Nya radarsystem för luftförsvaret

Flygvapnet har nu kommit långt med uppbyggnaden av 90-talets radar- och stridsledningssystem, Stril 90. Bland de idéer, som nu får styra uppbyggnaden av den bevakningskedja som sträcker sig runt Sveriges kuster och gränser, finns insikten om en delvis helt ny hotbild: hotet av kryssningsrobotar, RPV (remotely piloted vehicles) och UAV (unmanned aerial vehicles).

Av Anders Liljegren

Trots nedrustningsavtal, och upplösningen av Warszawapakten, satsar fortfarande många militärmakter (framförallt USA) på nya slags kryssningsrobotar. Dessa små farkoster (upp till 10-12 meter i längd) kan kränka, eller överflyga, svenskt territorium. De navigerar sig fram på låg höjd över terrängen med hjälp av sofistikerade metoder (satellitsignaler, infraröd avsökning av detaljer i terrängen). I militäranalytikernas värld gäller det för våra radarskärmar att så tidigt som möjligt upptäcka dem, innan de slår till mot oss - eller mot någon av våra grannar.

Med äldre radarsystem är kryssningsrobotar, obemannade småflygplan och Stealthplan med liten radarmålyta svåra att upptäcka, ofta förses de också med utrustning för att "störa ut" radarbilden. Den elektroniska forskningen går hela tiden framåt med stormsteg och FOI:s radarforskare i Linköping, utvecklare på Ericsson och strateger inom Försvarets Materielverk (FMV), Flygstaben och flygvapnet försöker ligga i framkanten av denna utveckling.

I Flygvapnets sparplaner har under 1990-talet den gamla optiska luftbevakningen delvis fått stryka på foten, ett för Sverige unikt system där frivillig personal (flyglottor) från hundratals luftbevakningstorn rapporterat allt som sker i lufthavet. Systemet infördes mitt under brinnande krig 1940, några år innan radarn kom till försvaret. Alla tycks överens om att ögonbevakningen av luftrummet har ett stort värde som komplement till nätet av radarstationer. Värdet ligger i att även föremål på mycket låga höjder kan upptäckas.

Luftbevakningen är dock personalkrävande och förekommer bara i övnings- och krissituationer. Det mänskliga ögat har, vid bästa sikt, bara förmåga att upptäcka föremål på upp till 10 kilometers avstånd. Alltså krävs mycket tätt placerade bevakningstorn.

Efter en blygsam start med enkel spaningsradar och incidentberedskap under 1952 - i DC3- och Catalinaaffärens spår - byggdes vår radarkedja i grunden upp på 60-talet och hade då beteckningen Stril 60. Sedan mitten av 1980-talet pågår en succesiv modernisering, under projektnamnet "Stril 90". I fredstid ska systemet klara trafikledning, luftbevakning och stridsledning för incidentberedskapen.

Två svenska jetplan står ständigt beredda, på någon svensk flygbas, att följa och identifiera kränkande objekt som upptäcks på radarn. Den svenska incidentberedskapen tillhör försvarets mer hemliga egenspaning.

Grundkomponenter i Stril 90 är:

Höghöjdsradarn PS-860 som sedan slutet av 80-talet är helt färdigbyggd i en kedja runt Sverige. Kedjan kontrollerar flygrörelser på högre höjder. Varje station har en räckvidd på minst 30 mil (enligt vissa uppgifter 40-50 mil), vilket innebär att man från svensk mark kan "se" en bra bit in över de baltiska staterna, Kolahalvön och ned mot norra Tyskland. PS-860-stationerna har 25 meter höga radartorn som kan sänkas ned i betongsilor som skydd mot attack. Genom ny teknik har luftantennernas storlek minskats till 5x5 meter. Mottagarenheterna för radarn förvaras i vagnar nere i bergrum och kan lätt flyttas mellan olika bergrum.

