Dagarna innan tefaten kom

För femtio år sedan inleddes tefatseran då Kenneth Arnold observerade en formation "flygande tefat" över Kaskadbergen den 24 juni 1947. Men dagarna före inträffade något kanske ännu märkligare. I den här artikeln följer vi fallet Maury Island. Följ med och förundras.

Av Andreas Ohlsson

Eftermiddagen var solig och klar när Kenneth Arnold lyfte med sitt privatplan från Chehalis mot Yakima i delstaten Washington i nordvästra USA. Arnold, som var egen företagare och ägare till en firma som sålde brandsläckare, hade bestämt sig för att söka efter ett störtat militärt transportplan. En belöning på 5.000 dollar lockade honom.

Efter drygt en timmes fruktlöst sökande gjorde en ljusglimt honom uppmärksam på en rad konstiga föremål inte långt från Mount Rainier. Först hade han svårt att upptäcka de m och såg bara en ensam DC-4 som knappast kunde ha orsakat ljusblänket. Men snart upptäckte Arnold nio flygande föremål som flög i en rak formation åtskilliga kilometer ifrån honom.

Till en början uppfattade Arnold föremålen som flygplan men fick lov att tänka om när han inte kunde upptäcka något stjärtroder. I sin rapport till amerikanska flygvapnet, daterad den 12 juli 1947, skriver Arnold att föremålens hastighet inte imponerade på honom. Han beskriver dem också som "tefatsliknande diskusar". Sedda från sidan liknade de "en tunn svart linje". Det som i hans första rapport tecknades som halvmånformade objekt fick mer och mer konturerna av tefat vartefter han berättade historien om och om igen.

Föremålens rörelse liknade han vid "tefat som kastades mot vatten" och de tycktes studsa upp och ner. Pressen myntade sedan begreppet " flying saucers" - flygande tefat. Men det skulle dröja hela nio år innan någon undersökte händelsen. Den kanske mest sannolika förklaringen till vad Arnold såg kommer från den holländske ufologen Hans van Kampen. van Kampen menar att det Kenneth Arnold bevittnat var en topphemlig testflygning med F-84 Thunderjets. Både utseende och rörelsemönster överensstämmer till stor del med Arnolds egen teckning av föremålen.

Det New Scientist 24 maj 1997 vill man förlägga ufologin och dess grundutforskning till USA. Det är en sanning med modifikation. Visst kan man säga att Kenneth Arnolds observation utgjorde startskottet för "tefatshysterin" men främmande föremål har siktats inte minst i Sverige långt tidigare. Arnold var inte ensam om att uppleva ovanliga saker de här dagarna i juni 1947.

Den kanske märkligaste inträffade vid Maury Island, en komplicerad och motsägelsefull historia. Än i dag tvistar undersökare om vad som egentligen hände vid Maury Island. Och Kenneth Arnold själv kom (mer eller mindre ofrivilligt) att dras in även i den här händelsen. Området där händelserna utspelade sig, Tacoma, ligger för övrigt inte långt ifrån Mount Rainier där Arnolds iakttagelse ägde rum. Har ni svårt att hålla många bollar i luften samtidigt så sluta och läs här. Er andra hälsar vi välkomna till myternas och konspirationernas förlovade land.

En av huvudpersonerna, Harold Dahl, var kapten på en amerikansk kustbevakningsbåt som klockan 14.00 på eftermiddagen den 21 juni 1947 patrullerade i området kring Puget Sound vid Maury Island i delstaten Washington. Med ombord fanns en besättningsman, Dahls 15-åriga son och en hund. Området var täckt av både fjordar och öar och dessutom mycket glesbefolkat. Maury Island är beläget cirka fem kilometer från fastlandet och mot det låga taket av moln fick Dahl se något sällsamt. Sex stycken munkformade föremål närmade sig genom luften. Inget ljud kunde höras från den säregna formationen som till en början befann sig på ett avstånd av kanske 600 meter.

Dahls tankar gick först till flygplan eller ballonger - men föremålen såg besynnerliga ut. Alla ombord kunde se hur molnen reflekterades i de metalliska objekten. Efter en stund började några av objekten att cirkla runt ett av de andra som tycktes ha fått problem. Formationen sänkte sig nu ner mot havet och stannade en bit ovanför det centrala objektet som närmade sig kustbevakningsbåten, för att slutligen stanna 150 meter rakt ovanför den. Storleken uppskattades till runt 30 meter i diameter. Harold Dahl skrämdes av föremålen och styrde in mot land.

