Ante Jonsson - ett svenskt kontaktfall

Det är natten till den 3 februari 1984 och den då 40-årige Ante Jonsson är på väg söderut längs riksväg 30 från Ingelstad mot hemmet i Tingsryd. Klockan är omkring ett, det snöar och vägen är hal. Ante, som känner vägsträckan väl, saktar in bilen när han närmar sig en plats där det brukar finnas gott om älg. Nästan samtidigt skymtar han en liten figur på vägens vänstra sida och längre ut på ängen kan han se ett jättelikt svart föremål hänga i luften.

Av Clas Svahn

Förvånad stannar Ante bilen, bara för att upptäcka att gångtrafikanten som han sett har försvunnit.

- Min första tanke var att jag måste ta en bild av föremålet, berättar Ante. Jag stampade gasen i botten och åkte hem för att hämta kameran.

När Ante kommer tillbaka till platsen har klockan blivit närmare halv två. Men föremålet är borta och besviken fortsätter Ante norrut för att vända i en korsning längre fram. Då får han plötsligt syn på föremålet igen, den här gången hängande över vägen mitt framför bilen. Han bromsar men får sladd och blir stående med lyset rakt mot föremålet. I ett försök att fly fastnar han med bilen i en snödriva.

- När jag öppnade bildörren tog en varelse tag i mig och nästan lyfte mig ur bilen. Jag bara skrek, berättar Ante som försökte springa därifrån. Efter en kort strid fångas han in och tappar medvetandet. Men innan allt blir svart minns Ante hur han släpas mot farkosten och hur en långtradare passerar förbi.

- När jag vaknade satt jag i min egen bil, jag var kall och blöt och det stack i händerna på mig. Sedan har jag ett svagt minne av att jag pratade med någon som jag senare fick veta var polisen. Därefter minns jag inget förrän jag vaknade på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö.

Klockan 01.50 ringer telefonen hos polisen i Växjö. En person som uppger sig heta Bengt Johansson från Kristianstad berättar att han varit på väg norrut längs riksväg 30 då han i höjd med Uråsa flygfält fått se en bil stå på tvären över vägen med belysningen avslagen. Han tyckte sig också se en person i bilen eller utanför den. Och "över bilen svävar ett svart föremål", som det ordagrant står i Växjöpolisens promemoria.

Vakthavande befäl beslutar att skicka en patrull till platsen. Poliserna Roland Karlsson och Thorsten Persson ger sig iväg söderut för att möta Bengt Johansson som lovat vänta vid telefonkiosken. Men patrullen hittar honom inte utan fortsätter själva mot Uråsa. Efter en stund får de syn på Ante Jonssons Saab 99:a inkörd i snövallen nästan på gränsen till Älmhults polisdistrikt. Ljuset är släckt och förarsidans dörr öppen. På marken ligger ett teleobjektiv i sitt fodral.

Poliserna kan se hur bilen kört runt flera varv i korsningen innan den stannat mot snövallen. Den nyfallna snön visar också att Ante gått ur bilen, in mot Uråsa där han stannat till, trampat och sparkat i snön varefter han vänt tillbaka till bilen. Och där sitter han när poliserna anländer, mycket rädd och förvirrad.

Roland Karlsson och Thorsten Persson kan se hur Antes fingrar är krökta som klor och att musklerna i armar och händer är onormalt hårt spända. Han skakar våldsamt som om han har frossa. När de försöker prata med honom verkar han mycket förvirrad och kan inte komma ihåg hur han tagit sig till platsen. Poliserna låser bilen och tar med sig Ante till Växjö centrallasaretts medicinska klinik dit de anländer tio minuter i tre på morgonen, en timma efter larmet.

