Teorier: Parallella universa

Teorin om parallella universa härstammar ursprungligen från forskaren Hugh Everett, som tänkte sig att en partikel på ett mystiskt sätt följde alla de vägar från sin nutid till framtiden, som fanns tillgängliga.

Av Paul Whitehead

Sedan kvantfysiken introducerades av Max Planck vid sekelskiftet, har den gett vetenskapsmännen en bild som motsvarar verkligheten. Med andra ord, de statistiska förutsägelser som kvantfysiken ger är alltid riktiga; kvantfysiken har förklarat allt från subatomära partiklar till stjärnenergi och det finns oändligt mycket nytt att upptäcka efter ytterligare studier i ämnet.

Teorin om ett parallellt universum som UFO kommer ifrån kan kompletteras med teorier, där enligt fysikerna, kommunikation med överljushastighet är möjlig. Bland det man funnit vid studier i kvantfysiken, bland annat ett experiment som Einstein gjorde med två andra forskare, Podolsky och Rosen, är att det kan förekomma ögonblicklig kommunikation mellan objekt, som befinner sig på stort avstånd från varandra, till exempel olika galaxer. Det är möjligt, men inte troligt.

Fysikern Jack Sarfatti menade att överljusförbindelser existerar, inte bara mellan olika områden utan de kan också kontrolleras och användas för kommunikation. Denna teori från 1975 kallas den superluminala (överljus-) överföringen av order utan signaler.

Innan vi ger oss in i den ögonblickliga kommunikationens värld, överljusfärden, tachyoner - de små överljuspartiklar som man teoretiskt tror existerar - och hyperrymden, ett möjligt parallellt universum, där materian är så tät att tiden står stilla, låt oss göra en kort återblick på kvantfysiken, för att ge den oinvigde läsaren en chans att förstå dessa begrepp.

Enkelt uttryckt är kvantfysiken, eller rättare sagt kvantmekaniken, studiet av atomer och elementarpartiklar. Tyvärr är det inte bara så enkelt, eftersom utforskandet i sig påverkar atomerna. Med andra ord den som utför observationen av dessa fysiska fenomen blir själv en del av vad han/hon studerar.

Det är alltså inte undra på att vissa fysiker som studerar kvantfysik tenderar att uttrycka sig i filosofiska eller kvasireligiösa termer när de försöker skingra oklarheter inom sitt område.

Enligt Sarfatti, som matematiskt formulerade följande teori, påverkar forskaren de fysikaliska processerna på ett fundamentalt plan - han förändrar helt enkelt elektronernas och atomernas beteende i samma ögonblick han påbörjar sin observation. Med rätt nivå (hög) på tankeprocessen och koncentrationen borde det, enligt honom, vara möjligt att åstadkomma kohorent rörelse hos partiklarna.

Elektroner som man "tänker på" kanske påverkas att följa instruktioner. Det intressanta är att enligt kvantfysiken kan det som händer partiklarna samtidigt hända med objekt långt därifrån, till och med i en annan galax, förutsatt att de två grupperna av partiklar tidigare har koordinerats.

Teorier har utvecklats för att förklara dessa beteenden. Är det vetenskapliga fakta eller science fiction? Om det inte lär oss något annat, visar kvantfysiken i varje fall att allting verkar vara möjligt. Och en sak är säker, det finns tillräckligt mycket att upptäcka inom kvantfysiken för att hålla vetenskapen sysselsatt i århundraden.

Följande handlar om teorier ursprungna ur kvantfysiken och som kan ge oss upplysningar inom området överljusfärder och kommunikation. Något som ovedersägligen borde intressera de som sysslar med UFO-forskning eller SETI (sökandet efter utomjordiska intelligenser).

Den fysiker som först och främst bidragit till att aktualisera detta ämne var John Stewart Bell, som 1964 publicerade matematiska bevis, som av vissa forskare anses utgöra en av de främsta milstolparna inom fysikens historia. Teoremet antyder bland annat att universums "olika delar" på något sätt är förbundna med varandra.

Hur kan det vara så? Enligt kvantfysiken har det samband med materians beteende. Vågor av materia - också känt som materiavågor eller kvantumvågfunktioner - finns alltid överallt i universum och vad som händer i ena delen av en våg händer samtidigt i den andra delen vågen om materian i de båda delarna har något gemensamt.

Sarfetti kallade denna typ av kommunikation för "ickelokalt faslås över rymdlika intervaller". Det är mycket svårt att förklara detta i en så relativt enkel artikel som denna. Det väsentliga är emellertid att det som händer på ett ställe i universum har samband med vad som händer på ett annat ställe - vilket i sin tur har samband med vad som händer på ytterligare ett ställe och så vidare. De separata delarna av universum är inte separata, de är en helhet av kvantumvågfunktioner, och kvantumvågfunktionerna åstadkommer på ett mystiskt sätt denna kommunikation.

