Astronomen Curt Roslund i Göteborg har länge intresserat
sig för så kallad astroarkeologi, den forntida människans
kunskaper om astronomi. I den här artikeln berättar han om sin
syn på besök av forntida astronauter, möjligheterna till
liv i rymden och uppförandet av historiens mäktiga byggnadsverk.
Forntida astronauter - en personlig betraktelse
Vid ett besök på Stonehenge i somras blev jag starkt påmind
om hur utbredd tron på utomjordiska besök är bland allmänheten.
Tillsammans med en ungersk arkeolog gjorde vi kompletterande mätningar
med en teodolit av stenarnas placering i monumentet. Vi fann oss strax
omringade av intresserade åskådare som ivrigt diskuterade
vad vi höll på med.
Av Curt Roslund
Trots ihärdigt förnekande från vår sida var ändå den allmänna meningen den, att vi mätte en form av energiutstrålning från jorden som vanligen går under benämningen jordstrålning. Många var fullt övertygade att de kunde känna av jordstrålningen där vi stod genom att hålla handflatan någon decimeter över marken. Andra suggererades att tro detsamma. Vi kände naturligtvis ingenting.
Vi upptäckte snart att det inte var ovanligt att folk trodde
att den påstådda jordstrålningen på Stonehenge
var den direkta orsaken till att det uppförts. Stonehenges uppgift
skulle ha varit att märka ut platsen där utomjordiska rymdskepp
kunde tanka jordstrålning som drivmedel för fortsatta färder
i rymden. De gåtfulla avtrycken i sädesfält, som man gång
efter annan påträffar i omgivningarna till Stonehenge, skulle
vittna om att dessa besök fortgår in i våra dagar.
Jag är ganska väl förtrogen med den vetenskapliga litteraturen om Stonehenge. Arkeologerna berättar där övertygande hur deras utgrävningar visar, hur Stonehenge utvecklats från ett enkelt dödshus uppfört i timmer för snart femtusen år sedan till den tempelanläggning tusen år senare som vi ser ruinerna av i dag.
Resterna efter andra hengeliknande anläggningar har påträffats
i England, men bara Stonehenge har fått sin slutliga utformning
i sten och därigenom bättre kunnat motstå tidens tand.
även om Stonehenge måste betraktas som ett ingenjörstekniskt
mästerverk, har det uppförts med en teknik som är mer anpassad
för trä än för sten. Inget tyder på ett plötsligt
uppdykande av främmande impulser, utan allt talar för en långsam
och kontinuerlig utveckling av mänskliga trosföreställningar
och tekniskt kunnande.
Ser vi sedan på den omtalade jordstrålningen, så har inget vetenskapligt instrument någonsin lyckats registrera den, varken på Stonehenge eller någon annanstans. Likväl påstås den stark nog att driva fram rymdskepp över avstånd som det tar ljuset år att tillryggalägga, bara man visste hur den skulle hanteras. Varifrån får folk sådana absurda föreställningar? Ingen av guiderna vi hörde på Stonehenge nämnde jordstrålning eller besökande rymdskepp och inte heller bokkiosken vid ingången sålde någon litteratur
i ämnet.
Som pojke var jag fascinerad av Egyptens pyramider. En del av
deras tjusning låg säkert i att jag upptäckt att de kunde
ha konstruerats bara genom att stapla sten ovanpå varandra på
samma sätt som med lekklotsar. Pyramiden är absolut den enklaste
byggformen, om man saknar byggteknisk erfarenhet men ändå vill
åstadkomma stora och på samma gång imponerande byggnadsverk.
Den upptäckten gör barn redan i sandlådan och det gjorde
andra folk också som inte hade kontakt med egyptierna som till exempel
i Mexiko och Kambodja.
Det behövdes inga instruktioner från utomjordiska ingenjörer
för egyptierna att på hundra år mellan cirka 2650 och
2550 f Kr fullända konsten att uppföra stora och bestående
pyramider. Att bygga pyramider blev sedan inte lika roligt. Pyramiderna
blev mindre och slarvigt uppförda. Den konstnärliga skaparkraften
vändes mot andra mer spännande former.