Läkaren som tar emot Ante konstaterar att han är m ycket chockad, hyperventilerar och har stirrande blick. Också här lägger man märke till hur Antes fingrar är krökta som i kramp. Läkaren beslutar sig för att ge Ante en spruta valium för att försöka få kontakt med honom. Men det hjälper inte. Ante har inte kommit ur sin psykiska chock och talar bara kort med läkaren. På frågan om han har varit med om något hemskt svarar han ja liksom att han fortfarande känner sig rädd. Sedan somnar Ante men vaknar efter en stund. Den här gången får läkaren inte kontakt med honom.

Från medicinjouren förs Ante i ambulans till psykmottagningen på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö där han får stanna i några dagar. En tid som Ante själv liknar vid en enda lång scen ur filmen "Gökboet". Men patrullen från Växjöpolisen hör aldrig mera av "Bengt Johansson" och trots grundliga efterforskningar och samtal med tolv olika Bengt Johansson i Kristianstad har jag inte heller kunnat spåra honom. Mycket tyder på att namnet är påhittat. Vem det än var som ringde så ville han av någon anledning inte ge sig tillkänna. Mannen som såg ett svart föremål sväva över Antes bil har aldrig gått att hitta.

Så här långt finns det mesta dokumenterat. Det är ställt utom allt tvivel att Ante Jonsson varit med om något mycket skrämmande på vägen den här natten. Att simulera de kramper och det chocktillstånd, som såväl polis som läkare konstaterade, måste ses som uteslutet. Krampen i händerna tyder på att Ante hållit fast sig i något, troligen i ratten. Det är också uteslutet att Ante själv skulle ha ringt samtalet från telefonkiosken.

Klockan 15 samma dag återvänder Roland Karlsson och Thorsten Persson till platsen för att försöka hitta spår efter det föremål som skulle ha orsakat händelsen. Men trots att de söker igenom terrängen tre kilometer i båda riktningar kan de inte hitta någon förklaring till det som inträffat. På den öppna plats där föremålet skulle ha synts finns inga märken. De skriver sin rapport och fallet Ante Jonsson läggs till handlingarna.

Sedan börjar "drömmarna". Redan en månad efter händelsen på vägen börjar Ante föra noggranna anteckningar över ovanliga "drömmar" och natten till den sjätte mars 1984 får han den första riktiga kontakten. Men det ska dröja till den 26 april innan han får se en farkost igen.

De flesta varelser som Ante har mött ser ut som vanliga människor men vid ett tillfälle hämtas han av "något omänskligt" i en äggformad farkost. Varelsen är 170-180 centimeter lång, smal med långa smala ben och armar, stort huvud, liten smal mun och två smala springor till ögon, näsan antyds bara medan öronen, som är något spetsiga, är relativt stora. I handen håller varelsen en grankvist. Efter en stund visar det sig att varelsen kyler ned grankvisten i ett slags omvänd mikrovågsugn innan han mumsar i sig kvisten. Också Ante får smaka.

Vid ett tillfälle, i augusti 1985, får Ante ett besked som visar hur likartade hans och Gösta Carlssons upplevelser är: "du kommer att få träffa oss i dina drömmar", säger en av varelserna till honom innan de skiljs. Och mötena fortsätter. Under resorna har han ofta fört långa samtal med framför allt Jenny, den varelse som betytt mest för honom. Han har varnats för ett kommande kärnvapenkrig och fått en skymt av hur det kan komma att gestalta sig - och när det kan inträffa.

Ante vägrar dock att säga något mer om detta. Vid en av sina resor får han dessutom besöka en planet vars invånare utplånat sig med kärnvapen. Planeten är totalförstörd och också detta tar Ante som en varning till jordens folk. Men han har framför allt umgåtts med Jenny, badat, ätit och träffat hennes bekanta.

Sedan den första händelsen har Ante präntat ner flera hundra A4-sidor med upplevelser. Själv tror han att han har förts till tre eller fyra olika platser utanför vårt solsystem. Men var han har varit vill han inte gärna spekulera i. Under sina resor har han mött flera olika människoliknande varelser. En som han kallar för "halvapan", en annan som fått namnet "granätaren", en tredje med smal kropp och långa armar. Och så Jenny, en vacker och klok kvinna med jordiskt utseende som tar med Ante på flera drömre sor. Hörnstenen i hela berättelsen.

