Domstensfallet - en svensk närkontakt

Det hela började på kvällen den 19 december 1958. Två skånska män, Stig Rydberg, 30, och Hans Gustafsson, 24, gav sig i väg på en resa som skulle sluta med ett möte som ingen av dem någonsin skulle glömma. I en glänta vid Domsten säger de sig ha slagits för sina liv. Motståndare var tre eller fyra grå, formlösa varelser som landat i ett skivformat föremål. Uppståndelsen över händelsen blev stor såväl inom som utom Sverige.

Av Clas Svahn

Domstensfallet är det första kända UFO-fallet där vittnena utsattes för hypnos i ett försök att få fram vad de egentligen varit med om. En metod som numera snarare blivit regel än undantag bland världens ufologer.

Händelsen i Domsten blev en svensk närkontakt av tredje graden som fortfarande väcker uppseende i böcker och tidningar. Men det finns många frågetecken kvar att räta ut. Mycket tyder faktiskt på att händelsen aldrig har ägt rum. Att de två arbetskamraterna hittade på den för att väcka uppseende.

Men låt oss börja från början. Här är de unga männens egen historia:

Klockan är kring 19.30 på kvällen den 19 december 1958 när de båda arbetskamraterna Stig Rydberg, 30 och Hans Gustafsson, 24, sätter sig i Gustafssons DKW Combi för att köra de två milen från Helsingborg till Höganäs.

De två har slutat sitt arbete på Stigs mammas tvättinrättning för dagen och är nu på väg mot Höganäs för att plocka upp två tillfälliga flickbekanta för en tur i bilen.

Men kvällen kommer inte att sluta på det sätt som de två männen har tänkt sig. Istället blir den inledningen till något som kommer att förändra deras liv totalt.

Efer att ha åkt runt med flickorna i någon timme vänder sällskapet tillbaka mot Höganäs för att köpa korv. Klockan ar strax före 23.00 när de stannar till vid Erik Wallins korvkiosk vid Sundstorget. En stund senare ger de sig ut på en ny biltur. Hans Gustafsson kör och har sin flicka intill sig i framsätet. Stig Rydberg och hans träff håller till i bilens Iastutrymme. Klockan 02.30 släpper de av de två flickorna utanför Kocks café i Höganäs och vänder bilen hemåt. De passerar Viken på riksväg 45 och börjar närma sig Domsten då Hans Gustafsson stannar bilen nära en glänta i skogen för att de två ska få uträtta sina behov.

Klockan har blivit nännare 03.00 på lördagsmorgonen.

Dimman har börjat bli besvärlig och strax innan de stannar har Hans Gustafsson bländats av en mötande bil vars strålkastarljus bröts i dimman. Sikten är endast 40 meter. När de två männen kliver ur bilen och börjar korsa vägen mot dungen får de se ett ljussken en bit in i gläntan. Först tror de att det pågår en brandövning men efter en stund ser de att ljuset inte kommer från en eld. Skenet verkar stå på tre ben.

Föremålet lyser inte upp omgivningen. När de närmare sig ljuset får de se hur tre-fyra konstiga varelser rör sig i närheten. Varelserna är små och blyertsgrå, kanske 130 centimeter höga och formade som limpor. De rör sig mycket fort. Plötsligt anfaller varelserna de två männen.

En kamp på liv och död bryter ut. Varelserna griper efter Rydberg och Gustafsson som försöker slita sig loss. När männen kämpar för sina liv känns det som att slåss med en degklump och en unken lukt, som av fisk, sprider sig. Varelserna parerar blixtsnabbt pojkarnas försök att ta sig loss. Det är som om de kunde förutse deras tankar.

Till slut lyckas Rydberg slita sig loss och fly. Han rusar mot bilen och kastar sig över signalhornet. Från bilen ser han hur varelserna drar Gustafsson mot föremålet men Gustafsson har fått tag i en stolpe med en skylt med camping förbjuden. I samma ögonblick som tutan ljuder släpper de grå degklumparna Gustafsson som faller till marken.