Den regelbundna fyrsidiga pyramiden lämpar sig bättre
för enkla geometriska beräkningar än mer komplicerade byggformer.
Därför har många människor under tidernas lopp suttit
böjda över ritningar till pyramiderna, vänt och vridigt
på dem i sina försök att komma underfund med vad som kunde
ligga bakom pyramidernas mått och proportioner. Mest bekant är
upptäckten att höjden på Cheopspyramiden ungefär
motsvarar en miljarddel av jordens medelavstånd från solen
och längden av en sida en miljarddel av plane ten Mars medelavstånd.
Dessa siffor, som för det första inte är exakta, är
enbart intressanta i vårt talsystem som bygger på talet tio
och måste vara en ren slump. Man skall aldrig underskatta ödets
nycker. I andra talsystem förlorar en miljarddel helt sin mystik.
Det finns så många sätt att mäta Cheopspyramiden
att letar man tillräckligt länge och förenar ihärdigheten
i sökandet med lite finurlighet, kan man alltid finna ett eller annat
märkligt samband. Den engelske elektronikingenjören Mike Saunders
har således funnit, att om man förlänger Cheopspyramidens
norra sida utåt i rymden, så träffar den en punkt i ett
plan genom jordens ekvator på ett avstånd lika med Mars omkrets.
Genom liknande resonemang tror han sig ha kommit på att Cheopspyramiden
byggts för att leda vår uppmärksamhet inte så mycket
mot själva Mars som mot dess ena måne Phobos. Där förväntar
han sig att en främmande civilisation lämnat en databank med
viktig informtion till oss som led i ett kosmiskt biståndsprojekt
till jordens utveckling!
Planeten Mars har varit ett favoritobjekt bland pyramidtolkarna. Därför
väckte det stor uppståndelse 1976, då man på en
bild som överförts från en av Vikingkretsarna kring Mars
upptäckte en två kilometer lång klippformation skulpterad
som ett människohuvud. Tre år senare fann man dessutom några
pyramidliknande berg inte långt från Marsansiktet. Trots deras
utseendemässiga anknytning till människor och pyramider på
jorden håller flertalet geologer det för mest troligt att de
uppkommit genom naturliga proces ser på marsytan som jordbävningar
och erosion av vind och tidvis också vatten och att de inte är
verk av rymdfarare.
En intressant omständighet är att Kairo, som ligger på
andra sidan Nilen i förhållande till de tre största pyramiderna
och bland dem Cheopspyramiden, faktiskt uppkallats efter Mars som på
arabiska heter al-Qahir. Men från arabiska källor vet vi att
det kommer sig av att staden grundlades år 969 vid en tidpunkt på
året då denna planet först visade sig över horisonten
på morgonen i öster.
För några år sedan fick jag förverkligad en länge
närd dröm att få se de gåtfulla linjerna i Nazcaöknen
i Peru. Vissa linjer löper snörrätt i flera kilometer,
ensamma, parvis eller ingående i trianglar och rektanglar. Andra
linjer bildar spiraler och djurfigurer. Konturen för de senare utgör
en enda sammanhängande linje som inte korsar sig själv. Linjerna
är bara några centimeter djupa och från en halv till
en och en halv meter breda. Från marken kan man inte upptäcka
dem förrän man står alldeles inpå dem.
Dessa figurer har med all säkerhet tillkommit för att
ses från luften. Men det betyder långt ifrån att de
var ämnade att tillkalla utomjordiska besökares uppmärksamhet
eller att de skulle markera platsen för en aerodrom för utomjordiska
rymdskepp. Då är arkeologernas förklaring mycket trovärdigare,
att ökenbilderna ingått i en vatten- och fruktbarhetskult.
Vid tiden för vår tideräknings början frodades en
blomstrande kultur i floddalen söder om Nazcaöknen. Förutsättningen
för denna kultur måste ha varit vattnet som rann i floden från
Anderna i öster.