Under tiden lyckades han få fram en kamera och ta fyra fotografier medan de fem föremålen cirklade kring den stationära farkosten. Efter fem minuter lösgjorde sig en av "munkarna" ur formationen för att ställa sig sida vid sida med det lägre objektet. Efter några minuter såg de båda föremålen ut att vidröra varandra. I samma ögonblick började ett av dem vräka ut fragment från den centrala delen av undersidans mitt. Det såg ut som flygblad eller tidningspapper. Men snart visade det sig vara vita metalliknande bitar som slog ner i havet. En del träffade också båten där besättningen befann sig.

Över stranden intill ramlade det ner en mörkare typ av skräp och allt såg ut att vara av något slags smält material. Då det slog i vattnet ångade det. Ett av fragmenten träffade Dahls son på armen när han sökte skydd under en klippa på stranden. Hunden blev så illa tilltygad av en nedfallande metallbit att den dog. Bitarna var mycket heta.

Så fort de uppsökt sjukhuset i Tacoma för att plåstra om sonen rapporterade Dahl händelsen till en bekant, officeren Fred L. Crisman. De både ägde en båt tillsammans som användes till att frakta skrot runt Tacomas hamn. Fred Crisman var inte någon vanlig officer. Han var en sann science fiction-entusiast och hade lätt för att få igång fantasin.

Den amerikanske ufologen John A. Keel är en av många som intresserat sig för Maury Island-fallet. Han beskriver i ett kapitel i boken "UFO:s 1947-87" vad som sedan hände efter observationen:

Några dagar senare besöks Dahl av en svartklädd herre. Hur han har fått reda på vem Dahl är och var han bor är för honom en gåta. Besökaren känner märkligt nog till att han observerat föremålen och sett dem kasta ut metallskivorna och ber honom att inte tala om för någon vad han sett. I annat fall riskerar inte bara han själv att råka ut för obehagligheter utan även som han uttrycker det, "hela världen". Dahl blir skrämd eftersom mannen ger ett intryck av att komma från någon slags myndighet. Historien som redan är nog så bisarr tar sig nu än mer otroliga uttryck.

Fred Crisman, som fått hela historien berättad för sig av Dahl, berättar den vidare för Ray Palmer. Sedan 1926 var Palmer ansvarig utgivare för science fictiontidskriften Amazing Stories. I tidningen publicerades varje månad otroliga historier om hur liv skulle kunna se ut på andra världar i rymden. Fate, en annan av Palmers tidningar, var den tidskrift som först förde fram idéerna att besökare från andra planeter visade sig på himlen i märkliga farkoster.

Palmer har också kommit att kallas den förste undersökaren av flygande tefat. Efter att ha hört berättelsen anlitar Palmer Kenneth Arnold som reporter för Fate och ger honom 200 dollar för att intervjua Dahl och Crisman.

Arnold känner dock att han behöver hjälp att komma till rätta med historien och kontaktar i sin tur sin vän E. J. Smith, en pilot vid United Airlines. Smith kommer till Arnolds hotellrum i Tacoma och får höra Dahl och Crisman berätta vad de varit med om. På kvällen när de båda vittnena lämnat rummet och Arnold och Smith lagt sig för att sova ringer plötsligt telefonen. I telefonen berättar United Pressreportern Ted Morello att någon ringt honom och talat om allt vad som sagts tidigare på kvällen i hotellrummet. Den som informerat Morello kunde ock så ordagrant redogöra för det som avhandlats.

De båda undersökarna blev mycket förbryllade. Ingen av dem hade ju talat med pressen. De kunde inte hitta någon annan förklaring än att rummet var buggat av någon. Kenneth Arnold konsulterar Löjtnant Frank Brown och Kapten William L. Davidson, två vänner från U.S. Airforce för att utreda händelsen. Båda var stationerade på Hamilton Army AFB i Kalifornien och Brown blev bekant med Arnold då han undersökte dennes observation. De båda militärerna får se fragment från observationsplatsen som Arnold fått av Dahl, men detta imponerar inte på Brown och Davidson. Istället tycks de med ens tappa intresset för hela händelsen. De samlar trots allt ihop några fragment i en låda och åker till det väntande flygplanet.

