UFO i rymden

Ända sedan USA och Sovjet började skicka upp raketer i slutet av 1950-talet har rapporter om UFO-observationer i rymden cirkulerat. I de flesta fall har historierna berättats av författare och journalister men i några få fall också av astronauterna själva.

Av Clas Svahn

Från början rörde det sig om föremål observerade från marken eller med radar i samband med själva uppskjutningen, men i och med att de bemannade färderna inleddes kom en lång serie iakttagelser också att göras av astronauter och kosmonauter under själva färden.

Redan den 30 april 1962 uttalade sig den amerikanske rekordflygaren Joe Walker om att det fanns okända föremål i rymden. Walker, som hade satt nytt höjdrekord, höll en hastighet av 3 200 kilometer i timmen när hans automatiska kamera registrerade flera okända föremål framför flygplanet.

Bara drygt två månader senare, den 17 juli, var det dags igen. Också den här gången fångades föremålen på film. Under en flygning med det raketdrivna flygplanet X-15 filmade piloten Robert White några cylinderformade föremål. White befann sig på 75.200 meters höjd när händelsen inträffade och det skulle dröja ändå till i december innan Nasa gav offentlighet åt observationen. White själv beskrev föremålen som ”ett papper som virvlade förbi”.

Om detta var inledningen så skulle fortsättningen bli nog så dramatisk. Fram till i dag har några dussin rapporter om UFO i rymden publicerats. Trots detta har de flesta astronauter och kosmonauter visat sig ointresserade av UFO-frågan och amerikanska rymdstyrelsen Nasa har intagit en kallsinnig attityd när frågan kommit på tal.
När jag själv frågade Sveriges blivande astronaut Christer Fuglesang om han under sina år på Nasa och inom den ryska kosmonaututbildningen hade hört talas om någon astronaut som hade diskuterat UFO-frågan slog han ifrån sig ämnet. Nej, han hade aldrig hört någon ta upp frågan och än mindre träffat någon som hade sett ett UFO med egna ögon.

Tolkningarna av vad rymdfararna egentligen har sett har varit tämligen vilda genom åren, vilket har bidragit till en del felaktiga föreställningar om vad som utspelar sig i rymden. Däremot är det utan tvekan så att speciellt amerikanska astronauter vid flera tillfällen har misstagit sina egna utsläpp från kapseln för något okänt föremål. Och det händer faktiskt att också rymdfarare försöker luras.

I en intervju i det amerikanska teve-bolaget CNN:s program ”Future Watch” i februari 1991 avslöjade den sovjetiske veterankosmonauten Georgij Gretjko att den UFO-observation som han påstod sig ha gjort under sin andra rymdfärd, ombord på rymdstationen Saljut 6, 1978, bara var ett försök att lura sina kosmonautkollegor Vladimir Dzjanibekov och Oleg Makarov som anlänt till rymdstationen den 11 januari.

Redan åtta år tidigare skrev Gretjko en artikel i den numera nedlagda tidskriften ”Nyheter från Sovjetunionen” under rubriken ”Jag har själv sänt upp UFO” där han berättade hur skämtet gick till:

”Innan stationen kom in i solljuset var det bara att knacka i stationens yttervägg. Då avskildes några stoftkorn från höljet. Konsten var just att knacka fram åtta stycken större stoftkorn. Åtta för att kosmonauten Vitalij Sevastianov hade berättat att han sett sju UFO och då måste ju jag överträffa honom med minst ett flygande tefat. När stoftkornen sedan kommit en bit bort från stationen kunde man säga: Titta, åtta UFO på en kilometers avstånd!”

Georgij Gretjko hävdar också bestämt att ingen av de sovjetiska kosmonauterna har sett några riktiga UFO. Och han är inte ensam om att säga så.

Den 11 juni 1991 intervjuade jag kosmonaut Nikolaj Rukavisjnikov, tre gånger i rymden och två gånger dekorerad som Sovjetunionens hjälte. Han, liksom andra rymdfarare jag träffat, förnekade att det skulle ha förekommit några observationer av okända farkoster i rymden.

– Själv har jag aldrig sett något, säger han, och jag har också talat med amerikanska astronauter om saken och de säger samma sak.