Fåglar i skyn över bergen betraktas fortfarande i Nazca som tecken på riklig nederbörd där och förhoppning om framtida god tillrinning av vatten i floden. Fåglar är rikt representerade bland ökenbilderna och deras obrutna kontur kan ha tillkommit för att religiösa processioner skulle kunna skrida fram utefter bilderna under åkallan om regn över bergen. Arkeologerna har stöd i bruket av liknande linjer som en gång strålade ut från det berömda soltemplet i inkahuvudstaden Cuzco högt uppe i Anderna och i sedv
änjor som levt kvar ända in i våra dagar i avlägsna trakter på högplatån i Bolivia.
I delstaten Ohio i USA finns vallanläggningar i form av
geometriska figurer i ännu större skala än de i Nazcaöknen
som de också är samtida med. Hundratals sådana anläggningar
fanns fortfarande kvar, när de första nybyggarna kom till dessa
trakter i början på 1800-talet, men de flesta har sedan dess
förstörts eller utplånats genom uppodling och bebyggelse.
Den bäst bevarade ligger i Newark i östra Ohio. Den består
av en cirkel förbunden med en åttahörning samt ytterligare
en cirkel och en kvadrat. Eftersom vallarna bara är cirka två
meter höga och figurerna sträcker sig över ett stort område,
är det svårt att få en överblick från marken.
Också dessa figurer bör ha avsetts att ses från luften.
Under senare år har man upptäckt flera förvånansvärda
egenskaper hos dessa figurer. Så är till exempel avståndet
mellan cirkelns centrum och den intilliggande åttahörningens
centrum 481 meter eller en och en halv gång cirkelns diameter. ännu
märkligare är att ytan av denna cirkel motsvarar kvadratens.
Att konstruera en kvadrat med samma yta som en given cirkels har varit
ett problem som fascinerat matematiker i alla tider. Kvadraten står
vidare i ett annat intressant förhållande till den andra cirkeln.
Den totala längden av kvadratens fyra sidor stä mmer nämligen
med denna cirkels omkrets.
Konstruktörerna måste ha hyst ett genuint intresse för geometri, men kunskaperna behöver de inte ha inhämtat från utomjordiska matematiker. Trots många skolelevers aversion mot geometri, kan den betraktas som en lek med former. Då behöver det inte vara svårt att hitta de samband mellan cirklar, kvadrater och åttahörningar som vi ser i Newark. ändå har man tydligen varit så stolt över sina färdigheter, att man velat visa upp dem för sina himmelska gudar. Geometrin har ju på sina håll betraktats som gudomlig
.
Jag måste medge att jag inte kan uppbåda någon
större entusiasm för att läsa vad som skrivits om utomjordiska
besök i vår grå forntid. För mig framstår
dessa berättelser som naiva och banala, ologiska och långsökta.
De övertygar inte.
Om våra utomjordiska vänner var så måna om vår
välfärd som det ibland påstås, varför instruerade
de inte våra förfäder på en gång i civilisationens
välsignelser i stället för att gömma dem i databank
på en avlägsen måne till Mars? Varför undervisade
de oss inte i hälsolära och andra praktiska ting i stället
för att ge oss klumpiga pyramider och kuriösa ökenfigurer?
Varför lärde de oss inte att utnyttja jordstrålningen
- om det nu till äventyrs skulle finnas en sådan - i stället
för att egoistiskt behålla den för eget bruk? Något
tillfredsställande svar på frågor som dessa får
jag inte.
Jag väntar med att på allvar bli intresserad av frågan
om utomjordiska besök tills arkeologerna i säkert daterade jordlager
hittar föremål som definitivt inte kan ha tillverkats med den
teknologi som vid den tiden stod våra förfäder till buds.
Föremål som bara kan ha framställts i vakuum eller i tyngdlöshet
eller som innehåller konstgjorda grundämnen som plutonium vore
oåterkalleliga bevis för hjälp utifrån. Fynd av
papyrusrullar eller kilskriftstavlor med text som kan tolkas som att man
i forntiden hade insikter i områden som rör kvantmekanik och
relativitetsteori eller hade kunskaper om andra himla kroppar, som bara
kunde ha inhämtats genom rymdresor, vore också en indikation
att vi inte alltid varit de enda intelligenta varelserna på vår
jord.