Låghöjdsradarn PS-870 är färdigutvecklad och byggs sedan 1990 ut i en kedja runt landet. Den ersätter bland annat Flygvapnets äldre PS-15 (som används som tornradar vid flottiljerna). Vid försvarets övning "Nordanvind" i mars 1991 kunde flera nya radarstationer testas i övre Norrland. PS-870 ersätter också Marinens äldre kustspaningsstationer i syd- och mellan-Sverige. Den används då för att följa fartygsrörelser på vattenytan och föremål på låg höjd över vattnet. Kedjan kommer att vara färdigbyggd under 1990-talet. Räckvidden hos en PS-870 är cirka 10 mil.

Vitala delar hos PS-870 är skyddade under jord och de delar som finns över markytan är lätta att reparera eller att ersätta med reserver vid skada. Stationerna är, enligt militära källor, svåra att störa ut. Störmetoderna är dock många: någon expert har listat inte mindre än 240 olika sätt att störa en radaranläggning! I fredstid körs 870-radarn ofta helt obemannad, kopplad till en större bevakningscentral. I krigstid bemannas varje 870-radar av en pluton på cirka 70 man.

Enbart 870-systemet har kostat cirka 1 miljard kronor. Man kan gissa att man för detta får minst 25 till 30 stationer längs kusten. Exakt antal och placeringar av stationerna är naturligtvis en militär hemlighet.

Problemet med nutidens radar är att datorer, som behandlar impulserna från radarantennerna innan ekona presenteras på en bildskärm, automatiskt sorterar bort sådana ekon som erfarenhetsmässigt ofta bara är störningar. Ett föremål måste röra sig med minst 100-200 km i timman för att markeras på skärmarna. Alternativet - att inte sortera bort "udda" ekon - levde man med på 40-, 50- och 60-talen, med många falsklarm som följd. Väder, speglande luftlager och föremål i terrängen kan skapa tillfälliga "radarvillor", "änglar".

Flygvapnet utvecklar också ett flygplansburet radarsystem, PS-890 (tidigare benämning: FSR-890). Försvarets Materielverk (FMV) och Ericsson har tagit fram en unik konstruktion. 1987ö1994 genomfördes provflygningar med "radarlådan" monterad uppe på ett av SAABs 340-plan (med typbeteckningen AEW).

Flygvapnet har nu beställt sex 340-plan som kommer att utrustas med denna så kallade ryggåsradar. I flygvapnet får planen typbeteckningen S100B "Argus". De sex Argusögonen kommer att organiseras i två grupper om tre plan och svara för en dygnetrunt-bevakning av Sveriges omvärld. Första leverans är beräknad att ske 1997.

Till skillnad från stormakternas flygande stridsledningscentraler, de så kallade AWACS-planen, har således 890-systemet inte en stor snurrande "diskus" uppe på flygplanskroppens tak. Radarantennerna har istället byggts in en avlång box fast monterad i flygplanskroppens längdriktning. Genom den höga höjd planet befinner sig på ökar "radarhorisonten" och därmed avståndet till de objekt som kan följas. Till skillnad från AWACS får de svenska planen inte en egen stridsledningscentral. Planets lilla besättning sänder istället radardata ned till en markbunden relästation för vidare befordran till en större markbunden ledningscentral. Även Jas-planen klarar överföring av radardata till mark eller till annat flygplan.

En 120 grader bred sektor på vardera sidan om flygplanet avsöks med radarantennen, däremot kan radarspaning inte ske framåt och bakåt längs flygkroppens längdaxel. PS-890 får en "officiell" radarräckvidd på 30 mil. Ett flygplan över exempelvis Finska viken kan därmed spana långt inne över ryskt territorium. Operatören kan dessutom koncentrera radarstrålen mot ett visst avsnitt av horisonten och därmed öka räckvidden ytterligare, hur mycket vill man inte gärna uppge.

