Ryska ufologer avslöjade dokumentären

Av Stefan Roslund

Ganska snart nådde "dokumentären", som presenterades av ingen mindre än Roger Moore, känd både som "Helgonet" och James Bond, även Ryssland. Mindre seriösa ufologer fortsatte att späda på myterna genom att försöka plocka fram annat material i samma anda. Deras mer seriösa kollegor tog i stället itu med att analysera två av de mer spektakulära inslagen i programmet, nämligen "det störtade tefatet" och "obduktionen".

Snart stod det klart att tv-programmet inte var något annat än en stor bluff från början till slut, vars enda syfte var att dra in så mycket pengar som möjligt till upphovsmakarna.

Den ufolog som gjorde den mest ingående undersökningen var Boris Sjurinov, ordförande i Rysslands UFO-förbund (en av flera dylika organisationer i landet). I två långa artiklar visar han tydligt och klart att de som spelade in "det störtade tefatet" och "obduktionen" begick ett antal graverande misstag:

1. Soldaterna håller sina kpistar som balalajkor och riktar dem titt som tätt både mot sina kamrater och mot sina befäl. Samtliga soldater har livremmar av en typ som endast bärs av officerare.
2. Två av fordonen i filmen är amerikanska "Willys" utan registreringsnummer i stället för sovjetiska GAZ.
3. Den lastbil som kommer till platsen med soldaterna saknar varje form av skydd typ presenning över flaket, vilket vore otänkbart vintertid i Uralbergen för fordon som transporterar människor.
4. De unga läkarna som obducerar kadavret saknar munskydd.
5. En av dem stoppar in handen under revbenen och plockar ut ett stycke av något okänt i stället för att avlägsna bröstbenet.
6. Obduktionsprotokollet är undertecknat av "Tolmakov, biträdande dekanus vid institutionen för anatomi på Moskvas medicinska..." och sedan kan man även skymta namnet Semasjko. Men Semaskjoinstitutet i Moskva utbildar tandläkare och inte läkare! Dessutom finns det ingen dekanus vid en institution utan endast en prefekt.
7. Enligt uppgift skulle tre av läkarna ha avlidit på samma dag endast en vecka efter obduktionen, nämligen den 24 mars 1969. I filmen visas rent av dödsattesterna. Problemet är bara att blanketterna som visas började användas först i mitten av 70-talet. Dessutom står det "RF, Ryska federationen" i kolumnen för (sovjet)republik, när det på den tiden borde ha stått "RSFSR, Ryska federativa socialistiska sovjetrepubliken". Till yttermera visso anges "hjärnblödning" som dödsorsak, medan varje äkta rysk läkare skulle ha använt ordet "insult".
8. I filmen visas framsidan på tidningen "Vetjernij Sverdlovsk" från den 29 november 1968, där det skrivs om UFO-observationer och en explosion i närheten av byn Berjozovskij, det vill säga den påstådda platsen för kraschen. En titt i biblioteksarkiven gav vid handen att den äkta tidningen från detta datum inte alls såg ut på det viset.

När Boris Sjurinov presenterade sina bevis på en stor internationell UFO-konferens i Cagliari i Italien den 12-13 december 1998 gick den amerikanske affärsman som hade köpt rätten till filmen fram till mikrofonen och förklarade att Sjurinov var en gammal KGB-agent som bara ville dölja sanningen om det som hände i Ural...

Enligt Sjurinov var det en enda person i väst som vågade säga sanningen om filmen. Det var en rysk emigrant vid namn Alex Heffman i New York som via bekanta i Ryssland hade fått tag på det rätta numret av tidningen "Vetjernij Sverdlovsk". Han skrev till upphovsmännen, vilket fick till följd att de skrämde honom så ordentligt att han föredrog att hålla tyst och att lägga ner sin sajt på Internet där han tog upp ämnet.

En annan känd rysk ufolog som "drabbades" av programmet är Vladimir Azjazja, grundare av Rysslands UFO-centrum som bland annat är i besittning av 1.300 KGB-dokument med anknytning till UFO-ämnet. Han kontaktades under vårvintern 1998 av amerikanska filmare på besök i Moskva och ställde upp på en intervju där han ombads berätta om tillståndet inom rysk ufologi. När han efter en stund fick en fråga om huruvida han hade blivit förföljd av KGB under sovjettiden och svarade nej, tappade filmarna intresset. Azjazja kom sedan med i filmen i egenskap av rysk expert, men han säger aldrig något själv om de båda filmerna i programmet. Själv visste han ingenting om sin insats förrän kollegor som sett filmen berättade det för honom.

Det kanske allra mest graverande beviset för att alltihop är en stor bluff kom när Olga Dolgaljova, regissörsassistent vid Gorkijateljén i Moskva, erkände för några grävande journalister från tidningen "Trud" att hon hade medverkat i inspelningen av filmen.

Vintern 1997-98 kom två amerikanska tv-filmare till Moskva och erbjöd henne att tjäna lite extra, vilket hon förstås inte hade något emot. Inspelningen med det kraschade tefatet, som för övrigt var tillverkat av skumplast, ägde rum i utkanten av byn Alabino utanför Moskva, där Gorkijateljén har sin ordinarie inspelningsplats. Soldaterna är äkta; ett lokalt förband skickade mot en smärre ersättning en hel pluton. Civilisterna spelades av några tämligen okända aktörer från filmateljén. Det kan påpekas att Dolgaljova så här i efterhand skäms för sin insats. Hon visste ju inte hur filmen skulle utnyttjas.

När det gäller obduktionen tyckte några avgångselever från en medicinsk högskola i Moskva att de kände igen en av hörsalarna. Journalisterna från "Trud" kunde utan större ansträngning hitta undervisningslokalen i fråga. Till och med affischerna på väggarna fanns på plats. Institutionens prefekt Michail Sapin kände inte till något om en filminspelning, men han höll det för fullt möjligt att en sådan hade ägt rum, eftersom det är fritt tillträde till lokalerna.

De seriösa ryska ufologerna är förstås av den uppfattningen att det är dags att lägga programmet "KGB:s hemliga UFO-arkiv" till handlingarna som en stor bluff. Men det finns säkert många mindre seriösa ufologer som är av en annan uppfattning. Därför kan man lugnt räkna med att myten om det kraschade tefatet i Uralbergen 1968 och den påföljande obduktionen kommer att leva länge än.

Källor: Trud, 25 december 1998, Trud, 26 februari 1999, Orakul, nr 2 1999, Anomalija, nr 5 1999. Tack till Michail Gershtein, Boris Sjurinov och Håkan Fenander.