Marteboljuset

Ljuset på Martebomyr är ett fenomen som är känt sedan början av 1900-talet. Fenomenet består av ett ljussken som sägs vandra utmed en rak grusväg. Ibland syns ljuset även vid kanalen som korsar vägen Martebo ligger cirka tre mil norr om Visby.

Av Inga-Lill Wallin

Människors beskrivningar av fenomenet varierar:

Många historier berättas om ljuset, men en berättas mer än andra. Det var fadern Knut Stare som var ensam hemma med sin femårige son när några soldater kom till torpet och ville ha mat och dryck. Fadern var tvungen att skåla med alla soldaterna, han blev full och somnade. När han vaknade var både soldaterna och pojken borta, han återfann aldrig sonen. Det sägs nu att det är fadern som går och letar efter pojken.

När det gäller historien om Knut Stare får man nog uppfatta den som en ren sägen. Knut Stare har aldrig varit bosatt på Knutstorp utan han ägde Furbjärsgård i Tingstäde. Knutstorp hade Knut Stare som en liten utgård eller myrgård, hans far odlade upp en del av myren.
Oavsett sägnens verklighetsgrund är den ofta citerad i amband med berättelser om ljuset vid myren.

Varje år får UFO-Sverige in 400-500 rapporter till sin rapportcentral. En av dessa rapporter kom från Ingemar Flodin som den 9 november 1993 hade sett ljuset. Ingemar Flodin hade tidigare hört talas om ljuset under flera år med aldrig trott på att det skulle finnas där. Men hur det nu var fick hans sambo med sig honom till Martebo för att spana. Ingemar beskrev händelsen på följande sett:

"Vid 18-tiden den 9 november 1993, kom min blivande sambo Barbro Leion och berättade att vår granne Britta Jacobsson tillfrågat henne om hon ville följa med henne i bilen för att åka ut och se något märkligt som förekom på Martebomyr. Hon hade också undrat om inte jag också ville följa med och titta. Jag avböjde detta, enar jag ett flertal gånger tidigare hört talas om detta och inte fäste någon tilltro till uppgifterna. Efter cirka en och en halv timme återkom så Barbro och talade om det märkliga fenomen som hon sett, samt övertalade mig om att vi skulle åka dit i vår bil, så att även jag skulle bli övertygad över vad hon sett. När vi så hade kört ned den smala skogsvägen, som efter några kilometer slutade på Martebomyr, stannade vi bilen och släckte billjuset. Vi befann oss då cirka 300 meter från stora vägen till Stenkyrka. Stenkyrkavägen befann sig då bakom oss där vi stod nere på vår observationsplats. Bilen stod med fronten framåt mot myren, några kilometer bort. Trots mörkret på den smala vägen kunde man se himlen aningen ljusare mot den mörka skogen på bägge sidorna."

"Plötsligt kom ett starkt ljus framifrån under några sekunder, för att sedan slockna. Detta upprepades då och då. Dessemellan kunde man ana någon ljusskiftning i blickfångets nedre kant. Vid ett tillfälle fick vi också se ett svagt rött ljus cirka tre decimeter i omkrets som hastigt slocknade. Så plötsligt kom ett starkt vitt sken bakifrån och belyste bilen och omgivningen. Genom att våra blickar var riktade framåt kunde vi mycket klart se den gröna skogen framför oss på bägge sidorna om vägen. Barbro sade då, att nu kommer det en bil till hit, vilket visade sig vara fel. Jag gick genast ur bilen för att se om någon bil befann sig bakom oss vilket det inte gjorde. Ljuset hade då slocknat. Vid ett tillfälle under kvällen kom också plötsligt ett starkt ljus från skogen, från vänster förarplatsen räknat. Beräknat avstånd 100 meter. Slocknade efter fyra-fem sekunder. Efter att ha iakttagit dessa ljusfenomen under cirka en och en halv timme vände vi så bilen på en avtagsväg och åkte till vårt hus i Tingstäde."

Ovanstående var utgångsläget när UFO-Sverige på ett styrelsemötet den 5 februari 1994 bestämde att några från Riksorganisationen skulle åka till Martebo och försöka göra sig en uppfattning om fenomenet. Mikael Sjöberg, ledamot i UFO-Sveriges styrelse, och jag åkte till Gotland den 9 april för en första, preliminär undersökning.

