Att undersöka UFO-gåtan - en historik

Att undersöka UFO-fenomenet handlar inte bara om att samla in rapporter, kontrollera med flygledare och astronomiska observatorier eller på annat sätt försöka kartlägga om det observerade har någon fysisk orsak i den objektiva verkligheten. Flera undersökningar genom åren visar att fenomenet är starkt förknippat med de människor som ser det och de som undersöker det.

Av Clas Svahn

Alla har vi våra bilder av vad UFO-fenomenet är eller ska vara. Och alla försöker vi finna fakta som talar just för våra hypoteser. I grunden finns det två skolor. Den ena - den vetenskapsinriktade - förutsätter att det går att hitta förklaringar oavsett vilka dessa sedan blir. Denna inriktning, som bland annat Riksorganisationen UFO-Sverige står för, förutsätter att UFO-rapporter undersöks och att observatörernas utsagor granskas objektivt men kritiskt.

Den andra inriktningen - den new ageinriktade - bygger på tanken att alla påståenden är lika mycket värda och att en granskning av fenomenet förstör det samma. Enligt denna inriktning är också varje ifrågasättande eller kontroll av en observatörs utsaga att se som ett negativt angrepp.

Förutom dessa huvudlinjer finns det varianter som står med ett ben i varje skola. Dessa hybrider kan resultera i kortvariga föreningsbildningar vars ideologi är oklar vilket till slut bidrar till föreningarnas kollaps.

Vid sidan av dessa fenomenpositiva skolor finns också de rena skeptikerna. Här finner vi ofta vetenskapsmän som utan att ha satt sig in i UFO-fenomenet avfärdar det a priori, utan vidare undersökning. Själva avfärdandet grundar sig ofta på missuppfattningen att UFO skulle vara synonymt med besökare från andra världar; flygande tefat. Denna olyckliga koppling har kommit att utgöra ett hinder för de vetenskapsmän som verkligen intresserat sig för fenomenet.

Rapporter om okända fenomen i skyn och annorstädes tillhör vår gemensamma historia. Övertygelsen om att detta okända också kunde manifestera sig i vardagen var stark och i våra folkminnesarkiv finns åtskilliga exempel på berättelser där såväl naturväsen som tomtar och troll observerats av vanligt folk. Gemensamt för berättelserna är att de utges för att vara objektivt sanna.

En del iakttagelser fann också vägen till prästernas kyrkoböcker där de nedtecknades. Att de över huvud taget bevarats kan vi tacka 1686 års kyrkolag för. Lagen, som gällde ännu i början av detta sekel, stadgade att kyrkoböckerna skulle innehålla "Hvad sälsamt i Sochnen sig tilldragit hafver, båstende av ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift, eller ock thet, som utom Naturens ordentlige skickelse, i Elementerne, eller på quicht och dödt, sig teer och vijsar, som värdt är att upteckna".

Någon undersökning av det sällsamma gjordes sällan utan rapporterna kom istället att samlas utan kontroll, som mer eller mindre bra historier. Vissa berättelser hamnade även på den tiden i "tidningen" men de allra flesta kom att leva vidare som memorat, berättelser bevarade genom återberättning från generation till generation.

Tryckta skrifter kom att få en allt starkare ställning för att bevara rapporter om svårförklarade ting från slutet av 1800-talet och framåt. I UFO-sammanhang kom tidningarna att spela en aktiv roll, inte bara som rapportör utan än mer som skapare av bra historier, i och med den stora "luftskeppsvågen" över västra och mellersta USA 1896-1897. De forskare som granskat materialet har kunnat visa att en mycket stor mängd av "de bästa" rapporterna från dessa år skapades av flyhänta journalister för att öka upplagan och slå konkurrenten på fingrarna.

Under spökflygarvågorna över norra Skandinavien på 1930-talet spelade också tidningarna en aktiv roll och många observatörer vände sig direkt till redaktionerna för att berätta om sina iakttagelser. Samma mönster kom sedan att upprepas under spökraketvågen 1946 och den stora tefatsvågen i USA året efter.

