Forntida astronauter - en personlig betraktelse

Vid ett besök på Stonehenge i somras blev jag starkt påmind om hur utbredd tron på utomjordiska besök är bland allmänheten. Tillsammans med en ungersk arkeolog gjorde vi kompletterande mätningar med en teodolit av stenarnas placering i monumentet. Vi fann oss strax omringade av intresserade åskådare som ivrigt diskuterade vad vi höll på med.

Av Curt Roslund

Trots ihärdigt förnekande från vår sida var ändå den allmänna meningen den, att vi mätte en form av energiutstrålning från jorden som vanligen går under benämningen jordstrålning. Många var fullt övertygade att de kunde känna av jordstrålningen där vi stod genom att hålla handflatan någon decimeter över marken. Andra suggererades att tro detsamma. Vi kände naturligtvis ingenting.

Vi upptäckte snart att det inte var ovanligt att folk trodde att den påstådda jordstrålningen på Stonehenge var den direkta orsaken till att det uppförts. Stonehenges uppgift skulle ha varit att märka ut platsen där utomjordiska rymdskepp kunde tanka jordstrålning som drivmedel för fortsatta färder i rymden. De gåtfulla avtrycken i sädesfält, som man gång efter annan påträffar i omgivningarna till Stonehenge, skulle vittna om att dessa besök fortgår in i våra dagar.

Jag är ganska väl förtrogen med den vetenskapliga litteraturen om Stonehenge. Arkeologerna berättar där övertygande hur deras utgrävningar visar, hur Stonehenge utvecklats från ett enkelt dödshus uppfört i timmer för snart femtusen år sedan till den tempelanläggning tusen år senare som vi ser ruinerna av i dag.

Resterna efter andra hengeliknande anläggningar har påträffats i England, men bara Stonehenge har fått sin slutliga utformning i sten och därigenom bättre kunnat motstå tidens tand. även om Stonehenge måste betraktas som ett ingenjörstekniskt mästerverk, har det uppförts med en teknik som är mer anpassad för trä än för sten. Inget tyder på ett plötsligt uppdykande av främmande impulser, utan allt talar för en långsam och kontinuerlig utveckling av mänskliga trosföreställningar och tekniskt kunnande.

Ser vi sedan på den omtalade jordstrålningen, så har inget vetenskapligt instrument någonsin lyckats registrera den, varken på Stonehenge eller någon annanstans. Likväl påstås den stark nog att driva fram rymdskepp över avstånd som det tar ljuset år att tillryggalägga, bara man visste hur den skulle hanteras. Varifrån får folk sådana absurda föreställningar? Ingen av guiderna vi hörde på Stonehenge nämnde jordstrålning eller besökande rymdskepp och inte heller bokkiosken vid ingången sålde någon litteratur i ämnet.

Som pojke var jag fascinerad av Egyptens pyramider. En del av deras tjusning låg säkert i att jag upptäckt att de kunde ha konstruerats bara genom att stapla sten ovanpå varandra på samma sätt som med lekklotsar. Pyramiden är absolut den enklaste byggformen, om man saknar byggteknisk erfarenhet men ändå vill åstadkomma stora och på samma gång imponerande byggnadsverk. Den upptäckten gör barn redan i sandlådan och det gjorde andra folk också som inte hade kontakt med egyptierna som till exempel i Mexiko och Kambodja.

Det behövdes inga instruktioner från utomjordiska ingenjörer för egyptierna att på hundra år mellan cirka 2650 och 2550 f Kr fullända konsten att uppföra stora och bestående pyramider. Att bygga pyramider blev sedan inte lika roligt. Pyramiderna blev mindre och slarvigt uppförda. Den konstnärliga skaparkraften vändes mot andra mer spännande former.