Det finns en skillnad mellan kommunikation som uppstår naturligt (utan hjälp av något extramedium, som exempelvis en intelligens) och överljussignaler som sänds av en intelligens. Det kan vara så att en avancerad intelligens kan utnyttja kvantumvågfunktionerna för att sända meddelande härifrån till universums ände på ett ögonblick. Den kan också, enligt vissa teoretiker, sända en signal samma distans snabbare än ljuset.

Finns det partiklar som färdas snabbare än ljuset? Om de fanns, skulle de inte behöva särskilt mycket energi för att kunna accelereras från underljushastighet till överljusfart, eftersom de redan befinner sig i överljusfart.

Einstein sa en gång: "hastigheter högre än ljusets kan... omöjligt existera." Han förklarade att det skulle krävas oändlig energitillgång för att accelerera något till ljusets hastighet. Även om det visar sig att han hade rätt, tror vissa vetenskapsmän att det kommer att vara möjligt för en rymdfarkost att färdas med 99,9% av ljushastigheten. Detta skulle dock medföra att farkostens massa går mot oändligheten.

Men här är vi intresserade av något bättre än det. Fysiker har spekulerat om överljuspartiklar och man har gett dessa hypotetiska partiklar namn, tachyoner. Man har sökt efter tachyoner och några australiska forskare tror att de kan ha upptäckt dem. Men tachyonerna är naturligtvis ganska svårfångade.

Det är möjligt att tachyoner är det medium med vilket man skulle kommunicera utan tidsfördröjning över stora avstånd i rymden. Information kanske överförs via överallt befintliga tachyoner i "kvantum vågfunktioner".

Finns det någon möjlighet att haka på tachyonerna för att sända en signal ut i rymden? Eller kanske haka ett meddelande på tachyonerna?

I boken "Taking the Quantum Leap", spekulerar fysikprofessorn Fred Alan Woolf om att vid överljushastigheten skulle en partikel eller ett meddelande kunna "hoppa in" varsomhelst på ett ögonblick i nuet, det förgångna eller framtiden. Den/det skulle besöka alla platser i universum omedelbart och alla platser i universum skulle vara dess hem.

Om tachyoner existerar skulle de enligt John Gribbin i boken "Our Changing Universe, the New Astronomy", alltid färdas bakåt i tiden. Om man lyckades dokumentera deras existens genom att de beblandar sig med "vanlig materia" i vår egen värld, skulle vi åtminstone principiellt kunna tänka oss att sända en signal bakåt i tiden och bära med oss information om framtida händelser i den persons liv som mottager händelsen.

Jag överlämnar till läsaren att spekulera om vad den teorin skulle kunna användas till.

En annan teori om hur det skulle kunna vara möjligt att sända signaler till en annan del av universum, innefattar ett annat universum, hyperrymden, som kan tänkas existera parallellt med var egen rymd. Professor John Wheeler, en av männen bakom vätebomben, har teoretiserat om hyperrymden och en del av hans ideér finns återgivna i boken "The Next 10.000 Years" av Adrian Berry.

Ingången och utgången från hyperrymden kan finnas varsomhelst i universum, även i utkanten av vårt eget solsystem, enligt teorin.

Det antas att via sådana "portar" skulle man kunna resa över stora avstånd på ett ögonblick. Enlig matematiska modeller skulle en hel stjärna kunna försvinna i ett av dessa hål (som är liknande, men inte identiska med svarta hål) och dyka upp någon annanstans i universum utan att ha tagit skada.

Följaktligen skulle enligt vissa teoretiker det som händer en stjärna lika gärna kunna ske med ett rymdskepp eller en signal. Ett rymdskepp skulle till exempel kunna passera genom ett hål in i hyperrymden och tillbaka till vårt eget universum någon annanstans i samma ögonblick, eftersom man antar att tiden inte existerar i hyperrymden. Materian där är så tät att tiden upphör.

Problemet är bara att vi aldrig skulle kunna ta reda på vad som hänt med en signal om vi lyckades sända den in i hyperrymden (om inte någon eller något sände den tillbaka!)

Många experiment skulle behöva genomföras innan man kan sända en signal eller en sond. En sond kunde åtminstone programmeras att återvända (eller om man lyckades tillföra datorer artificiell intelligens, skulle de kanske kunna hitta tillbaka själv).

Professor Patric Moore, skriver i inledningen till Berrys bok, att om 10.000 år och om de teorier som vi nu har är korrekta, kanske man inte behöver hyperrymden för att komma från A till B på ett ögonblick. Ändå kan det ju vara skönt att veta att den finns tillgänglig om alla kvantmekaniska kommunikationsvägar skulle vara upptagna.