Spaningsradar finns naturligtvis också ombord på våra aktiva jakt- och spaningsflygplan, Viggen (flygplan 37), Draken (flygplan 35) och Jas Gripen (flygplan 39).

Jaktversionen av Viggen (JA-37) har en PS-46A spaningsradar som kan ställas om för att operera på olika sätt: avspaning mot horisonten, följning av ett utvalt mål, eller att mäta avståndet till ett mål på marken. Räckvidden är, enligt experter, inte så imponerande, men å andra sidan har man förmåga att upptäcka även mycket små mål, typ kryssningsmissiler. Jaktviggens radar har också stor förmåga att upptäcka små, stillastående objekt (typ helikopter).

Spaningsviggen SH-37 (S står för spaning, H står för havsövervakning) finns numera baserade på F10 Ängelholm (som läggs ned) och F21 Luleå. De har också en sofistikerad spaningsradar som automatiskt ställer in sig för bästa radarbild. Bilden fotograferas var fjärde sekund. SH-37 används för spaning mot havsytan, inte minst när främmande ubåtar är på gång.

Fotospaningsversionen (SF-37) har ingen spaningsradar, men däremot upp till sju olika, sofistikerade kameror som kan ta skarpa foton från upp till 5 mils höjd vid mycket god sikt. En värmekamera används nattetid. Kameran registrerar ett "värmespår" av vad som hänt på en viss plats de senaste två timmarna.

I försvarets nät av spaningsutrustning ingår också de signalspaningsplan som opererar i samarbete mellan Flygvapnet och Försvarets Radioanstalt (FRA). Topphemliga FRA svarar för den passiva delen av försvarets spaningsverksamhet. Man avlyssnar och mäter in andra länders radar- och radiosignaler.

Två Caravelle, baserade på Malmen nära Linköping har sedan 1971 använts för spaningar över Östersjön och Nordkalotten. De är försedda med avancerad radio- och radarspaningsutrustning.

De stora Caravellerna ersattes hösten 1997 av två mindre Gulfstream G-IV jetplan som fått den svenska typbeteckningen S102B "Korpen". De två flygplanen levererades 1995 och är under utprovning. I likhet med Odens korpar bär de namnen Hugin och Munin. Planen har en officiell räckvidd på 650 mil (Trelleborg-Treriksröset tur och retur två gånger utan tankning) med 850 km/tim på 14.000 meters höjd.

Försvaret har inte haft några större svårigheter att hitta pengar till just de här planen och deras utrustning eftersom FRA är en starkt prioriterad verksamhet. FRA:s hemliga elektroniska flygspaning hade sitt embryo redan 1946, då B3-bombare på F11 i Nyköping fick utrustning och telegrafister från FRA för att lyssna efter signaler som kunde tänkas styra de "spökraketer" som enträget rapporterades av tusentals vittnen den sommaren.

Information från alla de svenska radarkedjorna knyts, i kris- och krigstid, ihop i stridsledningscentraler där alla uppgifter samlas och varifrån vårt flygvapen och övrigt luftförsvar leds. Bofors Electronics fick i oktober 1990 beställning på utveckling och serieleverans av ett nytt starkt datoriserat stridsledningssystem, system STRIC. Systemet består av fasta och transportabla stridsledningscentraler där olika radar- och flygsystem samordnas. Ursprungligen tänkta tio centraler har senare reducerats till fem.

I fredstid går det betydligt lugnare till. Viktig information från radarspaningen samlas, via marinen och flottiljerna, så småningom hos den militära underrättelsetjänsten på milostaberna och hos Försvarsstaben i Stockholm. Fram till 1989 hanterades flygkränkningar hos enheten "Op5" på Försvarsstaben. Sedan 1989 centraliseras intressanta uppgifter från radar-, signal- och fotospaning hos avdelningen "Undsäk" på Högkvarteret. Undsäk handlägger även så delikata frågor som ubåtskränkningar och rapporter om UFO-liknande fenomen. Den militära hanteringen av till exempel "ljus- och ljudfenomen" är numera datoriserad i ett hemligt system kallat "Leo".

