Sveriges mest kända - och spektakulära - närkontakt mellan en människa och ett okänt föremål inträffade den 18 maj 1946. Den då 28-årige Gösta Carlsson mötte då i utkanten av Ängelholm ett diskusformat föremål och dess besättning. Händelsen har undersökts av UFO-Sveriges ordförande Clas Svahn och resulterade 1995 i boken "Mötet i gläntan" (NTB/Parthenon). Följande är ett utdrag ur boken skrivet av Gösta Carlsson och Clas Svahn tillsammans.

Mötet i gläntan

Av Clas Svahn och Gösta Carlsson

Det är den 18 maj 1946 och klockan kring 22 på kvällen. Himlen är mörkblå och sikten klar och en lätt bris blåser från öster. Jag har åter tagit plats på fortets stålkupol vid Skälderviksstranden. Jag sitter och lyssnar på den vackra fågelsången från trastar, rödhakar och flera fåglar i kören. Som vanligt har de så kallade Sjödammarna vaknat ordentligt till liv och börjar nu befolkas av alla de fågelarter som har sitt tillhåll här.

Dessa dammar är ett underbart fågeltillhåll. Gamla träd får stå kvar och därför finns det utmärkta tillhåll för ugglor, hackspettar och en otrolig mängd andra fåglar. Visserligen svårbesökt, men just därför har allt utvecklats enligt naturen själv. Jag har många gånger haft en dröm att få göra detta område till ett fågelreservat att bevaras för all framtid i sitt nuvarande skick. Men att jag skulle få förverkliga mina drömmar tillhör något av det mest positiva i mitt liv.

Det börjar mörkna och jag inser att det är tid att bege sig hem. Klockan är 22.45 och jag tänder min orienterarlampa som jag alltid har med mig på kvällspromenader.

Jag går upp på en backe där man har fin utsikt in i både Kronans och Vegeholms skogsmarker. På Vegeholms mark strax efter fågelkärret och en liten bit in i en björkskog bestående av stora, gamla träd finns en stor gräsglänta, som jag väl känner till.

Till min ungdoms odygder hörde bland annat att skaffa fågelägg av så många olika slag som möjligt. Då som nu var förstås detta förbjudet, men vi pojkar tog inte så allvarligt på denna lagbestämmelse som då heller inte var lika aktuell som nuförtiden. Just vid denna gräsglänta häckade gulsparv, kornsparv och olika slags piplärkor, och i några av de gamla björkarna höll ofta kattugglor till.

Av en ren tillfällighet kastar jag en blick ner mot gräsgläntan, som man på grund av träden inte ser så tydligt. Jag tycker först att jag ser något ljust därinne, men det kan kanske vara en reflex från min egen pannlampa. Jag släcker den, men fortfarande finns ljusskenet kvar. Det kan ju vara tidiga campare eller ungdomar som håller till där. Jag beslutar mig för att gå dit. Jag kilar ner för backen och hoppar över en smal grop som samlar upp skogsvatten och rinner ut i fågelkärret. Till höger om mig har jag en rad tallbevuxna sandkullar som skymmer gräsängen en liten bit. Så tar dessa slut, och just som jag ska svänga ut på ängen får jag se en syn som för alltid har etsat sig fast i mitt minne.

I den bortre ändan av ängen, bara några meter från en ensam fura, står en belyst farkost som jag aldrig sett maken till varken förr eller senare. Min första tanke är att det är en tivolikarusell som någon kört dit. Men jag insåg snart att det skulle varit omöjligt eftersom inga vägar ledde fram till gläntan.

Föremålet har en form som något liknar en diskus och det vilar dels på en kraftig fena i riktning mot furan, dels på två teleskopstöd, allt fördelat så att det verkar som om dessa stöd är placerade på lika avstånd från varandra på den cirkelrunda farkosten. Rakt framför fenan på farkostens underdel är en lucka nedfälld med stege och lejdare liknande dem man ser på båtar. Luckan är en och en halv meter över marken och jag ser hur ljus strömmar ut från kabinen. Jag gör ett försök att kika in i farkosten men vinkeln är för snäv. Allt som syns är det starka ljuset.

På farkostens översida finns en strömlinjeformad kabin som jag uppskattar till omkring åtta meter i diameter. Med ungefär en meters mellanrum ser jag ovala fönster, kanske en halv meter långa och cirka 30 centimeter höga. Medan jag tittar på farkosten kan jag inte låta bli att tänka att det är någon som försöker skoja med mig. En tanke som far genom mitt huvud är att det kanske är tyska piloter som har flytt från något läger. Men innerst inne tror jag inte på det själv.