– Thomas Stafford, som jag känner väl och som var befälhavare ombord på Apollo under Apollo-Sojuz projektet 1975, betecknar talet om UFO som en stor bluff. Så vitt jag vet har ingen rymdfarare sett något sådant i rymden. Men kanske finns det liv på andra planeter än jorden. Så även om jag aldrig har sett något själv skulle jag inte bli förvånad om det en gång visar sig att det finns andra varelser än vi människor.

Rukavisjnikovs tvärsäkra uttalande om att inga astronauter eller kosmonauter har sett UFO i rymden är en fråga om vad man lägger i ordet UFO. Under de senaste 20 åren har betydelsen kommit att bli ”utomjordiskt rymdskepp” istället för oidentifierat flygande föremål. En sammanblandning som säkert också påverkat astronauternas vilja att beskriva sådant som de faktiskt har observerat. Och det är lätt att se fel i rymden.

Gretjkos försök att lura sina kollegor ombord på rymdstationen påminner mycket om den amerikanske astronauten John Glenns berömda observation av så kallade ”eldflugor” många år tidigare.

Det hade gått en timma och femton minuter efter starten från Cape Canaveral den 20 februari 1962 när följande konversation mellan Glenn och markkontrollen utspann sig:

Glenn: Jag ska försöka beskriva vad som händer här. Jag är mitt i en svärm av något slags mycket små partiklar. De glimmar som om de vore självlysande. Jag har aldrig sett något liknande. De virvlar runt lite och sveper förbi kapseln och de ser ut som små stjärnor. Här kommer en hel svärm förbi igen. De virvlar runt kapseln och kommer framför fönstret, och allihop lyser de. Avståndet mellan dem kan väl vara ett par meter i genomsnitt. Rakt nedanför mig finns de också.

Kontrollen på Canton Island: Vi uppfattar detta. Hör du några törnar mot kapseln?

Glenn: Nej, nej. De rör sig väldigt sakta förbi mig, kanske 5–6 kilometer i timmen. De håller ungefär samma fart som kapseln, går bara lite långsammare. Men de har en alldeles egen rörelse för de svärmar runt kapseln och försvinner utåt. De finns i tusental.

I sammanlagt sju minuter kunde Glenn se eldflugorna. Men snart blev de allt färre och ju längre han kom in mot den ljusa dagsidan av jorden, desto svårare blev de att upptäcka. Fenomenet fick sin förklaring redan tre månader senare då Scott Carpenter rundade jorden med sin kapsel ”Aurora 7”. Först överraskades också Carpenter av de små lysande partiklarna som dök upp i samband med varje soluppgång men på tredje varvet förstod Carpenter vad han såg. Carpenter, som böjde sig efter en densitometer för att utföra några mätningar av ljusintensiteten, råkade då stöta till luckan till kapseln med ena handen. Sekunden efter flög en skur av ”eldflugor” ut i rymden.

När Carpenter knackade till på samma ställe ytterligare en gång hände samma sak och fenomenet upprepades var helst han knackade på sin farkost. Han lyckades också ta två bilder av ”flugorna”.

Det visade sig då att Mercurykapseln var täckt av frostpartiklar som lossnade när de utsattes för solljuset eller av någon våldsam rörelse inne i kapseln. Därmed blev ”eldflugorna” förvandlade till ”frostflugor”. När sedan Walter Schirra kunde rapportera samma sak i oktober 1962 och därefter Gordon Cooper i maj 1963 var mysteriet löst.

Åtskilliga bilder på oidentifierade föremål i rymden, fotograferade av framför allt amerikanska astronauter, har publicerats. Alla föreställer lysande, ofta överexponerade, föremål på obestämbara avstånd och utan detaljer. Det kanske mest kända kommer från en film tagen av astronauten James McDivitt ombord på Gemini 4 den 4 juni 1965.

McDivitt var tillsammans med sin kollega Edward White inne på sin andra dag och 20:e varv i omloppsbana när han fick se föremålet på långt avstånd från kapseln.
”Jag såg ett vitt objekt som såg ut att vara cylindriskt”, berättade han senare. ”Det såg ut som om det hade en vit arm som stack ut från kroppen. Men det kunde också ha varit en reflex.”