Klockan var strax före åtta på kvällen när Mikael Sjöberg och jag tillsammans med några medlemmar från UFO-Sveriges lokalförening på Gotland åkte vägen ner där ljuset brukar synas. Vid niotiden tyckte Mikael att han såg några ljus blinka till. Det dröjde bara några minuter så såg även jag några små glimrande ljus, som eldstänk. Eldstänken kan mycket väl ha varit reflexer från fåglar i solnedgången.

Vi väntade ytterligare 10-15 minuter, då fick vi se ett ljus som växte till ett jättestort bländande sken. Vi såg också ett annat ljus, "ett klot" som "flöt", fram mellan träden inne i skogen vid ladan som står cirka 50 meter från torpet. Vid tillfället satt jag i bilen, och utanför stod flera personer som lyste med en ficklampa mot kameran som de arbetade febrilt med sedan filmen hade lossnat. Eftersom jag trodde det bara var ficklamps ljus brydde jag mig inte om det vandrade ljuset. Senare fick jag veta av Mikael att de också hade sett ljusklotet inne i skogen.

Visst kände vi oss glada när vi åkte tillbaka till Visby. Tänk att vi hade haft sådan tur att vi fick se ljuset redan första kvällen.

Andra kvällen när vi kom fram till vägen såg vi ett ljus flamma upp vid kanalbron cirka en kilometer framför oss. Jag hade kikaren till hands och tyckte mig urskilja två strålkastare. Något mer såg vi inte under kvällen.
Tredje kvällen åkte vi först till Per Erik "Pricken" Karlsson som är lantbrukare och äger den del av marken som ligger söder om grusvägen, samt Knutstorp på norra sidan om vägen. Vi fick också vår första kontakt med "Prickens" fru Gunilla och sonen Torbjörn.

Trots att Per Erik Karlsson har bott här sedan 1946 har han endast sett vad han tror är ljuset fyra gånger och han säger att han blir inte klok på om det är billjus eller någonting annat. Ljuset som Per Erik tror kan ha varit Marteboljuset beskriver han som ett starkt mopedljus, till färgen en blandning av gult och vitt. Han har också hört många historier om ljuset under åren som gått.

När det började skymma åkte vi vidare till torpet. På kvällen stod vi utplacerade på två ställen utmed vägen, några vid torpet och några cirka 450 meter bort vid kanalbron.

Det blev mörkare och mörkare och ingenting hände. 20 minuter i 22.00 föreslog Per Erik att han skulle gå hem och hämta sin bil och köra runt och komma från motsatt håll på vägen. På så sätt skulle vi få se hur billjusen såg ut när de kom emot oss. Strax före 22.00 såg vi ett ljus.

Trots att vi visste att Per Erik hade åkt runt märkte jag att de som var med blev osäkra på om det var Marteboljuset vi såg. Jag kunde bara urskilja ett stort ljussken, inte två strålkastarljus som jag tyckte att det borde bli. Ljuset blinkade och slocknade, som om det tonades ned. Strax efter såg vi två röda klot, som försvann bort. Inget ljud hördes. Bilen var alltför långt borta.

Samtidigt kunde vi se ett flygplan komma strax bakom trädtopparna. Med flygplanets hjälp kunde vi också verifiera att det verkligen var Per Erik Karlssons billjus som hade fått oss att spana så ivrigt. Planet hade passerat strax efter det att han hade vänt bilen. Jag uppfattade billjuset som exakt likt det ljus vi hade sett första och andra kvällen vilket visar hur svårt det är att säkert veta vad man ser i mörkret. De personer som stod cirka 450 meter närmare billjuset kunde däremot klart urskilja att det var två strålkastare.

Efter Mikaels och mitt besök på Gotland har vi haft två projekt, 22-28 oktober 1994 och 1-14 april 1995. När vi var där i oktober var det flera deltagarna som såg några ljus som de inte kunde lokalisera. I april var det bara en enda natt som några såg ett ljus som de beskriver som en livboj. Vi har alltid haft walkie talkie, bandspelare, kameror och videokamera med oss när vi har stått utplacerade på olika ställen. Vid andra projektet hade vi även med oss:

Under Marteboveckorna 1-14 april 1995 besökte Jörgen Granlie och jag Signe och Martin Jacobsson, samt Ingemar Gotvik. Signe och Ingemar är syskon och uppväxta vid Knutstorp. Ingemar Gotvik, var endast sex månader, och Signe Jacobsson sex år när de flyttade från Malma gård till Knutstorp, där de sedan bodde i 15 år. Malma gård låg cirka en kilometer väster om Knutstorp.

