I december 2017 kom ufofrågan åter upp på löpsedlarnas framsidor. Tre stora amerikanska tidningar: Washington Post, New York Times och Politico, avslöjade hur Pentagon under fem år bedrivit ett hemligt program till syfte att undersöka ufoobservationer. Programmet löpte från 2007 till 2012 och kostade årligen de ovetande amerikanska skattebetalarna 22 miljoner amerikanska dollar, i dagens värde cirka 180 miljoner kronor. Med tanke på Pentagons årliga militärbudget, kring 600 biljoner dollar, nog så intressant. Det är inte varje dag sådana häpnadsväckande summor avsätts för ufoundersökningar.

Att Pentagon tagit sig an att belysa ufofenomenet, denna intrikata gåta, är inte överraskande. Det har de gjort förut. Sett historiskt följer Pentagons senaste ufoprogram i gamla vagnsspår. Under årens lopp har den amerikanska försvarsmakten i olika studier och undersökningsprojekt försökt komma underfund med vad deras meniga soldater och resten av allmänheten råkat bevittna på himlavalvet. Det har man primärt gjort för att hålla koll på vad som eventuellt kränkt landets luftrum.

Projekt Sign och Projekt Grudge mellan åren 1947-1949 var de första systematiska undersökningarna av ufos. Det följdes av Projekt Blue Book som startades 1952. Det projektet höll på i nästan två decennier innan man avslutade det i början på 1970. Även ett flertal undersökningar gällande den påstådda Roswell-kraschen har undertagits av USA:s försvarsmakt, den senaste 1997.

Man har gjort detta för att det främst är försvaret som har haft möjligheterna för undersökningar. De har kontrollen och tillgången till den teknologi som används för att både spana och reagera. Det ligger i försvarsmaktens intresse att identifiera varje misstänkt oidentifierat föremål över land. Flygande föremål som kanske syns vara intelligent styrda är verkligen ingenting som man skrattat åt. Det är, i militära ordalag, en fråga om säkerhet och således en militärmakts huvudändamål.

En annan orsak till att lotten fallit på Pentagon är just kostnaden. Det är inte billigt att bedriva landsomfattande undersökningar för att ta reda på vad de misstänkta ufoobservationerna kan ha varit. Långt innan internet fanns fick man bedriva undersökningar per post och telefon och det var inte alltid lätt att snabbt ta sig till den observationsplats man ville undersöka. Militären hade då de oöverträffliga möjligheterna och infrastrukturen till snabb respons.

Så när det gäller stora, systematiska ufoundersökningar torde USA:s försvarsdepartement ligga i framkant. Man tycker att de vid det här laget borde ha byggt upp en kunskapsbas för att kunna bedöma ufoobservationer på ett systematiskt och professionellt sätt. Med tanke på den kostnad och de arbetstimmar som plöjts ner i frågan vore det konstigt om man inte visste vad man höll på med.

Genomgående för dessa undersökningar har varit att man samarbetat med olika universitet och forskare. Ett exempel var Professor J. Allen Hynek som var knuten till Blue Book. Han fick genom tiden god inblick i ufofenomenet och dess komplexitet. För till syvende och sist faller all insamlingsverksamhet tillbaka på fakta och kunskap. Det krävs utbildad personal för att sålla och identifiera allehanda misstolkningar sprungen ur naturliga fenomen och mänskliga påhitt. Någon måste besitta kvalifikationen att bedöma vad som kan vara något mer ut över det vanliga. Man måste veta vad man talar om.

Vet då Pentagon vad man talar om när det kommer till ufoobservationer? Ja, tittar man historiskt så har varje systematisk undersökning under militärt paraply kommit fram till följande slutsats: de flesta ufoobservationer är misstolkningar. En slutsats som även aktivt undersökande ufologer och ufoorganisationer fastslagit. Det mesta går att förklara. Är man bara transparant i metod, utförande och slutsats, inget konstigt med det. För alla ska kunna följa ens resonemang och komma med kritik om så krävs.

När det kommer till militära ufoundersökningar finns dock en stor akilleshäl. Sådana projekt kan aldrig vara fullt transparanta. Det finns i den militära grundstrukturen, framförallt inom den amerikanska, olika säkerhetsnivåer för att del av information. Viss information är förbehållet de få eftersom kunskapen inte lätt ska kunna falla i fiendens händer. Man talar om nationell säkerhet och om en ”need-to-know basis”. Fakta kan hemligstämplas och då kan allmänheten inte få en fullständig svarsbild.

Är detta något ufofrågan råkat ut för i USA? Det finns mycket som tyder på det. Kränkningar av luftrum är känsliga saker. Vem som kränker vem i fredstider brukar inte vara förstasidesstoff eftersom historien visat att det är en del av det dagliga säkerhetsarbetet. Alla spionerar på alla.

Oavsett vad svaren må vara bör vägen till resultatet vara klart och tydligt. Vad fick man ut för 110 miljoner dollar? Kan all fakta redovisas och kan man fullt ut ta del av slutsatserna?

Läs mer om Pentagons senaste ufoundersökningar i UFO-Aktuellt nr 1 2018. Prenumerera via ufo.se.

[Detta inlägg publicerades som ledare i UFO-Aktuellt nr 1 2018.]