom gående med en rullaror framför sig berättade kvinnan att hon minsann hade hört från en väninna i Stockholm att något stort skulle hända i Björkvik "Det hade hon läst i Svenska Dagbladet".
"Men", tillfogade kvinnan, "det kunde ju inte stämma eftersom tidningarna aldrig skriver om Björkvik".
Grupp 3 fick lyssna till flera märkliga berättelser, en av dem från Bo Hofstedt på Yngarestigen. Händelsen hade sannolikt inträffat i augusti månad i slutet av 1990-talet strax efter klockan 22 på kvällen. Bo Hofstedt hade då befunnit sig i skogarna kring Ändebol vid Broby norr om Yngaren:
– Det var en tisdagskväll då man hade dans vid Broby och jag satt ute för att titta efter villebråd. Och klockan 22.1 O fick jag se ett klot komma upp från söder och gå över trädtopparna och så ned en bit längre bort. Det hela tog kanske 20 till 2 5 sekunder. Och strax efter, kanske någon minut eller så, då kom det ett likadant klot som gick upp på samma ställe och följde samma bana och gick ned på samma plats som det första hade försvunnit.
Bo Hofstedt beskriver de båda kloten som runda och lysande och som solen i storlek men inte i ljusstyrka, inget av dem bländade honom. Vädret var klart och det var ännu inte helt mörkt ute.
– Jag skulle verkligen vilja veta vad det var jag såg, säger han.
Den kanske mest intressanta rapport som grupp 3 fick in kom via ett telefonsamtal från en man i Brokind utanför Linköping. Mannen, Kåre Persson, hade läst om UFO-Sveriges projekt i Corren och då tagit reda på telefonnumret för att till slut hamna hos Clas Svahn.
Händelsen ägde rum vid Svartmåla söder om Linköping den 11 september 1989. Klockan var 06.45 på morgonen då han tillsammans med familjens dotter var på väg till ett bygge där Kåre Persson arbetade. På vägen skulle han lämna av dottern vid busshållplatsen där skolbussen sedan skulle plocka upp henne.
– Men skolbussen kom inte så jag blev stressad och körde iväg för att möta den. Men vi hade inte hunnit så långt då vi kom fram till en liten äng och där går enkraftledning som leder fram till Svartmåla. Jag såg ju inte uppåt utan bara framåt och då såg jag hur hela ängen lyste. Så jag sa till min dotter "vad är det som lyser?" och så åkte vi vidare. Då hade det blivit kolsvart igen, solen var ju inte uppe.
– Lite längre bort kom äntligen skolbussen och jag släppte av flickan vid en mötesplats så att hon fick gå en liten bit. Sedan åkte jag till mitt bygge.
När Kåre Persson berättat så långt räckte han över luren till sin fru Inga-Lill som fortsatte berättelsen.
– Det var tidigt på morgonen och jag hade öppnat fönstret, och det var helt kolsvart ute, för att se om min man och vår dotter kom iväg till bussen. Då kom det något som jag först trodde var en helikopter som verkade flyga väldigt lågt i närheten av vårt hus. Den hade massor av färger på sig, det bara glittrade av rött, gult och grönt som ett slags klot. Men det hördes inte ett ljud! Och en helikopter väsnas ju förfärligt men det här var helt tyst.
– Sedan låg den stilla över trädtopparna och flög väldigt, väldigt sakta innan den försvann. Och det visade sig att också dottern sett en del denna tidiga morgon:
– När vår lilla dotter kom hem från skolan sa hon till Inga-Lill: "Mamma, när jag väntade på bussen då kom det som en stor röd skiva flygande från skogen över Högmon och när jag stod och tittade på den fälldes det ut som ett 'L under den och sedan försvann den bort över skogen", berättar Kåre Persson.
– Jag är så irriterad på mig själv att jag inte stannade, att jag var så stressad för att hinna fram till bygget och mina gubbar där.
Så hur säkra är de båda på datum? Enligt såväl Kåre Persson och hans fru har han skrivit ned det på en lapp - som han just nu inte hittar.
– Men jag minns det som att det var den 11 september och 1989 var det utan tvekan, säger Kåre Persson.
Nu var det inte enbart uforelaterade föremål som de olika grupperna fick in. Bertil Säv på Yngarestigen kunde berätta hur han i början av 1980-talet befunnit sig i skogen utanför Björkvik och i mörka natten fatt syn på ett märkligt ljus:
– Vi satt brandvakt en natt vid Sjögetorp, och det var ju spännande, då vi fick se hur det började lysa på ett ställe. Först trodde vi att det hade börjat brinna men det var ett blåvitt sken som kom ur en gammal stubbe. Senare förstod jag att det var fosfor som lyste ur stubben.
En miljon svenskar
Sammanfattningsvis kan man säga att projektet återigen har styrkt UFO-Sveriges slutsats att ungefär var tionde person som tillfrågas har sett eller upplevt något som de själva inte kunnat förklara. Detta innebär alltså att omkring en miljon människor i Sverige har varit med om något de inte själva kunnat se en förklaring till och säkert i många fall kommit att kalla för "ufo". Eftersom det i UFO-Sveriges arkiv finns närmare 20 000 inrapporterade händelser är det lätt att inse att mörkertalet är stort och att hundratusentals rapporter finns kvar att samla in.
Trots den långa raden av intressanta iakttagelser fick vi inget säkert svar på frågan om det skulle gå att hitta några fler vittnen till observationerna i september 1989 och 1981-1982. Förvisso finns det enstaka rapporter som skulle kunna stämma in tidsmässigt. Men det finns allt för många tveksamheter när det gäller årtal och tidsbestämning för att kunna dra några säkra paralleller. Dessutom fick vi inte in någon rapport som till beskrivningen var så pass lik någon av de två rapporterna att det skulle gå att konstatera att det rörde sig om samma händelse.
Däremot gav projektet mycket nytt intressant material och vi kan efter dörrknackningen konstatera att vi nu har sammanlagt sex rapporter av diskusformade farkoster som observerats på vad som uppfattats som nära avstånd i och omkring Björkvik, något som helt klart är en anmärkningsvärd siffra för en så pass liten ort.