Själv gissade McDivitt att föremålet var en del av den startraket som skjutit upp de båda astronauterna från Cape Kennedy 32 timmar tidigare. Den slutsatsen drar också den amerikanske raketexperten James Oberg som får medhåll av Ernest H Taves, psykoanalytiker och författare till boken ”The UFO Enigma” som han skrev tillsammans med astronomen Donald Menzel.

Taves påpekar att McDivitt hade stora svårigheter att se när observationen gjordes. Genom ett misstag hade nämligen urin kommit ut i kabinen vilket gjorde hans ögon irriterade.

Men även om Taves har rätt förklarar det inte de 72 rutor 16 millimeters film som McDivitt lyckades ta av objektet. På filmen syns ett lysande föremål med en svans. Kort efter McDivitts landning meddelade dock Nasa att den film astronauten tagit var blank och omöjlig att analysera. Ett påstående som senare visat sig vara lögn.

Historien är dock mer komplicerad än så. När McDivitt fick möjlighet att se sin egen film efter landningen på jorden kände han först inte igen det objekt han filmat utan menade att filmen föreställde något annat. Efter några dagar ändrade han sig och godkände filmen som äkta. I ett samtal med Condonkommitténs utredare, professor Franklin Roach, sa han att det som syns på filmen och det han själv såg i rymden troligen var en obemannad satellit.

Den kände amerikanske UFO-forskaren och kritikern Philip Klass hävdar dock att McDivitt nu anser att det han filmade var en reflex från en del av hans egen kapsel som speglade sig i det smutsiga fönstret.

Raketsteg, satellit eller reflex i rutan? Tre helt olika förklaringar. Frågan är vilken vi ska tro på.
McDivitt hann också göra ytterligare en, mindre omskriven, observation innan färden avslutades. På Gemini 4:s 36:e varv upptäcktes ännu ett föremål och enligt nyhetsbyrån AFP lyckades McDivitt filma också detta UFO två varv senare när det passerade Stilla havet.

Förvirringen om vad de McDivitt och hans kollega ombord på Gemini 4, Edward White, såg eller inte såg är stor. Och den blir inte mindre av att McDivitt får stöd för sina iakttagelser från ett oväntat håll – Condonrapportens expert Franklin Roach.

Roach, som undersökt alla rapporter av amerikanska astronauter fram till 1968, nämner tre fall som han vill beteckna som UFO:

• Gemini 4: McDivitts observation av ett föremål med armar.
• Gemini 4: McDivitts observation av ett ljust föremål i en högre bana än den egna kapselns.
• Gemini 7: Bormans rapport från 1965 om att en ”bogey” flög i formation med den egna kapseln.

När Roach lät amerikanska luftförsvarskommandot, Norad, gå igenom alla möjliga, kända satelliter, delar av rymdskrot och fragment som befann sig i närheten av Gemini 4 vid observationen visade det sig att inget av dessa kunde förklara McDivitts iakttagelse. Han ifrågasätter också McDivitts egen förklaring att det skulle rört sig om en obemannad satellit.

Också McDivitts andra iakttagelse i rymden förbryllade Roach som inte kunde identifiera den lysande punkten utanför Gemini 4. Men när det gäller Borman har Roach fel.

I mitten av december 1965 tog USA ett stort kliv förbi Sovjet i den allt hetsigare kapplöpningen till månen. De två systerfarkosterna Gemini 6 och Gemini 7 lyckades styra mindre än två meter från varandra i omloppsbana runt jorden och därmed låg möjligheterna öppna för nästa steg – en verklig dockning.

För Gemini 7 kom färden runt jorden att bjuda på ytterligare dramatik. Redan under andra varvet rapporterade Frank Borman att han såg en ”bogey”, ett oidentifierat föremål, utanför kapseln. Föremålet befann sig i en helt annan bana än Geminifarkosten och var omgivet av hundratals små partiklar.

Gemini 7: Gemini 7 här. Houston, hur hör ni oss?
Houston: Högt och tydligt. Fortsätt [Gemini] 7.

