Luftskeppsvågen

Spökraketer över Sverige

Femtio meter från stranden av sjön Kölmjärv, 24 kilometer väster om Överkalix i Norrbotten kan ett mystiskt föremål ligga nedbäddat i gyttjan sedan drygt 50 år. I tre veckor sökte militären genom varje meter av sjön med metallkänsliga instrument men utan resultat. Sjöns dyiga botten gjorde arbetet mycket svårt.

Av Clas Svahn

– Det var cigarrformat och grått och när det föll ned i sjön slog en 50 meter hög vattenpelare mot skyn, berättar Knut Lindbäck, som blev vittne till händelsen.

Sommaren 1946 skulle bli en ovanlig sommar. Runt om i Sverige rapporterade tusentals människor hur de sett okända, ofta raketliknande föremål korsa himlen eller störta i sjöar. Under fyra dagar i juli fick Försvarsstaben ta emot 300 rapporter, och när sommaren var slut hade 997 observationer registrerats av försvaret. Troligen var det verkliga antalet iakttagelser mångdubbelt fler.

Observationerna hade börjat strömma in redan under vintern och när året gick mot sitt slut hade Sverige, Norge och Finland drabbats av en av de största kända UFO-vågorna. De okända föremålen fick namnet ”spökraketer”.

Föremålen passerade över Sverige i de mest skiftande banor och trots att många misstänkte Sovjet för att ligga bakom lyckades man aldrig få misstanken bekräftad. Inom försvaret trodde man att ryssarna fortsatt experimentera med tillvaratagna tyska V-vapen och nu provsköt dessa från baser längs kusten.

En av de mest händelserika dagarna under 1946 blev den 19 juli då en serie iakttagelser kulminerade i att fyra okända föremål störtade i sjöar i Norrbotten och i närheten av Söderhamn.

Klockan 11.30 slog ett föremål ned i Kattisträsket norr om Överkalix. En metande pojke skrämdes av det dånande ljudet och vattenkaskaden.
Klockan 11.45 slog ett cigarrformat föremål ner i Kölmjärv. Vittnen hörde ett fruktansvart dån och såg en stor vattenkaskad slå upp vid nedslaget.
Klockan 15.00 slog ett föremål ned i sjön Vassarajärvi strax väster om Gällivare och vittnen kunde se hur föremålet färdades en lång sträcka under vattenytan innan det försvann ned i djupet.
Klockan 15.40 slog ett föremål ned i sjön Marmen utanför Söderhamn. Två solande ungdomar blev vittnen till hur föremålet sedan rörde sig under vattenytan innan det sjönk till botten.

Men allting började klockan 11.15 i Bölebyn utanför Piteå.

Fredagen den 19 juli var en av många varma dagar den här sommaren 1946. På en åker nedanför gården i Bölebyn arbetade Leonard Danielsson tillsammans med sönerna Kjell, Dan och Hans med höslåttern. Äldste brodern Börje tjänstgjorde som flygare i Ljungbyhed och hans intresse hade smittat av sig på de mindre tonårsbröderna som gärna byggde modellflygplan och ofta spanade efter termikmoln på himlen. Så även den här dagen.

– Vi hade satt oss ner för att dricka kaffe. Det var 23–24 grader varmt i skuggan och bara några få moln på himlen, minns Kjell som var 14 år när händelsen inträffade.

– Då upptäckte vi något som vi trodde var ett flygplan vid den sydöstra horisonten. Det gick tvärs emot vinden på ganska hög höjd och ibland blänkte det till från det som om det hade rört på sig, kanske roterat. Ibland försvann det för en kort sund bakom något moln.

Föremålet liknade en mjölkspann från Alfa-Laval och var något tjockare i ena änden. Det var det närmaste familjen Danielsson kunde jämföra med. Under minst 20 minuter gled det från den ena horisonten till den andra innan det försvann i nordväst.

– Vi stod och tittade på det glänsande föremålet ganska länge, berättar Dan Danielsson som minns vilket besvär de hade att övertyga pappa Leonard om att de borde titta på det konstiga ”flygplanet” istället för att jobba.