Ovanpå kabinen finns en teleskopmast, nästan som ett periskop på en ubåt. Höjden är ungefär densamma som furan och jag uppskattar farkostens tjocklek på mitten till ungefär fyra meter, vid sidorna till närmare en meter och mastens höjd bör vara omkring fem meter. Uppe i toppen är den uppsplitsad i fyra delar. En bit ner upptäcker jag den lampa som sände ut det egendomliga violetta sken som jag upptäckte från stigen. Det är riktat nedåt och täcker hela farkosten som en ostkupa med några meter till godo utanför. Själva ljuskäglan liksom pulserar fram från lampan nästan som vattnet från en fontän. Och egendomligast av allt: ljuset får på detta sätt en krökt bana. Där det träffar marken eller gräset försvinner det med ett gnistfenomen som liknar det som uppstår av tomtebloss. En lukt som av ozon sprider sig genom luften. Det är som om en elektrisk ridå har sänkt sig över farkosten.

Skrovet och kabinen verkar vara utförda i ett stycke. Man kan varken se skarvar eller nitar någonstans. Runt underkanten på farkostens omkrets finns ett antal hål, ej olika dem som finns på turbiner, riktade nedåt och försedda med spjäll.

Några meter framför och utanför spökljusets cirkel står en man iklädd en vit dräkt som verkar nästan gjuten på honom. Han är klädd som våra astronauter är i dag. Hur jag än tittar kan jag inte se varken knappar, dragkedjor eller andra knäppningsanordningar. På fötterna har mannen blå eller svarta korta stövlar som sluter till, runt midjan ett brett svart eller blått bälte, och på huvudet något som liknar en regnkapuschong, bara med den skillnaden att den också täcker framsidan av ansiktet och är gjord av något genomskinligt material. På händerna bär han fingerhandskar. På bröstet hänger en svart sak, som liknar en bälgkamera, men i övrigt ingen utrustning. Mannen verkar vara en vakt. Där jag nu står är jag bara ett tiotal meter från farkosten och kanske sju eller åtta meter från den här mannen.

Det konstiga var att alla vände sig mot mig när jag kom in i gläntan. Det var som om jag var väntad men inte önskad...

Uppe på farkosten vid ett av fönstren finns ytterligare tre män, tydligen sysselsatta med något arbete. Strax nedanför ser jag ytterligare två som assisterar och innanför ljuscirkeln, vända mot mig, står tre flickor. Alla är klädda på samma sätt, i samma helgjutna vita flygdräkt, med samma färg på stövlar och midjebälte. Alla innanför ljuscirkeln har den genomskinliga kapuschongen fälld tillbaka i nacken.

Gösta var nu ungefär tio meter från farkosten och kanske sju, åtta meter från vaktposten. Han kunde se hur männen och kvinnorna som arbetade kring farkosten hade normala jordiska drag och kvinnorna, eller snarare flickorna, hade ljust eller cendréfärgat hår, klippt och lagt efter modernaste snitt. Männens hår kunde Gösta aldrig se, för på huvudet hade de någon sorts liten svart huva, inte olik de man sett stridsvagnsförare vara utrustade med. Från huvan gick något som liknade öronproppar och det verkade som om personerna kring föremålet konverserade med varandra genom dessa kalotter, utan att röra munnen. Då hände plötsligt något.

Mannen som står utanför ljuscirkeln - och som jag nu efteråt förstår tjänstgjorde som något slags vakt - gör ett perfekt stopptecken med ena handen höjd. Det är en åtbörd som inte kan missförstås och jag stannar också. Jag har fortfarande pannlampan på huvudet, fast släckt. Vaktmannen vrider sin svarta bälgkameraliknande grej mot mig och jag får intrycket av att det är för att ta något slags bild. Jag tycker mig höra hur det knäpper till i lampan, som jag har släckt, men tänker inte mer på det.

Jag är på väg att gå några steg närmare honom, men han höjer ögonblickligen handen och samtidigt tycker jag mig höra ett klick från min pannlampa. Jag blir stående stilla och samtidigt gör vaktmannen ett varv runt farkosten, hela tiden på yttersidan av ljuscirkeln. De båda männen och flickorna återgår till sitt arbete på kabinfönstret.

