Antalet rapporterade observationer har minskat under september. Från drygt 460 under augusti till knappt 40 i september. Försvarsstaben har redan i slutet av augusti konstaterat den nedåtgående trenden. De flesta observationer under september rör sig om ljusfenomen utan ljud. Några exempel:
1/9 Karlsborg; Ljuskula med bländande sken.
3/9 Fjäderholmen; Spolformigt föremål med gulvitt sken.
3/9 Trehörningen; Vitt föremål med blågrönt
sken baktill.
5/9 Lövånger; Ljust föremål med vit stjärnsvans.
6/9 Tullingesjön; Gult eldklot.
9/9 Horsfjärden; Gulaktigt ljus.
10/9 Lund; Eldkula med strålar.
10/9 Falsterbokanalen; Blå kula med liten svans.
Åter ett sammanträde i spökraketkommittén, det åttonde i ordningen. Man konstaterar den kraftiga nedgången i antaler observationer. De flesta rapporterna talar nu om ljusfenomen utan ljud. ÖB har utfärdat särskilda bestämmelser för luftbevakningen under den kommande flygvapenövningen i Skåne. Försvarsstaben har fått uppgifter om att militären i Finland förbjudit att man för statistik över spökraketobservationer. Några uppgifter om anledningen till förbudet har Försvarsstaben inte. Försvarets radioanstalt ska få disponera minsveparen Landsort under en vecka, från den 10 september. Major Ahlgren ska undersöka med ÖB om det är möjligt att ta upp frågan om spökraketerna i FN. Ett rykte säger att en raket ska ha förlorats över Sverige, den 23 augusti, något som man inte har fått bekräftat. Antalet frågor som behandlas på sammanträdet har minskat i jämförelse med i augusti. Antalet rapporter har också minskat betydligt och ansträngningarna att lösa gåtan har hitintills fullständigt misslyckats. Det finns för tillfället inte så mycket försvaret kan göra för att spåra projektilerna. Förhoppningarna om att snabbt lösa gåtan har bleknat och man börjar se det meningslösa i spaningsarbetet. Kommittén bestämmer att nästa möte inte ska hållas förrän i slutet av september; det är nu så pass lite man kan diskutera.
Kyrkvaktmästaren G Andersson, som bor på Karlbergsvägen 7 i Stockholm, rapporterar till Försvarsstaben: Den 7 september, omkring klockan 21, var jag sysselsatt med arbete i min kolonilott som är belägen i Bergshamra koloniområde, ungefär 1 km sydöst Ulriksdal. Då hör jag utanför området ett främmande språk, som icke var tyska, engelska eller franska. Jag går i riktning mot där jag hör det främmande språket. Då får jag se en ung man som sitter på marken och framför sig har han någon form av radio med en hög antenn. Mannen vid radion är klädd i bruna byxor och ljus kavaj. Han har hörlurar på huvudet. När jag kommer närmare hör jag att han säger "Hallå Stockholm" med tydlig utländsk brytning. När han får syn på mig, skyndar han i väg mot Bergshamra ladugård, där han försvinner. Jag har inga möjligheter att hinna upp honom. Samtidigt som jag hör mannen tala i radion så ser jag ett flygplan cirkulera, på låg höjd, över området. Mannen var hela tiden vänd mot flygplanet. Spökraketkommittén har varit i kontakt med Brommatornet och där berättar man att ett danskt passagerarplan startat 19.10 och senare på kvällen, klockan 21.20, har en DC-4 från Göteborg landat. Inget av planen kan stämma med observationen. Man kontaktar också flygvapnet, som dock inte haft några flygplan i området den kvällen. FOA och FRA har inte bedrivit några försök i området.
Den 10 september, under flygvapenövningen, rapporterar militären ett antal spökraketer över Skåne. Gemensamt för dessa är utseendet, tidpunkten, 19.58, och den västliga kursen. Kartan, som ritades under flygvapenövningen, visar projektilernas vägar över Skåne.