Bröderna gjorde sitt bästa för att försöka uppfatta något ljud från den aluminiumblänkande flygfarkosten. Men en bullrande slåttermaskin från ett näraliggande fält gjorde det omöjligt att avgöra. Kjell bad bonden att stänga av maskinen en stund men det vägrade bonden.
Klockan 11.30 försvann "mjölkspannen" ur sikte.

För Knut Lindbäck och hans hembiträde Beda Persson var fredagen den 19 juli en dag fylld av arbete. För dem som för så många andra pågick höslåttern som bäst och Knut och Beda arbetade vid en av sjön Kölmjärvs sluttande stränder. Klockan var 11.45 – nästan middag – och solen stekte varm över deras ryggar.

Då hördes plötsligt ett brummande ljud från skyn.
– Eftersom jag trodde att det var ett flygplan så tittade jag upp, berättar Knut 40 år senare. Men istället fick jag se ett raketliknande föremål kommande störtande rakt ned mot sjön.

Tillsammans med Beda såg han den två meter långa, askgrå projektilen störta i vattnet en dryg kilometer bort, nära den sydvästra stranden. En hög vattenpelare slog upp när föremålet slog ned genom ytan och snart följdes den av ytterligare en kaskad som om något detonerat.

De båda hade kunnat följa föremålets bana mot en klarblå himmel.

– Det var utan tvekan ett fast föremål, säger Knut. Föremålet var omkring två meter långt och hade en trubbig nos medan aktern var spetsig. Jag tyckte mig också kunna se ett par små vingliknande utskott sticka ut på sidorna, men är inte riktigt säker. Allt hände så snabbt.

Av samtida nyhetskällor framgår också att inga ljus kunde ses på eller från föremålet. Enligt en kommuniké från FO-staben i Kalix hade de båda huvudvittnena inte kunnat höra någon explosion medan Lindbäck berättade för Dagens Nyheter att "det hörts en smäll men att den troligen kom från vattnet som slängdes upp".

Men nedslaget var allt annat än ljudlöst. På andra sidan sjön, bara några hundra meter från själva nedslagsplatsen, befann sig 14-åriga Frideborg Tagebo:

– Vi höll på med storstädning av huset den där dagen och mamma som tvättade kläder stod nere vid stranden. Då fick vi höra ett dånande ljud som från ett raketplan. Mamma skrek åt mig att stänga fönstren eftersom hon trodde att det var en orkan. Vår hund blev alldeles tokig och sprang iväg. Allt var fruktansvärt.

– Sedan small det till som efter ett bombnedslag och jag såg en stor vattenkaskad slå upp. Efteråt blev det alldeles tyst och allt vi kunde se var en massa lösa saker som flöt omkring på ytan. Ljudet var fruktansvärt. Jag har aldrig hört något liknande vare sig förr eller senare, berättar hon.

Knut Lindbäck som befann sig längre bort hoppade genast upp på sin cykel och gav sig av mot nedslagsplatsen. Efter några minuter var han framme vid nedslagsplatsen med hjälp av en roddbåt.

– När jag kom fram till platsen såg jag sjögräs och näckrosor som hade slitits upp med rötterna och kastats upp på stranden. Vattnet var alldeles grumligt av lera och det var omöjligt att se om det låg något föremål på botten, berättar Knut Lindbäck.

Händelsen skakade om hela byn. Var det en bomb som hade slagit ned ute i sjön? Beda Persson gick som så många andra runt till andra stranden för att titta på nedslagsplatsen. Hon kunde se lerstänk på strandkanten som hade kastats upp från sjöbotten.

Också Frideborg Tagebo minns effekterna av "spökbomben":
– Men allt vi kunde se var en massa löst sjögräs och näckrosor som flöt omkring på vattnet.
Näckrosrötterna som slitits av var tjocka som en handled.

Samma kväll posterades polis och hemvärnspersonal ut kring sjön sedan en granne till Lindbäck ringt landsfiskalen. Personalens order var att spärra av området samt att hålla vakt vid nedslagsplatsen.

På lördagsmorgonen den 20 juli blev dåvarande löjtnanten Karl-Gösta Bartoll vid Ing 3 i Boden uppringd av överste Wilhelm Dahlgren vid regementet och fick order att så snabbt som möjligt bege sig till Kölmjärv. Också en handskriven order utfärdades: "Åk snarast per mc till Överkalix för att undersöka möjligheterna att bärga en 'spökbomb' vilken lär ha fallit ned i Kölmjärv...", stod det. Plötsligt var det allvar.