Läs mer om analysen av Projekt Yngaren i den slutliga rapporten

 

 

Webbplatsen www.ufo.se

Webbplatsen ufo.se är så levande som vi har förmåga till, samt att den hela tiden befinner sig i ständig utveckling...  

Webbplatsen ufo.se uppdateras oregelbundet och efter bästa förmåga.

Allt arbete med ufo.se är ideellt och sker när tiden medger.

Webbplatsen kan ha brister gällande utseende på grund av olika webbläsares tillkortakommanden.

Vi har inte möjlighet att validera på alla plattformar.  

Nyfiken på ufologi och kan webb- design, produktion, programmering mm, tveka då inte att höra av dig till UFO-Sverige. Vi behöver din hjälp! 

Har du någon annan ide eller tror dig kunna bidra till webbplatsens förbättrings, hör av dig och ställ frågan, för det vore synd om vi gick miste om något bra.

 

Vill du hjälpa oss att snabba på utvecklingen, bidra gärna med en donation på:

• UFO-Sveriges plusgiro 505060-4
• swish 123 615 89 35
• paypal.       

Glöm inte att skriva vad saken gäller!

---

Webbplatsen fungerar som en bilaga till vår tidskrift UFO-Aktuellt.

Ansvarig utgivare:

Håkan Ekstrand

Box 11027

60011 Norrköping

Om projekt Kolmården

Den 11 till 14 augusti 2015 genomförde UFO-Sverige ett större undersökningsprojekt runtom Kolmården. Det var en undersökning som främst gick ut på att knacka dörr i syfte att samla in allmänhetens observationer av ufofenomen. 

Vad vi visste innan projektet startade var att trakterna kring Kolmården var intressant ur ufosynpunkt. Under 1970- och 80-talet rapporterades det in många intressanta observationer härifrån. I UFO-Sveriges rapportarkiv finns en rad spännande fall som ännu inte fått en förklaring. Rapporter om flygande svarta trianglar finns det bland annat flera av och frågan var om det även under senare årtionden också observerats liknande fenomen i samma trakter. 

Det har spekulerats om att Kolmården kan vara ett så kallat ”ufo-fönster”. Det är en teori som menar att man på vissa platser har större chans att se ufofenomen än på andra. Någon större systematisk undersökning för att ta reda på den teorins hållbarhet har aldrig någonsin gjorts. Men det statistiska resultat som vi skulle få fram under projekt Kolmården skulle belysa frågeställningen. Och det blev ett andra syfte med vårt projekt. 

Planeringen inför projektet tog sin början under 2014 efter att UFO-Sveriges styrelse tagit beslutet att satsa på ett nytt dörrknackningsprojekt. Projekt Värmland i juli 2003 och Mienprojektet i södra Småland sommaren 2007 är två tidigare liknande projekt i UFO-Sveriges regi som fallit väl ut. Med erfarenheterna som drogs i samband med dessa projekt intensifierades arbetet med Kolmårdenprojektet under våren. I början av sommaren var så också deltagarlistan fulltecknad.

Till utgångspunkt för projekt Kolmården valdes Jogersö Camping utanför Oxelösund. Där hade vi tillgång till ett par campingstugor samt en större boningsstuga som också fungerade som projekthögkvarter. Från Jogersö hade vi som längst cirka 60 kilometer med bil för att kunna ta oss ut till den ort vi skulle knacka dörr på. 

Den 11 augusti startade projektet med att alla deltagarna gemensamt körde ut till samhället Krokek vid Bråviken. Deltagarna var uppdelade i fyra grupper som hade varsitt område att gå igenom. Vi knackade dörr hela dagen och på kvällen återsamlades grupperna vid högkvarteret för en gemensam måltid som vår kock Tobias Lindgren fixat i ordning. 

Tobias var även projektets sambandsman. Han såg till alla som hörde av sig med observationer och frågor fick tala med rätt person ute på fältet. Eftersom UFO-Sverige fått ett stort genomslag i media var det många som hörde av sig. Sammanlagt blev det under projektveckan ett dussintal intervjuer i TV, radio och press. Den största bevakningen stod Södermanläns Nyheter för. Tidningen skrev flera stora och bra artiklar, både före och efter projektveckans slut. 

Besök i Nävekvarn, Oxelösund och Jönåker stod på planeringen de resterande projektdagarna. Schemat ändrades en aning sista dagen och en grupp återvände då till Nävekvarn för att knacka dörr öster om Nävesjön. Där var det längre mellan husen i skogarna och förhoppningen var att hitta fler observatörer däromkring som möjligen kunde ha bevittnat ljusfenomen kring Nävsjön. 

Sammanlagt tillfrågades under projektet 365 personer om de observerat eller upplevt något ”oförklarligt”. Av dessa hade 33 personer varit med om något som de själva inte kunde förklara. Det ger ett statistiskt snitt på cirka 10 % av de tillfrågade. Samma siffra som uppnåtts vid UFO-Sveriges tidigare projekt i Värmland och södra Småland. Det resultatet tyder på att Kolmården inte är det ”ufo-fönster” som beskrivits. Att Kolmården kommit att förknippas med hög ufoaktivitet beror nog på det vi misstänkt tidigare, att det mest sannolikt berott på att många utåtriktade ufogrupper funnits i området som varit duktiga på att samla in allmänhetens observationer.

Ytterligare ett 40-tal uforapporter kom in via telefon, mejl och UFO-Sveriges webbplats under projektveckan som helhet. De rapporter som rör projektområdet kommer nu tillsammans med det material som samlats in i projektet att analyseras och behandlas vidare.  Det är ett arbete som kommer att ta minst ett år att göra. Resultatet av vad vi fick fram under projekt Kolmården ska sedan sammanställas och presenteras i skriftlig form, både här i UFO-Aktuellt och i en tillgänglig rapport.