Det är först på 1950-talet som särskilda föreningar började samla in och bearbeta dessa iakttagelser. Samtidigt steg också militärens intresse för dessa gränskränkare vilket gav fenomenet - och UFO-grupperna - en legitimitet som de kanske annars inte hade kunnat uppnå. I Sverige kan man notera att försvarsstaben visade ett mycket stort intresse för rapporter om okända föremål i svenskt luftrum under hela 1950-talet fram till 1966 då man överlät den icke hemliga delen på Försvarets forskningsanstalt.

Två tidiga UFO-grupper i Sverige var Ifologiska sällskapet i Stockholm och Malmö interplanetariska sällskap, båda bildade 1958. Men redan i slutet av 1940-talet fanns en studiegrupp för UFO och astronomi i Göteborg under Rune Rydebrandt.

Riksorganisationen UFO-Sverige bildades 1970. Inriktningen var att övertyga allmänhet och myndigheter om att UFO var synonymt med flygande tefat, inte primärt att ägna sig åt undersökningar, även om man gjorde också detta. Med tiden har organisationen förändrats radikalt och från 1980 har ett mera objektivt och nyanserat arbetssätt använts. Under dessa första årtionden har också själva UFO-rapporterna kommit att genomgå en förändring.

1950-talets kontaktpersoner beskrev fysiska kontakter med "utomjordiska varelser" och resor i deras skepp. Målet för resorna låg inom vårt eget solsystem - månen, mars, venus och saturnus. Under slutet av 1980-talet har sådana berättelser helt försvunnit och ersatts av nattliga sovrumsbesökare som observatören möter när han själv befinner sig i ett förändrat medvetandetillstånd. I de fall observationen äger rum utomhus inleds själva närkontakten oftast med ett starkt ljussken varefter en förändring av medvetandetillståndet inträder. Först därefter uppenbarar sig eventuella varelser och ombordtagningssekvensen inleds.

En pådrivande faktor när det gäller förändringen av själva närkontakten har utan tvekan ett antal bästsäljande böcker varit. Man skulle kunna peka på tre vändpunkter:

1966. John G Fullers "The Interrupted Journey" om makarna Barney och Betty Hills ombordtagning publiceras. Makarna Hills upplevelse är en blandning mellan den gamla, fysiska närkontaktsupplevelsen och en mera psykisk.

1981. Budd Hopkins "Missing Time" om sju ombordtagningsfall ges ut i USA. Samtliga fall bygger på material som kommit fram under hypnos.

1987. Whitley Striebers "Communion" når ut till en mångmiljonpublik. Striebers första bok kom att sätta trenden för hur sängkammarbesökare förväntas uppföra sig. Även om här finns beskrivningar som kan antyda fysiska upplevelser är boken mestadels en resa in i Striebers eget psyke och medvetande.

Det är också tydligt hur UFO-litteraturen på svenska kommit att förändras sedan den första översättningen kom 1950. En glidning från det fysiska och undersökningsbara mot det new ageinriktade är tydlig och det finns inte längre några gränser för hur otrolig en "UFO-bok" kan vara. Fantasifulla och ibland närmast fanatiska personer som den före detta läraren Sune Hjorth och den före detta läkaren Rauni- Leena Luukanen företräder i sina böcker en icke-undersökande, auktoritär och religiös linje långt ifrån den verkliga UFO-gåtan.

I sin bok "Universums barn" visar Luukanen en negativ och människofientlig människosyn där "gudarna" ("utomjordingarna") står för det vackra och rena och vi övriga för det negativa och fula. Men om vi bara lyssnar till hennes budskap kommer snart räddning - även om inte alla får vara med:

"Då kommer hela den gamla världen att utplånas och människosläktet får uppleva en ny blomstring. Denna tid är inte långt borta. Men innan dess måste vi genomleva många svåra skeden. Jorden börjar snart på allvar rensa bort negativa energier och destruktiva individer från sin yta."

För att inte negativa energier ska spridas får läsarna av hennes böcker finna sig i att inte ifrågasätta budskapet utan att lyssna till den enda rösten och den enda sanningen. Man tycker sig onekligen ha hört tongångarna förut. Den gången med förskräckligt resultat som följd.

