Flera runda hål i isar i Sverige och Finland gav bybor och forskare huvudbry vintern 2000-2001. Medier och kringboende har spekulerat i att det kan röra sig om meteoriter eller rymdskrot som slagit hål i isarna. Men förklaringen ser ut att vara en helt annan.

Hål i isar förbryllar i Sverige och Finland

Av Clas Svahn

Det senaste hålet upptäcktes på lördagmorgonen den 24 februari 2001 då Valma Pirttikoski i Teikosuvanto, 15 kilometer norr om finska Pello, upptäckte ett hål genom Torne älvs is bara 40 meter från familjens hus. Tillsammans med maken Urho gick hon ut på isen och konstaterade att hålet var runt, en halv meter i diameter och att det gick rakt igenom den halvmetertjocka isen.
- Inga spår syntes i snön, inte ens av ett djur, så jag tror att hålet måste ha orsakats av något som slagit ned uppifrån, säger Valma Pirttikoski till UFO-Sveriges undersökare Kari Rajanen. Hon beskriver också hur ett tio meter stort område runt hålet hade satt sig något.

Valma Pirttikoski säger sig också ha hört ett märkligt ljud natten mot lördagen. Ljudet liknade närmast "en kraftig köldknäpp" vilket knappast tyder på en ljudbang från en meteor. Liknande, men inte lika kraftiga knäppar, hörs i huset varje natt just nu, enligt Valma Pirttikoski. En journalist vid finska lokalradion som bor granne med familjen intervjuade paret samma dag. Senare på dagen blev Valma Pirttikoski uppringd av en bondhustru 15 mil längre söderut som berättade hur hon och maken hade sett ett lysande föremål vid 04.15-tiden på lördagen. Ljusfenomenet, som kan ha varit en meteor, hade haft en nordlig bana och sattes i samband med hålet i isen.

Lördagen den 3 mars gick tre dykare från dykarklubben Midnight Divers i Ylitornio ned i hålet. Med sig hade de en undervattenskamera. Men trots noggrant sökande kunde de finska dykarna inte finna något spår efter något föremål som skulle kunna förklara hålets uppkomst. Och någon sten från rymden ligger knappast på Torneälvens botten. - Det är mycket osannolikt att en meteorit skulle ha kunnat slå hål i så tjock is, säger professor emeritus Bertil Lindblad i Lund som är expert på meteorer och meteoriter.

- De flesta meteorer exploderar på mellan 20 och 40 kilometers höjd och faller sedan fritt mot marken. Det finns flera exempel där folk har hittat meteoriter liggande på snö eller is. Deras hastighet vid nedslaget är oftast mycket låg.

Professor Lindblad påpekar att största möjligheten för en rymdsten att nå markytan är vid 18-tiden på kvällen. Då befinner sig jorden i en sådan vinkel att meteoren hinner ikapp jordklotet i stället för att frontalkrocka med det som vid 6-tiden på morgon-en. Detta gör att meteoren kan tränga djupare in i atmosfären innan den exploderar på grund av det växande trycket från en "kudde" av upphettad luft som byggs upp framför den.

Fler finska hål
Ytterligare två platser i Finland har fått runda hål genom isen i vinter. Den 19 januari berättades det i de finska tv-nyheterna om en liknande upptäckt vid Kontiolahti i närheten av Joensuu i östra Finland. I den halvmeter-tjocka isen på sjön Höytiäinen hade fem runda hål uppstått. De var cirka 40-50 centimeter i diameter. Dessutom fanns ett antal hål av mindre dimensioner. Luftvärnet och försvarsmakten hade kontaktats i hopp om en förklaring men inget ovanligt hade iakttagits i luften den aktuella dagen. Också här antog man att det rörde sig om meteoriter och också här undersöktes botten av dykare utan att något föremål återfanns.

Hål i Ankdammen. En Bennäsbo tar sig en titt på det ovanliga hålet i Ankdammen i Bennäs.
Foto: ELLI FLÉN/Vasabladet

Redan dagen efter nyårsafton hittades ett cirkelrunt hål i Ankdammen i Bennäs utanför Vasa vilket orsakade artiklar i såväl finska som ryska tidningar. Hålet var ungefär 50 centimeter i diameter och beskrevs som helt runt.