På väg hem från mötet med Arnold omkommer Brown och Davidson. Ena motorn i deras plan tar eld och planet störtar nära Kelso i Washington. Samtidigt försvinner Harold Dahls son spårlöst. Han hittas senare i en småstad i Colorado lidande av total minnesförlust. Dahl och Crisman känner sig i allra högsta grad skyldiga till de båda militärernas tragiska död och beger sig till närmaste flygvapenbas för att berätta vad som hänt. Men någon utredning från flygvapnets sida tillsätts inte.

Anledningen till flygvapenofficerarnas död var fastställd. Motorn hade tagit eld och kolsyresläckaren som skulle hindra en brand var tom vilket orsakade katastrofen. Arnold ser däremot inte någon rationell förklaring till de båda männens död. Hans övertygelse är att det ligger någonting överjordiskt bakom kraschen.

Kenneth Arnold publicerade sin artikel om Maury Island-händelsen i tidningen Fate. Det var när händelsen kom ut som de konstiga "flygplanen" förvandlades till munkformade objekt vilka närmast kunde liknas vid flygande tefat. Amerikanska flygvapnet svarade med att i en interntidning meddela att hela historien var en ren bluff.

Kan det då vara så enkelt att det hela är en skickligt genomförd bluff från början till slut? Enligt Keel är svaret något annat. I Hanford i Washington fanns en stor anläggning för framställning av plutonium. De som ansvarade för detta var Atomic Energy Commission (AEC). Problemet för AEC var hur man skulle göra sig kvitt det radioaktiva avfallet. Ett sätt var att dumpa det i havet.

Några veckor efter händelsen besökte Paul Lance Maury Island. Lance som var tidningsreporter såg att området var avspärrat med ett rejält staket. Där fanns också en skylt som talade sitt tydliga språk: "Property of U.S. government. Keep out."

Vad som enligt Keel inträffat var att en grupp fraktplan från Hanford på väg mot Stilla havet fått problem. Ett av planen som skulle dumpa avfallet blev tvunget att släppa ner sin last vid Maury Island istället. Harold Dahl och hans vänner blev därmed ofrivilliga vittnen till händelsen. AEC borde inte haft några större problem att spåra Dahl via sjukhuset, enligt Keel. (Frågan är hur AEC visste att Dahls son blivit skadad och måste uppsöka sjukhus?) John Keels teori fortsätter med att den mystiske man som besökte Dahl egentligen var utsänd från AEC för att få honom att hålla tyst om den illegala dumpningen av det radioaktiva avfallet.

Vad Keel också vill visa är att AEC var vant vid sekretess, man hade till exempel lyckats hålla atombomben hemlig under andra världskriget. Dessutom hade man rutinerade säkerhetsagenter till sitt förfogande. I AEC:s ögon fanns en fiende i varje gathörn. Hotellrum och telefoner avlyssnades, främlingar i området bevakades noggrant vilket också kom att inbegripa Kenneth Arnold.

Ray Palmer som fått några prover av slagget från Kenneth Arnold lät analysera dessa. (Arnold själv identifierade dem som lavastenar). Palmer som inte visste någonting om metallurgi eller framställning av plutonium, blev tagen av provsvaren. Dessa visade att metallbitarna hade samband med framställning av plutonium avsett för USA:s nukleära forskning. Inte förrän på 60-talet offentliggjordes framställningsprocessen. Slagget som blev kvar vid en sådan process överensstämde med de resultat Palmer kom fram till, båda visade sig innehålla rikliga mängder kalcium.

John Keel misstänker starkt att AEC utnyttjade de flygande tefaten som en listig täckmantel för sina operationer. För att avleda uppmärksamheten från dumpningen av radioaktivt slagg kunde man med desinformation och avledande manövrer skicka ut falska vittnen som sade sig ha ett flygande tefat istället för flygplan med illegala syften. Det talades till och med om att Crisman själv skulle ha varit utsänd av AEC för att ytterligare förvirra eventuella snokare i affären. Fragmenten skulle ha varit rester av metallegeringsrör från Hanford fabriksanläggning.

Både Crismans och Dahls liv hade förändrats radikalt efter händelsen. Crisman spred ut rykten om att han tänkte flytta till Alaska och Dahl lämnade sitt hem och flyttade till en ny bostad. Men Crismans trovärdighet var kanske inte den bästa. Han var känd under pseudonymen John Gold som sensationslysten radiopratare för stationen KAYE. Den tystlåtne och osäkre Fred Crisman och den vältalige historieberättaren John Gold var två personligheter i samma människa.

