Spökflygarens vinter

I rykande storm, dimma och snö sågs de mystiska flygarna komma. Ingenting verkade hindra dem. Ibland landade de på någon otillgänglig fjälltopp som egentligen inte gick att landa på. Deras ljus syntes över hela norra Sverige, Finland och Norge. Det var vintern 1933/34 – "spökflygarnas" vinter.

Av Clas Svahn

Av många anses spökflygarvågen över norra Skandinavien vara en av de första stora UFO-vågerna. Tittar man närmare på det enorma material som i dag finns på Arkivet för UFO-forskning i Norrköping finns det anledning att nyansera den åsikten. Någon UFO-våg var det inte även om enstaka UFO-fall rapporterades.

Misstolkningar, kränkningar av främmande flyg och ren hysteri svarar för merparten av händelserna denna ovanliga vinter.

Stjärnan Sirius och den evigt missförstådda planeten Venus förvillade många människor. Det är inte svårt att förstå. Plötsligt spanade halva Sveriges befolkning mot skyn i hopp om att finna en spökflygare – de allra flesta hade aldrig tidigare studerat en stjärnhimmel. Några flygplan fick de flesta inte se men väl starka ljus som lätt kunde tolkas som den mystiske flygaren.

"Rapporterna strömmar in tätt som dropparna i ett slagregn" skrev Norrbottens-Kuriren den 8 januari 1934. Och det var ingen dålig liknelse. Vissa dagar kom över 100 rapporter om de okända flygplanens framfart över Norrland. Något av en "spökflygarpsykos" rådde och i Luleå förväxlades Karlsviksbussens motorbuller med ett flygplan medan en man i Notviken trodde att en järnvägssignal var ett spökplan på låg höjd.

Den 10 januari gick ryktet om att en maskin nödlandat i Sunderbyn. En karavan av bilar och människor tog sig dit bara för att konstatera att de blivit lurade.

Tidningarna började tala om masspsykos. I januari 1934 gick rykten om att två spökflygare landat vid norska kusten men när tullkryssaren "Örnen" kom dit hade de försvunnit. Dock försäkrade polisen i Rörvik för Dagens Nyheters Oslokorrespondent att man inte behövde tvivla på att de okända flygarna verkligen hade landat.

Men bluffarna var få och misstolkningarna desto fler. I april satte ett mystiskt ljus över Skellefteå myror i huvudet på stadens invånare – tills det störtade och bärgades av en skolpojke i Stavaträsk. Ballongen, för det var en sådan, fördes till landsfiskal Burman i Skellefteå där det konstaterades att flygetyget var gjort av gummi och utrustats med ett elektriskt batteri dit en trevolts glödlampa hade lötts fast.

Trots allt detta är det ingen tvekan om att Nordkalotten utsattes för upprepade kränkningar av oidentifierade flygplan under vintern 1933/34. Flera av rapporterna skulle i dag ha klassats som UFO-rapporter men troligen rörde det sig om tyska spionflygningar med Heinkel He60-plan från kryssaren Leipzig som låg utanför nordnorska kusten.

Mängder av norrbottningar såg och hörde de mystiska flygplanen och slutligen tvingades militären sätta in en stor mängd spaningsplan som under december till februari avpatrullerade Norrland på jakt efter depåer och gömda baser. En av dem som deltog i jakten var Åke Söderberg, bror till legendariske flygaren generalmajor Nils Söderberg, som med Vilhelmina som utgångspunkt försökte få en glimt av de svårfångade "spökplanen". Undersökningarna gav inget resultat och flera av de 24 svenska arméflygplanen havererade eller drabbades av andra tillbud. Hela insatsen blev ett enda stort fiasko. Den 5 mars gav svenska militären upp.

Också i Finland skickade militären upp flygplan för att försöka identifiera vad man trodde var okända flygmaskiner. Den första rapporten, som bara beskrev "ett sken starkt som en blästerlampa" kom från Kemi den 23 januari. I mitten av februari 1934 spanade en av arméns flygmaskiner längs sträckan Kemi-Rovaniemi-Ranua-Simojärvi-Uleåborg, men utan resultat.

I de svenska tidningarna kallades de okända föremålen "spökflygare" eller kort och gott "det flygande X:et". Deras sätt att behärska luftrummet väckte stor oro men också beundran.

De första rapporterna kom under sista veckan i november 1933 då en man vid sjön Fjosokken kunde se hur en okänd flygmaskin med starka strålkastare sju dagar i rad landade på ett fjäll nära Sorsele. Maskinen beskrevs som ljudlös och med sin strålkastare lyste den upp snön.
I mitten av december förklarade landsfiskalen i Sorsele att föremålet måste ha varit ett norrsken eftersom något motorljud inte hade hörts.