Klockan 14.30 anlände löjtnant Bartoll till platsen och redan klockan 20.30 hade undersökningsstyrkan, som då bestod av sju man, hunnit söka av ett 400 kvadratmeter stort område kring nedslagsplatsen.

Samma dag anlände också ingenjör Roland Rynninger och laborator Torsten Wilner från FOA:s avdelning 1 till platsen. Med i bagaget hade de bland annat en transportabel mätare för uppmätning av radioaktiv strålning. Militären kunde inte utesluta att raketen haft radioaktivt material ombord.

”Det anses mycket troligt att ett nedslag har ägt rum”, skrev Karl-Gösta Bartoll i sin dagbok från sökandet.

Karl-Gösta Bartolls undersökning av nedslagsplatsen var mycket noggrann. Meter för meter kontrollerades inte bara sjöbotten utan också omgivande terräng. Projektilen kunde ha studsat efter nedslaget och kastats in i skogen, menade man. Någon sade sig till och med ha sett ett rökmoln i skogen.

Arbetet började i regel strax före åtta på morgonen och avslutades inte förrän vid 18-tiden på kvällen. Ibland höll man på ännu längre. Alla var måna om att hitta den nedstörtade spökbomben.

Till en början utfördes sökandet från en eka men den 29 juli började militären bygga en flotte. Från flotten kunde militären se hur morän och stenar från djupare lager hade tvingats upp mot ytan. Allt pekade på en undervattensexplosion.

– De byggde flotten vid stranden, berättar Rune Lindbäck, den granne som först kontaktade myndigheterna. De var noga med att inte använda några spikar av metall som kunde störa deras känsliga utrustning. Flotten bands samman av hamprep.

För att lättare kunna söka av sjön delades den upp i rutnät. Linor spändes mellan stränderna och längs dessa drogs sedan flotten med mätutrustningen långsamt fram över sjöbotten. Varje kvadratdecimeter skulle sökas av. Med jämna mellanrum togs också prover på botten med hjälp av en sond, men trots att man plockade upp omkring 35.000 sondprover fann man aldrig något spår efter metalldelar.

En teori som lanserades av Rynninger och Wilner var att projektilen som Knut Lindbäck såg störta hade varit atomdriven. Dess ringa storlek skulle ha talat för det menade de två FOA-forskarna.

"Om projektilen verkligen var så liten (omkring 2–3 meter) förefaller det svårförklarligt, att den med drivmedel av gängse typ kunnat tillryggalägga den skjutsträcka som i detta fall kan förmodas", skriver de i en rapport efter hemkomsten.

Att FOA-folket trodde att det var Sovjet som stod som avsändare förefaller inte alltför långsökt.
Men ingenjör Rynninger och laborator Wilner väntade inte på att Bartolls mannar skulle få napp. Efter att utan resultat ha mätt radioaktiviteten runt nedslagsplatsen flög de åter till Stockholm redan nästa dag.

I Stockholm träffades också medlemmarna i en hemlig militär arbetsgrupp för att diskutera händelsen vid Kölmjärv. Gruppen leddes av överste Bengt Jacobsson och som dess sekreterare fungerade flygingenjör Eric Malmberg. Malmberg skulle senare komma att utses till generaldirektör för FFV.

Mellan den 15 juli och 10 december höll gruppen tolv protokollförda sammanträden och vid flera tillfällen skickade man personal för att intervjua observatörer eller för att undersöka nedslagsplatser. Händelsen vid Kölmjärv var en i raden men troligen den man såg allvarligast på. Ett tag funderade man till och med på att tömma hela sjön på vatten för att hitta den mystiska raketen.

Förslaget om tömning framfördes av överste Dahlgren vid Ing 3 i Boden och det diskuterades ingående av gruppen. Men vid ett möte på Flygstaben den 5 augusti enades man om att en torrläggning skulle bli allt för kostnadskrävande – minst 20.000 kronor. Vattnet fick vara kvar.

