Sedan föregående möte har diskuterats om kommittén ska lämna en rapport om spökraketerna till överbefälhavaren. Rapporten ska också innehålla förslag om vidare åtgärder. Försvarsstaben har redan utarbetat huvuddelen av rapporten och den finns som ett förslag på mötet. Kommittén fick i uppdrag att utarbeta ytterligare förslag till åtgärder som ska läggas som bilaga till ÖB-rapporten. Bilagan ska innehålla förslag, dels om åtgärder för att skaffa radarstationer från utlandet, dels om utökning av signalspaningarna, samt förslag till kontakter med västmakternas underrättelseväsende. FRA har under signalspaningarna mot Östersjöstaterna samlat en mängd med erfarenheter och data. Det är nödvändigt att en särskild organisation byggs upp för att analysera materialet. FRA räknar med att behöva omkring 20 kvalificerade tekniker för arbetet. Erfarenheterna med B3-flygplanen har visat att FRA behöver specialflygplan för sin verksamhet (DC-3:an som senare, 1952, skulle skjutas ner av ryssarna). Innan mötet avslutades, beslutade man att rapporten till ÖB skulle granskas av alla kommitténs medlemmar innan den överlämnades. Den färdiga rapporten till ÖB gjordes i två versioner. Dels en som skulle gå direkt till ÖB, dels en "kopia" som skulle överlämnas till bl a de amerikanska och engelska militärattachéerna i Stockholm. Innehållet i "kopian" saknar ett stycke som berör vissa antaganden om projektilernas ursprung. Det ansågs för känsligt att lämna dessa uppgifter till militärattachéerna. Deras "kopia" lyder:
PM beträffande rymdprojektiler över svenskt territorium.
Spaningarnas uppläggning:
Den 23 maj 1946 gjordes försvarsstaben uppmärksam på förekomsten av säregna ljusfenomen över Sverige, dels genom uppgifter i tidningspressen, dels genom civila iakttagare, som inrapporterade sina iakttagelser direkt till militära myndigheter. Intill 8/7 hade ett trettiotal rapporter inkommit, däribland även från militärattachén i Finland. Högkvartersorder utgick 12/6 till samtliga militära förband att insända rapporter om gjorda iakttagelser, varjämte order utgick till militärattachéerna i Norge och Danmark att följa verksamheten i respektive länder. Ett stort antal iakttagelser gjordes 9/7, omkring 250 st. Därefter fortsatte rapporterna att strömma in under juli-september med toppar 11/8 och 10/9. Under oktober till november har antalet rapporter betydligt minskat. Sammanlagda antalet rapporter intill den 1/12 var 973. Den 10/7 bildades genom initiativ från Försvarsstaben och Flygförvaltningen en kommitté för handhavande av dessa frågor, bestående av medlemmar ur Försvarsstaben (Fst), Flygstaben (Fs), Marinförvaltningen (KMF), Flygförvaltningen (FF), Försvarets forskningsanstalt (FOA) och Försvarsväsendets radioanstalt (FRA). Som ordförande har överste B Jacobsson, FF, fungerat. Kommittén har intill 1/12 sammaträtt omkring 15 gånger. Genom denna kommittés försorg organiserades intensifierad spaning. Inom Fst insamlades och sammanställdes samtliga rapporter på flyg- och luftförsvarsavdelning. Personal utsändes från Fst och FF för kontroll av särskilt beaktansvärda rapporters riktighet, varjämte Fst även ledde de särskilda spaningarna efter förmodade nedslag, som kom till utförande med militära förband. Samband upptogs med civila myndigheter, bl a tull- och lotsverket samt Stockholms observatorium. I samband med kommuniké 10/7 uppmandes allmänheten att till Fst/L insända rapport om gjorda iakttagelser. Genom FV:s försorg igångsattes 24/7 ekoradiospaning med ER-station typ IIIb, dels flottiljernas ordinarie stationer, dels vissa transportabla sådana. Spaningen påbörjades med tre stationer i Stockholms skärgård, varvid även jaktcentral i Stockholm organiserades med reducerad besättning. Under tiden 24/8-3/9 hölls en jaktrote i beredskap. 4/9 omgrupperades stationerna till Skåne för deltagande i flygvapenövning. Under tiden 9/9-18/9 deltog även den i Skåne organiserade luftbevakningen i spaningarna. Efter materialöversyn påbörjades ekoradiospaningen åter 6/11, nu med en station vid vardera Gotlands sydspets, Ölands södra udde och Simrishamn. På grund av personalbrist har stationerna icke kunnat vara igång annat än i begränsad utsträckning. Materialen tillåter ej heller kontinuerlig körning dygnet runt. Flygspaning har vid flera tillfällen utförts mot södra Östersjön. Marinen har organiserat en större ekoradiostation på Mällsten, med vilken spaningar utförts sedan 15/11. Vissa av marinens mindre fartyg har spanat i södra Östersjön. FRA har haft kontinuerlig lyssning med sin fasta apparatur. Två flygplan typ B3 ha ställts till anstaltens förfogande och försetts med viss registreringsapparatur. FOA har utfört analys av inlämnat material från påstådda nedslag.