Det är också Jenny som på sommaren 1986, två och ett halvt år efter händelsen, berättar för Ante vad som egentligen inträffade utanför bilen den där vinternatten. I ett samtal med Jenny, som han noggrant skriver ner, får han veta att han blivit ombordtagen på farkosten efter att ha kämpat för sitt liv på vägen utanför. Svårt chockad fördes han ombord och ett tag var hans hjärta nära att stanna.

För att rädda Antes liv placerade hans kidnappare honom i en tryckkammare samt kopplade några ringar kring bröstet och midjan. Besättningen tog också prover av Antes hår för att "se hur långt sammanlagt liv" han har haft; tidigare reinkarnationer kunde också mätas. De tog även ett prov från Antes hud för att bestämma fysisk och psykisk kondition. Efter denna beha ndling tvingades besättningen släppa av Ante igen eftersom en annan bil varit nära att upptäcka dem.

Så långt Antes egen beskrivning av vad som hände ombord. Men mötena skulle med tiden bli mera positiva. Resorna med Jenny till andra världar är fyllda av frågor från Ante. Svaren han får är ofta undvikande och oprecisa. Han får bara svar på det som Jenny verkligen vill berätta. För Ante är Jenny lika verklig som någon människa på jorden. När vi diskuterar dessa resor poängterar Ante att han inte är säker på hur verkliga hans upplevelser egentligen är. Givetvis är de verkliga för honom själv men han har svårt att dra en klar linje mellan dröm och icke dröm.

- Det kan ju vara en dröm. Jag kan inte komma ifrån det, säger han. Men jag kan heller inte komma ifrån att det verkligen har hänt. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på ibland. Vissa saker kan jag säga fortfarande att jag tycker är drömmar. Men jag vill inte säga varken det ena eller det andra för jag vet inte. Jag vet inte riktigt egentligen vad det är. Just när det här händer så existerar ingenting förutom det som händer mitt emot mig. Ändå är det så pass verkligt. Det blir en förändring av min verklighetsuppfattning.

- Det kan hända precis när som helst. Det kan hända på morgonen, på middagen, på kvällen, på natten. Men mestadels så har det väl hänt framåt kvällningen.

- Det börjar med att det kryper i hela kroppen. Jag vet inte fan hur jag ska förklara det. Det är något som rör sig inne i mig. Både i huvudet och i kroppen. Det slår aldrig fel. När det här kommer så en eller två eller tre dagar efteråt så händer det någonting.

- Den här känslan går sedan över. Den kan bara kännas en kväll eller en dag. Sedan kan det gå ett par dagar då jag inte känner någonting. Så helt plötsligt så händer det. Men under tiden känns det inget och inte efteråt heller.

- Verklighetsförändringen kommer snabbt. Det händer ofta när jag sitter framför teven. Det lustiga är att jag känner det alltid nere i tårna av någon konstig anledning. Precis som om du tänker dig att någon tar dig på benet och fortsätter uppåt. När det har kommit hit upp (ungefär i höjd med bröstkorgen) då vet jag att det händer. Men det börjar alltid mellan stortån och den andra tån. Det låter knäppt men så är det.

Så berättar Ante något som han aldrig tidigare sagt. Vid sidan av att han skriver ner allt som händer honom under resorna och kontakterna med Jenny har han, på hennes inrådan, börjat teckna ner sina egna ungdomsminnen. Minnen som dyker upp tack vare kontakterna med Jenny. Ibland smärtsamma, ofta ljusa. Det blir någon form av terapi. Kanske är det denna terapi som hela händelsen egentligen har syftat fram till. Kanske är allt som hänt ett sätt för Ante att komma till rätta med sina egna minnen och sina egna trauman. Det är inte lätt att säga. Det finns ju faktiskt en hel del fysiska och påtagliga delar av historien också.