Våren 1997 träffade jag Karl-Erik Pettersson, syskon till Signe och Ingemar, som är född några år senare på Knutstorp.

Ljuset på myren sågs första gången av deras föräldrar och en morbror en kväll i mars månad 1922. Det var snö på marken och deras far och morbror gick ner dagen efter för att spåra den ljusgubbe de trodde att det var. Det fanns inga spår i snön och det hela förbryllade dem. Därefter såg de ljuset ett flertal gånger under 1922. Så småningom uppenbarade det sig längs den vägsträcka där det i dag brukar synas.

Signe Jacobsson berättade för oss hur hon upplevt ljuset, även kallat lyset.
- Det lyset har man sett sedan man var barn. Vi flyttade till Knutstorp på våren 1923, och på hösten började vi se konstiga ljus, precis som en stor sol. Det började alltid uppe vid skogsdungen. Jag har aldrig sett det gå någon annan väg.

Det är speciellt en händelse som Signe Jacobsson minns. Det var när deras mamma kom och mötte dem efter att de hade varit på ett juniormöte. De möttes mellan skogsdungen och kanalen och började gå mot kanalbron och rätt vad det var fick de se sina egna skuggor framför sig.

- Men så flytt er ungar, sa Signes mamma, ser ni inte att det kommer en cykel - och vi flyttade oss. Det var konstigt, vi flyttade oss allihop till samma sida och så vände vi oss om och då såg vi en stor sån där sol och så darrade det och så gick det ner, inte ett ljud, det glömmer jag aldrig. Sedan har vi sett det otaliga gånger.

- Vi talade aldrig om det, för talade man om det för folk, trodde dom inte att man var riktigt klar i huvudet. Det var bara vi som visste.

När jag frågade om Signe kunde jämföra storleken på ljuset med något, svarade Signe - "något mindre än jordgloben" som fanns i rummet.

Martin Jacobsson har aldrig sett ljuset. Däremot har Martin varit med om att det vid framkallning blev en grå hinna på den film som han fotograferat med vid torpet.
Signes bror, Ingemar Gotvik, säger sig ha sett ljuset ett hundratal gånger.

- Det börjar alltid litet, ett litet rött ljus och sedan går det upp i stort klart gnistrande ljus för att sedan, när det försvinner, så går det också i rött. Men sen kan man få se det pulsera, det blir starkare och mindre, starkare och mindre. Jag mötte det alltid när jag åkte hem, då mötte jag det mellan dungen vid Knutstorp och kanalbron.

Vid ett tillfälle när Ingemar Gotvik var åtta-nio år såg han ljuset en morgon i gryningen vid kanalbron då det gick ner på höger sida om bron, alltså på brons norra sida.
Ingemar berättade att de hade namn på fenomenet. Deras mamma kunde komma in och säga: "Nu är Oskar ute och går igen". "Oskar" var som ett husdjur, tillägger Ingemar.

Ett annat tillfälle finner han också särskilt anmärkningsvärt:
- Jag möter ljuset en kväll någon gång vid tiotiden i mörkret och cyklar emot det och när det då, som vanligt, blir rödare och rödare och helt försvinner så är det en svart hund som stryker fram längs min högra sida. Alltså, jag möter hunden och jag känner inte till någon sådan hund i socknen. Jag var ganska bekant med alla hundar på den tiden, dels genom mitt naturintresse och dels var jag ju en mycket ung jägare i tolv-årsåldern, säger Ingemar Gotvik.

Karl-Erik berättade att de var så vana vid det här ljuset så de slutade bry sig om det. Mamma Gerda kunde säga: "Nu kommer lyset" - sedan var det ingenting mer med det.

- Höjden över marken, säger Karl-Erik, var som på ett cykellyse. Storleken varierade, även när det slocknade. Ibland blev det bara mindre och mindre och gick ner åt sidan, ibland gick det bara rakt ner. När det slutade kunde det bli rödare och rödare. Däremot har Karl-Erik aldrig sett att ljuset skulle ha varit rött i början. Det kunde gå på vilken sida som helst av vägen. Karl-Erik minns det som att det skulle varit synligt mest på hösten.

