Professor Mack är säker:
De små grå är här

I Logan County, Nebraska, vandrar en ung kvinna vid namn Mary sömngångaraktigt på landsvägen mitt i natten. Polisen tillkallas och kör henne hem - fem mil därifrån.

Samtidigt väcks en annan ung kvinna vid namn Leslie i Kalifornien av ett gult ljus. Utanför fönstret ser hon något som hon uppfattar som ett reparationsfordon från televerket. När hon ringer och klagar vill man inte kännas vid fordonet. Hon rusar nerför trappan bara för att se "reparatörerna" komma in rakt genom väggen.

Nästa dag berättar hon om händelsen för sin psykiater, som rekommenderar ett besök hos en kollega vid namn Neil Chase, specialist på så kallad regressionshypnos.

Många läsare känner säkert igen öppningsscenerna ur tv-filmen "Inkräktare", och den som åsyftas med dr Chase är förstås John Mack.

I sin bok beskriver John Mack hur det hela började: "Hösten 1989 undrade en kollega om jag hade lust att träffa Budd Hopkins. När jag förklarade att jag inte visste vem det var berättade hon att det var en konstnär i New York som arbetade med personer som påstod sig ha blivit ombordtagna på rymdskepp av utomjordiska varelser. När jag anmärkte något i stil med att de måste vara tokiga båda två slog hon ifrån sig med att det var ett synnerligen seriöst ämne med klar verklighetsförankring. Snart hände det sig att jag skulle åka till New York i ett annat ärende - det var den 10 januari 1990, ett av de datum som markerar när allting i ens liv förändras - och då tog hon mig med till Budd."

"Ingenting från mina erfarenheter av nästan 40 år inom psykiatrin kunde ha förberett mig på det som Hopkins berättade. Jag imponerades av hans värme, uppriktighet, intelligens och omsorg om de människor han hade arbetat med. Men ännu mer imponerande var de berättelser som människor från hela USA delgivit honom efter att ha läst en av hans böcker. De överensstämde, ibland in i minsta detalj, med berättelser från andra ombordtagna."

"Under de drygt tre och ett halvt år som jag arbetat med ombordtagna har jag träffat över hundra personer som hänvisats till mig för utvärdering av ombordtagningar eller andra paranormala fenomen. Av dessa uppfyller 76 mina egna stränga kriterier för ett äkta ombordtagningsfall: medvetna minnen eller minnen som plockats fram med hjälp av hypnos av att ha förts ombord på en underlig farkost av utomjordiska varelser, där händelsen skildrats med en känslostyrka som motsvarar upplevelsen och det inte finns någon synbar mental rubbning som kan förklara historien."

När John Mack anträdde scenen var Budd Hopkins övertygad om att han äntligen funnit den person som skulle kunna ge ombordtagningsforskningen en respektabel aura i den akademiska världen. Men enligt Mack var de akademiska tankegångarna ack så sterila...

Efter att ha arbetat med och undervisat i psykoanalys i flera decennier började Mack ana att denna vetenskap hade sina brister. Den kunde helt enkelt inte ge någon bra helhetsförklaring. Han började också tvivla på den moderna synen på verkligheten och det rationella.

Av en slump kom Mack i kontakt med "Grof Holotropic Breathwork", en sinnesförändrande teknik som bygger på enkel koncentration och djupandning. Han trodde att tekniken skulle passa bra inom psykoanalysen och anmälde sig till en kurs. På kursen träffade han en psykolog med en patient som påstod sig ha blivit ombordtagen på ett flygande tefat av utomjordingar. Psykologen hade rent av hört någon hålla föreläsningar i ämnet, en person vid namn Hopkins som uteslutande arbetade med ombordtagna.

Mack och Hopkins blev goda vänner direkt. Vänskapen överbryggade anmärkningsvärt nog en ideologisk klyfta mellan de båda. Hopkins betraktade upplevelserna som tämligen negativa och helt skilda från folklore, medan Mack - precis som Jacques Vallée - var övertygad om att det fanns grundläggande likheter med andra fantastiska historier. Mack var dessutom säker på att upplevelserna främjade individens utveckling och menade att de gjorde den genomsnittlige amerikanen till en bättre människa. Han eller hon upptäckte sitt sanna jag, återupptäckte forna tiders hemligheter och blev till slut en mer utvecklad och mer komplett världsmedborgare.

De ombordtagnas berättelser var alla utmärkta illustrationer till Macks tes. Hur otrevligt det än kunde vara lyckades "kidnapparna" alltid inge sina offer en varm känsla av att vara ett med universum eller förmedla profetiska bilder av en döende jord, vilket fick dem att ändra sin - miljöfientliga - livsstil.

Främlingarnas uppdrag tycktes omfatta hybridisering, men i första hand en kulturell hybridisering, där vår moderna värld fylldes av forntida tankegångar och eviga idéer, bortglömda av en mänsklighet som hade gått totalt vilse. Mack fastslog, liksom Leo Sprinkle och många andra före honom, att främlingarna var här för att stärka vårt kosmiska medvetande.