Vasabladets reporter Elli Flén intervjuade Ingmar Anderssén som var den förste att upptäcka märkligheten på isen:
- Först trodde jag att någon hade gått igenom isen. Men sedan såg jag att det inte fanns några spår till hålet, berättade han. Tillsammans med grannen Vidar Palm mätte han upp isens tjocklek: 10 centimeter. Som vanligt blev teorierna många när något utöver det vanliga upptäckts. Några tippade på en förlupen nyårssmällare medan andra riktade blickarna ännu högre.
- Jag tror det är frågan om en meteorit, konsteterade naturgeografen Henrik Österholm.

Några dagar senare grusas emellertid Österholms förhoppningar av ännu en expert, den här gången från Geologiska museet i Helsingfors:
- En meteorit skulle ha väckt hela byn med ett kraftigt buller och dessutom krossat isen, inte gjort ett snyggt hål som efter en gevärskula, säger Martti Lehtinen till Vasabladet.
Och Vidar Palm som gett sig ut med båtshaken för att dragga efter rymdstenen kunde också han konstatera att någon sådan inte stod att finna på Ankdammens botten.

Rad med hål i Åstjärn. Också här syns stjärnmönstret som avslöjar att det finns sprickor under isen och att hela området är försvagat.
Foto: BENGT OLSSON

Fler hål i tjärn
Vinterns enda svenska hål upptäcktes på morgonen den 10 januari då Bengt Olsson i Torsåker väster om Sandviken tittade ut genom fönstret. Då fick han se några märkliga hål på isen på den lilla sjön Åstjärn.
- Jag blev mycket förvånad eftersom jag kunde se ett stort hål och fyra mindre ute på isen, berättar Bengt Olsson. När jag mätte upp dem visade det sig att det stora var cirka 40 centimeter medan de fyra små var som en tennisboll i diameter. Isen var 30-40 centimeter tjock.
- Vi har bott här i 50 år och aldrig tidigare sett något liknande. Dagen efter upptäckten hade alla hålen åter fryst igen på ytan. Liksom vid händelsen i Teikosuvanto hördes ett ljud före upptäckten. Någon gång mitt i natten väcktes Bengt Olssons hustru Marianne av en dov duns.
- Min första tanke var att det var rådjuren som brukar äta av våra växter, berättar hon. Jag trodde att något av dem hade kommit åt att sparka på timmerväggen och att det var det ljudet jag hörde. När Bengt sedan på morgonen hittade hålen satte man ljudet i samband med dem. Bengt Olsson själv är övertygad om att något från rymden måste ha slagit ned genom isen.
- Det större hålet låg utanför bryggan, 5,30 meter från stranden. Det mätte jag upp, säger Bengt.

Marianne beskriver hålet som konformat med den smala änden nedåt och alldeles slätt inuti. Upptill fanns krossmärken. De mindre hålen hade samma form.
Makarna som var oroliga för att någon satellitdel hade fallit ned kontaktade Hofors kommun som kom och mätte upp radioaktiviteten i vattnet och isen.

Gas från botten
Så vad är det då som orsakar de märkligt runda hålen?
En möjlig förklaring till hålen är att gas trängt upp från sjöarnas botten och att den värmt upp vattnet som sakta urholkat isen underifrån. Efter en tid har isen varit helt underminerad och hålet har uppstått. Flera fakta talar också emot att hålen på de svenska och finska sjöarna skulle ha orsakats av nedfallande rymdskrot eller meteoriter. De släta kanterna och den exakta rundningen är två faktorer. Nedfallande rymdskrot skulle ha slagit sönder isen och trasat sönder kanterna helt. Det finns fler indikatorer som pekar på att förklaringen ska sökas under ytan istället för ovanför.

Åstjärn (som ligger 98 meter över havsytan) har en dybotten som kan ha orsakat gasbildning.
Ankdammen i Bennäs har en botten som beskrivs som "dyig". I kanten av hålet i Torne älv syntes en mörk avlagring som kan ha utgjorts av botten sediment.