Allt som allt blev projektet lyckat. Logistiken fungerade smärtfritt och många nya tidigare ej inrapporterade ufoobservationer samlades in. Vi kände oss välkomna när vi knackat på dörrarna och berättat vilka vi var. Flera var de som efter att ha läst om oss i tidningarna väntat på att vi skulle komma på besök. Projektet gav mersmak och förhoppningen är att det blir fler liknande projekt i framtiden. 

De som deltog i projekt Kolmården var: 

Amanda Berglund, Anders Berglund, Tage Bång, Marco Eberhardt, Tony Ekberg, Per Eriksson, Jan Hagberg, Katarina Hampusson, Johan Gustavsson, Tobias Lindgren, Viveka Lindgren, Thomas Michanek, Daniel Princip, Birgitta Rogsmo och Anders Skoglund. 

 

 

 

Rapporter från projekt Kolmården

Lars-Göran Ahlsson, tillsyningsman för Nävsjön, var en av alla observatörer som ville berätta om sin ufo-observation för UFO-Sverige under projekt Kolmården den 11 till 14 augusti. Det var rena turen att vi sprang på honom. Lars-Göran satt på en rastplats vid Nävsjön och tog igen sig efter en dagslång inspektionsrunda runt sjön när vi råkade stanna till. 

”Jag och en kamrat stod nere i vid Sommaruddarna och flygfiskade.”  Lars-Göran tar fram en karta över sjön och visar exakt var de stod. Han pekar på en udde rakt väster om sjön. ”Vad jag kommer ihåg vad det en bra kväll för fiske” berättar han. 

Efter att ha fiskat ett tag ser de plötsligt båda två ett ljussken över sjön. ”Det var ett kraftigt ljussken”, berättar Lars-Göran. ”Ett gulrött sken som lyste upp himlen och stränderna kring sjön.”

Lars-Göran bedömer att de såg skenet i minst 10 sekunder innan det tycktes stiga uppåt och försvinna. 

Detta skulle ha varit en kväll i början av 80-talet, på våren eller tidig sommar. Lars-Göran kommer ihåg hur de gick hemåt undrande över vad det var de sett. En vecka senare läste de i en tidningsartikel att det skulle ha varit ljuset från en sovjetisk raketuppskjutning från Kolahalvön de fått syn på.

”Men vi fick aldrig någon klarhet i vad det var.” 

Lars-Göran berättar vidare att de inte var de enda som fiskade vid Nävsjön den kvällen. ”Det jag vet är att det var fler vid sjön den kvällen.”  Han pekar åter på fiskekartan och menar att de han syftar på nog befann sig vid stranden närmare sjöns mitt.

Lars-Görans observation är väldig intressant att bena vidare i. Nävsjön är för UFO-Sverige känt för en ufo-observation i början av juli 1980 då tre vittnen såg ett lysande föremål som kom ner över sjön. Det beskrivs som ett rödvitt klot som ändrade färg från vitt till gult till rött igen. Möjligheten är stor för att Jan-Erik och hans kompis faktiskt kan ha sett samma fenomen.

 

 

”Anita” som bor utanför Nävekvarn, några kilometer från Nävsjön, gick en kväll ut med hunden. Det torde ha varit tidig höst 2002 och klockan var runt åtta på kvällen. Det var mörkt och tyst ute. Anita hann knappt utanför gårdsplanen förrän hon observerade något som ”hängde” i luften en bit ovanför trädtopparna. Något som absolut inte kunde vara månen. 

”Det var helt runt och upplyst” berättar hon. ”Väldigt ljust men inget blänkande sken. Det bara stod där.”

Anita stannar upp och tittar på ljuset. Hur länge hon står där och tittar minns hon inte men det är en längre tid. Ljusskenet bara hänger där uppe i luften, det är som en badbolls storlek.  

”Jag stod där och funderade på vad det kunde vara”, berättar hon. ”Jag var inte rädd eller uppjagad, men det hela var väldigt märkligt.” 

Observationen slutar med ljusskenet plötsligt far iväg med världens fart. ”Det drog iväg i en väldigt hög hastighet. Från stillastående, i en sned vinkel, upp mot den mörka himlen. Där försvann det.” 

Anita vänder nu om och går tillbaka in i huset där hon genast berättar för sin man vad hon sett. Hunden reagerade aldrig på ljusskenet som inte gav ifrån sig ett knyst under hela observationen.  

--

Laila Torell i Nävekvarn var med om en skrämmande upplevelse en vårvinter i början av 80-talet. En tidig och kall morgon var hon maken på väg mot Nyköping. I höjd med Bränn-Ekeby uppmärksammade de ett gult, orange ljussken som kom från himlen ner mot bilen de färdades i. ”Det kom över trädtopparna, ner över gärdet. Det kom närmare och följde oss.”

Klockan var runt sex på morgonen och Laila berättar hur ljusskenet avtog ju närmare det kom bilen, tills det var så nära bilen att hon tyckte att det var alldeles inpå. Laila beskriver hur de såg ett platt, flygande föremål. ”Det såg ut som de ritar det i serietidningarna. Platt och cirkelformat. Lite tjockare på mitten.”

Hon uppskattar att föremålet var cirka 10 meter långt. 

Nu var båda två rejält uppskakade. ”Jag kom ihåg att jag skrek. Jättemycket”, berättar Laila. Hon kommer ihåg att hennes make, som satt vid ratten, upphetsat upprepade orden. ”Jag kan inte stanna här. Jag kan inte stanna här.”

Föremålet tycks ha följt efter bilen i några minuter tills man kom fram till närmsta bebyggelse. Då stack föremålet iväg, upp mot trädtopparna och försvann på himlen. 

Laila berättar även att ett par arbetskamrater även sett något samma morgon vid samma tidpunkt från vägen mellan Oxelösund och Nyköping. Från Bränn-Ekeby till den vägen är det bara någon kilometer.

--

En annan observatör, Sven Närholm, också från Nävekvarn, fick i slutet av 70-talet även han vara med om ett ljussken som följde efter hans bil. Även denna händelse skulle ha inträffat vid Bränn-Ekeby. 

”Plötsligt fick jag se ett ljussken som kom ner över skogen” berättar Sven. Vi tillfället, det var en kväll i slutet av 70-talet, var han på väg hem från jobbet i Oxelösund. Klockan var strax efter tjugotvå. 