Efter hand lämnade "spökflygarna" Västerbotten och drog sig norrut. Nästan varje natt syntes ljusen från vad man trodde vara ett flygplan passera över Kalix skärgård. Från Norge kom liknande rapporter och ute på Bottenviken såg besättningen på statsisbrytaren ”Ymer” mystiska ljus som skiftade färg.

Den 9 januari strax före klockan 18, såg Viktor Rhén och två kamrater i Liikavaara det mystiska ljuset. Rapporten är typisk för de hundratals iakttagelser av ljus nattetid som publicerades i tidningarna:

"Det såg ut som en rörlig stjärna, vilken höjde och sänkte sig i rymden ovanför bergen i väster". Efter cirka fem minuter vände den och Rhén och hans kamrater var säkra på att det de sett måste ha varit ett flygplan, men "något motorsurr hördes inte på grund av det långa avståndet".

Ska vi vara ärliga så såg Viktor knappast heller någon flygmaskin.

Viktor Rhén var övertygad om att det han sett måste ha haft en flygplanskropp och i nästan 90 procent av rapporterna var det så mörkt ute att endast "lanternorna och strålkastarna" observerades. Bara i enstaka fall syntes själva flygplansskrovet. Många av rapporterna rörde i själva verket ljusstarka stjärnor och planeter. Resten fyllde den folkliga fantasin i.

Men ryktena var igång och "Det flygande X:et" blev det allmänna samtalsämnet. Teorin för dagen var att det rörde sig om spritsmugglare på väg till Norge. Flera personer hade sett hur det lyste ombord när föremålen bullrande passerade över deras huvuden.

Den 12 januari hade oron nått en sådan omfattning att flygvapenchefen, generalmajor Eric Virgin, gick ut med ett uttalande:

"Jag finner det egendomligt att denna massföreställning om uppdykande flygmaskiner kan uppstå med ledning av de mer eller mindre mystiska ljus som man sett eller ser på himlen. Det måste ju stå klart för var och en att det vore rena barnsligheterna av en flygare, som hade något i kikaren att oupphörligen uppträda ovanför tätt bebyggda platser med strålkastare och lanternor fullt synliga. Skulle verkligen en spritsmugglare eller spion uppträda på det sättet? Nej, de teorierna höll inte."

En av de många som deltog i spaningarna efter inkräktarna var dåvarande furiren Sven Karlsson. Sven hade kommit till A8 i Boden redan 1931 och fick order av överste Lagerfeldt, som då var chef för A8, att ansvara för en patrull på sex värnpliktiga. Patrullen gav sig per skidor iväg de sju kilometerna till Degerberget för att bemanna en 90 centimeters strålkastare som monterats upp på toppen. Varje patrull kom dit vid skymningen strax efter ett på eftermiddagen och avlöstes ett dygn senare av nästa.

– När man stod där var det lätt att se allt möjligt, berättade Sven Karlsson när jag intervjuade honom i Luleå 1989. Det hände att soldaterna fick för sig att Karlavagnen var något mystiskt. Det hände faktiskt flera gånger. Men det hände också att vi hörde flygplansljud. I regel gick de mellan ost eller sydost mot nordväst. Men vi såg aldrig själva planen.

– Personligen hörde jag motorljud vid fyra eller fem tillfällen. Det var inget ovanligt. Så fort vaktposterna hörde något ringde de i en klocka som gick ned i bergrummet där vi andra satt. Då var det bara att springa upp så snabbt det gick. Med stövlar och päls sprang man ju inte så fort. Oftast hann jag inte fram förrän ljudet var borta.

Under det att debattens vågor gick höga och tidningarnas ledarspalter fylldes av krav på ökade anslag till flygvapnet (mönstret känns kanske igen från 80- och 90-talets ubåtsjakter) fortsatte allmänheten oförtrutet att rapportera. Givetvis misstänktes Sovjet och i mitten av januari kände sig dåvarande sovjetryska sändebudet i Stockholm, madame Kollontay tvingad att gå ut och dementera ryktena.

I Luleå såg en frälsningsofficer den mystiska maskinen passera. Han kunde tydligt se ljuset från förarrummet. Nära Nordmaling mötte en bilist ett rött ljus som passerade över vägen. Strax innan hade bilradion drabbats av svåra störningar.

När man i dag pusslar ihop rapporterna finner man att ordet "flygmaskin" nog måste ges en vidare betydelse än vad 1934 års observatörer egentligen hade tänkt sig. En del tidningar tvingades också att konstatera att "flera flygmaskinsuppträdanden ha konstaterats vara ljusfenomen som icke gärna ha något med en flygmaskin att göra".