Det man istället satte sitt hopp till var en elektrisk minsökare som skulle ge utslag för metall. Hade föremålet varit konstruerat av järn skulle det utan tvekan ge utslag på instrumentet.

Men det blev inte så enkelt. Den djupa dyn på botten gjorde sökandet besvärligt.

– Till en början hade vi minsökaren ombord på flotten men den gav mycket dåligt resultat, berättar Karl-Gösta Bartoll. Sjön var två meter djup vid nedslagsplatsen och det var helt enkelt för djupt för att den skulle ge något utslag.

– Den första augusti kom specialister från Boliden till platsen. De hade med sig en ny typ av malmletningsapparatur motsvarande dagens metalldetektorer. Med hjälp av den hittade vi bland annat ett gengasaggregat och en del andra järnföremål som hade slängts i sjön. Men ingen raket.

Men ryktena gick. Bara en vecka efter nedslaget stod följande att läsa i Dagens Nyheter: "Den raketprojektil som för någon tid sedan slog ned i Kölmjärvsjön, 1,5 mil norr om Överkalix har hittats, enligt bestämda uppgifter. Meddelandet kunde på söndagskvällen dock inte bekräftas, emedan ett kraftigt åskväder brutit telefonledningarna till Kölmjärv."

Myndigheterna förnekade ryktena och i ett telegram distribuerat av Tidningarnas Telegrambyrå konstaterar man att någon "spökbomb" inte påträffats: "Sjön är visserligen grund, men dess botten består av ett mycket tjockt gyttjelager som gör det svårt att få upp projektilen, om man över huvud taget finner den. Ryktena på söndagen att den tagits upp är alltså fullständigt ogrundade."

Expressen kunde också redan samma dag dementera ryktet. En byinvånare kunde efter ett besök på platsen konstatera att sökandet fortsatte och att någon bomb inte hade hittats. Detta bekräftas också av Karl-Gösta Bartoll.

Vid nedslagsplatsen i Kölmjärv var det ingen som tvekade om vad man letade efter. Men tiden började ta slut. Bartoll skulle komma att leda sökandet efter föremålet fram till den 12 augusti då man tvingades ge upp utan något påtagligt resultat. Efter tre veckors hårt arbete med uppehåll endast för söndagar hade sjön genomsökts utan resultat.

2.000 kvadratmeter om dagen hade finkammats i jakten på den gäckande raketen. Sökandet var slut och besvikelsen stor över det uteblivna resultatet. Det sökande som chefen för flygvapnet, Nils Ahlgren, betecknat som "den säkraste indikationen av en krasch", hade inte gett någonting.

Men bortom nyhetskällornas informationer och militärens hemligstämplade papper fanns det mer att berätta. Jag återkommer till detta i slutet av det här kapitlet.

Medan sökandet i Kölmjärv höll på att avslutas låg ytterligare tre ”spökbomber” och väntade på att bli återfunna. Tre föremål som slagit ned i sjöar samma dag, den 19 juli 1946. Vad var det för mystiska föremål som föll från himlen över de svenska sjöarna?

Klockan 11.30, femton minuter innan kraschen i Kölmjärv, satt 11-årige Kurt Larsson och fiskade i en bäck vid norra änden av Kattisträsket. Pappan Börje och en kamrat arbetade med slåttern 300 meter längre norr ut.

– Då fick jag höra ett dånande ljud som när det blåser upp till storm, berättar Kurt Larsson. I dag skulle jag likna det vid ett modernt jetplan.

Kurt tittade upp för att se om trädtopparna rörde sig men allt var lugnt. Istället slog en vattenkaskad upp ur sjön ett par hundra meter framför honom.

– Jag hann bara höra ett plask innan en 15 meter hög kaskad av vatten slogs upp ur vattnet. Det var som när man spränger en mina.

Kurt kastade ifrån sig metspöt och rusade iväg till sin pappa medan han skrek ”Hin håle är i träsket!” fast övertygad om att det han sett inte var något positivt.

Både Kurt och hans pappa blev senare förhörda av militär från Boden. Men sjön var för dyig. Några dykningar kunde inte göras. Med hjälp av en tio meter lång stör kunde man konstatera att vad som än hade ramlat ner låg inbäddat i minst fem meter djup dy.