Ett urverk som i början av seklet påträffades i vraket
efter ett skepp som under antiken förlist utanför ön Antikythera
i Egeiska havet är ett finmekaniskt mästerverk med sina tjugo
kugghjul i brons monterade på minst femton axlar, men det uppfyller
långt från kravet på utomjordisk tillverkning.
Något avancerat extraterrestriskt kunnande har inte heller
behövts för att konstruera de lågspänningsbatterier
från samma tid som på trettiotalet hittades utanför Bagdad.
Den turkiske amiralen Piri Reis karta över Sydamerika från
1513 är som alla kartor från de stora geografiska upptäckternas
tidevarv ett fascinerande verk men dock felaktig på så många
punkter, att den inte kan vara baserad på upptagningar från
ett rymdskepp svävande över jorden som det ibland hävdas.
Dogonfolket, som är en västafrikansk stam som lever 300 kilometer
söder om Timbuktu längs en av de stora karavanvägarna genom
Saharaöknen, besitter myter som innehåller omfattande astronomiska
kunskaper enligt nedteckningar som gjordes på fyrtiotalet av två
franska antropologer. Den märkligaste utsagan gäller himlens
ljusaste stjärna, Sirius, att den skulle ha en kompakt följeslagare
som kretsar runt moderstjärnan på 50 år.
Nu har faktiskt Sirius en sådan följeslagare, men den
är så ljussvag att den först 1862 iakttogs i teleskop,
trots att dess existens förutsagts många år tidigare.
är detta exempel på kunskap som kommit med främmande rymdfarare
långt tillbaka i tiden? Inget område på jorden är
i vårt århundrade kulturellt isolerat. Dogonfolket har säkert
fått sina kunskaper i franska skolor som funnits i trakten sedan
seklets början eller av missionärer som verkat där sedan
tjugotalet och sedan vävt in dem i sina legender.
Är det då uteslutet att jorden haft besök av forntida
astronauter? Vår planet är utomordentligt väl lämpad
för liv och borde därför ha lockat till sig utomjordiska
besökare. Under det optimistiska åttiotalet publicerades undersökningar
som visade, att när en civilisation nått ett stadium som möjliggör
rymdresor, borde det ta mindre än hundra miljoner år för
den att kolonisera hela det stjärnsystem som går under namnet
Vintergatan och som innehåller bortåt tusen miljarder stjärnor
vid sidan om vår egen sol. Hundra miljoner år är en kort
tid om vi jämför med att jorden existerat i fyra och en halv
miljard år och universum självt i minst tio miljarder år.
Det är något av en paradox att det inte kryllar av främmande
liv på jorden. Är vi ensamma i kosmos?
Under senare år har vi alltmer börjat inse, att det
är många faktorer som samverkat till att göra vår
jord beboelig. Jorden har precis rätt storlek för att hålla
kvar en atmosfär utan att tyngdkraften blir förlamande hög,
den har rätt rotation för att utjämna effekterna mellan
dag och natt utan att ställa till med livshotande väderstormar,
och den har rätt kemisk sammansättning för att tillåta
en högteknologi utan att jorden blivit giftig.
Månen som kretsar kring jorden åstadkommer tidvatten som kan
ha varit den viktigaste förutsättningen för att liv överhuvudtaget
skulle uppstå här, den har en stabiliserande inverkan på
jordaxelns lutning som minskar risken för alltför stora variationer
i klimatet, och den är kanske också ytterst ansvarig för
att jorden har ett magnetfält som avlänkar den livsfientliga
ström av elektriskt laddade partiklar som utsänds från
solen med den så kallade solvinden.
Slutligen kan det ha varit nedslag av kometer som tillfört
jorden livets byggstenar, kolatomen, och det vatten som fungerar som lösningsmedel
för livsprocesserna. Likväl har jorden upprepade gånger
utsatts för massförintelse av liv, troligen genom kollision
med småplaneter. Det kanske inte finns många planeter i Vintergatan
som varit lika lyckligt lottade vad gäller livsvillkoren som vår
planet.
Liv kan vara en sällsynthet i kosmos. Om det är så, har
vi ett stort ansvar att bevara livets mångfald här på
jorden. Vi kan nog inte räkna med hjälp utifrån.
|