Den 16 september 1994 ringde BBC:s korrespondent i Östafrika till ufologen Cynthia Hind i Zimbabwes huvudstad Harare och frågade om hon hade hört talas om UFO-landningen utanför folkskolan i den lilla orten Ruwa inte långt från Harare. Det hade inte Cynthia, men hon blev mycket intresserad och företog en noggrann utredning av fallet. De flesta av barnen i skolan hade sett både ett föremål och figurer i anslutning till föremålet. När John Mack fick höra talas om det blev han så intresserad att han personligen flög till Zimbabwe för att prata med skoleleverna.

Macks tre intervjuer finns inspelade på video, och de visades under hans Europaturné. Vi fick se och höra tre afrikanska flickor berätta mer om en "liten man" som de hade sett. Han hade stora svarta ögon och barnen hade haft svårt för att möta hans blick. En flicka tyckte att ögonen var sorgsna, kärlekslösa. Hon sa att varelsen törstade efter kärlek, men kunde inte få någon och att den därför var sorgsen. Den kvällen hade flickan själv känt sig sorgsen till sinnet - som om hel a världen var på väg att dö. Hon sa att varelsen ingav henne de känslorna, att hon såg det i dess ögon.

En annan flicka påstod att varelsen hade pratat med henne. Hon hade inte sett den röra på läpparna, utan hon hörde den tala inuti sitt huvud. Den varnade oss för att bli för "teknologiska". Varelsen var enligt henne ledsen, därför att vi tar vår planet och allting på den för givet.

Den tredje flickan sa att varelsen tvingat henne att titta på den. Hon var rädd men samtidigt upprymd. Varelsen ville att hon skulle följa med. Först ville hon inte men sedan ändrade hon sig. Hon var på en gång rädd för och attraherad av varelsen.

Kritikerna hävdar att det var Mack själv som förmedlade de här känslorna till flickorna genom att ställa ledande frågor och genom att uppmuntra dem som lät sig ledas. "Kärlekstörstande utomjordingar" och "en värld i fara" är ämnen som både Mack och Hopkins omhuldar, men ingen av dem är särskilt intresserad av den typ av relation som tycktes förekomma i den tredje intervjun: "Oskuldsfull flicka möter tanig främling på lekplats!" Efter ett kort ögonblick började hon tala den stora romantikens språk och kunde hitta rätt ord för komplicerade känslor .

Behandling av ombordtagna lockar inte alltid fram människornas bästa sidor, menar kritikerna, även om Macks kommentarer är betydligt mer optimistiska:

"Ombordtagna som inte har någon att vända sig till känner sig alienerade. De dolda minnena förföljer dem och gör dem deprimerade. Först när de träffat andra som haft samma slags upplevelse eller när de talat med en terapeut med tillräckliga kunskaper för att hjälpa dem kan de ändra sin syn på det som hänt dem. Då märker vi att dessa människor genomgår en djupgående attitydförändring. De börjar ifrågasätta den rådande situationen i världen. Vilken framtid kan vi erbjuda våra barn? De ser på världen med annorlunda ögon och strävar efter att åstadkomma kärlek och harmoni mellan alla raser."

Med sin bok höll Mack på att bli utsparkad från den akademiska världen. Till och med UFO-entusiaster tycker att han gått för långt och hamnat på new age-rörelsens domäner. Mack själv menar att det inte kan hjälpas:

"Det går an att prata om utomjordingar som samlar in foster. Men det går inte an att säga - som mina patienter - att de har en stark relation till dessa varelser. Det är acceptabelt att kalla främlingarna onda, men förbjudet att säga att de bryr sig om hur det går för vår planet. Vem avgör var gränsen ska dras?"

Från Budd Hopkins kommer termen "kamouflerat minne", varmed menas att vittnet till en närkontakt får ett kamouflage som skyler över ett obehagligt minne. Antingen är det det egna psyket eller utomjordingarna som skapar dessa bilder för att man inte ska bli galen. Därför rapporterar människor att hundar, hästar och hjortar har stirrat på dem i stället för hotfulla främlingar. Man väljer för det mesta djur som är storögda och skygga som lugnande minne som ersättning för en fruktansvärd mardröm.

Det är här Macks bok kommer in. Före "Bortförd" betraktades upplevelsen i allmänhet som traumatisk. Den gjorde människorna till offer utan kontroll.

Plötsligt kommer en Harvardprofessor och förvandlar ombordtagningarna till något positivt. Det påminner om 1800-talet, när arbetarna inte orkade med alla umbäranden utan satsade sina surt förvärvade slantar på alkohol för att kunna se på omgivningarna genom en rusets dimma. De ombordtagna blir inte längre offer, utan förelöparna till en ny människoras med sinnena öppna för kosmos.

Nu när det inte finns några vita fläckar kvar på världens geografiska karta - ingenting att utforska - ledsagar Mack oss in i det stora tomrum som ligger bortom våra egna minnens svarta hål. Han lyfter på slöjan och låter oss se en skymt av vad som tycks vara evighetens hem... Frågan är vilka sanningar vi kommer att få se där.