Lördagen den 14 september skriver fjärdingsmannen i Kung Karls socken, Eric Lagerstedt, till landsfiskalen i Arboga: Övermontören Harald Eriksson i Runna, Kungsör, berättar att ett avbrott uppstått på den elektriska kraftledningen, som överför 3 000 volt, 3-fas växelström, mellan statens kraftstation vid Södra kungsladugården och Magnäs i Sätebo socken.
Avbruten kraftledning i Kungsör
Brottet på kraftledningen ser ut att ha förorsakats av något främmande föremål som flugit in i ledningen. Den mellersta kraftledningen, tillhörande Granhammarslinjen, är avbruten 28 m sydost om ledningsstolpen, strax sydväst om bostadshuset i Rybacken. Den avbrutna trådens ändar ligger på marken. Eriksson tycker det är egendomligt att den delen som hängde ned från stolpen har en utbuktning i änden. Detta får honom att dra slutsatsen att något föremål måste ha flugit in i ledningen. Liknande fel har aldrig tidigare inträffat på kraftledningen. Dagen då avbrottet sker är vädret vackert och lugnt. Åskdunder eller åskblixtar har inte förekommit under dagen. Jordbruksarbetaren Karl Axel Zetterberg i Kung Karls socken står, då avbrottet inträffat, vid fönstret i sin kammare. Han berättar: - Jag hör ett brakande ljud och samtidigt ser jag ett ljussken av ljusgrön färg, mitt emellan kraftledningsstolparna. Ljudet påminner om vad som uppstår då någon rusar en motorcykel. Ljusskenet varar i ungefär en minut och sen förflyttade skenet sig som en blixt utefter kraftledningen. Snickaren Nils Gustav Nilsson uppfattar, samtidigt som kabelbrottet inträffar, ett vinande ljud, likt en ton. Ljudet hör han under 5 sekunder, möjligen något längre. Han tror att en flygmaskin nödlandar i närheten och springer ut på gårdsplanen. Där ser han att det ryker från stället där kabelbrottet inträffat. Han halvspringer fram till platsen där det ryker och ser de kraftigt glödande ledningstrådarna. Ett annat vittne, Irene Nilsson, berättar: - Jag hör ett dånade ljud, ungefär som från ett flygplan. Ljudet pågår under någon minut och kommer uppifrån luften. Jag hör tydligt hur det förflyttar sig. Jag tror att några sekunder efter att jag hör ljudet så tittar jag upp och ser en "sol" som lyser blå-grönt. Solen har en diameter av ungefär några meter och lyser under ett par sekunder. Efter ytterligare någon sekund tänds en ny "sol", denna gång närmare platsen för kraftledningsbrottet. Den andra solen är inte så stor som den första men lyser lika starkt. Strax efter att den andra solen slocknade, visar sig ytterligare en tredje sol som liksom utstrålar gnistor. Den tredje solen har ett ljud som påminner om en flygplansmotor som går oregelbundet. Lagerförmannen John Gustaf Larsson berättar: - Jag var vid tillfället ute på skjutbanan. Då hör jag ett brummande ljud som pågår några sekunder. Direkt efter jag hör ljudet ser jag något på himlen som flammar upp. Det ser ut som en gulaktig eldslåga från en gassvets och den lämnar en grå-svart rök efter sig. Efter några sekunder växer den till en meters storlek. Färgen förändras från gulaktig till blå-vit, ungefär som från en elsvets. Under hela tiden hör jag det brummande ljudet. Först sticker ljusskenet iväg 10 meter efter marken och sen försvinner det 50 meter österut. Ljusfenomenet upphör lika plötsligt som det visar sig. Jag har aldrig sett något liknande och kan inte förstå vad som kan skapa ett sådant märkligt fenomen. Det egendomligt brummande ljudet påminner inte om något annat ljud som jag hört, varken före eller efter händelsen.