Gemini 7: Vi har en bogey högt klockan 10.
Houston: Det här är Houston. Upprepa 7.

Gemini 7: Jag sa att vi har en bogey högt klockan 10.
Houston: OK, Gemini 7, är det ert raketsteg eller är det en verklig observation?

Gemini 7: Vi har flera... ser ut som delar. En verklig observation.
Houston: Har ni någon mer information? Uppskattat avstånd och hastighet?

Gemini 7: Vi kan också se raketsteget.
Houston: Vi har förstått att ni även ser raketsteget.

Gemini 7: Yeah, vi har massor – det ser ut som hundratals – små partiklar samlade till vänster om oss, 5–10 kilometer bort.
Houston: Vi har förstått att ni har många små partiklar till vänster. På vilket avstånd?

Gemini 7: De ser ut att följa en bana 90 grader mot vår.

Enligt Franklin Roachs undersökning av Bormans observation kunde astronauten se ett ljust föremål omgivet av många små partiklar. Han avfärdar teorin att partiklarna skulle höra samman med uppskjutningen av Gemini 7 eftersom banan var en annan. I sin bok ”Countdown” erkänner dock Borman att hela historien var ett skämt som hade blåsts upp till en UFO-historia av tidskriften ”True” som han kallar för ”det mest felaktigt döpta magasinet i journalistikens historia”. ”Bogeyn” var helt enkelt det egna raketsteget, något som Borman visste. De föremål som rörde sig i en bana vinkelrätt mot Gemini 7:s, och som förvånade Franklin Roach, var enligt James Oberg frusna bränslepartiklar som kastats ut från raketsteget.

Redan nästa år dök tre oidentifierade föremål upp i en rapport om den aktuella satellitsituationen. Där konstaterade Nasa att ”tre stycken [fragment] har påträffats i kretslopp och att de inte identifierats i anslutning till uppskjutning eller något land”.

Rapporten som sammanställts av flygförsvarskommandot Norad beskrev två av föremålen liggande i en bana som ofta används av USA för uppskjutningar av satelliter. En teori var att det rörde sig om infångade meteorer som blivit fast i omloppsbana men någon säker identifiering kunde aldrig göras.

1966 tog också astronauterna ombord på Gemini 11, Charles Conrad och Richard Gordon, flera bilder av ett objekt som belystes av solen. Bilderna undersöktes av såväl Nasa som Condonkommitténs experter och befanns föreställa raketsteget till den sovjetiska satelliten Proton 3.
Ibland var det nära att astronauterna lurat sig själva. Eftersom regeln var att göra sig av med allt onödigt under färden dumpades en hel del skräp i rymden. Framför allt gjordes detta i samband med en rymdpromenad då astronauten var i färd med att återvända till kapseln.

Vid ett sådant tillfälle, under Gemini 12:s färd i november 1966, gjorde sig Edwin Aldrin av med flera påsar material som han knuffade iväg från kapseln innan han stängde luckan. Några varv senare kunde James Lovell och Edwin Aldrin se ”fyra objekt uppradade på linje, och det var inga stjärnor jag kände igen”, som Aldrin uttryckte saken.

Detta tolkade sedan författaren John Keel som att astronauterna sett fyra UFO som förföljde kapseln. Keel menade att Aldrin bara gjort sig av med tre påsar skräp och att det därför inte kan ha varit dem han såg. En genomläsning av utskriften från Aldrins egen berättelse om händelsen visar att Keel hade fel. Visserligen hade Aldrin kastat ut tre påsar men också en fjärde, med annat innehåll, skickades iväg samtidigt.

Keel nöjde sig dock med att citera Aldrin så långt som till ”det var inga stjärnor jag kände igen”. Hade han tagit med också Aldrins avslutande kommentar skulle hans läsare ha fått veta också lösningen på problemet: ”Det måste ha varit de saker vi kastade över bord”. Men då hade det inte blivit någon UFO-observation...

Condonkommittén undersökte flera andra observationer gjorda av astronauter och kunde förklara ett flertal av dem som vanliga objekt iakttagna under ovanliga förhållanden. På samma sätt som misstag kan göras av observatörer på jorden kan även tränade astronauter se fel i en ovan situation.