De grå varelserna försvinner mot föremålet som mycket snabbt lyfter upp ur gläntan och ger sig av västerut i riktning mot Danmark. I sin bok "De flygande tefaten - dokument och teori" återger Gösta Rehn Gustafssons och Rydbergs egen berättelse om vad som sedan hände när de kommit tillbaka till bilen:

Tankeförmågan verkade förlamad och tårarna bara rinner i strömmar. Efter en kvart var vi så pass klara i skallen att vi kunde köra vidare till Helsingborg och inte förrän vi var inne i centrum av stan vågade vi tala med varandra. Och det första vi sa, det var: det här talar vi inte om för någon, alla kommer att skratta åt oss‹.

Men när de två männen kommer tillbaka till tvätten bryter de sitt eget löfte omedelbart.

- Vi hade hemskt mycket att göra innan jul och nyår så jag arbetade över, berättar Hans Gustafssons bror Bengt som också arbetade vid Berggrens mattvätt.

- När Hans och Stig kom tillbaka verkade de skakade och ropade in mig på kontoret. Där berättade de vad de hade varit med om. Jag såg också hur de gick och gned sig på armarna som var röda av små revor, som om de hade sprungit in i ett buskage och rivit sig.

- Men de nämnde aldrig något om slagsmålet med varelserna. Det fick jag läsa om i tidningarna senare.

Men Bengt trodde inte på sin brors historia. När pojkarna sedan berättar om nattens händelser vid frukostbordet blir de utskrattade. Stigs mamma, styvpappa och syster avfärdar deras berättelse. Ingen tror på dem.

- Jag gapskrattade åt Stig när han berättade det, säger Anna Berggren i dag. Ja, det gjorde vi allihop. Allt lät så konstigt.

Några dagar senare ändrar sig Anna. Istället för att skratta uppmanar hon nu Stig att söka upp en tidning för att historien ska komma ut.

Det skulle bli Helsingborgs Dagblad.

- Vi åkte ut till platsen och tittade, berättar Kjell Lasch, journalist på Helsingborgs Dagblad och den sxom pojkarna vände sig till. Jag visste inte vad jag skulle tro.

Dagen efter står nyheten med bild överst på tidningens första nyhetssida. Men inte ord om att de två nästan blivit kidnappade av varelserna. Den saken berättar männen inte förrän senare, på nyårsdagen 1959.

Och nu börjar det hela också intressera polis och militär som anländer till Helsingborg för att undersöka fallet. Det kan ju röra sig om något nytt utländskt vapen lyder motiveringen.

Den 9 januari 1959 genomför så polisen ett stort förhör med Stig Rydberg och Hans Gustafsson på polisstationen i Helsingborg.

Med under förhöret år också försvarsstabens expert kapten Lennart Bunke, laborator Sture Risberg från FOA och militärpsykolog Michael Wächter.

Förhöret varar i elva timmar och utfrågningen sköts av två kriminalpoliser, Åke Fernebrant och Sven Rudolph.

- Egentligen talade allting vi hade fått fram mot männens egna uppgifter, säger Sven Rudolph som fortfarande minns förhöret mycket väl.

- Men vi kunde aldrig avslöja något bedrägeri.

Polisen försökte till och med att avslöja historien med hjälp av en dold bandspelare som sattes igång när man för en stund lämnade Stig och Hans ensamma i förhörslokalen. Men inte heller då avslöjade de sig.

- Det enda vi hörde på bandet var en som sa, tror du att de tror på det här? Och då svarade den andre, "Nja, det vet jag inte".

Tre dagar efter polisförhöret, måndagen den 12 januari, undersöks de två vittnena av två helsingborgsläkare, Lars-Erik Essén och Wilhelm Hellsten.