Från länsstyrelsen i Umeå meddelade man till Försvarsstabens luftförsvarsavdelning att gruvarbetaren Jonas Lundquist den 22 september omkring klockan 17, då han befann sig 1 km öster Kuorbevare på väg till Kokträsk, plötsligt hörde ett motorliknande ljud och trode att det var en bil. Han vände sig i riktning mot ljudet, då såg han ett cigarrformat föremål, ca 50 cm långt, 20 cm i diameter och aluminiumfärgat. Det hade hög fart och färdades i nordlig riktning i en vågrät bana. Han hörde ett "tuffande" ljud som påminde om det som kommer från en råoljemotor på tomgång. Höjden bedömde han till 25 meter över marken, ungefär 3 m över trädtopparna. Han såg inte några vingar eller rök från projektilen. Det var klart väder och han var helt säker på att han inte förväxlar projektilen med ett flygplan.
Det är den 26 september och man sammanträder åter i spökraketkommittén. Närvarande är: representanter för Flygförvaltningen, Försvarsstaben, Flygvapnet, Marinförvaltningen, FOA och FRA. De flesta observationerna sedan det senaste mötet, den 6 september, är av typen "ljusfenomen". Antalet rapporter har minskat avsevärt och den senaste veckan har det endast kommit två. Ett fall med en avsliten kraftledning ska man undersöka närmare. Den 7 september observerades en man med en radiosändare. Samtidigt ser vittnet ett flygplan som cirkulerar över platsen. Ryska flygplan har vid den senaste flygvapenövningen, i Sydsverige, uppehållit sig mycket nära den svenska gränsen. FRA har inte hittat några nya radiosignaler av intresse. Minsveparen Landsort, som ställts till FRA:s förfogande, har på grund av minrisken i södra Östersjön, inte kunnat gå så långt österut som man önskade. Minsveparen fick inte heller gå i närheten av Peenemünde. De flygplan, av typen B3, som ställts till FRA:s förfogande, räcker inte. De behöver ytterligare ett flygplan för en längre tid. Professor Ljunggren, från FOA, lämnar sin rapport över analysen av upphittade föremål. Föremål som satts i samband med projektiler. Totalt har det kommit 27 prov till FOA. Av dessa har Ljunggren konstaterat att 25 inte kan tillhöra någon projektil. Av de övriga två proverna var det ena metallbrickor som tillvaratagits i Sala och som man tror kan komma från en s k ventilavledare för elektriska ändamål. Det andra var en metallring som bestod av nästan rengjuten zink vilket inte används i Sverige. Alltså inga fynd från någon spökraket. Sammanträdena tenderar att bli allt mer innehållslösa, samtidigt som antalet observationer har minskat den senaste tiden. Nästa sammanträde kommer att hållas i slutet av oktober.
Förutom rapporter skriver privatpersoner till Försvarsstaben om sina privata teorier om raketerna. En herr Anders Anderson skriver: Undertecknad vill härmed delge Eder en teori om de raketbombers konstruktion som f n flyger över vissa delar av Sverige. Jag utgår från att raketbomberna skjuts från ett land på stort avstånd från svenskt territorium, minst 300 km. En raketbomb med sådan aktionsradie och som konstruerats av icke brännbart material, kommer att få en storlek som gör att den vid nedslagsplatsen lämnar diverse skrot efter sig, i varje fall uppstår en krater. Min teori om raketbombernas konstruktion är denna: Den består i sitt enklaste tänkbara utförande av ett rör, vilket är själva raketkroppen. Rörets material är ett ämne, eventuellt en metallegering med magnesium, som är brännbart och som vid förbränningen ger hög temperatur. Raketbomben startas genom att den med en utskjutningsanordning av något slag, bringas till en hastighet av 1 000 km/tim eller däröver. Samtidigt antänds den i sin bakre del. Den rörformiga raketkroppen kommer nu att genomströmmas av luft, som när den passerar genom elden i raketens bakre del, hastigt uppvärms och exploderar. Därmed ges raketen fart framåt genom reaktionsverkan. Raketer av denna typ, d v s reaktionsmotorer utan kompressorer, har provats i USA. Försök lär pågå även i England, där man har