Underrättelsematerialet:
Materialet härrör huvudsakligen från fyra källor:
a) optiska iakttagelser, rapporter, pressklipp, militärattachérapporter.
b) ekoradiorapporter.
c) radiospaning (pejl och avlyssning).
d) rapporter från särskilda källor.
Den till kvantiteten ojämförligt största rapportmängden
härrör från de optiska iakttagelserna. De fördela
sig till luftrummet över hela landet med en koncentration över
mellersta Sverige. Den 9/7 och 11/8 iakttogs ljusfenomen, vid samma tidpunkt,
så gott som över hela landet. Från dessa iakttagelser
inkom till Fst ca 530 rapporter. Viss sannolikhet talar för att dessa
fenomen voro av celest natur och om de uteslutas återstå således
ungefär 450 rapporter. Av dessa rör ca 50% ljusfenomen, under
det att resten talar om verkliga iakttagna föremål. Dessa föremål
äro i huvudsak av två olika typer:
1) spolformade utan vingar eller fenor (42% av föremålen).
2) spolformade och försedda med vingar (endast 7% av föremålen).
Rapporter ha insänts av en mängd olika kategorier iakttagare, bland dessa ett flertal vana observatörer, militärer, tekniker o dyl. Exempel på vederhäftiga rapporter finns. Omkring 100 nedslag ha inrapporterats och 30 olika fynd, vilka påstås kunna sättas i samband med nedslagen, ha insänts och undersökts på FOA. Inga av dessa ha kunnat bevisas härröra från någon projektil eller raket, utan ha i regel kunnat hänföras till annat ursprung. I sjön Kölmjärv, i närheten av Överkalix, observerades i juli av två från varandra skilda observatörer ett tydligt nedslag. En omfattande undersökning gav emellertid intet resultat. Ekoradiospaningen har vid ett antal tillfällen givit indikationer som icke kunnat förklarats med flygplan. Endast i ett fall har emellertid samtidigt någon optisk iakttagelse kunnat göras. Radiospaningen har fastställt viss impulssändning, vilken möjligen kan sättas i samband med här ifrågavarande verksamhet. Materialet kräver emellertid ingående analys som beräknas taga ett par månader i anspråk. Marin- och flygspaning har icke givit något resultat. Flygspaning mot tyska Östersjökusten har avvisats av rysk jakt. Rapporter från särskilda källor antyda att de tyska raketbaserna i trakten av Peenemünde m fl platser iståndsatts och används av ryssarna. Dessutom tyda ett antal rapporter på att liknande försök utföras från någon plats öster om Kirkenes. Enligt uppgifter i dagspressen skulle representanter för visst ytterlighetsparti insända rapporter genom de "vanliga kanalerna".
Slutsatser
Trots en ganska omfattande verksamhet med tillgängliga medel har, sju månader efter de första observationerna, ännu intet bevis på försök med rymdprojektiler över vårt land kunnat erhållas. Kommittén måste därför konstatera att spaningarna misslyckats och anser det av ringa värde att fortsätta verksamheten i nuvarande form och med nuvarande begränsade resurser. Även om huvuddelen av rapporterna skulle kunna hänföras till celesta fenomen, är dock kommittén icke beredd att avfärda vissa företeelser såsom tillhörande folkfantasin. Kommittén anser sig ej heller kunna ifrågasätta vederhäftigheten hos ett flertal iakttagare. Med kännedom om den tyska försöksverksamheten vid Östersjökusten under kriget och den senare utvecklingen torde man ej heller kunna förneka den huvudsakliga riktigheten av de underrättelser som erhållits genom särskilda källor.
I rapporten till ÖB finns en bilaga som var skriven av C H Juhlin-Dannfelt, avdelningschef vid Försvarsstabens sektion II, utrikesavdelningen:
Till chefen för Flyg- och Luftförsvarsavdelningen.