Efter någon timmes samtal nämner Ante plötsligt att han har en sten inlåst i ett bankfack. Stenen hade han hittat i sin ficka efter en av sina "resor". Han är inte säker på var den kan ha kommit ifrån men tycker att den liknar de stenar han sett på den strand som han och Jenny badat vid några gånger. Från en strand på en annan planet. Dagen efter plockar han fram stenen. Den är stor som yttersta leden på en tumme, gulaktig med ljusare inslag och mjuk att känna på även om en del skrovligheter förstör en annars perfekt yta.

Om Antes sten är från en planet utanför jorden går inte att avgöra genom att hålla den i handen. Ante själv är inte säker på dess ursprung. Den kan ju ha hamn at där på andra väger än genom hans resor. Och bankfacket rymmer också mycket mer: flera hundra sidor med anteckningar från den första händelsen och resorna senare, en tidning som Jenny gav honom. Kanske finns där också fler saker som Ante ännu så länge inte vill berätta om.

Inför den fjärde resan, i maj 1985, fick Ante en stor plastflaska med 1,5 liter fadd sötaktig vätska. Flaskan hittade han i sitt hobbyrum på gården där den stod i ett skåp tillsammans med en av hans egna muggar och ett papper med instruktioner på. Själva flaskan såg ut som en som man har sportdryck i men med öppningen på sidan upptill. Innehållet påminde mest om utspädd mjölk. När Ante under några dagar har druckit ur all vätska är han redo för en ny resa. Flaskan bränner han upp så gott det går men kvar blir en klump av smält plast som han lade i soptunnan. Varför han förstörde dessa bevis kan han inte svara på.

Ante har också fått en "apparat" som ska användas för att få vidare kontakter. Också den förvarade han i ett bankfack tills en dag då han tog hem den.

- Jag hade den i ett rum hemma, men den försvann. De tog tillbaka den eftersom jag inte längre hade nytta av den, säger Ante.

Även om den yttre ramen kan förefalla olik är Ante Jonssons upplevelser i många stycken lika en annan svensk kontaktpersons - Gösta Carlssons. Såväl Gösta Carlsson som Ante Jonsson mötte föremålen av en slump när de, nattetid, var på väg till ett bestämt mål. Båda reagerade nyfiket (Gösta gick närmare, Ante körde hem efter kameran) och blev då angripna av varelserna (Gösta fick den mystiska kameran riktad mot sig medan Ante ha ndgripligen togs om hand).

Både upplevde händelserna som mycket olustiga i början. Gösta försökte att undvika att sugas in i det drömliknande tillståndet med resultat att han svimmade på golvet hemma ("jag var rädd att jag höll på att bli tokig") medan Ante med alla krafter försökte komma loss från sina förföljare ute på vägen.

Men efter en kort tid övergår det negativa i en positiv upplevelse för de båda. De "drömmar" som de upplever tar dem åter ombord på farkosterna och båda verkar befinna sig i ett annat medvetandetillstånd. I "drömmarna" får de svar på flera filosofiska frågor.

Båda kommer också i kontakt med flaskor av plast i samband med sina upplevelser. Gösta hittar två nästan urdruckna på marken efter landningen medan Ante hittar sin hemma i boden på; tomten i Tingsryd. Efter en tid (i Göstas fall flera år, i Antes några dagar) förstörs flaskorna av eld - men inte helt. Kvar blev i båda fallen en smält plasthög. Ante kastar sin i soporna medan Gösta låser in sina i bankfack.

Annars har båda herrarna stoppat in åtskilligt i sina bankfack. Gösta har sina anteckningar, kvartsstaven, ringen, (kanske) plastresterna och kanske något till där. Ante har sina anteckningar, en slät sten, en tidning, ett mystiskt vykort och den konstiga apparat som sedan försvann.

