Legenden om Betlehemsstjärnan

Vad var det för tecken i skyn som ledde de vise männen till Jesusbarnet?

Av Jörgen Bengtsson

Den klassiska julberättelsen om de tre vise männen och om stjärnan över Betlehem som vägledde dem känner vi alla till. I århundraden har historiker och astronomer försökt att ge en naturlig förklaring till den mystiska stjärnans plötsliga uppdykande på natthimlen över Palestina vid tiden för Jesus födelse. Många spekulativa författare har också valt att förklara stjärnan som ett forntida flygande tefat. Men vad hände egentligen? Finns det en naturlig förklaring till denna världsberömda händelse?

Stjärnan över Betlehem beskrivs i Matteus andra kapitel men ingen av de andra evangelisterna nämner någonting om detta, eller om de vise män som färdades från österlandet till krubban med de berömda gåvorna guld, rökelse och myrra. Finns det en historisk sanning bakom legenden eller rör det sig bara om en påhittad ramhistoria?

Matteusevangeliet anses vara det viktigaste av synoptikerna men ingen vet om det verkligen har skrivits av Jesus lärjunge eller av någon annan. Om författaren verkligen var aposteln Matteus, den forne tullindrivaren, borde berättelsen var skriven på hebreiska, men urtexten är grekisk och det mesta tyder på att den skrivits ner efter muntlig tradition någon gång mellan år 50 och 75 e.Kr.

Matteusevangeliet är skrivet med en art av kommenterande utläggning som kallas för "midrash". Uppenbarligen är texten nedtecknad av skriftlärda personer där midrashtekniken väver in både mytologiskt och astrologiskt material för att på ett intresseväckande sätt förmedla det religiösa budskapet. I Lukas återfinns också en liknande berättarteknik men här finns inga uppgifter om himlafenomen i samband med Jesus födelse. Det är värt att notera att inte heller det äldsta av evangelierna, nämligen Markus, berättar någonting om Jesus ursprung utan inleder med dopet i floden Jordan. Det kan på goda grunder misstänkas att hela historien med Betlehemsstjärnan är påhittad men trots detta anser många religionshistoriker att historien faktiskt bokstavligen beskriver vad som hände.

En mängd författare, däribland UFO-författarna Sune Hjorth och Boris Jungkvist, men också den mer kritiskt inställde Eugen Semitjov, har under årens lopp framfört teorin att Jesus egentligen kom från rymden och att Betlehemsstjärnan var en utomjordisk farkost i bana runt jorden. Det finns dock ingenting i historien som stöder den uppfattningen. Att Jesus verkligen har existerat som historisk person kan knappast bestridas men att tolka Betlehemsstjärnan som ett utomjordiskt "moderskepp" kräver en avsevärd fantasi. Det finns en mängd förklaringar som ligger betydligt närmare till hands.

Berättelsen om Jesus födelse tycks till stora delar härstamma från den persiska Mithrasreligionen som var en utbredd mysteriekult under antiken. Persernas hjältegud Mithras föddes liksom Jesus av en jungfru, visserligen i en grotta istället för i ett stall, och uppvaktades med gåvor av trollkarlar som vägleddes till platsen av en ny stjärna!

Under antiken förekom en mängd berättelser om ljussken och nya stjärnor i samband med historiska händelser, inte minst när kungar och härskare föddes. Under denna tid var det en utbredd uppfattning att varje människa hade en egen personlig stjärna på himlavalvet. Vanliga enkla människor hade bleka och knappt skönjbara stjärnor medan kungar och andra stora mäns stjärnor var starkt lysande. Nya stjärnor har alltså ofta nämnts under historiens gång. De flesta av dessa har av dagens vetenskap kunnat förklaras som kometer eller som exploderande stjärnor, så kallade supernovor.

Den i UFO-kretsar populära uppfattningen att Jesus var en rymdman härstammar främst från de ryska forskarna Alexander Kazantsev och Vjatjeslav Zajtsevs tolkningar av gamla klosterskrifter. Berättelsen om den nya stjärnan över Betlehem är dock på intet sätt historiskt unik och att den skulle ha varit en rymdfarkost är en relativt långsökt förklaringsmodell.

Men vad var då Betlehemsstjärnan egentligen? Om vi visste exakt vilket år och i vilken månad Jesus föddes skulle mysteriet antagligen lösas i ett enda slag. Att Jesus skulle vara född på Juldagen den 25 december är en ren efterhandskonstruktion.