Upplevelsen med ljuset som kom bakom dem en sen kväll när deras mamma mötte dem och som beskrivs i intervjun med Signe, minns de tre syskonen mycket väl.

Tidigare fanns en grind vid vägen in mot torpet och ljuset kunde någon gång komma fram så långt att det nästan var framme vid grinden.

Efter genomförda projekt 1994 och 1995 har UFO-Sverige inte haft några projekt på plats utan jag har på egen hand fortsatt att dokumentera ljuset.

Varje vår och höst har jag varit vid Knutstorp under någon veckas tid och har gjort många nya iakttagelser.
Under flera kvällar har jag stått ensam cirka 100 meter väster om kanalbron. Det blåser som regel alltid fruktansvärt så emellanåt var jag tvungen att sätta mig i bilen för att inte bli totalt genomfrusen.
Vid ett av dessa tillfällen fick jag uppleva något mycket speciellt.

Jag satt i bilen och såg mot Knutstorp och grustaget. Leif Lissjanis stod vid Knutstorp med sin bil som var placerad rakt över vägen vid infarten till torpet.

Jag såg hur strålkastarna på en bil tändes vid grustaget. Så tändes helljuset. Bilen stod med fronten mot mig.
Där jag satt i min bil såg det ut som bilen kom körande på vägen. Förbi Knutstorp och vidare ner mot mig. Jag blev förvånad eftersom jag visste att Leifs bil stod mitt i vägen, och Leif hade inte anropat mig på radion om att han flyttat sin bil och att någon annan var på väg ner mot kanalen.

När bilen var, som jag trodde, några hundra meter framför mig, släcktes billjuset till halvljus. Jag kunde återigen urskilja två ljuskäglor och såg att bilen stod kvar vid grustaget cirka 1200 meter ifrån mig. När ljuset var som starkast kunde jag klart och tydligt se motorhuven på min bil.

Många ungdomar kom till Knutstorp, en berättade att när de hade suttit i bilen och rökt fick de se Marteboljuset, ett rött litet klot. De blev rädda och körde därifrån och klotet följde efter dem. Att det kunde vara reflexer från cigaretterna kunde de inte tänka sig.

Historierna vi har hört under våra tidigare besök på Gotland och då fått en naturlig förklarign har nu förändrats. Bland annat hade Knut Stare blivit skogshuggare som går omkring med sin lampa för att visa andra barn vägen, efter det att han själv forlorat sin egen son.

Det finns också många andra historier förknippade med Knutstorp.

Det sägs att hundar blir oroliga men jag har varit vid Knutstorp då det även har varit hundar med och de har aldrig blivit rädda eller oroliga utan sprungit omkring in och ut bland buskarna.
En person säger att det ofta slår lock för öronen strax innan ljuset syns.
Kompasser ska bli odugliga när man haft dem vid Knutstorp. Vi har alltid kompasser med oss och det har aldrig hänt något med dem.
Tre personer hörde i januari 1995 ett metalliskt ljud som av en mjölkspann.

Inte att förglömma vad en av deltagarna fick uppleva när vi var där hösten 1994. Hardy Coleman och några till stod vid kanalbron när Hardy plötsligt fick ett kraftigt slag under ena foten underifrån marken. Ingen av de andra kände någonting.

Många goda råd har vi fått om hur vi ska stå eller inte stå för att vi skulle vara säkra på att få se Marteboljuset.

Ja, som sagt råden är många, det gäller att välja det rätta!

Vad vet vi om Marteboljuset?
Vi vet att ljuset är omtalat redan i början av 1900-talet. Den vanligaste beskrivningen är att ljuset ser ut som ett ljussken eller lysande klot. En person säger sig minnas det som en fladdrande låga. Oftast kommer det framifrån och försvinner i tomma intet. Ljuset kommer ej närmare människan än fem-tio meter. Någon gång har ljuset gått över bilar som stått parkerade utmed vägen vid Knutstorp.

Beskrivningarna växlar, men en beskrivning som ofta återkommer är att man först tror att det är en moped eller cykel som kommer emot en. De flesta iakttagelser är gjorda runt Knutstorp och den intilliggande kanalen. Sommarmånaderna är den minst aktiva tiden eftersom det endat syns när det är mörkt.