Svårigheterna att bedöma avstånd i rymden är stora. Ett relativt litet föremål som lyses upp av solen kan lätt komma att se ut som ett större objekt som befinner sig långt bort. Utanför jordatmosfären finns inget hindrande luftlager som försvårar sikten, vilket gör det närmast omöjligt att bedöma avstånd.

En sådan observation gjordes under färden med rymdstationen Skylab i september 1973 då astronauterna Owen Garriot, Alan Bean och Jack Lousma observerade och fotograferade en ”stor röd stjärna” strax före solnedgången. ”Stjärnan” befann sig i samma bana som rymdstationen och ändrade ljusstyrka var tionde sekund vilket tydde på att den roterade. Avståndet till föremålet bedömdes till mellan 55 och 90 kilometer vilket visar svårigheten att säkert avgöra detta. Vad det var de tre astronauterna såg är oklart.

Den mest omskrivna av alla UFO-observationer som gjorts av astronauter är den film som togs av Edwin Aldrin under Apollo 11:s historiska färd till månen i juli 1969. De bilder som Aldrin tog den 20 juli är nog så verkliga. På de stillbilder som oftast publiceras syns två ihopkopplade klot som verkar sväva högt ovanför månytan utanför månlandarens fönster. I en av de mera fantasifulla skildringarna av händelsen skriver den svenske UFO-författaren Boris Jungkvist att två UFO:s svävade ”över månlandaren strax innan Armstrong som den första människan tog klivet ner på månytan”.

Jungkvist har lånat den beskrivningen från en bok av Maurice Chatelaine och slår fast detta som ett faktum. Men de stillbilder som Chatelaine grundar sitt uttalande på är förfalskade.

Det förklarar också varför det är stillbilderna och inte Edwin Aldrins film som används som ”bevis” för att ett främmande rymdskepp förföljt Apollo till månen? För den som har sett filmen framgår det tydligt att det i själva verket rör sig om reflexer från lampor och andra ljuskällor inne i månlandaren och inte föremål utanför kapseln.

De bilder som cirkulerat i tidningar och UFO-tidskrifter världen över är kraftigt retuscherade av den japanska UFO-organisationen Cosmic Brotherhood Association (CBA) som var den första att publicera de dramatiska fotona 1974. CBA slog fast att bilderna var ”det bevis som ufologerna väntat på i 27 år”.

Men bilderna är alltså förfalskningarna från de kosmiska brödernas jordiska hjälptrupper. Av alla reflexer som syns på filmen har CBA målat över de flesta och bara behållit de starkaste för att ge intrycket av att ett UFO svävade utanför Apollo.

När författaren Charles Berlitz återgav historien om Aldrins bilder i sin och William Moores bok ”The Roswell Incident” 1980 hade den bättrats på ytterligare:
”Strax före den första månlandningen svävade två UFO och en lång cylinder ovanför. När Apollo 11 landade inuti en krater dök två oidentifierade rymdfarkoster upp på kraterkanten och gav sig av igen. Aldrin tog bilder av dem.”

Men kanske såg astronauterna ombord på Apollo 11 trots allt ett UFO under färden till månen. Edwin Aldrin beskriver en mystisk händelse i sina memoarer ”Return to Earth”. Jag återger hela hans beskrivning i översättning:

”När jag en kväll, Houston-tid, stod och tittade ut genom fönstret på Columbia fick jag se något som såg en aning underligt ut. Det föreföll ljusare än en stjärna och var inte det nålstick av ljus som stjärnorna är. Jag pekade ut ljuset för Mike och Neil och vi blev alla ordentligt nyfikna. Med hjälp av en enögd kikare kunde vi gissa att vad det än var vi såg så var det bara något tiotal mil bort. När vi fortsatte att titta på det genom en sextant såg det ibland ut som en cylinder men efter att vi hade ställt in skärpan kom det att likna ett upplyst 'L'. Det hade en form av något slag – det var vi alla överens om – men vad det var kunde vi inte säga. Vi ställde några alldagliga frågor till kontrollen i Houston: ‘Hur långt bort befinner sig Saturns tredje steg?’ Svaret blev att det var nästan 1 000 mil bort. Det var inte det vi såg.