Lukasevangeliet upplyser om att Jesus föddes under en årstid när herdarna var ute och vaktade får. Det kan definitivt inte ha varit i december månad när nätterna i Palestina är isande kalla. Den persiska mithraskulten firade dock en hednisk midvinterfest vid jultid. När kristendomen sedermera växte sig starkare och mithraskulten så småningom dog ut övertog kyrkan allt mer av firandet. år 354 fastställdes slutligen Jesus födelsedag till den 25 december av påven Liberius.

Vilket år föddes då Jesus? Det vet vi faktiskt inte och det mesta tyder på att vår tideräkning i det här fallet är helt felaktig. Fram till medeltiden användes Roms grundläggning som utgångspunkt för tideräkningen istället för Kristi födelse. Den exakta tidpunkten för år 0 fastställdes av en munk vid namn Dionysius Exiguus först år 532 men enligt Matteusevangeliet föddes Jesus under kung Herodes regeringstid. Det anses vara ett historiskt faktum att Herodes dog år 4 f.Kr. och det innebär att Jesus under alla förhållanden måste vara född tidigare än så.

Kejsar Augustus påbud om skattskrivning utfärdades år 8 f.Kr. och de flesta historiker tror därför att Jesus föddes någon gång under våren året därpå. Almanackan ligger med andra ord ett par år efter. Detta faktum kan visa sig ha avgörande betydelse när det gäller att förklara Betlehemsstjärnans uppdykande på himlavalvet.

Vid tre olika tillfällen år 7 f.Kr. uppträdde ett sällsynt astronomiskt fenomen, nämligen en "Kungskonjunktion" med planeterna Jupiter och Saturnus inblandade. En konjunktion är en astronomisk term som betyder att två himlakroppar kommer så nära varandra på himlen att de ser ut att smälta ihop. Ordet kommer av det latinska coniunctio som betyder "förening".

Kungskonjunktionerna år 7 f.Kr. ägde rum i slutet av maj, i början av oktober och i slutet av november i stjärnbilden Fiskarna. Enligt österlandets astrologi hörde stjärnbilderna ihop med olika länder och folkslag. Stjärnbilden Fiskarna stod för landet i väster, "Amurru" - "Hebreernas hus". Planeten Saturnus var Judéens och vishetens stjärna medan Jupiter symboliserade kungamakten.

När planeterna smälte samman till en ytterligt ljusstark stjärna kunde de skriftlärda astrologerna i österlandet lätt dra slutsatsen att en stor konung hade fötts i väster, närmare bestämt i Judeen. En annan intressant konjunktion ägde rum år 2 f.Kr. när Venus och Jupiter möttes i Lejonets stjärnbild. Just lejonet råkar vara en uråldrig judisk symbol. Dess starkaste stjärna namngavs av Johannes Kepler till Regulus som är den latinska diminutivformen för "Rex" (Kung) och stjärnan har sedan historiens gryning förknippats med kunglighet och makt. år 2 f.Kr. var dock Herodes redan död och denna konjunktion kan därför svårligen förklara Betlehemsstjärnan plötsliga uppdykande över Palestinas horisont.

Många anser att legenden uppkommit genom en observation av en komet men den förklaringen är mindre trolig. Den välkända Halleykometen rundade visserligen solen år 11 f.Kr. men detta årtal kan inte sägas ligga inom gränsen för det rimliga. Kometer var dessutom ingenting nytt utan välkända redan på denna tid. Man trodde allmänt att "hårstjärnorna" förebådade olyckliga händelser, krig eller hungersnöd, men knappast födelsen av fridsfursten Messias.

En exploderande stjärna, en nova, skulle vara en betydligt bättre förklaring men det verkar inte finnas några riktigt bra kandidater. Gamla kinesiska och koreanska skrifter berättar om "gäststjärnor" i Stenbockens och örnens stjärnbilder år 4 och 5 f.Kr. De skulle i så fall ha lyst i öster vilket stämmer väl överens med Matteus evangelium. Det är dock mycket tveksamt om de var så ljusstarka att de kunde tolkas som frälsarens stjärnor. I och för sig står det ingenstans något om hur stark stjärnan var men kungskonjunktionen år 7 f.Kr. ligger nog trots allt närmare till hands.

Det kan på goda grunder antas att Herodes och hans hov var kunniga i vad som hände på himlavalvet. Astrologin stod högt i kurs och en nova som alltid är synlig under lång tid, ofta flera månader, borde ha noterats redan innan de vise männen anlände och fick audiens.

Vilka var då de berömda vise män som kunde tolka den nya stjärnans uppdykande så träffsäkert? Observatörer i österlandet började göra regelbundna iakttagelser av stjärnhimlen redan 500 år före Kristi födelse och den astronomiska vetenskapen växte sig oerhört stark i Främre orienten.