Sporrad av ett stort utländskt intresse för obemannade farkoster (som använts i Mellersta Östern och över Iran) satsar nu också den svenska armén på en liten obemannad farkost för spaning och eldledning. Hösten 1996 startade armén och FOA en studie för att ta fram en sådan farkost. Ser man ett vitt pilvingat jetplan (Sabreliner 40) med två framåtriktade långa "spröt" glittra i solskenet, ja, då kan det vara en testflygning av den nya Carabasradarn man har sett. Kanske blir det så småningom en svensk obemannad autogiro, kanske färdig kring sekelskiftet, som kommer att bära radarn?

För oss UFO-intresserade finns flera avgörande frågor beträffande försvarets radarbevakning:

1. Observeras även på landets radarskärmar samma slags verkligt oidentifierade flygande föremål, som civila markvittnen då och då rapporterar och som trotsar våra (UFO-Sveriges) bästa försök till förklaringar?

2. Om nej, beror det på att radaranläggningarna med automatik sorterar bort registreringar av föremål som inte beter sig som flygplan?

3. Eller är det så att UFO-fenomen av den svårförklarliga typen normalt inte framträder på radar, på grund av att föremålens/fenomenens materiestruktur (täthet) är en annan, eller att de utnyttjar Stealth-liknande teknik?

4. Om ja, på fråga 1, tas rapporter om sådana fenomen på allvar och skickas flygplan ur incidentberedskapen upp?

5. Om incidentflyget har varit i kontakt med UFO-fenomen ö flera rapporter från markvittnen tyder på detta - hur nära har flygarna kommit? Har de kunnat använda flygburen radar, målsökning, mållåsning eller den sofistikerade kamerautrustning som finns i SF-37? Om så är fallet, på vilken nivå - och hur länge - är observationerna hemligstämplade?

Harald Hamrin: "Sverige väl förberett mot kränkning i luften". Dagens Nyheter, 6 maj 1981.

Björn Moberg: Nytt luftbevakningsreglemente. FlygvapenNytt nr 1/1985.

Jan Angner och Åke Lindkvist: Nya Jaktviggen. FlygvapenNytt nr 3/1985.

Mats Björling: Stril 90 - Flygvapnets nya stridslednings och luftbevakningssystem. FlygvapenNytt nr 2/1986.

Lars-Erling Olsson: Ensamvargarna som bevakar världsfreden i Östersjön. Mach nr 25, 1986.

Lars-Erling Olsson: Vi ser dom. Bergsäkert. Mach nr 25, 1986.

Radar i dynamisk utveckling. FOA-Tidningen nr 3/1987 (ett temanummer om telekrigföring med många intressanta artiklar).

Anders Kristell: Flygburen spaningsradar, allt viktigare förvarnare. FlygvapenNytt nr 1/1991.

Calle Ericsson: Fattigmansradar med exportchans. Veckans Affärer nr 22, 29 maj 1991.

Hans Holmberg och Jan-Ola Berglund: System STRlC, strids- och trafikleder samt förvarnar. FlygvapenNytt nr 3/1991.

Ebbe Fridberg och Håkan Stenström: Ny radar för luftförsvaret och sjöbevakningen. FlygvapenNytt nr 5/1991.

Ebbe Fridberg: Flygvapnet tillförs flygburen spaningsradar. FlygvapenNytt nr 1/1993

Flygvapnets nya signalspaningsflygplan. FlygvapenNytt nr 3/1993.

Nu flyger "ryggåsradarn" - på SAAB 340 AEW. FlygvapenNytt nr 4/1994.

Jan-Ivar Askelin: UAV är dagens militära modeord. "Modellplanet" tas på allvar. FOA-Tidningen nr 3/1995.

Björn Larsson: Carabas - en svensk UAV? FOA-Tidningen nr 3/1995.