”Jag såg i vindrutan hur ett ljussken närmade sig bilen.” 

Några klarare detaljer uppfattade han inte men att ljuset sedan följde efter honom är han säker på. ”Det följde efter mig ända till Nävekvarn. När jag kom in i byn så försvann ljuset upp mot skogen och försvann över himlen i riktning mot Kolmården.” 

 

 

Någon gång i tidspannet av slutet på 70-talet i början av 80-talet såg Marianne Hjälm ett tefatsliknande föremål från ett fönster på Erikslundsvägen i Nyköping. 

”Jag stod och tittade ut och fick, mellan höghusen, se ett ufo. Det var som en stort, platt fat.” 

Klockan var runt klockan tre på eftermiddagen. Marianne bedömer att föremålet stod ganska lågt ner på himlen, i trädtoppshöjd. ”Jag hörde också ett märkligt surrande ljud.”

Under flera minuter stod Marianne och tittade på det grå föremålet tills det började röra på sig. Det höll sig lågt ner på himlen när det försvann norrut över Nyköping. 

Det var en underlig upplevelse.

”Jag stod där i fem minuter, helt förtrollad och tittade på det här”, berättar Marianne. ”Det var någonting jag aldrig tidigare upplevt.”

Senare fick hon även höra att grannen i huset sett och hört samma sak när han var på väg hem. Grannen är idag avliden. 

--

Gary Wärmfeldt i Nyköping hade just löst korsord när hon släckte ljuset för natten. Då fick hon genom persiennen se ett starkt sken. Genast gick hon upp ur sängen och drog upp persiennen.

”Jag såg ett stort klot utanför fönstret” berättar hon. ”Och det såg ut som om klotet hade en svans efter sig.”

Klockan var efter halv två på natten och tidpunkten var kring jul 2014. Platsen är centrala Nyköping. 

”Jag stod och såg på det här klotet i nästan en halvtimme.” Gary beskriver hur ljuset far fram och tillbaka över kvarteret. Det rör sig i en zick-zack rörelse. Det försvann sedan österut över staden.

Dagen efter ringer hon sin måg och berättar vad hon sett. Hon får då veta att han också sett ett egendomligt ljusklot utanför sitt fönster samma kväll. Det ljusklotet ska ha gjort en cirkelrörelse över taken i centrala Nyköping för att sedan dra iväg med väldig hastighet rakt upp i himlen. 

--

Detta är ett axplock av de observationer som samlades in under projekt Kolmården. Vidare undersökningar och intervjuer med observatörer kommer att göras allteftersom och vi kommer här i UFO-Aktuellt att återkomma till de bästa rapporterna efter att fältundersökningar genomförts.  

#Verklighetenbakom -

Verkligheten bakom Ufopodden i P3

Spökraketen i Nammajaure

 

Spökraketer är inget som bara hör hemma 1946, utan de har fortsatt att dyka upp och dyka ned runt om i Sverige. Ett av de mest intressanta fallen hittade jag ett spår efter i FOA:s stora ufoarkiv någon gång på 1980-talet. När, minns jag inte längre. Dokumentet bestod av en sida nedklottrade anteckningar gjorda av den dåvarande ufohandläggaren Sture Wickerts, en person som var tämligen ointresserad av sin uppgift. De gånger som jag och Anders Liljegren på AFU hade kontakt med honom brukade han till hälften på skämt och till hälften på allvar säga att det vore bättre om någon av oss tog över hans jobb. Något som vi gärna höll med om – problemet var väl bara att hitta någon som skulle vilja betala våra löner …

Av Clas Svahn

Ointresset för ufofrågan gjorde att Sture Wickerts inte gärna lade ned någon tid och energi på att undersöka de fall som han faktiskt fick in. Enda gången som han lämnade sitt skrivbord på Östermalm i Stockholm var i slutet av oktober 1976 sedan två gropar som misstänktes ha orsakats av meteoriter hittats i skogen utanför Målilla i Småland. Och en av de få gånger som Wickerts på allvar lade ned tid på ett ufofall var när Liz Hellström kontaktade honom per telefon den 5 augusti 1980 för att berätta om hur hon och hennes sambo Bo Berg sett ett cigarrformat föremål flyga över dem i Muddus nationalpark några dagar tidigare. Och inte bara det, föremålet hade landat på och sjunkit i en sjö intill.

Wickerts anteckningar visar att han gjorde allt han kunde för att försöka hitta en förklaring till vad de två vandrarna hade sett. Han kontrollerade med Esrange, F21, milostaben för Övre Norrland, Norrlandsflyg, Lapplandsflyg och Robotförsöksplats Nord (RFN) i Vidsel för att höra om någon av dem hade haft aktiviteter i området. Det hade de inte. Wickerts kollade även med den militära underrättelsetjänstens radarövervakning, men kunde inte heller där hitta något som kunde lösa gåtan. Något svenskt var det inte. Om det var något från främmande makt så hade de lyckats ta sig in i Sverige utan upptäckt.

Själv gjorde jag min första intervju med Bo och Liz den 15 augusti 1990 då vi träffades i deras hem i Hägersten. Och då fick jag också för första gången höra dem båda berätta om vad som hände den där soliga dagen i juli 1980.

Nammajaure, som ligger 30 kilometer fågelvägen från Jokkmokk och lika långt från Porjus, är en sjö längs den vandringsled som går genom Muddus nationalpark, en populär led som tar besökaren genom natursköna områden. Det var längs den som Bo Berg och Liz Hellström, som i dag är gifta och båda heter Berg i efternamn, var på väg att gå. Ett av ändamålen med deras vandring var fågelskådning från ett fågeltorn vid sjön Muddusluoppal. Efter att ha parkerat bilen vid Skaitekojan på östra sidan av Stora Luleälven gick de in i parken. Men det var på vandringens sista dag, då de åter var på väg mot bilen, som händelsen inträffade.

