Undersökningskommittén, som bildades den 10 juli, håller sitt första möte den 15 juli. I protokollet från mötet kan vi läsa att man dragit vissa slutsatser om projektilerna: de observeras vanligen mellan klockan 14 och 15; projektilernas form kan delas in i fyra grupper: ljusklot, "termosflaska" utan vingar, droppformade och torpedformade; projektilernas bana går antingen parallellt med jordytan eller i 30–45 graders vinkel mot marken. Vid ett par tillfällen har vittnen sett att projektilerna exploderade i luften och därefter delat upp sig i fem eller sex stycken. En del fynd har också gjorts: det mesta liknar slagg och är av icke-metalliskt material. Man har försökt att beskriva projektilernas banor och tycker att de sammanstrålar på Ösel - en ö utanför Estland. På sammanträdet beslutas att FRA och FOA omedelbart skall börja lyssna efter radiosignaler till eller från projektilerna - man misstänker att de kan vara radiostyrda. Flygvapnet ska med hjälp av vad man kallar ER - Eko-Radio eller vad vi i dag kallar för radar - spana efter projektilerna. Idéer om att någon form av atomkraft används för framdrivning förs fram. Därför ska FOA:s geigermätare snarast iordningställas så att man kan mäta eventuellt radioaktivt nedfall från projektilerna. Man vill få hjälp från Saltsjöbadens astronomiska observatorium att utreda på vilka avstånd i rymden en projektil kan vara synlig. I dag vet vi att raketer och projektiler inte använder atomkraft för sin framdrivning. Däremot används raketer för att transportera atomvapen - men det är ju inte samma sak. Försvaret har tydligen endast ett instrument för mätning av radioaktivitet. Instrumentet var inte funktionsdugligt utan måste iordningställas - inte någon god teknisk beredskap 1946!
Den 17 juli observerar skogsarbetaren Johan Sundén vad han kallar ett "spökflyg" på 2 000 meters höjd. Han säger: - Spökflygplanet är av en kråkas storlek eller ungefär 25 cm långt och avrundat fram och baktill. Färgen är på översidan metallglänsande och på undersidan svart. Anledningen att han kan se både ovan- och undersidan är att föremålet vaggar fram och tillbaka på sin färd. Spökflygplanet rör sig framåt i spiralform med en hastighet av ungefär 30 km/tim. Den passerar över Possåsen på den svenska sidan av gränsen och något ljud från föremålet hörs inte.
Stenarbetaren Hugo Rydén anmäler till landsfiskalen i Glanshammar: Under natten till den 18 juli har det slagit ner ett par slaggbitar på gårdsplanen. Slaggbitarna har varit varma - det kan han konstatera genom att gräset runt bitarna brändes av - och de låg med all säkerhet inte där kvällen före. På kvällen har det elektriska ljuset blinkat och försvagats. Något annat anmärkningsvärt har han inte observerat.
Den 18 juli, omkring klockan 13.50, ser magistern Torsten Dahl från Stockholm ett föremål som liknar en kula. Den är inte helt rund, utan försedd med något arrangemang så att den blir platt på ena sidan. Han tycker sig se ett par ringar eller skärmar. Kulan är synlig omkring 30 sekunder och rör sig på en höjd av 100 meter. Storleken uppskattar han till minst en halv meters diameter. Han kan inte höra något ljud eller uppfatta några avgaser. Den liknar mest en "mörkfärgad potta", hastigheten är ungefär som ett flygplans på ett par hundra meters håll. Inget ljus har observerats utan föremålet är helt svart.