Det är möjligt att det är två vaktmän med en placerad på farkostens baksida. Detta kanske kan förklara att det alltid finns en man mot den sida där jag står.

Jag känner mig ungefär som ett vilt djur måste göra utanför den ljuscirkel som safarijägare brukar göra upp i Afrika. Så plötsligt kommer en mörklockig flicka nedför trappan på kabinen under farkosten. I handen har hon något som liknar en bag och hon delar ut bägare till både män och kvinnor.

Alla slutar upp med sitt arbete och dricker ur dessa bägare.

Så får jag plötsligt lust att gå fram till dem och prata lite, men så fort jag tagit ett steg står vaktmannen åter framför mig med handen höjd till stopptecken och alla tittar allvarligt på mig. Också vakten ser allvarlig ut, som en bestämd polis ö hit men inte längre! Han släpper mig inte med blicken en sekund.

Det är som om "ostkupan" av ljus skärmar av farkosten från omgivningen och att vaktposten är placerad utanför för att se till att ingen försöker ta sig in. Kanske hade jag blivit skadad om jag försökt passera ljuset.

När jag tar ett steg tillbaka fortsätter alla med sitt jobb och jag känner mig en aning tillplattad. Två av flickorna ler så vackert mot mig och jag ser deras blixtrande vita tänder. Jag kan skryta med att jag inte brukar vara rädd för någonting, och jag har tillbringat tillräckligt mycket tid i skog och mark för att varken tro på fan eller trollen. Men detta är ändå alltför egendomligt.

Människorna får mig att tänka på folk från en pingstkyrka eller något sådant. Alla lika lyckliga och glada. Man får intrycket att de inte har några bekymmer, att de hade löst alla problem.

Under tiden jag står där kan jag se hur besättningen går ut och in i farkosten med hjälp av stegen intill fenan. När de gör det ser jag hur stödbenen rör sig; de är teleskopiska och fjädrade som noshjulet på ett flygplan.

Just som jag ännu en gång tänker ta några steg framåt för att se vad som händer kommer den mörkhåriga flickan ut från kabinen igen. I handen håller hon ett ljust, blänkande föremål som alla de andra intresserat tittar på. Så tar hon några steg fram till ljuskäglans slut och kastar med en snabb rörelse ut föremålet. Det faller ner vid en liten kulle som jag noga tar ögonmärke på. Samtidigt hör jag ett pärlande glatt flickskratt, och först nu går det upp för mig att jag inte har hört ett ljud från någon innanför ljuscirkeln på hela tiden. Däremot har jag tydligt hört vaktmannen, när han trampar i gräset och knäcker småkvistar som ligger utströdda överallt.

Hela scenen börjar ändå till slut att verka egendomlig, och fast jag tillhör de personer som inte använder och aldrig har smakat alkohol i någon form, och således inte kan skylla på hallucinationer eller annan inbillning, beslutar jag mig ändå att först gå en runda tillbaka till Skälderviksstranden och sedan komma tillbaka och se om allt finns kvar. Det tar väl ungefär tjugo minuter att komma ner dit. Jag tar av mig skor och strumpor och går ut i vattnet och badar fötterna för att vara säker på att jag inte drömmer. Och det är kallt som bara den så nog är jag vaken alltid.

Trots allt verkar det hela en aning kusligt. Jag beslutar mig för att följa stranden en bit och ta en annan väg tillbaka så att jag kommer fram på baksidan av den egendomliga farkosten. När jag kommer ungefär halvvägs går jag upp på sanddynerna igen och sätter mig på toppen av ett gammalt fort för att ta på mig strumporna och tittar bort mot den plats där den ska befinna sig. Här är tät ungskog, så jag kan ingenting se.

Men så plötsligt ser jag ett rött sken. Först tror jag att det är månen som håller på att gå upp men sedan ser jag att så inte är fallet. Sakta och majestätiskt höjer sig den tunga farkosten, som jag nu kan se tydligt. Det är nästan som en ballong som stiger. Endast ett vinande ljud som från en dammsugarmotor hörs. Högre och högre stiger den med en krans av rött ljus från turbinhålen. På 400-500 meters höjd saktar den in en aning, pendlar lite i sidled, och jag kan nu se att antennen är neddragen och att fenan och landningställen troligtvis också är infällda.