Det var den 31 juli, dagen var het och tryckande och solig. De båda hade vaknat vid niotiden och lämnat stugan vid Nammavarre 90 minuter senare för att ta sig längs stigen mot Nammajaures södra ända. Där övergick stigen i en träspång som tog dem torrskodda över det vattensjuka området inte långt från sjöns strand. En bit ut på spången stannade de till för att rasta. Klockan var 11.50. När jag startade bandspelaren för att för första gången höra deras berättelse lät det så här:

Bo Berg: När vi kom fram till en spång, precis vid kanten av myrmarken, så satte vi oss ned för att vila. Vi tittade ut över sjön på en del fåglar som var där. Det första vi hörde var ljudet. Det var det som fick oss att reagera. Det var ett vinande ljud, ungefär som från ett flygplan. Jag väntade mig att få se ett flygplan.

Liz Berg: Som ett Viggen ungefär, schvosch. Och det var alldeles tyst omkring oss så vi hörde ljudet tydligt. Det var åska i luften och det började också åska senare. Då vände vi oss om båda två och tittade upp, snett bakåt. Kanske 100 meter upp …

BB: Men höjden är väldigt svår att säga. Men det var inte speciellt högt. 

LB: Och då såg vi en raket helt enkelt. Raketformad.

BB: Och på sidorna såg vi något. Men det är svårt att bedöma efteråt hur det på sidorna egentligen såg ut.

LB: Jag tyckte det såg ut som små vingar. Bosse tyckte det liknade tuber.

BB: Tuber vid sidan.

LB: Och så tittade vi på den. Den åkte över våra huvuden.

BB: Ljudet var lite ojämnt, ungefär som den manövrerade samtidigt som den for. Det kom stötvis. När den hade passerat precis rakt över oss såg vi den fara över sjön. En av oss hade kikaren runt halsen, jag kommer inte ihåg vem, och vi kunde se raketen i kikare. I vilket fall så gjorde den en gir och vände tvärt.

LB: Då kom den ut över sjön och började åka rakt emot oss. Och så gick den ned och landade ungefär mitt i sjön. 

BB: Landningen såg väldigt fin ut. Ingen störtning utan en manövrerad

landning.

LB: Och så såg vi hur den sjönk.

BB: Då tittade vi i kikaren. Vi såg hur det bubblade omkring den.

LB: Alla fåglar flög upp och vi såg väldigt tydligt hur den liksom sjönk. Det bubblade och så där. Och så försvann den. Men vi såg bara bubblor, inget skum. Som att luften försvann ur den. 

Så berättade Bo och Liz Berg om händelsen för mig 1990. I sin dagbok från samma dag som händelsen ägde rum skrev Bo:

”Då hände något mycket underligt! Plötsligt sveper över våra huvuden ungefär 100 meter upp i luften, något sorts robotliknande farkost, i hög fart. Den går ut över sjön och gör sedan en snygg gir åt vänster och nedåt och landar på vattnet med ett stort plask och sjunker sedan. Jag skulle tro att den var ungefär 3 meter lång och såg ut ungefär så här som jag kommer ihåg den [teckning]. Under loppet av den stund jag såg den hann jag tro att det var ett flygplan, en kryssningsrobot, ett UFO. Det lät som ett flygplan fast mycket svagare. Det kusligaste var att den landade i sjön vi satt vid. Både Liz och jag såg det och tyckte att det var kusligt.” 

Av rädsla för att det rörde sig om något slags vapen som kunde explodera gick de båda snabbt därifrån. När föremålet plötsligt vände och flög tillbaka mot dem insåg de båda att någon måste ha styrt den. Kameran som de hade haft i ryggsäcken hann aldrig plockas fram under den korta stund föremålet flög över dem. Först sedan det sjunkit tog de båda en bild ut över sjön. Då hade fåglarna återvänt och lagt sig på vattnet.

Här hade ett missilliknande föremål inte bara flugit över Bo och Liz, och det på låg höjd, utan dessutom svängt 180 grader, sänkt sig och landat på sjön inte långt ifrån dem. För att sedan sjunka. Hela observationen tog omkring 15 sekunder, sannolikt något mer om man räknar in när de först hörde ljudet.

– Den måste ha saktat in oerhört för när den åkte över oss hade den rätt hög fart. Sedan girade den liksom och då var det som om den förlorade fart. Så gick den ned och så landade den i sjön, berättar Liz.

När jag frågar hur säker hon är på tidpunkten för observationen svarar Liz utan att tveka:

– Helt säkra. Vi tittade på klockan direkt efteråt. Vi trodde ju att vår sista stund var kommen.

Det var först sedan de båda kommit tillbaka till Stockholm som de kunde rapportera till Sture Wickerts om det ovanliga föremålet som båda trodde var en kryssningsmissil.

Händelsen i nationalparken är mycket ovanlig. Att någon under lång tid kan se ett föremål landa och sjunka är unikt i Sverige, och för UFO-Sverige blev det en utmaning att lösa gåtan, men det dröjde många år innan vi gav oss i kast med det.

Under några dagar i månadsskiftet augusti/september 2012 försökte UFO-Sverige lokalisera den sjunkna spökraketen i Nammajaure. En expedition som tagit månader att planera och samla in medel för att kunna genomföra. När vi startade från ett mulet Arlanda tidigt på morgonen den 30 augusti var vi tio personer: Förutom jag själv, Carl-Anton Mattsson från UFO-Sverige, DN-journalisten Pea Nilsson och de två observatörerna, Bo och Liz Berg, fanns ett filmteam med producenterna Michael Cavanagh och Kerstin Übelacker, filmarna Erik Lindeberg och Janssen Herr samt ljudteknikern Martin Hennel med ombord. Filmarna hade följt oss sedan flera år och deras dokumentär kommer att sändas på Sveriges Television under 2015.

Och fler skulle vi bli. På Skellefteå flygplats väntade Steve Sandström, min medorganisatör av denna unika expedition, tillsammans med kocken och UFO-Sverigemedlemmen Jocke Eriksson, teknikern Lars Bergkvist och fotografen Erland Segerstedt från Skellefteå. Innan vi slutligen gav oss ut genom Muddus nationalparks vackra och allt mer höstlika natur skulle även vår guide Volker Husmann komma att ansluta och nästa förmiddag de båda Kirunadykarna Roine Norström och Simon Kenttä.