Det är inte bara i Sverige som spökraketerna härjar. I Norge hittar man inte någon förklaring till ljusfenomenen som inrapporteras i stora mängder och som liknar dem som flyger över Sverige. Rapporterna har den senaste tiden blivit så många att de inte går att avfärda som folkfantasi. Man tror att det kan vara en eller flera utländska makter som bedriver hemliga experiment med V-vapenliknande raketer över Sverige och Norge. Det rapporteras att flera personer i Feiring, klockan 12.15 den 18 juni, sett två "flygande X" slå ner i sjön Mjøsa. Tjänstgörande polis får rapporten om nedslaget först på förmiddagen dagen efter och började då omedelbart att förhöra ögonvittnen. Han får från flera håll bekräftelse på att de två projektilerna sågs när de kom från väster, på låg höjd över Feiringsskogen, och slog ner i sjön Mjøsa - ungefär 7 km från Minnesund. Polisen förhör personer uppe i Feiring och talade med de personer som gjort den märkliga observationen. De flygande X:en har gått rakt över gården Bålsrud, där de ses av lantbrukaren Sigvard Skaug, hans fru, son och dotter. Det är fru Skaug och dottern som först ser projektilerna. De är högst uppe på toppen av åsen, vid ett ställe som heter Badstuåkern. De hör ett starkt ljud i luften och tror först att det är ett flygplan. Men ljudet liknar inte ett från flygplan utan påminner mer om ett sus. Strax efter ser de föremålen som kommer med en våldsam fart över skogskanten och så lågt att fru Skaug och dottern måste kasta sig ner på marken. Luftdraget från projektilerna är så kraftigt att trädtopparna svajar. Nere på gården står Sigvard Skaug och hans son som ser de flygande X:en komma på ungefär 50 meters höjd. De liknar V1-bomber som herr Skaug tidigare sett i tidningar. Projektilerna är cigarrformade, 2,5 meter långa och 2 meter mellan vingspetsarna. Vingarna är monterade 1meter från framändan. Fram- och bakändan är silverglänsande och mittpartiet svart. Det finns någon form av roder som är monterade på bakkroppen. Vingarna rör sig lite som om de skulle vara gjorda av tyg. Någon eld eller något ljus syns inte. Projektilerna går parallellt med varandra - den ena något före. De rör sig i en svag båge - ungefär som när man kastar en sten - och faller samtidigt ner i sjön Mjøsas vatten, som kastas upp många meter - någon explosion hörs inte. Himlen är klar och Mjøsa ligger, före nedslaget, aldeles spegelblank. - Jag tog riktningen till platsen där de slog ner, säger herr Skaug, och tror att han kan peka ut den igen. - Men det är nog ingen idé att söka där, säger han, för det är 400 meter djupt. På gården Tosterud - som ligger närmare Mjøsa, rakt nedanför Bålsrud - ser Nils och Gustav Tosteru de båda projektilerna, och de ger samma beskrivning av föremålen som herr Skaug. Dottern på gården - som var inne i huset - hörde ljudet och sprang ut, men när hon kom ut på gårdsplan hade projektilerna försvunnit ner i Mjøsas djupa och mörka vatten. Polisen arbetar mycket för att hitta fler personer runt Mjøsa som kan ha sett projektilerna. Det är en ganska tät bebyggelse norr och söder om sjön - men på grund av skogen är sikten begränsad. Projektilerna gick så lågt att det är förståeligt att man inte har sett något från Hasselbacke gästgiveri, som har många gäster denna dag och som ligger bara en kilometer från Bålsrud. Tyvärr är det fel på telefonförbindelserna till Hammar på Mjøsas östra strand, och det är därför svårt för polisen att omedelbart ta reda på om någon där sett några projektiler. Rapporten om observationerna lämnas tämligen omgående av polisen till kapten Jørstrand på Luftförsvarsstaben i Oslo. Där blir kaptenen mycket intresserad av observationerna kring Mjøsa, och säger att beskrivningen stämmer ganska väl med hur en tysk V1:a ser ut.
Om det rör sig om en sådan - och om den har haft en östlig kurs - så är det möjligt att den skjutits från ett flygplan eller fartyg ute till havs. Mjøsahändelsen kom att undersökas av Luftförsvarsstaben som uppmanar dem som sett händelsen att ta kontakt med staben. Något fynd gjordes aldrig i Mjøsa.