Den regelbundna fyrsidiga pyramiden lämpar sig bättre för enkla geometriska beräkningar än mer komplicerade byggformer. Därför har många människor under tidernas lopp suttit böjda över ritningar till pyramiderna, vänt och vridigt på dem i sina försök att komma underfund med vad som kunde ligga bakom pyramidernas mått och proportioner. Mest bekant är upptäckten att höjden på Cheopspyramiden ungefär motsvarar en miljarddel av jordens medelavstånd från solen och längden av en sida en miljarddel av plane ten Mars medelavstånd. Dessa siffor, som för det första inte är exakta, är enbart intressanta i vårt talsystem som bygger på talet tio och måste vara en ren slump. Man skall aldrig underskatta ödets nycker. I andra talsystem förlorar en miljarddel helt sin mystik.

Det finns så många sätt att mäta Cheopspyramiden att letar man tillräckligt länge och förenar ihärdigheten i sökandet med lite finurlighet, kan man alltid finna ett eller annat märkligt samband. Den engelske elektronikingenjören Mike Saunders har således funnit, att om man förlänger Cheopspyramidens norra sida utåt i rymden, så träffar den en punkt i ett plan genom jordens ekvator på ett avstånd lika med Mars omkrets.

Genom liknande resonemang tror han sig ha kommit på att Cheopspyramiden byggts för att leda vår uppmärksamhet inte så mycket mot själva Mars som mot dess ena måne Phobos. Där förväntar han sig att en främmande civilisation lämnat en databank med viktig informtion till oss som led i ett kosmiskt biståndsprojekt till jordens utveckling!

Planeten Mars har varit ett favoritobjekt bland pyramidtolkarna. Därför väckte det stor uppståndelse 1976, då man på en bild som överförts från en av Vikingkretsarna kring Mars upptäckte en två kilometer lång klippformation skulpterad som ett människohuvud. Tre år senare fann man dessutom några pyramidliknande berg inte långt från Marsansiktet. Trots deras utseendemässiga anknytning till människor och pyramider på jorden håller flertalet geologer det för mest troligt att de uppkommit genom naturliga proces ser på marsytan som jordbävningar och erosion av vind och tidvis också vatten och att de inte är verk av rymdfarare.

En intressant omständighet är att Kairo, som ligger på andra sidan Nilen i förhållande till de tre största pyramiderna och bland dem Cheopspyramiden, faktiskt uppkallats efter Mars som på arabiska heter al-Qahir. Men från arabiska källor vet vi att det kommer sig av att staden grundlades år 969 vid en tidpunkt på året då denna planet först visade sig över horisonten på morgonen i öster.

För några år sedan fick jag förverkligad en länge närd dröm att få se de gåtfulla linjerna i Nazcaöknen i Peru. Vissa linjer löper snörrätt i flera kilometer, ensamma, parvis eller ingående i trianglar och rektanglar. Andra linjer bildar spiraler och djurfigurer. Konturen för de senare utgör en enda sammanhängande linje som inte korsar sig själv. Linjerna är bara några centimeter djupa och från en halv till en och en halv meter breda. Från marken kan man inte upptäcka dem förrän man står alldeles inpå dem.

Dessa figurer har med all säkerhet tillkommit för att ses från luften. Men det betyder långt ifrån att de var ämnade att tillkalla utomjordiska besökares uppmärksamhet eller att de skulle markera platsen för en aerodrom för utomjordiska rymdskepp. Då är arkeologernas förklaring mycket trovärdigare, att ökenbilderna ingått i en vatten- och fruktbarhetskult. Vid tiden för vår tideräknings början frodades en blomstrande kultur i floddalen söder om Nazcaöknen. Förutsättningen för denna kultur måste ha varit vattnet som rann i floden från Anderna i öster.

Fåglar i skyn över bergen betraktas fortfarande i Nazca som tecken på riklig nederbörd där och förhoppning om framtida god tillrinning av vatten i floden. Fåglar är rikt representerade bland ökenbilderna och deras obrutna kontur kan ha tillkommit för att religiösa processioner skulle kunna skrida fram utefter bilderna under åkallan om regn över bergen. Arkeologerna har stöd i bruket av liknande linjer som en gång strålade ut från det berömda soltemplet i inkahuvudstaden Cuzco högt uppe i Anderna och i sedv änjor som levt kvar ända in i våra dagar i avlägsna trakter på högplatån i Bolivia.