I anledning av er förfrågan den 21/11 angående rymdprojektiler får jag härmed äran nedan delgiva an sammanställning av hit under hösten ingångna underrättelser i detta ämne. Åtskilliga underrättelser ha ingått hit angående utskjutningsbaser för raketprojektiler i norra Tyskland. Angående värdet av dessa uppgifter är det svårt att yttra sig. Tills vidare kunna de endast tillerkännas hypotetisk betydelse. Bland mer vederhäftiga uppgifter må nämnas nedanstående. Sydväst om Swinemünde, väster om gränsen till den ryska zonen, uppgives förekomma en utskjutningsbas för raketprojektiler. En dylik bas uppgives likaledes förekomma några kilometer norr om Derlow (Rügenwalde), nära Östersjön och ungefär på mitten av den polska kustlinjen. En järnväg går från denna plats till Schlawe och floden Wieprz har sitt utflöde därstädes. Redan på den tyska tiden pågick uppskjutning av dylika projektiler från denna trakt, men vid sagda tidpunkt förstod inte befolkningen vad det var frågan om. Ett stort område är här avspärrat för varje förbindelse och det är från detta område som nu oftas höras starka detonationer. Flera underrättelser ha ingått om att det är från Derlowområdet som "spökprojektilerna" över Sverige utgå. Utöver ovan anförda föreligga flera mera schablonmässiga uppgifter om att de forna tyska anläggningarna vid Peenemünde äro utgångspunkten för projektilerna ifråga. En uppgift, vars värde icke alls kan bedömas, men vilken stannar från en flykting, talar om att i trakten av Danzig finnes en dylik av ryssarna anlagd utskjutningsbas. Från denna utskickas raketprojektiler i huvudsaklig nordlig riktning. Denna underrättelse är märklig så till vida, att den omtalar att projektilerna återkomma och att de störta i havet ett stycke ifrån utskjutningspunkterna. Enligt uppgift från vederhäftigt danskt håll, i mitten av oktober, skulle ryssarna i trakten av Peenemünde förbereda utskjutning av rymdprojektiler (sannolikt V2). Skjutningarna sades taga sin början i första hälften av november månad. Enligt uppgifter från engelskt håll skulle ett ryskt isbrytarfartyg, vilket i juni och augusti kryssat i Östersjön, möjligen kunna ställas i samband med de rymdprojektiler, vilka under dessa månader passerade över Sverige. Ett liknande fartyg uppgives ha vid samma tid kryssat utanför norska kusten och vid flera tillfällen utan synbar anledning anlöpt norska hamnar. Vad man har att hålla sig till är uppenbarligen främst de optiska iakttagelserna. En del av dessa kunna visserligen härröra från celesta fenomen, fyrverkerier och folkfantasin, men så många pålitliga rapporter kvarstår dock att rymdprojektiler icke kunna avfärdas därmed. På grund av det stora antal under dagen iakttagna projektilerna kan det fastslås att sådana verkligen förekommit över landet. Vanligtvis går projektilerna i en rak bana. Om man utgår från att de hela tiden haft rak kurs, vilket icke är säkert, och drager ut kursen bakåt träffar den i övervägande antalet fall på ryskt område dels i Kandalaksa-Murmansk och dels Baltikum från Estland till Pommern, vilket stämmer överens med agentrapporterna, samt beträffande Baltikum med radiospaningens resultat. Beträffande projektilernas konstruktion, sannolikt minst två typer, kunna endast deras yttre form beskrivas samt fastslås att de drivas av någon slags motor. Huruvida de äro styrbara eller icke kan icke fastställas ehuru mycket talar för att så är fallet. Då trots de många observerade nedslagen icke något fragment hittats som kunnat med säkerhet sättas i samband med projektilerna, kan man förmoda att de äro försedda med en långt gången autodestruktion. Utöver detta torde icke några flera slutsatser kunna dragas som bringar problemet till sin lösning.
En sak som är värd att notera är att spökraketerna 1946 förmodligen var det som fick FRA att komma igång med flygburen radiospaning. Man kan tydligt i rapporten till ÖB se att man sökte möjligheter att få mer ändamålsenliga flygplan än de flygplan, av typen B3, som man använt under spaningarna 1946. Kontakter skulle tas med underrättelstjänster i väst och man skulle även göra framställningar om att få möjligheter att köpa mer kvalificerade radiomottagare från USA. Dessa ansträngningar ledde så småningom till att Sverige hade möjligheter att utöka sin flygburna radiospaning. En utveckling som under 1952 som bekant ledde till att ett signalspaningsplan sköts ner över Östersjön. Rymdprojektilerna bidrog också till ökade ansträngningar att utveckla och samordna radarsystemen. Ett kommunikationssystem byggdes senare upp så att informationen från radarstationerna direkt kunde presenteras i stridsledningscentraler. Ett radarsystem som till viss del byggdes ihop med motsvarande NATO-system. Försvaret kom aldrig fram till något svar på varifrån spökraketerna kom. Det enda som man trodde sig veta, var att de var ryska. När vi nu, femtio år efter händelserna, vet vilken teknik som ryssarna förfogade över 1946 så kan vi helt uteslutat att spökraketerna kom därifrån. Vi får inte glömma bort att det, då liksom nu, ligger i militärens intresse att påvisa ett hot mot landet.