Det är lite disigt men hela manövern syns klart och hela farkosten strålar av ljus från kraftfältet och kabinfönstren. Så skevar den så att den står snett mot den ljusa natthimlen. Det röda skenet blir intensivare och så börjar den skjuta våldsam fart. Efter en liten stund övergår det röda skenet i violett och nu verkar den röra sig nästan med samma snabbhet som en solkatt. Den pendlar lite, precis som om den sökte något. Så börjar skenet bli rödaktigt, farkosten saktar in ett ögonblick, så kommer det violetta ljuset igen och samma fruktansvärda hastighet. Tre gånger ser jag farkosten göra denna manöver innan den definitivt försvinner in över Ängelholm.

Jag står kvar en god stund på sanddynerna och är ganska överväldigad och skakad av vad jag sett. Men vi som upplevt andra världskriget fick skåda så många nya och fruktansvärda vapen från båda de stridande parterna - reaplan, atombomber, tyskarnas V1- och V2-bomber - att nästan inget förvånar oss längre. Trots att kriget är slut sedan ett år tillbaka är jag från början nästan övertygad om att det jag har sett och upplevt är något försenat hemligt vapen som man fortsatte att utprova. Me n hade Hitler haft en sådan farkost så hade han aldrig förlorat kriget.

Först flera år senare, när rapporterna om okända föremål började bli allt fler, sätter jag min observation i samband med dem. Kanske var det trots allt inget hemligt vapen som jag hade sett. Kanske var det inte ens en farkost från jorden... Så mycket kan jag säga, att om detta jag såg var människor från en främmande planet så var det såvitt jag kunde se inte någon större skillnad på dem och oss. Kanske betydligt mer avancerade i sin utveckling, men i övrigt i fråga om längd, utseende och så vidare, så tror jag att om man tagit av dem flygdräkterna, skulle vi knappast kunna skilja dem från oss själva.

Jag travar tillbaks över sanddynerna för att gå den vanliga vägen hem. Landshövdingevägen är ojämn och svår att cykla på så jag ömsom går ömsom trampar en liten bit. Det har nu blivit mörkare och för att kunna se vägen bättre försöker jag tända min pannlampa. Fast jag slår till strömbrytaren får jag inget ljus. Jag skruvar av bottnen och tar ut batteriet. Det känns varmt, så det måste ha blivit någon kortslutning. Ett ögonblick tänker jag på vaktmannen och det mystiska klick jag tyckte mig höra, när han riktade den svarta grejen mot mig. Men detta verkar för fantastiskt. När jag sedan dagen efter satte i ett nytt batteri fungerade lampan åter oklanderligt. Givetvis kan det ha en naturlig förklaring men det hände i samband med allt det här för jag hade den tänd ända tills jag gick ner mot ljuset. Då släckte jag den eftersom jag tänkte ta dem på bar gärning om det var några grabbar som eldade.

Det har aldrig hänt vare sig förr eller senare.

När Gösta Carlsson fortsatte Landshövdingevägen hem den kvällen följde han grusvägen med sin cykel intill sig. Pannlampan var sönder och det blev inga mer avstickare in i skogen. När han lade sig på sängen för att sova gick det inte. Händelsen i gläntan hade varit uppskakande och tankarna kretsade kring det underliga skeppet och människorna utanför det. Innan han till slut lyckades somna bestämde sig Gösta för att omedelbart nästa morgon, så snart det blivit ljust, återvända till platsen

Tidigt nästa morgon, efter en kopp starkt kaffe tog Gösta cykeln och gav sig av ner mot stranden. På några minuter var han tillbaka på platsen för nattens händelser. Han hade återvänt till gläntan av en enda orsak. Skulle där finnas några spår efter nattens händelser?

Det gjorde det.

När Gösta kommer tillbaka till gläntan strax efter fyra på söndagsmorgonen faller ett lätt, strilande vårregn över Ängelholmsskogen. Solen är uppe sedan en dryg timma och någon pannlampa behövs inte. När han för andra gången på sex timmar hoppar över den lilla gropen och följer sandkullarna mot ängen slår hjärtat snabbare än vanligt. Vad ska han hitta där inne bland träden?

Den här gången har han med sig anteckningsblock och tumstock. Om det finns några spår är han beredd. Säker kan han ju inte vara. Och först blir han besviken. På håll syns nästan inga spår alls.