Expeditionen var fulltalig.

Idén att försöka hitta föremålet i Nammajaure föddes 2010 då frågan kom upp genom en av UFO-Sveriges medlemmar. Händelsen skilde sig från många andra ufoobservationer genom åren på flera sätt, framför allt eftersom föremålet inte bara farit förbi utan också setts navigera innan det landade och sjönk. När jag frågade Bo och Liz om de hade uppfattat det som intelligent styrt svarade Liz:

– Ja, det var vi HELT överens om. Just det här att det saktade in och gick ned så himla snyggt och landade, det visade ju att det var meningen att det skulle göra det. Hade den havererat så hade den kunnat ramla ned var som helst. Just den där loven ned gjorde att det såg styrt ut.

2011 började vi samla in pengar för att kunna genomföra sökandet, och efter att ha fått tillstånd av länsstyrelsen i Norrbotten och berörda samebyar att genomföra dykningar och att använda helikopter för att lyfta in vår 1,3 ton tunga utrustning kunde vi till slut äntligen spika datum: 30 augusti till 3 september.

Två res- och packningsdagar, de övriga tre avsatta för att söka igenom sjön på jakt efter det sjunkna föremålet.

Resan norrut från Skellefteå gick i två bilar och en stor del av den tillbringade jag i baksätet pratande i telefon eller bloggande. Intresset för vårt sökande var mycket stort. Jag pratade med den engelskspråkiga nättidningen The Local, P3 och P4 plus flera lokala tidningar i Norrbotten. Med oss ut i skogen var dessutom P1-reportern Emil Östlund och under de närmaste dagarna skulle såväl TV4 som Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten skicka ut reportrar och fotografer. Många fler, som Expressen och Radio Norrbotten, skulle ringa och göra intervjuer och i Luleå möttes vi av Nordnytts reporter Micke Nyberg när vi stannade till för lunch på Storheden köpcentrum.

Lägerplatsen skulle bli en liten höjd vid kanten av sjöns södra del, inte långt från träspången där Bo och Liz gjort sin observation. Att de tunga dykartuberna, båtarna, batterierna och provianten skulle kunna bäras in var visserligen möjligt men i praktiken oerhört komplicerat. Istället bestämde vi oss för att ta hjälp av helikopterfirman Fiskflyg i Porjus som inte bara visade sig ha mycket professionella piloter utan dessutom ställde upp på ett sätt som underlättade vårt arbete väsentligt. Denna tunga del av lasten körde Steve Sandström och jag upp till Porjus där vi lastade allt i ett nät som sedan lyftes in till lägret av Fiskflygs pilot Magnus Fridh.

När jag själv och Steve Sandström i sällskap med Lars Bergkvist och Michael Cavanagh landade på träspången var lägret redan på väg att bli klart.

Ett stort partytält kom att utgöra matplats och kök med en nästan ständigt brinnande brasa utanför sig. Inom 40 meter växte sedan en liten tältstad upp där en fallfärdig stuga kom att bli dokumentärfilmarnas teknikbas med batterier och datorer i ett relativt gott skydd mot regnet.

För regnade gjorde det. Hela fredagen vräkte tunga, kalla droppar ned och eftersom det också var då som de flesta journalisterna kom så tillbringade vi i princip hela dagen utomhus.

Fredagen var också den dag då våra dykare, Roine Norström och Simon Kenttä, från Kiruna anslöt till expeditionen. Trots regn gav de sig ut på sjön med sonarutrustningen nedsänkt under vattnet och den registrerande datorn inplastad och gömd under ett tillfälligt ihopsnickrat regnskydd i fören. I drygt en timma korsade de två sedan Nammajaures nordliga delar, där föremålet hade setts sjunka, innan vi tillsammans kunde se resultatet på den bärbara datorn under taket i partytältet.

Denna första undersökning syftade till att kartlägga botten i sjön, en botten som bara befann sig mellan tre och fyra meter ned. På några punkter syntes formationer som hade formen av ett tubliknande föremål, och efter att ha markerat några sådana platser bestämdes att dykarna skulle titta närmare på dessa platser nästa dag.

För att ringa in det område som var mest intressant hade vi utrustat Bo och Liz med en walkie-talkie medan den andra skickades med dykarna ut på sjön.

Placerade på spången där de gjort sin observation 32 år tidigare kunde de nu leda dykarna fram till den plats där de uppfattat att föremålet landade och sjönk. Där släpptes sedan en röd boj.

När vi stod på spången frågade jag Bo Berg hur snabbt det tubformade föremålet flög över dem den där dagen:

– Den gick inte så där anmärkningsvärt fort. Den gick ju lågt, vilket kan ha fått det att se ut som om den hade en hög fart. Kanske hade den 300 eller 400 kilometer i timmen. Det var inte som när en Viggen startar. Vi råkade nämligen åka under en Viggen som lyfte från Såtenäs flygflottilj för 20 år sedan och det var helt andra farter.

Kunde ni se något utblås komma från roboten?

– Nej, ingenting sådant. Inget daller i luften bakom. Den bara susade förbi, svarade Liz och fick medhåll av Bo:

– Nej, det syntes inget. Ingen rök, inget.

När ni nu ser tillbaka på det här och jämför med raketer och kryssningsrobotar, var det inte konstigt att det inte fanns något utblås från en drivkälla?

– Oerhört konstigt. Men jag är inte insatt i det och funderade överhuvudtaget aldrig på hur den drevs. Fast det är ju oerhört mystiskt, svarade Liz.

Fredagen blev också den dag som vi gjorde vår första webbtevesändning från stranden. Eftersom regnet öste ned och vi var tvungna att skydda datorn och den router vi fått låna av Luleåföretaget Streaming Solutions så byggde vi ett vindskydd med tak, vilket blev till en slags liten utomhusstudio nere vid sjön. När det blåste som värst, och det gjorde det rätt ofta, dånade det lite i plasten men i stort fungerade det bra. Tre gånger på lika många dagar kunde de drygt 8 000 som följde expeditionen på Facebooksidan Ghost Rockets sedan se och höra rapporterna från hur arbetet vid sjön fortskred.