I delstaten Ohio i USA finns vallanläggningar i form av geometriska figurer i ännu större skala än de i Nazcaöknen som de också är samtida med. Hundratals sådana anläggningar fanns fortfarande kvar, när de första nybyggarna kom till dessa trakter i början på 1800-talet, men de flesta har sedan dess förstörts eller utplånats genom uppodling och bebyggelse.

Den bäst bevarade ligger i Newark i östra Ohio. Den består av en cirkel förbunden med en åttahörning samt ytterligare en cirkel och en kvadrat. Eftersom vallarna bara är cirka två meter höga och figurerna sträcker sig över ett stort område, är det svårt att få en överblick från marken. Också dessa figurer bör ha avsetts att ses från luften.

Under senare år har man upptäckt flera förvånansvärda egenskaper hos dessa figurer. Så är till exempel avståndet mellan cirkelns centrum och den intilliggande åttahörningens centrum 481 meter eller en och en halv gång cirkelns diameter. ännu märkligare är att ytan av denna cirkel motsvarar kvadratens. Att konstruera en kvadrat med samma yta som en given cirkels har varit ett problem som fascinerat matematiker i alla tider. Kvadraten står vidare i ett annat intressant förhållande till den andra cirkeln. Den totala längden av kvadratens fyra sidor stä mmer nämligen med denna cirkels omkrets.

Konstruktörerna måste ha hyst ett genuint intresse för geometri, men kunskaperna behöver de inte ha inhämtat från utomjordiska matematiker. Trots många skolelevers aversion mot geometri, kan den betraktas som en lek med former. Då behöver det inte vara svårt att hitta de samband mellan cirklar, kvadrater och åttahörningar som vi ser i Newark. ändå har man tydligen varit så stolt över sina färdigheter, att man velat visa upp dem för sina himmelska gudar. Geometrin har ju på sina håll betraktats som gudomlig .

Jag måste medge att jag inte kan uppbåda någon större entusiasm för att läsa vad som skrivits om utomjordiska besök i vår grå forntid. För mig framstår dessa berättelser som naiva och banala, ologiska och långsökta. De övertygar inte.

Om våra utomjordiska vänner var så måna om vår välfärd som det ibland påstås, varför instruerade de inte våra förfäder på en gång i civilisationens välsignelser i stället för att gömma dem i databank på en avlägsen måne till Mars? Varför undervisade de oss inte i hälsolära och andra praktiska ting i stället för att ge oss klumpiga pyramider och kuriösa ökenfigurer? Varför lärde de oss inte att utnyttja jordstrålningen - om det nu till äventyrs skulle finnas en sådan - i stället för att egoistiskt behålla den för eget bruk? Något tillfredsställande svar på frågor som dessa får jag inte.

Jag väntar med att på allvar bli intresserad av frågan om utomjordiska besök tills arkeologerna i säkert daterade jordlager hittar föremål som definitivt inte kan ha tillverkats med den teknologi som vid den tiden stod våra förfäder till buds. Föremål som bara kan ha framställts i vakuum eller i tyngdlöshet eller som innehåller konstgjorda grundämnen som plutonium vore oåterkalleliga bevis för hjälp utifrån. Fynd av papyrusrullar eller kilskriftstavlor med text som kan tolkas som att man i forntiden hade insikter i områden som rör kvantmekanik och relativitetsteori eller hade kunskaper om andra himla kroppar, som bara kunde ha inhämtats genom rymdresor, vore också en indikation att vi inte alltid varit de enda intelligenta varelserna på vår jord.