Det går inte att entydigt besvara frågan om det verkligen funnits några spökraketer. Observationerna avser en blandning av en mängd olika saker. Huvuddelen är utan tvekan astronomiska fenomen. Många astronomiska observationer har genom folks fantasi och inbillning också getts utseende och ljud som inte helt överensstämmer med en objektiv bild av observationen. Det drevs upp en hysteri om spökraketerna och vi kan inte bortse från pressens behov av att berätta spännande historier för sina läsare. Hur förhåller det sig då med de militära observationerna? Där tror jag att det finns utrymme för missuppfattningar och misstolkningar. Även om det förefaller osannolikt så kan radarstationer ge felaktiga ekon. Föremål som ser ut att befinna sig på långt avstånd och förflytta sig med hög hastighet "kan befinna sig nära radarn och inte alls röra sig så snabbt." En del fynd som gjordes i samband med spökraketobservationer, och som analyserades av FOA, visar ganska klart på att det var delar från meteorer och asteroider. Andra föremål som hittades hade inte något som helst samband med projektilerna, utan var av svenskt ursprung, bl a från kemisk industri. Min uppfattning om nedslaget i Kölmjärv är att det var frågan om ett meteoritnedslag. Felet försvaret gjorde, tycker jag, var att man vid undersökningen av Kölmjärv inte letade förutsättningslöst. Undersökningsgruppen var så inställd på att söka efter ett metallföremål. All teknik man använde vid bottenundersökningarna visar ju att man letade efter metallföremål. Hade försvaret tittat lite vidare omkring så tror jag att man skulle ha hittat delar från meteoriten. Det är två punkter i vittnesuppgifterna från Kölmjärv som inte stämmer med meteoritförklaringen, nämligen vingar och motorljud. Vingarna skulle lätt kunna förklaras med övertygelsen hos vittnena att det var ett projektilnedslag - då måste den ju ha vingar! Motorljudet behöver inte alls ha kommit från "projektilen".
Tänk efter - vad är mest sannolikt:
Naturligtvis finns det de som vill att spökraketerna ska vara något mystiskt och tolkar det som UFO- fenomen. Jag är helt skeptisk till förklaringar som UFO-fenomen och liknande. Jag tror att vi ska söka händelsernas ursprung till mer närliggande saker.
Fanns spökraketerna? Det är naturligtvis en fråga som har sysselsatt mina tankar under en lång tid, utan att jag kommit fram till något svar. Som jag sagt tidigare så är de flesta observationerna helt vanliga astronomiska fenomen, men ovanliga genom att de var så vanliga! Att vinna en miljon är ju inte så vanligt, men trots allt gör ju någon det. Kanske var 1946 just "vinståret" för denna typ av astronomiska fenomen. Sedan bidrog ju pressen till att förstora upp händelserna. I mängden observationer kvarstår ett litet antal som jag tycker är märkliga. De är inte fler än liknande observationer som sker nu för tiden. Vi får faktiskt vänja oss vid att en del föremål på himlen kan vi inte direkt identifiera och förklara. Men detta betyder inte att det ligger något övernaturligt bakom dessa fenomen. Jag har alltid hävdat och tänker fortsätta att göra det: Vi måste söka mer sannolika förklaringar till vad människor uppfattar som mystiska och övernaturliga. Bara för att vi inte omedelbart kan förstå fenomenens bakomliggande orsaker så får vi inte direkt överföra det till en okänd värld. I gränslandet där vår kunskap upphör och övergår till någon form av tro, behöver företeelser på den andra sidan gränsen inte vara övernaturliga. Att vi vill se det som övernaturligt är snarare ett utryck för vår begränsade förståelse inför olösta fenomen och vår vilja att göra det oförklarliga begripligt. Det jag till sist vill säga är: Visa ödmjukhet inför det som vi inte förstår, undvik att skapa mystik och låt oss fortsätta att forska i det okända så att det blir känt.
En gammal teckning som visar en stor meteor. Människor springer förskräckta från åkern. I dag är väl människan mer upplyst - men reagerar vi så mycket klokare för oförklarliga fenomen för det?