Enligt traditionen var de vise männen så kallade "mager" ordet kommer från persiskans "maghusj" och kan närmast översättas med "de mäktiga" eller "de upphöjda". Magerna härstammade från en gammal persisk prästsläkt och var antagligen själva ofta av kunglig börd. De innehade positioner som höga ämbetsmän i österlandet men de var samtidigt sin tids magiker och bildade i astrologi och stjärntydning. De kände naturligtvis också till de profetior i Gamla testamentets urtext som hävdar att en ny stjärna ska förebåda frälsaren Messias födelse.

Det står dock ingenstans i Matteusevangeliet att de vise männen var tre till antalet. Skrifter i de orientaliska kyrkorna hävdar istället att det var tolv högt ansedda män men att tre av dem var av kunglig börd. De tre konungarna omnämns först på 400-talet och har då fått namnen Kaspar, Melkior och Baltasar. Sedan dess omtalas bara tre vise män.

I 1917 års bibelöversättning kan man läsa: "När de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje" (Matt. 2:10), men i 1703 års översättning står det på samma ställe: "När the sågo stjernorna, wordo the ganska glade". Det kan tyda på att det faktiskt rörde sig om två stjärnor istället för en. När de vise männen besöker Herodes får de ge en detaljerad beskrivning av var den nya stjärnan hade visat sig, den lyste med andra ord inte just då men den skulle återkomma. Också detta tyder på att det verkligen rörde sig om en konjunktion.

Det enda som är verkligt besvärande i berättelsen är det faktum att stjärnan tydligen flyttade på sig, bland annat gick den framför de vise männen och den stannade först över stallet i Betlehem. Detta har en mängd sensationsförfattare tolkat bokstavligt men en förklaring som nog får anses vara mer trovärdig är att stjärnan stod högt på himlen och bara såg ut att följa med när de vise männen färdades på sina riddjur.

Jesusbarnet kan knappast ha varit nyfött i stallet som legenden säger för då stämmer inte tideräkningen med konjunktionerna och skattskrivningen. Det bör också ha tagit minst 50 dygn för de vise männen att färdas till Betlehem om de nu kom från något av de stora kultursamhällena i Babylonien.

Kung Herodes order att döda alla gossebarn i Judéen som var två år eller yngre tycks också innebära att Jesus faktiskt var åtskilliga månader gammal när de vise männen uppvaktade honom med sina gåvor.

Det mesta tyder på att konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus år 7 f.Kr. ligger bakom berättelsen om den nya stjärnan. Den fantastiska teorin om ett utomjordiskt rymdskepp i bana runt jorden framstår som ganska osannolik i sammanhanget.

Det finns emellertid ett problem också i den astronomiska förklaringsmodellen som inte utan vidare kan förbigås. Enligt det välkända julevangeliet i Lukas utgick kejsar Augustus påbud om skattskrivning medan Kvirinius var landshövding över Syrien. Här uppstår ett stort frågetecken eftersom de romerska krönikorna hävdar att Kvirinius blev landshövding först omkring år 6 e.Kr., alltså vid en tid när Herodes redan var död. Det är en återvändsgränd och om de romerska krönikorna skulle vara riktiga står historikerna inför olösliga problem. Det finns inte heller några kända kända astronomiska händelser under Kvirinius tid som skulle kunna ge upphov till legenden om Betlehemsstjärnan.

Vad ska man tro? Kan det trots allt ligga något i den spekulativa ufologins rymdskeppsteorier? Som bekant är Bibeln fylld av berättelser om mystiska himlafenomen, eld- och molnstoder, främst i dess äldre delar men också hos profeterna och i någon mån Nya testamentet och de apokryfiska skrifterna. Så länge vi inte har alla fakta i målet kommer vi aldrig att få veta hela sanningen bakom mysteriet.

Med största sannolikhet uppkom legendbildningen, såvida den inte är helt uppdiktad, av en planetkonjunktion. Antingen kungskonjunktionen år 7 f.Kr. mellan Jupiter och Saturnus, eller konjunktionen mellan Venus och Regulus år 2 f.Kr. Det förändrar dock ingenting i sak för så länge ett enda frågetecken återstår kommer teologer, historiker, astronomer och ufologer att debattera den tvåtusen år gamla gåtan - på gott och ont.

Den mystiska stjärnan över Betlehem och de vise männen från österlandet som följde den har för evigt vävts in i historiens hemlighetsfulla slöjor.