- Först när jag kom närmare såg jag spåren, berättar han. Spåren efter turbinhålen var tydligast. Där de suttit hade gräset bränts bort fullständigt. I en ring som var cirka 30 centimeter bred låg sanden under fullständigt bar. Ett gråsvart stoftlager var allt som återstod av gräset. Ringen var inte särskilt djup, bara några centimeter, så starten kan inte ha skett med någon våldsam fart som vi är vana vid från våra jordiska flygfarkoster. Och det stämmer väl överens med det jag såg. Det verkade vara en för oss okänd drivkraft som denna farkost använde.

Förutom den brända cirkeln kan Gösta också se hur akterfenan och de båda landningsställen har tryckt ner gräset utan att förstöra det. En bit bort har de nedersta grenarna på den fura som stod närmast farkosten fått sina toppar svartbrända. Ett par år senare vissnar de bort och dör.

Gösta mäter genast upp platsen och antecknar storleken på cirklarna. Han gör en enkel skiss och kommer fram till att farkosten varit 16 meter i diameter. Avtrycken efter landningsställen är cirkelrunda och har en diameter på 90 centimeter.

Vidare syns i gräset tydliga spår efter stövlar. Egentligen ser de inte särskilt konstiga ut med sin sammanhängande klack och fotsula med något räfflat mönster. Inte heller måtten avslöjar något som avviker från det normala. Gösta mäter upp avtrycken till ungefär nummer 39 till 44.

Avtrycken finns i en kvartscirkel från norr till öster om det brända avtrycket.

Men det finns fler fynd.

- Just som jag var färdig och tänkte bege mig hem kom jag att tänka på det blanka föremål som flickan kastade ut. Jag hade tagit ögonmärke på platsen, en liten kulle nära ljusridån. När jag tittade såg jag något som glimmade i gräset och jag tog upp en glänsande stav av violett kvarts, cirka fyra centimeter tjock, fem centimeter bred och cirka tolv centimeter lång. Den hade fasade hörn och var bränd och smält i den ena änden.

- Några decimeter därifrån fann jag en liten vacker ring med ringmått 17 i någon grön metall och en vacker sten i infattning. Den liknade inte våra moderna ringar, den här var skojigare. Och så finns det några kryss som kunde tydas som initialer eller något på gavlarna. Min första tanke var att någon hade tappat den och att jag borde överlämna den till polisen, men sedan satte jag ringen i samband med farkosten.

Innanför ljuscirkeln, nära den brända furan, kan Gösta också plocka upp två av de muggar som kvinnan serverat dryck i. De ser ovanliga ut med sin böjda pip, nästan som små oljekannor. När han skakar på den ena känner han hur det fortfarande finns vätska kvar på botten. Med sina fynd i fickan cyklar Gösta tillbaka hem för att skriva en rapport till myndigheterna. Men rapporten till försvarsstaben kommer aldrig iväg. Andra, än underligare, händelser hindrar honom från det.

- När jag kom hem och skulle visa min fru vad jag funnit var det första hon sade till mig: "Men du är ju gul i hela ansiktet." Jag kastade en blick i spegeln och det var fullt riktigt. Vad i all sin dar hade hänt? Ett ögonblick blev jag lite skakad. Jag hade kanske tagit i något skadligt. Men så såg jag att det gula också fanns utanpå rocken och till min lättnad gick det lätt av med lite vatten. Jag tog lite av det och lade under mikroskopet. Saken var klar. Det var helt enkelt pollen. Då visste jag också var det kommit ifrån. Från björkarna givetvis. Grenarna hade ju skrapat mig i ansiktet.

- Det var då jag började fundera ut en metod, som sedan lyckats över all förväntan och som nu gör det möjligt för mig och det bolag jag startade 1952 att samla in pollen i nästan obegränsade mängder, och som gjort det möjligt för mig att starta en läkemedelsindustri baserad på en råvara som funnits i evärdliga tider men som man hittills bara inte tänkt på. Så nog kan det hända att jag ibland polerar min kvartsstav lite extra noga och samtidigt tänker på denna speciella händelse, tänker på männen och de vackra flickorna och undrar var i all världen de kommit från, vart de skulle och om jag någonsin träffar på dem igen.

Det som hände Gösta Carlsson i gläntan under dessa timmar den 18 och 19 maj 1946 skulle bli inledningen till en serie svårförklarade händelser. Gösta började uppleva verklighetstrogna drömmar om nätterna. Drömmar som kanske inte var några drömmar. Drömmar som tog honom tillbaka till de vackra människorna han sett utanför farkosten.