Däremot kunde det vara en av panelerna från det tredje steget som hade lossnat när månlandaren gjorts fri, och som inte kunde spåras från jorden. Vi kunde se föremålet 45 sekunder åt gången eftersom vår kapsel roterade, och vi tittade på det då och då under någon timmas tid. Vi diskuterade om vi skulle berätta för markkontrollen att vi hade upptäckt något men bestämde oss för att inget säga. Skälet var enkelt: Horder av UFO-intresserade [Aldrin kallar dem ”the UFO-people”, min anm] skulle kasta sig över rapporten och starta en ny våg av UFO-iakttagelser nere på jorden. Vår slutsats blev att det vi såg troligen var en av panelerna. Dess kurs påverkade inte vår och den utgjorde ingen fara. Med det lät vi oss nöja.”

Så berättar alltså den andra människan på månen, Edwin Aldrin, i sina memoarer.

En av dem som försett veckotidningar och andra UFO-intresserade med flest historier och rykten kring astronauternas observationer är den nyss nämnde Maurice Chatelaine. I sin bok ”Our ancestors came from outer space” sprider han illa underbyggda påståenden om Apollofärderna.

Bland annat hävdar Chatelaine att den olycksdrabbade Apollo 13, som tvingades återvända till jorden utan att landa på månen efter en explosion i en syretank, hade sprängts av utomjordiska varelser. Orsaken var att Apollo skulle ha haft en taktisk kärnladdning ombord för ett experiment på månytan. Detta ville utomjordingarna förhindra eftersom ett sådant experiment kunde skada deras baser på månen.

Chatelaines påhitt om kärnladdningen faller på sin egen orimlighet. Att placera en kärnladdning ombord på ett rymdskepp vore inte bara livsfarligt – själva experimentet skulle utan tvekan ha skadat Nasas image för mycket lång tid.

Maurice Chatelaines bok, som är starkt von Däniken-inspirerad, är källan till många fantastiska historier. Och de som återberättar dem påpekar gärna att Chatelaine är ”Nasa-expert” och var med om att konstruera Apollo-farkosterna. I själva verket arbetade Chatelaine för ett företag i Los Angeles som i sin tur anlitades av Nasa som underleverantör.

Läser man Chatelaine förstår man snart att han bara var en av många vetenskapsmän som var inblandade i ett projekt som engagerade tusentals tekniker och forskare. Hans insyn och kontakter inom Nasa verkar inte ha varit de bästa eftersom han ofta citerar ”rykten” och andrahandskällor.

Ett annat fotografi som då och då publiceras i samband med Apollo 11 är ett av planeten jorden taget på väg till månen. På bilden syns ett ljust, oregelbundet, föremål till höger om den välvda jorden. Enligt Nasa förställer bilden en av många partiklar som lossnade från S4-B steget när månlandaren drogs loss från sitt ”garage”. När man ser bilden finns det ingen anledning att betvivla den förklaringen.

Mer intressant är kanske att samma bild publicerats i den populärvetenskapliga tidskriften ”Science Digest” – men utan lysande föremål! Eller snarare: med ett annat föremål ditplacerat istället. Tidningens redaktör Dan Button hävdar bestämt att hans version är den riktiga och att Nasas är falsk. Ett UFO utbytt mot ett annat alltså. Det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna.

Men hur är det då – finns det verkliga bilder av UFO i rymden?

I juli 1976 gick den kände ufologen och astronomen J. Allen Hynek igenom alla påstådda UFO-foton som tagits av amerikanska astronauter. Undersökningen blev en stor besvikelse:

”Jag måste erkänna att jag inte blev imponerad. Många av dem kunde ha föreställt rymdskrot; de passade inte in i de klassiska tefatsmönstren”, sa han i en intervju 1978.
Journalisten och rymdexperten James Oberg har systematiskt gått igenom de nära 1 500 stillbilder och dussintals magasin med film som togs av Apollo 11:s besättning. Oberg har också läst igenom de tusentals sidor där all kommunikation mellan Apollo och jorden finns dokumenterad. Och vad hittade han? Inget onormalt.
”Den fotografiska dokumentationen, inklusive en inventering av filmmagasinen, exponeringslistor och kontrolldokument har gåtts igenom av forskare. Ingen film saknas,” skriver Oberg.