Per Söderberg är forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, tidigare FOA, och har länge intresserat sig för gasbildningar i sjöar och kustområden. Han menar att hålen i isarna mycket väl kan förklaras genom just gasutsläpp från botten. - Gasen kan stiga efter att ha samlats i bottensedimentet och sedan lägga sig under isen och ge den en allmän försvagning, säger Per Söderberg.
- Stjärnmönstret som går ut från hålen styrker detta. Det visar att isen också runt hålet har försvagats underifrån.

Hål i Halstjärn. Det här hålet upptäcktes av Algot Berglund i sjön Halstjärn väster om Örnsköldsvik i november 1980. Också på en sjö i närheten hittade Algot flera liknande hål.
Foto: VALDEMAR BERGLUND

Liknande hål har hittats i svenska sjöar redan tidigare. I november 1980 upptäckte och fotograferade Algot Berglund i Sidensjö väster om Örnsköldsvik fem-sex mörka hål på sjön Halstjärns is. På sjön fanns också tre ringar av snö som antydde att vatten hade trängt upp på isen. Också på sjön Linsänketjärn i närheten hittade Algot Berglund liknande ringar, omkring 1,4 meter i diameter. Men här bestod de av is istället för snö. Liknande ringar rapporterades från Hotagssjön, 80 kilometer norr om östersund, i januari 1992. Där var ringarna mellan 5 och 20 meter i diameter.

I ett brev till UFO-Sverige beskrev Algot Berglund stjärnmönstret som strålade ut från hålen som varande fyllda med gas- eller luftbubblor under isen, något som styrker teorin att det rör sig om gasuppsläpp.
- Hålet var format som en tratt med den smala ändan nedåt, säger han när vi talas vid i början av mars i år.

Beskrivningen är i det närmaste identisk med de hål som upptäcktes av makarna Olsson. Detta styrker också teorin att det rör sig om ett och samma fenomen som ligger bakom bildandet av ishålen.

Tekniker från Ringhals
Det är dock inte alltid som hålen blir så perfekta. I slutet av december 1995 uppstod en serie hål på Glasshultssjöns is vid Torup nordost om Halmstad. Mats Andersson som bodde vid sjön kunde konstatera att en serie stjärnformade hål bildats under natten och att de trots 20-graders kyla vägrade frysa igen.

Runt hålen fanns ett 20-meter stort område med slaskig och blöt snö men inte ett spår av människor. Vattendjupet på platsen var bara en halv meter. Spekulationerna gick mot UFO, satellitdelar, gas och meteoriter. Luftfartsmyndigheterna förnekade att någon del skulle ha tappats från ett flygplan. Tillkallade strålskyddstekniker från Ringhals kärnkraftverk kunde visa att hålen inte var radioaktiva(!). Hålen beskrevs som åtta centimeter vida rör med i det närmaste raka väggar som ledde rakt igenom den tio centimeter tjocka isen. Ortsbon Börje Gudmundsson menade att hålen uppstått genom brott och sprickor i isen. När snö lägger sig ovanpå sjunker isen och vatten tränger upp.

Källor:
Telefonintervju med makarna Pirttikoski gjord av Kari Rajanen 25/2 -01, brev från Håkan A. Laurén i Grankulla 1/2 och 5/3 -01, intervju med docenten i rymdfysik Asta Pellinen-Wannberg gjord av Thomas Eriksson, UFO-Sveriges rapportcentral 25/2 -01, tele-fonintervju med Bengt och Marianne Olsson 7/3 -01, telefonintervju med Bertil Lindkvist 25/2 -01, odaterat brev från Algot Berglund, hösten 1993 och 2/3 -01 samt telefonintervju 2/3 -01. Kvällsposten 29/12 -95, Hallands-Posten 30/12 -95, Expressen 25/2 -01, Haparandabladet 27/2 och 6/3 -01, Vasabladet 2/1, 8/1 och 11/2 -01. E-postkorrespondens med Petra Nylund, Vasabladet, februari -01.