Redan tidigare har männen, på eget initiativ, besökt en annan läkare, Ingeborg Kjellin, som gett dem intyg på att de var helt friska. Liksom doktor Kjellin är också Essén och Hellsten intresserade av flygande tefat. Hellsten häller till och med föredrag om dem. Essén är styrelseledamot av Parthenon som ger ut böcker om de flygande tefaten och deras kontaktpersoner.

Strax efter åtta på kvällen sätts de två männen i hypnos. Först Rydberg och sedan Gustafsson. Men det är två nervösa tefatsvittnen som lägger sig tillrätta på ett bord hemma i Hellstens lägenhet. 30 år efteråt berättar Hans Gustafssons bror Artur att Hans legat och nypt sig i låret hela tiden för att inte falla i trans.

- Hans var helt enkelt rädd för att läkarna skulle avslöja bluffen, säger Artur Gustafsson.

Men allt går inte Stigs och Hans väg. Tre dagar efter hypnosen säger Lars-Erik Essén till Helsingborgs Dagblads reporter att han inte tror på berättelsen om varelserna. Däremot är han övertygad om att männen verkligen varit med om något som skakat om dem. Det blir ett hårt slag mot de två männen.

Under tiden som läkarna i Helsingborg försöker försvara den övriga delen av männens berättelse arbetar militärens psykolog med sin undersökning. Och hans omdöme kommer att bli mycket kritiskt.

Michael Wächters slutsats blir att utredningen kan läggas ner.

Historien är i och för sig inte helt påhittad enligt Wächter men han tror att Stig Rydberg genom självsuggestion sett något oförklarligt och seden påverkat Gustafsson att se detsamma. Han betecknar båda som ovederhäftiga.

Rydberg och Gustafsson går omedelbart till motangrepp. l en tidningsintervju dagen efter militärens kommuniké, beskriver de försvarsstabens utredning som ‹slentrianmässig och nonchalant‹.

Rydberg anklagar också myndigheterna för att ha behandlat det hela som ett gott skämt."

Men Rydbergs upprördhet kan inte skyla över det faktum att det finns stora frågetecken kvar kring deras egen berättelse.

Vilka var exempelvis de två flickor som Stig och Hans påstod sig ha träffat samma natt som händelsen inträffade? Det har de aldrig berättat för någon. Fanns dessa över huvud taget eller hittade männen helt enkelt på dem för att förklara de fyra och en halv timmarna som föregick observationen?

- Som jag minns det så var de inte ute med några flickor den natten, säger Bengt Gustafsson, bror till Hans.

Bengt arbetade i mattvätten till sent på natten eftersom det var mycket att göra inför jul- och nyårshelgerna. Når han träffade Stig och Hans efter tre på lördagsmorgonen nämde de inget om några flickor.

- Jag har för mig att de hade varit till Brunnby ålderdomshem med en del möbler som vi hade tvättat, säger Bengt vidare.

Till polisen, tre veckor senare, säger de två alltså något helt annat. Inte ens Stigs mamma fick någonsin veta vilka flickorna skulle ha varit:

- Det ville de absolut inte säga, berättar hon. Pojkarna ville hålla flickorna utanför det hela.

Januari månad 1959 skulle bli hektisk för Stig Rydberg och Hans Gustafsson. Tidningar och radio var fortfarande intresserade av deras berättelse och nu började också inbjudningar komma om att hålla föredrag.

l slutet av januari åker de till Stockholm för att delta i en serie möten och ett radioprogram tillsammans med ufologen Gösta Rehn. På kvällen den 23 samlas de tre hemma hos Rehn för att lyssna på radioutsändningen.

Men Rehn har också annat i kikaren. För att få de unga männen att avslöja sig och prata bredvid mun bjuder han dem på stora mängder sprit. Men Stig och Hans tål mer än han tror.

"Inget nytt framkom", konstaterar en ordentligt bakfull Gösta Rehn i ett brev efteråt.