Inom 15 minuter efter det att familjen Danielsson tappat den mystiska ”mjölkspannen” ur sikte hade två föremål slagit ner i var sin norrbottenssjö. Och dagen var inte slut ännu.

Väster om Gällivare ligger sjön Vassarajärvi eller Vassaraträsket som det också kallas. Runt sjön fanns många fritidshus och ännu i dag ligger många av dem kvar.
Klockan 15.00 på eftermiddagen den 19 juli 1946 satt Karl och Tyra Axberg på verandan till sin sportstuga då de fick höra ett kraftigt motorbuller från himlen. Med sig hade de också dottern Ulla och telefonisten Hildur Frid som även hon hade en stuga i närheten.

Det starka flygplansljudet verkade komma från väster och för att se vad det var sprang sällskapet ned till stranden där sikten var bättre. När de kom fram hade ljudet upphört.

– Plötsligt var det något som tog fart i vasskanten inte långt ifrån oss och for iväg mot sydost över sjön, berättar Ulla Axberg som är den ende av de fyra som i dag finns kvar i livet. Först trodde jag att det var en fågel men det gick alldeles för fort för det.

I en rapport skriven några dagar efter händelsen konstaterar stabschef Nils Winstrand, som besökte platsen och intervjuade vittnena, att "projektilen synes ha kommit på mycket låg höjd och träffat vattnet med cirka 30 graders anslagsvinkel". Föremålet fortsatte sedan 200 meter under vattnet där det verkar ha sjunkit.

I rapporten skriver Winstrand också att föremålet låtit som en nedåtgående granat och att det haft så hög hastighet att en kraftig vind skakat om buskarna närmast stranden. Winstrand petade i botten med några långa störar utan att hitta annat än dy.

– Jag vat inte vad det var vi såg men jag minns att vi blev väldigt rädda, berättar Ulla som var 17 år när händelsen inträffade.

I mitten av augusti, två dagar efter det att han avslutat sökandet i Kölmjärv, kom Karl-Gösta Bartoll till Vassarajärvi. I åtta dagar sökte han och tio värnpliktiga under ledning av ett befäl igenom viken där föremålet setts sjunka. Återigen blev jakten på "spökbomben" resultatlöst.

Denna händelserika dag var inte slut med detta. 40 minuter efter nedslaget i Vassarajärvi inträffade en nästan identisk händelse i sjön Marmen 90 mil längre söder ut. Och precis som Vassarajärvi var också Marmen utanför Söderhamn omgiven av sommarstugor.

Klockan var 15.40 då Ingrid Hansson, 22 år, låg och solade på flytbryggan framför familjens stuga i Sunnanå vid Marmens norra ände. Pappa Olov låg strax intill.

– Först hörde jag ett våldsamt brus över vattnet som efter en stark vindil, berättar Ingrid, i dag pensionerad sjuksköterska i Söderhamn.

– Jag hann aldrig se föremålet innan det nådde vattenytan men när jag tittade upp fick jag se ett föremål som hoppade över vattenytan längs med sjön. Det liksom rullade efter vattenytan och rörde upp vattnet efter sig. Det gick med en väldig fart.

Ingrid blev så skrämd av händelsen att hon rusade upp från bryggan in i stugan.

Eftersom familjen inte hade någon telefon i stugan dröjde det några dagar innan Olov Hansson kontaktade militären. I en rapport av kapten E. E. Karlström, stabschef vid Gävle försvarsområdesstab skriven den 23 juli framgår dramatiken tydligt:

"Projektilen åstadkom en vattenkaskad av omkring 20 m höjd. I samband med nedslaget hördes en explosion varefter ångutveckling följde. Projektilen förflyttade sig därefter ibland ovan vattnet, ibland i vattnet omkring 100 m. Vattnet färgades svart under projektilens gång i detsamma."

– När jag frågade pappa om det inte hade varit en meteor han sett svarade han att det kunde det inte ha varit. Vinkeln var alldeles för låg menade han, berättar sonen Ivar Hansson. Men kanske var det ändå en sådan. I så fall ligger den kvar någonstans där ute i sjön.