Liksom i dag var det då många som vägrade tro på berättelserna som nådde deras öron. När militären så avspanat Norrbotten, Västerbotten och Bottenhavet utan resultat kände många sig än mer övertygade om att allt bara var en enda stor psykos. Vid en riksdagsdebatt om "spökflygaren" den 2 februari förklarade statsminister Per Albin Hansson att det ännu inte var bevisat att flygningarna verkligen ägt rum, därför fanns det heller ingen orsak att ingripa, menade han.

Men myndigheternas signaler var oklara. Bara en dryg vecka tidigare hade militärbefälhavaren för Övre Norrland, generalmajor Pontus Reuterswärd slagit fast det rakt motsatta i en intervju med Norrbottens-Kuriren:
"Flygplan hava iakttagits av trovärdiga personer, militära såväl som civila, varför man kan anse fastslaget, att flygningar verkligen ägt rum inom det förbjudna området".

De flygningar som generalmajoren syftade på var en serie iakttagelser av främmande flygplan i närheten av Bodens fästning några dagar tidigare.

Allt detta måste ha förbryllat allmänheten. Vad skulle man tro? Tidningarna fylldes dagligen med redogörelser för spökflygarens framfart. Rapporter kom nu också från både Finland och Norge.

Den 6 februari sågs en "spökmaskin" nödlanda på Fagerfjället vid Tromsö. Händelsen var spektakulär. När räddningsmanskapet kom fram hittade de 75 meter långa och fyra meter breda spår i snön efter någon slags maskin. En person som sett själva landningen rapporterade att han också sett två personer intill maskinen och spår efter dessa syntes också i snön. Två dagar senare förklarade flygexperter som tagit sig upp på fjället att det var omöjligt för en flygmaskin att lyfta från platsen.

På den norska generalstaben misstänkte man allt mer att flygaren var tysk och inte något spöke. I det omfattande material som finns bevarat på Riksarkivet i Oslo framgår misstankarna tydligt. Så även när det gällde landningen på Fagerfjället.

Svenska och norska myndigheter bytte också i all tysthet information med varandra och ett stort antal svenska polisrapporter och tidningsklipp finns i det norska materialet. Bland annat en hemligstämplad detaljerad lista över 96 observationer av ”spökflygplan” från september 1933 till den 23 februari 1934, skriven på svenska.

Och rapporterna om konstiga föremål på himlen skulle fortsätta. Visserligen blev de två kommande vintrarna lugna men iakttagelserna blossade åter upp vintern 1936/37.
I Finland presenterade generalstaben sin rapport om spökflyget vid en presskonferens den 4 januari 1937. Också den finska militären kunde konstatera att de allra flesta iakttagelserna inte hade med några spionerande flygare att göra. Ljusstarka stjärnor och planeter hade lurat många nattliga spanare. En tjänsteman på Meteorologiska centralanstaltens drakstation i Ilmala hade till exempel beskrivit Venus som en "zeppelinare med den tyska flaggan i aktern".

För att studera folks reaktioner på en verklig överflygning av ett spionplan genomförde finska armén i största hemlighet egna flygningar över de områden där de flesta rapporterna kommit in. Verkan blev överväldigande. Planen blev omedelbart upptäckta och deras ljud hördes visa omkring. Och till skillnad mot spökflygaren kändes de snabbt igen som verkliga flygplan.

Också i Sverige kom rapporter om spökflygplan åter i ropet vintern 1936/37, men då i något mindre skala.

I en intervju i Aftonbladet den 12 februari 1937 uttryckte generalmajor Reuterswärd sin oro över att mer än en tredjedel av Sveriges yta låg öppet för en flygande fiende. Och åter slog han fast att kränkningarna rörde sig om verkliga flygplan ("det är orimligt att söka bortförklara saken som en synvilla").

Flygningarna hade verkligen ägt rum ansåg den högsta militärledningen. Trots spaningar och debatter i riksdagen kom man aldrig fram till något säkert svar på vem som under några vintermånader satte skräck i hela Sverige. I dag tyder dock det mesta på att det rörde sig om tyska spionflygningar från ett katapultfartyg utanför norska kusten kombinerat med en stor portion ren krigspsykos.

Resultatet av "spökflygarens" framfart blev att såväl politiker som militärer insåg vikten av ett luftförsvar också i norra Sverige. Precis det generalmajor Reuterswärd efterlyst. 1939 inleddes byggandet av landets nordligaste flygflottilj F21 i Luleå och en av dess första chefer skulle bli överste Gösta von Porat som själv varit med om att jaga den svårfångade "spökflygaren" några år tidigare.

När von Porat gick i pension 1946 hade han fått uppleva ytterligare en invasion av okända föremål över Norrbottenshimlen. Spökraketerna kom att härja under 1946 men inte heller då lyckades svensk militär med säkerhet säga var de märkliga tingesterna kom ifrån.