Det finns många naturliga fenomen som passar in på de olika beskrivningarna vi har fått av fenomenet.

Kanske kan grottorna i Lummelunda på något sätt bidra till ljuset i Martebo. Utbredningen av grottotna är inte helt känd men grottforskning som har pågått under ett antal år har visatr att vattnet i grottorna kommer från Martebomyr och att varm luft vintertid strömmar ut från en spricka.

Efterskrift
Mystiska ljus vid slutet av en skogsväg är inte enbart ett svenskt fenomen. På många håll i världen finns rapporter om "ghost lights" (spökljus) eller "lights in the end of the road", LITER, som de också kallas. Dessa rapporter om ljussken i slutet av en lång rak väg liknar på många sätt Martebo-ljuset.

Forskaren Michael Persinger definierar spökljusen som återkommande ljusfenomen, sällan större än en basketboll. I många fall försvinner ljuset när man närmar sig det och i andra fall rör det sig från betraktaren. Det går aldrig att ta sig ända fram. Då och då rapporteras väsanden eller knäppande ljud i samband med ljusen. I sin och Gyslaine Lafrenieres bok "Space-Time Transients and Unusual Events" (Nelson-Hall 1977) konstaterar Persinger att spökljusen skiljer sig från andra UFO-fenomen genom att de är fast knutna till en viss plats. Han noterar också att dessa ljus inte sällan uppträder i trädrika områden med träsk- eller myrmark.

Flera platser i USA har sina Martebofenomen. Till exempel Vernon i Alabama där befolkningen sett spökljus i mer än 50 år. En annan plats, målande beskriven av Don Moser i National Geographic (Oct 1974), är träskmarkerna kring Black Creek nordväst om Beaumont i Texas. Längs den spikraka vägen - allmänt kallad Ghost Road - från Saratoga till Bragg syns med jämna mellanrum ett mystiskt ljus. Predikanter i området har länge ansett ljuset vara sänt av gud för att förkunna jordens undergång.

När reportern Don Moser besökte platsen var han mycket skeptisk. Han parkerade sin bil några kilometer in på grusvägen, släckte strålkastarna och ställde sig att vänta tillsammans med sin guide.

"Jag väntade, full av professionell journalistisk skepticism. Med åren hade jag lärt mig att flygande tefat, den fruktansvärde snömannen, poltergeist-fenomen, Loch Ness-monster och andra mystiska fenomen sällan dyker upp framför reportrar."

Men Don Moser skulle bli förvånad. Ett litet, diffust ljus dök plötsligt upp bland träden. Till en början var det inte större än en stjärna.

"Men plötsligt växte det, en varm punkt av ljus, precis som en ficklampa dold bland träden till vänster om vägen. Det rörde på sig och fortsatte växa. Plötsligt mattades det och försvann."

Och ljuset fortsatte att komma tillbaka. Ibland såg det ut som stråle från en ficklampa, andra gånger var det bara en matt glöd. Don Moser stod som förstenad. Men var det ändå inte bara ljusspelet från biltrafiken en mil bort som spelade honom ett spratt? Det fick han aldrig veta.

Världens mest kända ljusfenomen av Martebokaraktär har fått namnet Marfa-ljuset. Ljuset syns mellan städerna Marfa och Alpine i Texas. Precis som i Martebo syns ljuset bäst på lite håll även om det finns rapporter som avviker från mönstret. Liksom i Martebo verkar en mycket stor del av fenomenen kunna förklaras med billjus. Liknande fenomen rapporteras från Australien.

Frågetecknen kring LITER-fenomen är sig lika över hela världen liksom svårigheterna att besvara dem. Problemet är oftast att ljuset befinner sig relativt långt från observatörerna. Få vågar sig fram till det, de flesta väljer att spana på tryggt avstånd.

För det gäckande ljuset vid Martebomyr fortsätter att lysa som om ingenting hade hänt. Så länge det finns människor som nyfiket spanar ut i mörkret lär ljuset fortsätta att komma. Gåtan är ännu inte löst.

Clas Svahn
UFO-Sveriges ordförande

Länkar till artiklar om Marteboliknande ljusfenomen

© UFO-Sverige, Box 175, 733 23 SALA, tel: 018-555 000, e-post: info@ufo.se
Inrapportering: www.ufo.se/inrapportering. Ansvarig utgivare: Clas Svahn