Första rapporten från Kömjärv
Klockan 18.10 den 19 juli kommer en rapport till Försvarsstaben om att en projektil, klockan 11.45 samma dag, slagit ner i sjön Kölmjärv - 24 km väster om Överkalix. Vittnen till nedslaget är bl a hemmansägaren Knut Lindbäck och fröken Beda Persson - båda bosatta i byn Kölmjärv. Projektilen har slagit ner mindre än 50 meter från sjöns strand. Vittnena beskriver föremålet som 1,5 till 2 meter långt; gråbrunt eller grått; den har troligen vingar och är smalare i ena ändan; ljudet påminner om ett motorsurr.
Teckning av projektilen
När den faller ned i sjön slår en hög vattenpelare upp mot skyn. Tidigare, omkring klockan 11.30, har ett liknade föremål slagit ner i Kattisträsket norr om Överkalix. Senare på dagen, omkring klockan 15, slår en projektil ned i Vasarajärvi nära Gällivare. Vittnen till nedslaget i Vasarajärvi rapporterar att de kunde se föremålet färdas en lång sträcka under vattenytan, innan det försvann.
Lindbäck vid sjön Kölmjärv
Vittnet K Lindbäck, vid Kölmjärv, berättar: - Jag är sysselsatt med slåtterarbete, då hör jag ett surrande ljud, först tror jag att det är ett flygplan, men när jag tittade upp får jag se det egendomliga föremålet slå ner i sjön.
Flygfoto av sjön Kölmjärv
Ett annat vittne, Frideborg Tagebo som 1946 var 16 år, berättar 1992 om händelsen: - Det är fredag och städdag. Min mor och jag är nere vid sjön för att skölja tvätt. Det är en mycket vacker dag, solen skiner och inte ett moln på himlen. Plötsligt hör vi ett förfärligt ljud, som vid ett raketanfall. Mamma ropar till mig: - Spring in i huset och stäng fönstren! Innan nedslaget hann jag se att det som slog ned i sjön liknade en torped och när den slår ner, kastas vattnet minst 15 meter upp i luften. Senare på dagen åker vi ut på sjön för att titta hur det ser ut där torpeden slagit ner. Gyttja och lera har kastats upp på land - sjögräs och näckrosor flyter omkring på ytan - det ser förfärligt ut. Vattnet är alldeles grumligt och det liksom bubblar från botten. Det var en förskräcklig upplevelse - jag var liksom bedövad efteråt. Ljudet var enormt fasansfullt och jag har aldrig hört något liknande. Jag kommer ihåg att hunden, som satt kopplad vid sin hundkojan ylade och skrek. Detaljerna jag minns av föremålet var att det liknade en torped som kom med den breda änden först och med små vingar fram. Senare - jag tror att det var dagen efter – kom militären och började sina undersökningar. De spärrade av området och det var ett rysligt hemlighetsmakeri. Vi brukade prata med militären, men de berättade aldrig något för oss. Vi fick aldrig reda på om de hade hittat något eller hur det gick med undersökningarna. Än i dag kan jag tydligt minnas händelsen 1946. Jag har funderat mycket över vad som slog ned i Kölmjärv denna vackra sommardag 1946, men jag kommer väl aldrig att få ett svar.
Något tidigare på dagen, omkring klockan 11.15, 30 minuter före nedslaget i Kölmjärv, har ett par personer i Bölebyn, strax nordväst om Piteå, observerat ett föremål som rört sig över himlen norrut. Ett av vittnena, Kjell Danielsson, berättar 1992 om sin observation: - Det är en vacker och solig dag. Mina bröder och jag är sysselsatta med slåtterarbete. Vi tar kaffepaus kring klockan 11. När jag ligger där i gräset och tittar upp på himlen får jag se ett märkligt föremål där uppe. Det ser ut ungefär som en mjölkspann med skarpa kanter.