Meningen med sändningarna var att vi hela tiden skulle berätta allt vi gjorde och kom fram till utan att dölja något. För oss var det en fråga om trovärdighet och för att inte i efterhand behöva bli ifrågasatta.

Glädjande nog upphörde regnet strax före midnatt och lördagen bjöd på sol och blå himmel sedan morgondimman lättat som en skir älvdans från Nammajaures stränder. Nattens bottentemperatur på fyra plusgrader hade bytts mot plus 18 och solen hjälpte till att torka en del av våra våta kläder.

För Roine Norström och Simon Kenttä bjöd förmiddagen på en halvtimmas sonarkörning över sjöns södra del innan det blev dags att bege sig ut till de områden som var mest intressanta: där sonarbilderna visat avlånga föremål och där den röda bojen placerats.

Men när dykarna under lördagen så gick ned till botten för att undersöka den upptäckte de två saker: De formationer som såg ut som avlånga cylindrar var i själva verket helt naturliga föremål och botten var fylld av dy ned till minst fyra meter. Den metalldetektor anpassad för undervattensbruk som vi hade med oss klarade kanske någon meter ned i dyn, inte mer.

När Simon Kenttä insåg hur mycket dy som faktiskt fanns på botten skrev han ett kortfattat meddelande till sin kollega Roine Norström medan de två fortfarande befann sig under vattnet: ”Fan! Det är helt kört.”

Och det var det. Den här gången.

– Om ett föremål landade på sjön och sjönk så måste det ha fortsatt ned genom leran och försvunnit, sa Roine Norström sedan han kommit upp till ytan igen.

Vilket innebär att det metalliska föremål som Bo och Liz Berg såg passera över dem 1980 mycket väl kan ligga kvar där det en gång sjönk. Om ingen har varit där och plockat upp det – vilket vi givetvis inte vet. Efter ett samråd på lördagseftermiddagen beslutade vi att avbryta sökandet för den här gången.

Att stanna kvar och fortsätta dyka också under söndagen, vilket var planen, var helt enkelt inte meningsfullt.

I månadsskiftet augusti/september 2014 återvände jag igen, på dagen två år efter vårt första försök. Nu med en något mindre grupp och lite lättare utrustning. Trots det krävdes också den här gången ett helikopterlyft från den nu ännu skumpigare skogsbilvägen en halvmil från sjön.

Den här gången hade vi med oss två olika typer av markradarinstrument plus en metalldetektor (magnetometer) som tillsammans skulle göra det möjligt att se ett föremål i dyn. De två radarinstrumenten var dels ett med en 100 MHz-antenn som kunde släpas efter en båt, dels ett 250 MHz-system som kunde läggas på båtens botten. Båda lånades välvilligt ut av professor Bo Olofsson vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Dessutom fick vi låna en speciell metalldetektor som skulle kunna se ned genom vattnet och vidare i bottenslammet.

Allt detta tog ett antal månader att genomföra innan vi kunde sätta oss på flyget upp till Skellefteå. Den här gången bestod gruppen av radarexperten Jaana Gustafsson från Tyréns AB, min son Niklas Svahn och hans kamrat Ludvig Vinka samt några från det filmteam som följt UFO-Sveriges arbete under snart fem år, Michael Cavanagh, Kerstin Übelacker och Janssen Herr. I Skellefteå väntade Steve Sandström, Lars Bergkvist och Jens Häggström medan fotograf Erland Segerstedt anslöt till gruppen dagen efter.

Ganska snart visade det sig dock att den radar som kunde placeras på båtens botten inte fungerade särskilt väl, möjligen på grund av luftfickor i plastbotten, och fokus kom istället att läggas på att söka genom området med hjälp av den långa flytantenn som släpades efter båten.

Under omkring tio timmar genomsöktes de intressantaste delarna med hjälp av flytantennen medan kursen hölls med en handhållen gps. Sjön visade sig mycket ren på föremål såsom stockar och stenar och de utslag vi fick var mycket få, vilket underlättade arbetet. Och de som väckte vårt största intresse var två ekon, objekt 137 och objekt 140, som båda var större föremål som låg i sjöns sediment. Det mest intressanta ekot, objekt 140, låg ett par meter ned i dyn i den grunda sjön och där var det ingen tvekan om att det rörde sig om ett större, för oss okänt föremål.

Radarutrustningen byttes sedan ut mot magnetometern för att vi på så sätt skulle kunna fastställa om de ekon vi fått också kunde visa sig vara metalliska objekt.

För att kunna göra detta utan störningar plockades båtens motor bort. Båten med Jaana Gustafsson vid metalldetektorn och Ludvig Vinka vid årorna togs sedan på släp ut till sökområdet. Följebåten, med mig och Janssen Herr, lade sig sedan 100 meter bort för att kunna hjälpa till om så skulle behövas och för att sedan bogsera sökbåten tillbaka till den södra stranden, där vi hade vårt läger och där det gick att gå i land.

Sökandet med magnetometern genomfördes under närmare tre timmar med relativt magert resultat. Objekt 140 uppvisade visserligen ett mycket svagt metalliskt utslag när magnetometern placerades över platsen men någon form av störning, som kan ha kommit från båten eller från sjöns botten i sig själv, gjorde det svårt att säga säkert om föremålet var av metall eller inte.

Tyvärr är det också omöjligt att säga om utslaget kom från ett raketliknande föremål eller om det kunde vara något annat. Klart är att det som ligger där är relativt stort, några meter, och att det är intressant nog att fortsätta undersöka.

Därför måste nästa steg bli att undersöka de intressantaste platserna från isen med hjälp av snöskotrar och då med en annan typ av radar. Denna expedition kommer sannolikt att kunna göras först i november eller december 2016 då isen har de rätta förutsättningarna.