Men snart nog skulle det hända saker. Saker som skulle göra ännu fler misstänksamma mot de två helsingborgrna. Vid ett föredrag i Köpenhamn, som troligen ägde rum någon gång i början av februari 1959, släpper de två ytterligare en historia. Den hår gången berättar de att de varit med ombord på ett flygande tefat och fått resa till en annan planet.

De båda berättar växelvis för sina danska åhörare hur de fått stiga ombord på ett "rymdskepp som påminner om Adamskis flygande tefat". Där fick de träffa den vackra besättningen som gav dem goda råd om hur mänskligheten skulle bete sig.

Deras berättelse är lång och detaljerad med stora portioner religiösa och filosofiska tankar. På det knastriga band som finns bevarat från mötet hör man hur måna de båda är att nu äntligen bli trodda:

- Vi fick ju så mycket kritik för Domsten..., säger Hans Gustafsson i slutet av bandet. Det här ska bli deras revansch.

Men bubblan spricker och den 8 april ringer Rydberg till Gösta Rehn och berättar att allt bara var en dröm.

Rehn tror honom inte men väljer att hålla tyst Han förstår att detta bara var ett sätt att åter komma i blickpunkten. Och ett sätt att få upprättelse. Istället blir det tvärtom.

- När jag pratade med Hans 1960 berättade han att idén till den här historien var Stigs från början till slut, säger Hans bror Bengt Gustatsson.

- Själv tog han avstånd ifrån den.

Av detta avståndstagande märks dock inget på bandet från föredraget i Danmark.

Nu börjar det också märkas att Rydberg inte är i normala gängor. All uppståndelse har förändrat honom och Gustafsson. I ett brev till den amerikanska ufologen Coral Lorenzen på UFO-organisationen APRO, beskriver Gösta Rehn Rydberg som "labil och nervös". Bengt Gustafsson beskriver i sin tur de båda som "nervösa och jävliga" efter händelsen.

Som att det inte räckte med detta har Stig Rydberg börjat försöka fånga tefat på bild i ett, som det verkar, sista desperat försök att väcka uppmärksamhet. Natt efter natt sitter han i sin trädgård och väntar.

Och till sist, i juni 1959, lyckas han. Åtminstone är det vad han säger till Gösta Rehn som inte heller den här gången tror honom. Ett halvår senare skickar Rydberg två kopior av ett ovalt föremål till Rehn och och frågar om denne vill gå i god för dem. Rehn vägrar.

Till slut orkade inte Hans Gustafsson med att ljuga längre.

Någon gång på våren 1960 berättar han för sin äldre bror Artur att allt bara varit ett påhitt:

- Det verkade på Hans som om han hade ångrat sig, berättar Artur. När vi träffades hade han bara en månad kvar att leva. Då avslöjade han att hela historien var bluff från början till slut.

- Han sa att han tänkte gå till tidningen och berätta det så att sanningen skulle komma fram. Men det hann han aIdrig.

Historien om Stig Rydberg och Hans Gustafsson är tragisk. Båda hade ett splittrat privatliv med spruckna äktenskap bakom sig.

Hans skilde sig från sin fru Ethel den 6 februari 1960 efter tre års äktenskap. Men i själva verket hade kärleken tagit slut mycket tidigare och de båda bodde bara ihop några månader.

När Hans hittades död den 12 november samma år, hade han bott på över 20 platser under sitt 26-åriga liv. Kringflackandet gjorde att han sällan fick några mera bestående vänner.

Stig Rydberg var gift i fyra år och skilde sig i maj 1958. Men också hans äktenskap knakade i fogarna långt tidigare.

Efter uppståndelsen kring Domsten började han att dricka och det skulle också bli spriten som kom att ta hans liv.