beräknat toppfarter för denna typ av raketer till 7 200 km/tim. Dessa raketer är dock konstruerade av icke brännbart material och medför bränsle. Vad min teori om raketbomben beträffar, kunna många invändningar göras, exempelvis: Hur bibehålles kursstabiliteten när raketens storlek på grund av förbränningen hela tiden minskar? Hur förhindras att raketen inte brinner upp på en gång? Hur skall den kunna fälla en eventuell bomblast över avsett mål? På dessa och fler frågor, har jag efter vad jag själv förstår, nöjaktiga förklaringar men det skulle föra för långt, att här gå in på dem. Jag har försökt att finna ut hur den raket skulle vara konstruerad som syns i luften när den störtar mot marken, men sedan spårlöst försvinner. Med rätt eller orätt anser jag att ovanstående klargör principen för hur en sådan raket kan vara konstruerad. Om ni önskar, skall jag gärna lämna utförligare redogörelse. Vördsamt Anders Andersson, Lagerlunda.
En ännu mer fantasifull teori kommer från Jan Flinta i Stockholm. Han skriver: Härmed får jag framföra den åsikten att metallflyets härjningar står i samband med "spökbomberna". Om Ni infordrar rapporter från Svalöv och inprickar dem med datum på Sveriges karta och jämför dem med av Eder sammanställda rapporter över bombernas flygrouter, ej nedslagspunkter, kommer Ni att finna att banorna sammanfaller med härjningsområdena och att tidspassagen från äggens nedsläppande till larvernas utveckling är konstant för alla platserna. Vidare angreps ju ganska stora trädbetånd uppifrån.
Den svenske konsuln i Liverpool har fått ett brev från Mr Bullen, 29 Newstead Road, Liverpool, med en berättelse om radiostörningar som han satte i samband med de svenska spökraketerna. Han skriver i brevet: Om mina uppgifter är av intresse för Er, vill jag meddela att jag under kriget vid tyska anfall med V-vapen mot London uppmärksammat störningar på radiomottagning, vars intensitet jag kunde sätta i samband med antalet bomber som nått London. Jag har nu uppmärksammat samma typ av radiostörningar som de under kriget. Och jag tror att det kan sättas i samband med raketaktiviteterna över Sverige. Om ni är intresserad så kan jag ge er ytterligare upplysningar. Jag vill påpeka att jag inte har något samröre med myndigheter eller andra länder. Jag är en tekniker med viss känsla för säkerhet. Er tillgivne A.G. Bullen.
Den utländska pressen har givetvis uppmärksammat händelserna med spökraketerna i Sverige. Reuter skriver i ett telegram från London följande: Rapporter om projektiler som passerar över Sverige strömmar fortfarande in till Svenska luftförsvarsavdelningen, meddelar en representant för Daily Express i Stockholm. Den mest mystiska är en som svenskarna kallar "spökbomben", en långsam, tystgående projektil som flyger i rak linje. I en intervju igår, fortsätter korrespondenten, avslöjade major Nils Ahlgren, chef för Försvarsstabens luftförsvarsavdelning, följande fakta om projektilerna: De flyger norrut över Sverige och kan spåras med ekoradio av svenska luftvärnet. De tycks tillhöra två typer: 1) en projektil med vingar som flyger horisontellt med en fart av omkring 800 km/tim, med ett klart ljus som utströmmar från ett munstycke akterut; 2) en projektil som faller vertikalt från mycket större höjd, går snabbare och också påstås ha vingar. Inga projektiler har exploderat på eller nära marken. Inga skador på liv eller egendom har förekommit. Projektilerna kan ha exploderat i luften men man har ej påträffat några fragment. Inte ens med ekoradio, skriver korrespondenten, kan svenskarna exakt fastställa startplatsen, men de tror att projektilerna kommer från en rysk försöksstation vid Peenemünde på tyska Östersjökusten. Korrespondenten citerar ett yttrande av Ahlgren: - Vår åsikt är att nästan varje raket faller ned på avsedd plats i norra Östersjön. Vi tror också att projektilerna medför radiosändare som utsänder signaler som ger data om flygtid, räckvidd och träffsäkerhet.