Det finns också en tendens att ufologer binder upp sig rent känslomässigt gentemot en observatör och sedan försvarar denne in absurdum - utan att fortsätta undersöka fallet. Ett sådant exempel är hur den amerikanske ufologen Stanton Friedman under flera år försvarat ett av de mest tveksamma Roswellvittnena, Gerald Anderson trots att denne gång på gång beslagits med lögn. Ett annat exempel är Sune Hjorths försvar av den schweiziske kontaktpersonen Eduard Meier trots överväldigande bevis mot Meier i for m av brända negativ, misslyckade bilder och trådar synliga på dataanalyserna.

Över huvud taget är det lä;tt att sugas in i konspirationernas och myternas hemliga värld när man arbetar med UFO-frågan. Därför är det viktigt att söka objektivt och inte ha svaret klart på förhand. Det är också väsentligt att inte driva sina egna favoritteser utan att kunna förankra dem i objektiva och för andra verifierbara fakta.

Ofta är det lockande att som Friedman gå i försvarsställning för en speciell observatör. Men det gäller att skilja på sak och person. Givetvis ska observatören skyddas under den pågående undersökningen, men det förutsätter att man som ufolog inte lockas av media och istället exploaterar observatören. Det är också viktigt att arbeta öppet och ärligt eftersom sannolikheten är mycket hög (cirka 90 procent) att det som rapporterats varit något helt annat än ett UFO. En god tumregel är att ett bra UFO-fall ska tåla en kritisk granskning. Ju intressantare fallet är desto hårdare granskning ska det utsättas för.

Det finns också en tredje tendens - framför allt bland mindre erfarna undersökare - och det är att välja bort komplicerade fall som tyder på annat än ET-hypotesen. Under mitt arbete med UFO-frågan, som inleddes 1974, har jag kommit att bli allt mer övertygad om att vi rör oss med flera fenomen, ibland interakterande och att vi måste vidga vårt sökande efter spår till andra fenomenområden men kanske framför allt till andra delar av vetenskapen än fysik och astronomi.

Ett typiskt exempel på hur komplicerat UFO-fenomenet kan te sig finner vi i den engelska tidskriften The New ufologist där ufologen Albert Budden redovisar en undersökning av en händelse från 1990. Låt oss se närmare på händelsen:

Det var den 18 november och klockan närmade sig 20.30. Ett gift par, Dorne och Lee, var på väg i bil från Wales till London. Vädret var klart med en vacker fullmåne. När paret började närma sig Stonehenge fick de se hur en dunge intill vägen lystes upp av ett orange sken. Dorne reagerade på att dungen såg närmast tvådimensionellt platt ut och inte verkade höra hemma på platsen. Efter en kort stund steg en orange boll upp bakom dungen och började följa bilen när paret fortsatte vägen mot Stonehenge.Efter en stund passerade bilen in i ett band av dimma som hängde strax över vägbanan och båda upplevde det som om de körde rakt in i "Twilight Zone"; det blev tyst omkring dem och efteråt beskrev Dorne känslan som om de var "de enda människorna i hela världen". Under tiden fortsatte den orange bollen att följa bilen.

Det Dorne och Lee beskriver är vad som kallas "Oz-faktorn". Ett berepp myntat av den engelska ufologen Jenny Randles för att beskriva den känsla av att komma in i en annan värld där rum och tid inte är sig lika som ofta nämns av personer som har haft en närkontakt.

När paret kommit fram till Stonehenge bestämmer de sig för att stanna bilen och gå ur. Dorne ställer sig på ena sida för att studera den orange bollen som nu utför rena flyguppvisningen på himlen. Men Lee gör något oväntat och underligt. Istället för att ställa sig bredvid Dorne vänder han ryggen åt henne och bollen för att studera fullmånen! Efter en stund vänder sig Dorne med en stark känsla av att hon måste röra vid hälstenen som finns på andra sidan av ett stängsel. När hon lägger handen på stenen känner Dorne en pirrande känsla i handflatan.

Under hela händelsen ligger kameran kvar i bilen men just när Dorne minns detta skriker Lee högt och börjar fly mot bilen. Dorne kastar sig in på andra sidan utan att veta varför de flyr och det är inte förrän de passerat ännu ett dimband över vägen (fortfarande med klotet efter sig) som Lee stannar bilen och berättar varför han flytt.