Teckning av "mjölkspannen"
Jag kan se kanterna för att föremålet liksom roterar. Eftersom jag är segelflygare är jag van att bedömda molnhöjd, jag tror att föremålet är på över tre tusen meters höjd. Storleken är ungefär som en kvarts fullmåne. Jag tycker att det är så märkligt - för den rör sig så sakta mot vinden - norr ut. Jag tror att vi ser den under tjugo minuter innan den försvinner bakom horisonten. Vi kan inte höra något motorljud. Senare på dagen ringer pappa och meddelar våra iakttagelser till militären på F 21 i Luleå. Jag minns att militären sa att de fått in en del liknande observationer. Vi funderade länge på det märkliga vi sett - kanske var det någon form av rymdraket. Det var bara vi här i byn som har sett föremålet. Senare kom historien till pressen och man berättar i riksradion om vår observation. Ett år efter händelsen får vi ett brev från Falun - med en skiss på en rymdraket. På skissen står det skrivet: TEKARNIKSAM. Min yngre bror kommer på att läsa texten baklänges och då kan vi se ordet: MASKINRAKET. Det finns också ett telefonnumer med brevet. Vi ringer numret, men det är alltid upptaget. Vi försöker många gånger, men vi slutar när pappa säger att det kanske är en spion! Vi funderar länge på vad vi sett - kanske var det en spionraket med kameror på sidorna. Jag har aldrig efter händelsen sett något liknande. Om föremålet över Bölebyn - som observerades strax före nedslaget i Kölmjärv, inte alltför långt därifrån - har något samband med Kölmjärvsobservationen är omöjligt att säga. Det är märkligt att två egendomliga händelser inträffar så nära i tid och rum.
På kvällen den 19 juli spärrar polis - med hjälp av hemvärnspersonal - av området kring sjön Kölmjärv. De har fått order att hålla vakt tills militären anländer och börjar sina undersökningarna. Knut Lindbäck - ett av vittnena till nedslaget - har rapporterat händelsen till polisen. Därifrån rapporteras nedslaget vidare till försvarsområdesbefälet i Morjärv, som - strax efter klockan sex på kvällen samma dag - kontaktar Försvarsstabens luftförsvarsavdelning. Samma kväll tar Försvarsstaben kontakt med Ing 3 i Boden. På lördagsmorgonen, dagen efter, blir löjtnanten Karl-Gösta Bartoll, vid Ing 3, uppringd av översten vid regementet. Orden är att Bartoll snarast ska åka till Kölmjärv, för att där påbörja undersökningen av nedslagsplatsen.
Foto av nedslagsplatsen i sjön Kölmjärv
Bartoll berättar: - Jag blev beordrad att ta med fyra man med utrustning och omedelbart inleda undersökningarna i Kölmjärv. Jag fick beskedet att det har slagit ner en bomb där. Vi konstaterar direkt, då vi kom till sjön, att något måste har slagit ner. Botten är omrörd inom en diameter av 30 meter kring nedslagsplatsen och det bubblar i vattnet.