Stig Rydberg hittades död i sin lägenhet på Stenbocksgatan i Helsingborg den 4 mars 1984. När polisen tog sig in i lägaheten kunde de konstatera att Stig Rydberg legat död i tre dagar. Han blev 56 år.

- Det var spriten som tog hans liv, säger hans mamma. En dag när han hade druckit för mycket och fått en massa stryk blev han liggande ute. En kurator på lasarettet hade hittat honom liggande vid en husvägg och hjälpt honom hem. Men hemma blev han liggande. Tre dagar senare dog han av lunginflammation ensam i sin lägenhet.

Hans Gustafsson omkom ombord på en färja mellan Landskrona och Helsingör i november 1960. Hur han dog är fortfarande oklart men på något sätt föll han överbord. Det finns inga vittnen till händelsen.

Hans Gustafssons kropp hittades vid Barsebäckshamn ett halvår efter olyckan.

Men vad är det då som pekar på att hela historien bara är påhittad?

Det finns en lång rad motsägelser i männens berättelse. Här nedan redovisas sex av dem men det finns fler:

1. Samma dag som de båda männen bestämmer träff med flickorna i Höganäs påstår Hans Gustafsson att de två hade lämnat en färdigtvättad matta till en kund på Vengatan. Men tvättfirman hade inte någon kund på den adressen. Ett faktum som också bekräftas av Stigs mamma.

2. När Hans Gustafsson berättar om åkturen med flickorna för polisen säger han också att de fyra stannade till vid korvkiosken på Sundstorget i Höganäs och handlat korv. När polisen kontrollerar uppgifterna visar det sig att de inte stämmer. Konfronterad med detta tar Gustafsson tillbaka uppgiften och säger istället att han kan ha blandat ihop två olika besök. Ett påstående som inte verkar särskilt troligt.

3. Rydberg och Gustafsson lämnar helt olika uppgifter om vilken tid de hade träffat flickorna. Gutafsson säger 20.00 medan Rydberg säger 22.30. En skillnad på två och en haIv timma. När Rydberg får höra detta uppmanar han Gustafsson att "noga tänka över sina lämnade uppgifter". Fyra dagar senare ändrar Gustafsson sitt påstående så att det stämmer med Rydbergs.

4. Båda männen uppger att det skulle ha rått dimma den aktuella natten trots att meteorologen, vid polisens kontroll, säger att någon dimma omöjligen kan ha bildats. Inte ens lokalt. Däremot föll ett lätt regn, något som ingen av männen nämner.

5. Ingen av männen kan ge någon närmare beskrivning av de två flickor som de tillbringade fyra timmar tillsammans med. Rydberg beskriver dock Gustafssons flickas kappa som grönbrun medan Gustafsson säger att den var blåaktig.

6. När polisen tar med Rydberg ut till observationsplatsen på kvällen den 9 januari är det för att kontrollera om han har kunnat se Gustafssons kamp mot varelserna från sin plats i bilen. Detta är en viktig del av händelseförloppet. En polisman ställer sig vid skylten med "Camping förbjuden" och börjar göra olika rörelser. Rydberg, som sitter i en polisbil på den plats där han påstår att de båda stannat den aktuella natten, försöker se vad som utspelar sig. Men det går dåligt. När han får klart för sig att det inte går att se vad som händer ändrar han sin historia. Istället påstår han nu att Gustafsson lystes upp av föremålet när detta lyfte. Detta är en ren lögn. Eftersom Gustafssons kamp utspelade sig så länge som varelserna var kvar på marken kan inte föremålet ha lyft. I så fall måste det ha skett utan fyra ur besättningen.

I dag råder det inte längre någon tvekan om att händelsen vid Domsten, som en gång ansågs som ett av de bästa svenska UFO-fallen, var en ren bluff.

Fotnot: Fallet redovisas mera utförligt i häftet: "Domstensfallet - en svensk närkontakt 1958" av Clas Svahn och Anders Liljegren som kan beställas från UFO-Sverige.