Dr. Michael Green, lärare vid Queen Collage i London, och dr. Simon Anthony, vetenskaplig konsult och f.d. forskare inom partikelfysiken, lägger fram sina upptäckter i New Scientist från 29 augusti, 1985.

Båda stöder teorin om "supersträngar", vilket skulle innebära att subatomatiska partiklar inte existerar som individer, de är i stället delar av ett större objekt, som forskarna kallar supersträng.

Vi kan inte se hela objektet, eller strängen, eftersom vi alltid bara lyckas komma åt en liten bit av den - de partiklar som utgör atomerna, som i sin tur utgör hela vårt universum.

Med dr. Anthonys ord: "Precis som en fiolsträng genom att vibrera kan ge en hel serie övertoner, kan en partikelsträng fås att förändras."

Han tror att alla partiklar befinner sig i ständig "vibration". Det vi kan se är bara partiklar som vibrerar med de allra lägsta frekvenserna, vi har ingen möjlighet att "se" partiklar med högre vibrationsfrekvens, eftersom energin som krävs för att producera dem bara har funnits tillgänglig på ett stadium i universums historia."

Supersträngteorin kan revolutionera fysiken och öppna nya vägar för seriösa studier av dimensioner, som så småningom kanske kan bli tillgängliga för oss.

Om vi verkligen befinner oss inom en dimension av supersträngar kan det, föreställer sig dr. Green, finnas ett oändligt antal partiklar högre upp på strängen, som blir allt tyngre ju högre frekvens de vibrerar med. Han vill dock inte spekulera om detta betyder att det också finns ett oändligt antal dimensioner.

De tyngre delarna av supersträngarna i vårt universum kanske utgör den "skuggvärld" som man spekulerat om. Vetenskapsmännen säger att vi borde kunna upptäcka detta andra universum genom att mäta de svaga gravitationsvågor som strålar ut från det.

Är det bara en tillfällighet att en amerikansk och en rysk vetenskapsman föreslagit att man skall bygga en 25 kilometer lång gravitationsvågsdetektor rymden?

Teorin om ett parallellt universum kanske kan förklara mysteriet med den "saknade massan". Vårt universum beter sig på ett sätt som tyder på att det borde finnas mycket mer massa än vi kan upptäcka och detta är ett problem för astronomerna.

Enligt dr. Anthony skulle ett parallellt universum förklara problemet med den saknade massan. Massan från det andra universat kan påverka vårt eget genom starka gravitationsvågor, som för oss verkar osynlig men ändå är mätbart.

Hur ser då ett parallellt universum ut, om det nu existerar? Det skulle enligt dr. Anthony ha samma partiklar och krafter som vårt, men det skulle vara mycket svårt att upptäcka för oss.

De två formerna av materia skulle kunna existera på samma plats och vid samma tid "nästan blinda för varandras existens". Endast gravitationen skulle gå att upptäcka för observatörer i någon av de båda världarna.

Efterskrift
Två veckor efter att ovanstående artikel skrivits publicerade New Scientist en artikel under rubriken "Fysikerna framkallar skuggvärlden" som lägger fram en ny teori om ett parallellt universum.

Denna nya teori kommer från fysiker vid Fermi National Accelerator Laboratory utanför Chicago och så här tänker man sig:

När universum var ungt och mycket varmt, delade det sig i två identiska massor, en som delade sig ytterligare och gav oss det universum vi känner till - vårt universum. Om den andra massan splittrades på exakt samma sätt, skulle det leda till vad fysikerna kallar en "skuggvärld" - en exakt kopia av vår egen värld med ett solsystem som är identiskt med vårt eget.

Detta parallella universum skulle i så fall befinna sig i en annan dimension, men skulle gå att upptäcka genom att dess gravitation beblandar sig med vår egen. Fysiker menar att om detta parallella universum existerar skulle vi kunna känna "draget" från dess massa. Vi kan inte se det eller mäta dess radioaktivitet.

New Scientist kommenterar: Ni undrar kanske hur vi skall kunna kommuniciera med dessa skuggvarelser, som eventuellt har utvecklats i skuggvärlden?

Svaret på den frågan är enligt författarna gravitationsvågorna. Dessa vågor är den enda form av strålning som kan sändas från den ena världen till den andra, så om våra astronomer upptäcker ett supernovaliknande utbrott av gravitationsvågor, utan några visuella bevis för en explosion, kan det röra sig om ett mycket påkostat sätt att sända signaler från skuggvärlden.

Enligt de fysiker som formulerat denna teori, skulle de två massorna som utgör vårt universum och det parallella universat ha samverkat för länge sedan när galaxerna bildades. De två universas "finare detaljer" bestämdes av turbulens, chockvågor, magnetfält och andra liknande faktorer.

Parallella stjärnor och planeter formades, kanske i närheten, men inte på samma plats, som sina synliga motsvarigheter.