Det Lee berättade fick Dorne att rysa. När han hade tittat in mot Stonehenge mitt hade han fått se en stor svart varelse komma gående genom löven mot stängslet där han och Dorne stod. Han skrek för att varna Dorne då varelsen gick rakt igenom stängslet och mot parets bil. I sista sekunden lyckades de fly därifrån.

När Dorne lyssnat på Lees berättelse började de båda diskutera vad som egentligen hade hänt. Några bevis för det hade de ju inte. Utom ett. I framrutan på bilen låg en färsk banan som nu stank och var helt svart. "Här har vi beviset", tänkte Dorne samtidigt som hon öppnade rutan och kastade ut den. En stund senare började de båda återvända till ett normalt medvetande samtidigt som de noterade att trafiken omkring dem återgått till det normala. En tid efter händelsen besökte de båda åter platsen för h ändelsen. Det visade sig då att historien inte gick ihop. Vad som än hade hänt så kunde det inte förklaras i vanliga, objektiva termer:

1. Det fanns inga löv mellan Stonehenge centrum och stängslet, trots att Lee såg varelsen gå genom dem. Det finns över huvud taget inga träd så nära Stonehenge att några större mängder löv skulle kunna samlas där.
   
2. Den tvådimensionella dungen fanns över huvud taget inte trots att Dorne sett klotet stiga upp bakom den.
   
3. Hälstenen - som Dorne lagt handen på under observationen - gick inte att nå från andra sidan stängslet. Trots det hade Dorne känt ett pirrande i handen när hon gjorde det.
   
4. Och hur kom det sig att inga bilar passerade dem under händelsen? Vägen är långt ifrån någon ödeväg.
   
5. Varför hade Dorne kastat ut bananen ur bilen trots att hon insåg att den skulle utgjort ett påtagligt bevismaterial?
   

Albert Budden skriver också att såväl Dorne som Lee började uppleva paranormala fenomen i sin lägenhet efter händelsen. Men vad var det då som hände? Och hur kom det sig att båda upplevde svårförklarliga händelser men på så olika sätt? Enligt Albert Budden skulle det kunna bero på att de båda påverkats av den mikrovågsstrålning som finns i området. Flera militära anläggningar ligger i närheten. Men var kom klotet i från? Kunde det också ha framkallats av mikrovågsstrålningen? Och hur kom det sig att både D orne och Lee betedde sig så underligt (hämtade inte kameran, tittade på månen med mera)?

Här blir frågorna fler än svaren men händelsen visar ändå hur viktigt det är att man som ufolog tar hänsyn till så många parametrar som möjligt vid en undersökning av ett fall. Den som redan från början har låst sig vid sin favorithypotes har inte mycket att hämta.

Ett annat av ufologins stora problem är spridningen av information till allmänheten. Och det underlättar knappast att fenomenet med tiden visar sig allt mer komplicerat. Media vill ha det enkla och lättbegripliga: utomjordingar och rymdskepp. När vi också vet att de flesta UFO-intresserade får sina kunskaper om ämnet inte genom seriösa tidskrifter utan genom teve och veckotidningar förstår vi hur svårt det kan vara att föra upp andra aspekter på dagordningen.

Allt detta har bidragit till att fenomen som Bermudatriangeln, Philadelphia-experimentet och forntida astronauter (särskilt genom von Däniken) getts en legitimitet som vore de bevisade när de i själva verket har vederlagts eller vilar på mycket bräcklig grund.

Det är inte konstigt att det finns en mycket stor beredvillighet bland UFO-intresserade att tro på det fantastiska och osannolika. När ingen annan lyssnar gör vi det, men färgade av det vi läst och hört. Ofta skulle man dock önska ett större ansvarstagande från media samtidigt som den kritiska inställning vi ofta intar inom andra samhällsengagemang också borde komma till användning även under vår fritid och när vi ägnar oss åt vår hobby.

Om vi ska lyckas hitta förklaringen till UFO-gåtan är det viktigt att vi breddar vårt sökande efter svar. Att ensidigt låsa sig vid rymdskeppshypotesen har visat sig ofruktbart efter snart 50 års undersökningar. Vilka vägar vi ska gå kanske denna artikel har gett några indikationer om.

Till sist. Det finns inget som är så spännande som ett mysterium - men det finns inget som är så tillfredsställande som att hitta förklaringen till ett mysterium. Det är då vi tar steget från tro till vetande.