Ett urverk som i början av seklet påträffades i vraket efter ett skepp som under antiken förlist utanför ön Antikythera i Egeiska havet är ett finmekaniskt mästerverk med sina tjugo kugghjul i brons monterade på minst femton axlar, men det uppfyller långt från kravet på utomjordisk tillverkning.

Något avancerat extraterrestriskt kunnande har inte heller behövts för att konstruera de lågspänningsbatterier från samma tid som på trettiotalet hittades utanför Bagdad. Den turkiske amiralen Piri Reis karta över Sydamerika från 1513 är som alla kartor från de stora geografiska upptäckternas tidevarv ett fascinerande verk men dock felaktig på så många punkter, att den inte kan vara baserad på upptagningar från ett rymdskepp svävande över jorden som det ibland hävdas.

Dogonfolket, som är en västafrikansk stam som lever 300 kilometer söder om Timbuktu längs en av de stora karavanvägarna genom Saharaöknen, besitter myter som innehåller omfattande astronomiska kunskaper enligt nedteckningar som gjordes på fyrtiotalet av två franska antropologer. Den märkligaste utsagan gäller himlens ljusaste stjärna, Sirius, att den skulle ha en kompakt följeslagare som kretsar runt moderstjärnan på 50 år.

Nu har faktiskt Sirius en sådan följeslagare, men den är så ljussvag att den först 1862 iakttogs i teleskop, trots att dess existens förutsagts många år tidigare. är detta exempel på kunskap som kommit med främmande rymdfarare långt tillbaka i tiden? Inget område på jorden är i vårt århundrade kulturellt isolerat. Dogonfolket har säkert fått sina kunskaper i franska skolor som funnits i trakten sedan seklets början eller av missionärer som verkat där sedan tjugotalet och sedan vävt in dem i sina legender.

Är det då uteslutet att jorden haft besök av forntida astronauter? Vår planet är utomordentligt väl lämpad för liv och borde därför ha lockat till sig utomjordiska besökare. Under det optimistiska åttiotalet publicerades undersökningar som visade, att när en civilisation nått ett stadium som möjliggör rymdresor, borde det ta mindre än hundra miljoner år för den att kolonisera hela det stjärnsystem som går under namnet Vintergatan och som innehåller bortåt tusen miljarder stjärnor vid sidan om vår egen sol. Hundra miljoner år är en kort tid om vi jämför med att jorden existerat i fyra och en halv miljard år och universum självt i minst tio miljarder år. Det är något av en paradox att det inte kryllar av främmande liv på jorden. Är vi ensamma i kosmos?

Under senare år har vi alltmer börjat inse, att det är många faktorer som samverkat till att göra vår jord beboelig. Jorden har precis rätt storlek för att hålla kvar en atmosfär utan att tyngdkraften blir förlamande hög, den har rätt rotation för att utjämna effekterna mellan dag och natt utan att ställa till med livshotande väderstormar, och den har rätt kemisk sammansättning för att tillåta en högteknologi utan att jorden blivit giftig.

Månen som kretsar kring jorden åstadkommer tidvatten som kan ha varit den viktigaste förutsättningen för att liv överhuvudtaget skulle uppstå här, den har en stabiliserande inverkan på jordaxelns lutning som minskar risken för alltför stora variationer i klimatet, och den är kanske också ytterst ansvarig för att jorden har ett magnetfält som avlänkar den livsfientliga ström av elektriskt laddade partiklar som utsänds från solen med den så kallade solvinden.

Slutligen kan det ha varit nedslag av kometer som tillfört jorden livets byggstenar, kolatomen, och det vatten som fungerar som lösningsmedel för livsprocesserna. Likväl har jorden upprepade gånger utsatts för massförintelse av liv, troligen genom kollision med småplaneter. Det kanske inte finns många planeter i Vintergatan som varit lika lyckligt lottade vad gäller livsvillkoren som vår planet.

Liv kan vara en sällsynthet i kosmos. Om det är så, har vi ett stort ansvar att bevara livets mångfald här på jorden. Vi kan nog inte räkna med hjälp utifrån.