I sin slutrapport från sökningarna skriver Jaana Gustafsson bland annat:

”För att kunna avgöra om och vad det finns för större föremål i sjön Nammajaure bör vidare undersökningar genomföras. Ett förslag är att i detalj undersöka områdena runt de identifierade objekt som ser mer intressanta ut med markradar. Detta bör lämpligast göras från is (med möjlighet till bättre positionering och kontroll av mätlinjernas läge), med täta parallella profiler (cirka 0,5 meter mellan mätlinjerna) och i områden som är cirka 25x25–35x35 meter stora. Visar dessa resultat fortfarande på intressanta anomalier bör man undersöka området med dykare och slamsug.”

De två expeditionerna till Nammajaure har varit mycket lärorika. Intresset från massmedierna var enormt, till och med rysk teve sände ett inslag och kom en månad senare hem till Järfälla för att filma en uppföljning. Anmärkningsvärt var också att samtliga inslag i teve och radio, i tidningar och på nätet var seriösa och bra. Många som tog del av dem hörde av sig till UFO-Sverige, och antalet rapporter till oss ökade under några höstveckor. Nyheten om vårt sökande fick många att dra sig till minnes egna iakttagelser som de nu äntligen hittade någon som de kunde rapportera dem till.

Aldrig tidigare har en svensk ufoorganisation letat efter ett sjunket föremål och jag har också svårt att hitta något liknande exempel från andra länder.

Men vad var det då som Bo och Liz Berg såg landa och sjunka i Nammajaure? Det mest sannolika är att det rör sig om någon slags fjärrstyrd missil. Men vem skickade i så fall ut den? Och hur kom det sig att den vände och svängde för att landa och sjunka i sjön? Var detta planerat?

Frågorna kring händelsen i Nammajaure är många och enda sättet att få svar på dem är sannolikt att försöka hitta föremålet genom en ny expedition.

När jag själv kollar en del av Sture Wickerts uppgifter från 1980 visar de sig stämma. Särskilt intressant var att RFN inte hade någon verksamhet den aktuella dagen överhuvudtaget. Försöksplatsen, som i dag heter FMV Vidsel Test Range, ligger sydväst om Muddus nationalpark och upptar ett 1 650 kvadratkilometer stort område. Därifrån genomfördes också kring 1980 olika provskjutningar med robotar. Men någon sådan provskjutning ägde alltså inte rum när Bo och Liz Berg gjorde sin observation.

Wickerts anteckningar antyder också att han lyckats få upp ett spaningsplan av typen J32B Lansen för att söka efter föremålet, möjligen även en helikopter. Under de samtal jag hade med Wickerts under åren berättade han också att spaningen var förgäves på grund av att Nammajaures vatten var för grumligt. Några noteringar från 1980 finns inte längre sparade på Vidselbasen, men genom en tidigare anställd där har jag fått fram att basens Lansenplan (SE-DCN) flög i 55 minuter den 7 augusti 1980. De noteringar som finns om helikopterinsatser säger bara att basens Augusta Bell 204B, i svenska försvaret kallad Hkp 3, flugit inom provområdet vid fyra tillfällen mellan den 31 juli och 8 augusti det året. Vad Lansenplanet och helikoptern gjorde står det inget om – men några månader efter den andra expeditionen till Nammajaure skulle jag få svar på min fråga!

Den 13 november 2014 stod jag inför 90 pensionärer i en samlingslokal i Enköping. Ämnet var ufo men eftersom tiden för mitt föredrag bara var lite över en timma så valde jag att inte berätta om våra expeditioner till Nammajaure utan fokuserade på spökraketfenomenet från 1946 och en rad lokala fall. När jag pratat klart kom en man fram till mig och frågade om jag hade hört talas om att en sådan där spökraket skulle ha sjunkit i Muddus nationalpark 1980! Lätt förvånad svarade jag att det kunde man väl säga att jag hade. Mannen visade sig heta Kjell-Erik Lindgren och hade vid tillfället arbetat som vapeningenjör och expert på radar och robotar vid sektion 2 på milostaben i Boden. Och det var honom som militären hade skickat upp i en helikopter för att söka efter Bo och Liz Bergs sjunkna farkost.

– Jag blev kontaktad av militärledningen om att vi skulle undersöka en sjö uppe i Muddus nationalpark och jag flög dit i en helikopter från helikopterskolan i Boden. Vi var tre personer ombord: piloten, navigatören och så jag. Vi flög nog i en timma runt sjön, väldigt nära vattnet och många rundor, men det var omöjligt att se något eftersom vattnet var alldeles för mörkt. Hade något sjunkit så gick det inte att upptäcka. Jag spanade också på stränderna eftersom det fanns en möjlighet att föremålet kunde ha studsat på vattnet och hamnat där.

Kjell-Erik Lindgren konstaterade att det var förbjudet för militären att landa på platsen men att han ändå lyckades få piloten att göra det efter att ha skyllt på att han mådde dåligt. Nere vid sjökanten gick han fram och plockade med sig några döda fiskar som verkade misstänkta.

– Vi kände ju det kalla krigets tryck och misstänkte att det kunde vara en signalsökande robot från östsidan som paret hade sett och att den kunde ha en kärnstridsspets med sig. När vi såg att det fanns döda fiskar så tänkte vi att det var läckage från kärnspetsen som skadat fisken.

Men fiskarna visade sig ha dött av inälvsmask och inte av något radioaktivt läckage.

När jag frågade Kjell-Erik Lindgren om det kunde ha varit en svensk robot som kommit på avvägar svarade han utan att tveka att något sådant var det aldrig tal om. Den saken hade avfärdats på ett tidigt stadium. Också för militären stod det klart att det Bo och Liz hade sett några dagar tidigare var i högsta grad verkligt. Men varför försvaret aldrig återvände till sjön visste Kjell-Erik Lindgren inte.

Gåtan i Nammajaure väntar ännu på sin lösning.

Bidra till nästa expedition genom att sätta in en valfri summa på UFO-Sveriges plusgiro 505060-4, swish 123 615 89 35 eller via paypal.  

   Glöm inte att skriva vad saken gäller!