På TT:s förfrågan till Försvarsstaben meddelade major Ahlgren: - Jag har haft ett samtal med korrespondenten i fråga och han har fått precis samma uppgifter som tidigare lämnats till den svenska pressen. Uppgifter har korrespondenten tydligen kompletterat med på annan väg inhämtad information och därvid dragit slutsatser som i Reutertelegrammet felaktigt läggs i min mun. Varken jag eller någon annan officer vid Försvarsstaben har uttalat oss om de eventuella projektilernas ursprung, start- och nedslagsplatser. Tvärtom vill jag framhålla att dessa problem fortfarande är olösta.
Harald Tribune i New York skriver i en artikel: De senaste pressuppgifterna om raketobservationer över svenskt territorium och över Östersjön betyder förmodligen att ryssarna experimenterar med V2-vapen från Peenemünde, allt enligt en tidigare tysk raketexpert som nu lever i Frankfurt. Den tyske raketexperten, som föredrar att vara anonym, var intill de sista dagarna av kriget engagerad i forskningsarbete vid Peenemünde och andra experimentstationer. Han sade att han fått obekräftade uppgifter från den ryska zonen att tidigare tillverknings- och sammansättningsanläggningar i Nordhausen, Bleicherode, Sonderhausen och Saalfeld är igång igen, men att inga uppgifter har framkommit om typen av verksamhet. Nordhausen var en underjordisk sammansättningsfabrik och vid de andra orterna tillverkades delar till V2. Om det är så att raketer skjuts över Östersjön, som färska rapporter gör gällande, är det utan tvivel så att ryssarna har återuppbyggt anläggningarna vid Peenemünde. Peenemünde bombades av engelsmännen. Anfallet förorsakade inte så svåra skador att anläggningen inte skulle gå att bygga upp igen. Avfyrningsramper var fortfarande i drift då hela den tekniska personalen evakuerades den sista veckan av kriget. Mellan 4 000 och 5 000 arbetare och flera hundra tekniker togs från Peenemünde och transporterades till Bleicherode och senare till Oberammergau. Där tillfångatogs de av amerikanska trupper. De flesta teknikerna sändes, efter kriget, till England eller USA, för att fortsätta sitt forskningsarbete. Omkring 100 rakettekniker befinner sig nu i USA. De som fördes till England har fått återvända till Tyskland. Han sa vidare: Om det är så att ryssarna fortsätter med raketexperimenten så har de stora svårigheter. De har tillgång till skickliga hantverkare men saknar ledande raketforskare.
Washington Post har en artikel i slutet av september med rubriken: "Den nya raketen är djävulsk, säger svenskarna". Artikeln är skriven av tidningens Bob Considine och lyder: Ryska raketer som uppträtt över Sverige, sedan tidigt i juni, är av en fantastisk ny typ som svenska flygvapnet anser vara överlägsen de tyska V1 och V2. En officer vid det svenska flygvapnet, en av de få som vill tala om raketerna, sade idag att de uppträder som djävulska påhitt. Raketerna har uppträtt i olika former, tillräckligt stora att innehålla atomvapen. En del av projektilerna påminner om en förbättrad V1. Trots att flera av projektilerna slagit ner i Sverige har de inte efterlämnat det minsta spår, inte ens någon krater - de helt enkelt bara försvinner. Projektilernas spöklika uppträdande är det som mest bekymrar, kanske allra mest att de inte efterlämnar några spår. Den enda förklaringen, säger den svenska officeren, är att de på något okänt sätt förintar sig själva.