Närbild av nedslagsplatsen
Vi får senare, från Ing 3, upp material till sjön så att vi kan börja bygga en flotte. Vi kan inte använda spik vid tillverkningen av flotten. Anledningen är att spiken skulle störa metalldetektorn som vi använder - den skulle reagera på spiken i stället för på metallföremål på botten. Vi använder i stället för spik hamparep - jag vill minnas att det gick åt 200 kilo. Kratern som vi hittar på botten av sjön har en diameter av ungefär 30 meter. Inom detta område är all växtlighet uppriven. Jag är övertygad om att en mycket kraftig sprängladdning har detonerat på botten och att det skulle behövas upp till 30 kilo dynamit för att åstadkomma en liknande krater. Det som förbryllar mig mest är att vi aldrig hittar något metallföremål på botten - trots att vi söker med hjälp av jordsonder och metalldetektorer. Till vår hjälp har vi också en expert på malmletning från Boliden - det är föresten Boliden som lånar ut metalldetektorn som vi använder. Någon dykare har vi inte tillgång till - vilket skulle ha underlättat sökandet. Vi spänner linor över sjön för att vi skulle få en ordentlig inriktning och inte missa något område. Undersökningen med metalldetektorn pågår i ett par dagar men det ger inget resultat. Vi får också låna utrustning från Boliden som ska mäta det elektriska motståndet i sjöbotten - ett motstånd som varierar beroende av metallförekomst. Vi tar två till tre prov per kvadratmeter - sammanlagt tar vi över 3 500 bottenprover - men inte heller denna teknik ger något resultat. Vi letar efter oljefläckar, men hittar inga. Området öster om sjön undersöks - även detta utan resultat. Jag minns en anmärkningsvärd händelse: Redan efter två dagar - från att vi påbörjat undersökningarna - så kapas våra telefonledningar. Efter att vi lagat förbindelserna - kapas de på nytt. Efter dessa sabotage använder vi inte telefonen - utan alla meddelanden transporteras med motorcykelordonnans. En kväll observerar en av mina mannar att det är någon som spionerar uppe i skogen, nära sjön. Jag skickar ut vakten med skarpladdade vapen för att försöka gripa den eller dem som spionerar - men tyvärr slinker de undan. Efter att vi upptäckt att vi är bevakade av någon okänd har vi vakt dygnet runt. Från Försvarsstaben har kommit ett förslag att vi skulle tömma hela sjön på vatten - men kostnaderna för tömningen skulle bli orimligt stora - så det genomförs aldrig. Vid gör undersökning av radioaktivitet i sjön - med hjälp av en geigermätare från FOA - men någon aktivitet kan vi inte konstatera. Efter tre veckor avslutar vi undersökningarna. K G Bartoll säger slutligen: - Jag är helt övertygad om att något har slagit ner i sjön Kölmjärv - tyvärr så hittade vi det aldrig. Det hela förblir för mig en gåta som troligen aldrig kommer att lösas.
Skiss av botten i sjön Kölmjärv
På Bartolls teckning över bottenförhållandena, vid nedslagsplatsen, kan vi nere till vänster, mellan 20 och 50 meter, se nedslagskratern. Det är lätt att förstå svårigheterna vid bottenundersökningen med tanke på att tjockleken på dylagret på sina ställen är 4 meter. Föremålet kom från väster och slog ner i omkring 45 graders vinkel mot vattenytan. Något föremål hittades aldrig i sjön Kölmjärv. Det är dock ingen tvekan om att något slagit ner där. Men vad var det? Kanske hade en tömning av sjön varit den enda möjligheten att hitta föremålet. Det är inte bara uppe i norr som föremål slår ner i sjöar. En rapport, som kommer till Gävle försvarsområdesstab, beskriver ett nedslag i sjön Marmen. Det är förmannen Hansson som omkring klockan 15.40 den 19 juli ser ett föremål slå ner omkring 100 meter från land. Projektilen åstadkomer en vattenkaskad på omkring 20 meters höjd. Vid nedslaget hörs en explosion och det blir en kraftig ångutveckling på ytan. Han kan se att projektilen förflyttade sig omkring 100 meter - ibland ovanför, ibland under vattenytan. Vattnet färgas svart där projektilen går fram. Det märkliga med händelserna den 19 juli är att projektilerna söker sig till vatten för att slå ner! Var detta faktum en ren tillfällighet? Fanns det någon intelligent styrning bakom nedslagen? Alla svar på frågan måste bli rena spekulationer. Ingen har - så vitt jag vet - efter 1946 sökt och hittat föremålet, så troligen ligger det kvar i den dyiga sjöbotten.