Meningarna om vad alla dessa människor egentligen varit med om gick isär. Förvånansvärt nog tog en av dåtidens mest kända astronomer, Knut Lundmark i Lund, parti för ståndpunkten att det rörde sig om militära projektiler eftersom meteorer sällan kan ses under dygnets ljusa timmar. Samma åsikt hade professor Bertil Lindblad vid Saltsjöbadens observatorium: "Det stora antalet observerade fenomen under maj och juni talar enligt min åsikt även för, att det i flera av dessa fall icke kan vara fråga om meteorer, utan att vi här ha projektiler av annat slag", skriver han i ett brev till försvarsstabens flyg- och luftförsvarsavdelning.

Chefen för Rosersbergs skjutskola norr om Stockholm, överste Sven Ramström, menade å sin sida att "bomberna" inte var annat än meteoriter...

Nu, 50 år efter händelsen vid Kölmjärv, avslöjas fakta som inte finns omnämnda i några av de tidigare hemligstämplade militära dokument som vi har haft tillgång till. Mycket pekar på att undersökningen vid den lilla Norrlandssjön iakttogs av nyfikna ögon. Till sist tvingades Karl-Gösta Bartoll ge sina mannar order om att vapnen skulle skarpladdas.

– Redan efter några dagar upptäckte våra vaktposter hur ett par mystiska personer smög omkring i skogen, berättar Karl-Gösta Bartoll.

Kulmen kom några dagar efter det att vakterna iakttagit de mystiska männen i skogen. Plötsligt upptäckte Bartoll att telefonen som användes för att rapportera till staben i Boden inte längre fungerade.

– När vi kontrollerade ledningen såg vi att någon hade klippt av den med tång, berättar han. Det hela gick så långt att vi till sist inte vågade använda telefonen när vi skulle rapportera till staben av risk för att bli avlyssnade. Istället tvingades vi skicka våra resultat med ordonnans.

Vad tror han då att det var som störtade i Kölmjärv den där soliga sommardagen för 40 år sedan?

– Min personliga teori är att det var tyska, eller ryska, experimentvapen som testades av ryssarna från någon av östersjöstaterna. Det som störtade i Kölmjärv var troligen tillverkat av något lättare material, antagligen en slags magnesiumlegering, som lätt kunde förstöras och dessutom inte gav utslag på våra instrument.

– Mycket tyder på att föremålet vi sökte efter förintades.
Vad det än var så lämnade det inga påtagliga spår efter sig. Några avslitna näckrosor, sjögräs och en grop i botten var det mest påtagliga. Men rapporterna om de mystiska “spökraketarna” bara fortsatte att strömma in. På några timmar den 19 juli 1946 störtade alltså fyra okända föremål i sjöar runt om i Sverige. Ännu i dag är det ingen som vet var de kom från.

För den militära "spökraketkommittén" fortsatte arbetet med att analysera det stora antalet rapporter som fortsatte att komma in. I en slutrapport till Överbefälhavaren konstaterade man att omkring 225 rapporter hade gjorts i fullt dagsljus och att det rörde sig om "verkligt iakttagna föremål". Över 100 av dessa rapporter beskrev spolformade föremål med eller utan vingar.

I rapporten skriver kommittén vidare att omkring 100 nedslag av spökraketer hade rapporterats under 1946.

Även om spökraketerna aldrig kom att identifieras så tvekade aldrig försvarsmyndigheterna över att det verkligen rört sig om kränkningar av den svenska gränsen. I rapporten till ÖB skriver kommittén: "Det har utan tvivel över Sverige pågått en främmande försöksverksamhet med reaktions- eller raketvapen".

Man konstaterade också att dessa vapen tillhörde en helt ny generation militära system: "Projektilerna äro styrbara, antingen med autopilot och då förhandsinställd för en viss bana eller radiostyrd med impulser från markstationer eventuellt med television eller av en i projektilen befintlig mänsklig pilot."

Liksom med senare tiders ubåtskränkningar misstänkte man även denna gång att det rörde sig om kränkningar och spionage från sovjetiska farkoster. Men liksom med ubåtarna hittade man aldrig något säkert bevis för den teorin.

© UFO-Sverige, Box 175, 733 23 SALA, tel: 018-555 000, e-post: info@ufo.se
Inrapportering: www.ufo.se/inrapportering. Ansvarig utgivare: Clas Svahn