De enda astronauter som visat ett öppet intresse för UFO-frågan är Edgar Mitchell och Gordon Cooper. Mitchell driver numera ett parapsykologiskt institut och utförde ett tankeläsningsexperiment under sin färd med Apollo 14 i februari 1971. Mitchells uppgift var att sända meddelanden till fyra kontaktpersoner på jorden. Gordon Cooper, som var en av de ursprungliga Mercuryastronauterna, säger sig själv ha observerat UFO-fenomen under sin militärtjänstgöring i Tyskland 1951 och talar ofta på UFO-konferenser runt om i världen.

Rapporter om föremål i rymden fortsätter att komma in, framför allt från USA. En av dessa händelser inträffade den 1 mars 1990 när en spionsatellit med kodnamnet USA 53 (troligen av typen KH-11 fotospaningssatellit) placerades i omloppsbana av besättningen på rymdfärjan Atlantis.

Uppdraget var omgivet av stor sekretess. Enligt Ted Moiczan i föreningen Canadian Space Society rapporterade sovjetiska underrättelsekällor att satelliten sprängts sedan man observerat fyra stora föremål i USA 53:s bana. Men i oktober kunde amatörastronomer dementera ryktena sedan man spårat USA 53 och funnit den hel. Frågan är då: vad var det för fyra objekt som ryssarna observerade? Kanske rörde det sig bara om ren desinformation.

När besättningen på rymdfärjan Discovery började skicka ner bilder från uppsändandet av solsatelliten Ulysses till kontrollen i Houston kunde teknikern se ett bananformat föremål komma fram bakom rymdfärjans stjärtfena. Filmen var tagen den 6 oktober 1990 men länkades inte ner till jorden förrän två dagar senare. Ingen av astronauterna hade observerat det ljusa föremålet som sedan förklarades som en reflex från en av skyttelns lastrumsdörrar.

I augusti 1991 var det åter dags för rymdfärjan Atlantis att förekomma i UFO-sammanhang. Ett ljust föremål som långsamt rörde sig förbi rymdfärjan ställde till med problem för Nasa. Enligt nyhetsbyrån Reuters observerades föremålet av astronauter ombord den 3 augusti 1991 och besättningen lyckades också ta en videofilm av det okända objektet.

Objektet beskrevs som liknande en kofångare på en bil och hade rört sig mellan skytteln och jorden. Storleken skulle ha varit 1,5 meter. Efter en analys av videofilmen kom Nasas tekniker fram till att det med 99,9 procents sannolikhet var ett stycke is som lossnat från skytteln och som sedan lysts upp av solen.

Under senare år har amerikanska och ryska satellitsystem ofta kommit att registrera föremål som rör sig in mot jordatmosfären. Mellan åren 1975–1992 gjorde amerikanska försvarssatelliter 136 sådana observationer. I de allra flesta fall rör det sig om meteorer på väg att brinna upp men militären räknar med olika typer av föremålen och har gett dem namnen ”Fast walker”, ”Slow walker” och ”Unidentified object”. Ingen vet i dag vad beteckningarna egentligen står för eftersom all information kring försvarssystemet, som kallas Defense Support Program, är hemligstämplat.

En del av dessa mystiska rymdbesökare kan vara kosmiska snöbollar, ett slags minikometer som bombarderar jorden 5–30 gånger per minut. Det hävdar i alla fall den amerikanske forskaren Louis Frank. Frank har hittat ”hål” i atmosfären på flera av de fotografier som tagits av olika forskningssatelliter men det var först under 1997 som Nasas Polar Spacecraft gav ytterligare styrka åt Franks teori.

På flera av Polar Spacecrafts bilder syns föremål på väg in i jordatmosfären, bland annat ett med en lång ljus svans över västra Europa den 26 september 1996. Enligt Frank smälter minikometerna snabbt och det vatten som bildas regnar sedan ner över jorden. Något att tänka på nästa gång det är dags att spänna upp paraplyet.