Nästan varje gång händelsen vid Maury Island beskrivs så väljer olika författare att ta med vitt skilda detaljer. Den brittiske ufologen Peter Brookesmith menar att Crisman gav sig ut till observationsplatsen och där fann resterna av fragmenten. Han såg också till att filmen framkallades. Men negativen visade inte några bevis för det inträffade. De var istället täckta med vita fläckar som uppkommit genom strålning. Den som påstår det är John Keel.

Den nästan tusensidiga Scientific Study of Unidentified Flying Objects - den så kallade Condonrapporten - tar mycket kortfattat upp händelsen. Här berättas den med referens till Edward J. Ruppelts bok "The Report on Unidentified Flying Objects" (1956) och kallas "den smutsigaste bluffen i ufologins historia". Enligt Condonrapporten var Brown och Davidson inte de enda ombord på planet. En pilot och ytterligare en passagerare klarade sig genom att hoppa i fallskärm.

Enligt Ruppelt var det hela en klart fastställd bluff. Vad Ruppelt ser som ett osmakligt skämt framför John Keel som konspiration och poängterar att det fortfarande är det mest omdiskuterade fallet under hela 1940-talet. I "Passport to Magonia", Jacques Vallées genomgång av UFO-fall från 1869 till 1969, står underligt nog att läsa att ett av föremålen vid Maury Island exploderade.

Frågan som Michel Strainic, ordförande i den kanadensiska avdelningen av MUFON, ställer är intressant. Han undrar varför man enligt Keel skulle dumpa radioaktivt avfall just vid Maury Island när de kunde gjort det närmare Hanford kärnkraftverket där slagget antogs ha kommit ifrån. Kanske hade planet ingen möjlighet att hinna återvända dit. Tyvärr har ingen ufolog försökt undersöka Hanfordspåret.

Kenneth Arnold själv har aldrig antytt att det skulle vara frågan om ett påhitt. Och i hans artikel för Fate framställs den som en händelse hämtad direkt ur verkligheten liksom i Arnolds och Ray Palmers bok "The Coming of the Saucers" (1952) något som Arnold upprepade så sent som 1977 när han höll föredrag på en UFO kongress. Andra som framställer Maury Island som äkta är Harold T. Wilkins och Gray Barker.

De engelska ufologerna Brian Burden och J. B. Delair menar att hela affären var iscensatt av underrättelseorganisationer som ville framställa ämnet i dålig dager. De spekulerar vidare att de båda militärerna som omkom i flygkraschen i själva verket skulle ha klarat sig genom att skjuta ut sig och överlevt och därmed utgjort en bricka i spelet.

UFO-skeptikern Donald Menzel menade att metallbitarna visat sig komma från en lokal smältanläggning och inte från Hanford. Massvis med liknande bitar återfanns också på Maury Island. En sak är dock säker: Om någon skulle vilja dölja en verklig händelse med att istället påstå att det var en formation flygande tefat som sågs, var detta rätt tillfälle. Man visste att det automatiskt skulle bidra till att fler människor i periferin skulle krydda historien lite extra.

Om nu Keels teori är sann måste man ju säga att AEC har lyckats. För en rörigare historia får man leta efter. Maury Island-händelsen är ett fall som innehåller många klassiska bitar inom ufologin. Vi har en observation (dock aningen svag i konturerna), rester av föremål, dödsfall, MIB, hot om repressalier, myndigheters inblandning...

Listan kan göras längre. Den ger en vag fingervisning om att det i vissa fall funnits myndigheter inblandade som velat dölja någonting. Den här gången inte med utgångspunkt att undanhålla bevis för besök från rymden utan istället för att täcka över sina egna misstag.

Källor:
SVLT (Belgien) jan/apr 1987; Evans/Spencer (ed): "UFO:s 1947-1987"; Condon: "Scientific Study of Unidentified Flying Objects"; Harold T. Wilkins: "Flying Saucers on the Attack"; e-post från Michael Strainic 12/5 1997; Donald H. Menzel och Lyle G. Boyd: "The World of Flying Saucers"; Jerome Clark: "The UFO Encyclopedia Vol. 2"; Jacques Vallée: "Passport to Magonia"; Peter Brookesmith: "UFO - The Complete Sightings Catalogue"; Ronald Story: "The Encyclopedia of UFOs"; Arnold/Palmer: "The Coming of the Saucers"; New Scientist 24 May 1997, Evans/Stacy (ed): UFO 1947-1997.