Och likheterna fortsätter. I Göstas fall finns, enligt honom själv, ytterligare ett vittne till hans observation, nämligen vagnsstäderskan. Men hon är död. I Antes fall har vi den mystiske "Bengt Johansson" som såg föremålet sväva över bilen men som nu inte går att finna.

Efterverkningarna för de båda vittnena har också vissa slående likheter. För Gösta betydde mötet i gläntan och de fortsatta drömmarna att han slog in på en ny levnadsbana medan Ante genom sina upplevelser börjat få en typ av terapi som gjort honom till en gladare och positivare människa. Dessutom säger han sig ha fått bättre minne.

Givetvis kan man inte dra för långtgående slutsatser av dessa paralleller. Kanske rör det sig trots allt bara om tillfälligheter. Vill man gå ännu längre kan man också peka på varelsernas intresse för våra granar. I Göstas fall använde man grenar från granar till att täcka sina döda med medan en av Antes piloter åt granris till lunch. Vi kan heller inte ignorera de vackra kvinnornas framträdande roll.

En drömsekvens som de båda delar är den tydliga varningen för ett kärnvapenkrig. Såväl Ante Jonsson som Gösta Carlsson förevisas av sina respektive besökare en av kärnvapen förstörd planet. Den rädsla för dessa vapen som vi alla bär inom oss blir här mycket tydlig. Men den viktigaste aspekten är ändå den påverkan som händelserna haft på de båda männen. Gösta får då och då hjälp att lösa svåra problem och hans viktigaste upptäckt hittills, ett piller som kan förlänga livet, har sitt ursprung i idéer han fått efter möten med varelserna. Ante säger att han känner att varelserna hjälper honom och håller honom under uppsikt. Vid ett tillfälle har de räddat honom undan en brand i förrådet och vid ett annat fick de hans hjärta att läka snabbt efter en hjärtinfarkt.

- I början så visste familjen bara om det första som hade hänt, berättar Ante. De andra upplevelserna visste de inte om. Jag försökte hemlighålla det så mycket det gick. Men det gick inte längre. Jag var ju tvungen att berätta innan jag gav ut boken också. Sedan har vi pratat om det mer och mer. Min fru säger att "bara de inte kommer och frågar mig någonting, för jag vet inget". Så jag brukar alltid bestämma tider med tidningarna när hon jobbar. Men annars är det inga problem.

- Jag är förvånad att det gick så smärtfritt. Jag trodde det skulle bli ett himla ramaskri. OK, det gnölades lite i början men efter bara ett par dagar var det borta. Jag har själv funderat på hur jag skulle ha reagerat i samma situation, om det hade hänt henne. Jag skulle ha sagt att hon var knäpp i huvudet. Det hade jag sagt utan vidare. Så det förvånar mig att inte hon har sagt det. I början tyckte hon att det måste ha slagit om för mig. Nej, hon sa inte det heller utan hon sa att "du måste ha drömt det här".

- Bitvis är jag själv inne på det än. Vissa saker kan jag säga fortfarande att jag tycker är drömmar. Men jag vill inte säga varken det ena heller det andra för jag vet inte. Jag vet inte riktigt egentligen vad det är.

I dag har Ante Jonsson skilt sig, lämnat Tingsryd, flyttat till västkusten, gift om sig och återvänt till hembyn Väckelsång. Drömmarna fortsätter men nu med information om framtida händelser och katastrofer. Av sina vänner från någon annanstans har han fått kännedom om såväl Berlinmurens fall som Sovjets sammanbrott innan de inträffade liksom förlisningarna av färjorna "Herald of Free Enterprise" och "Jan Hewelius". Hans upplevelser fortsätter men utan Jenny som lämnat honom.

- Men jag vet inte om det rör sig om inre eller yttre upplevelser, poängterar Ante. För mig är de helt verkliga men jag har svårt att säga säkert.