Professor Bertil Lindblad, vid Stockholms universitets astronomiska observatorium i Saltsjöbaden, skriver till Försvarsstaben i Stockholm angående en observation han gjorde den 11 augusti: Får härmed meddela, att jag här i Ljugarn på Gotlands östra kust, den 11 augusti klockan 20.47, såg ett i nordlig riktning gående "eldklot", som under någon sekund lyste med ett mycket starkt, något grönaktigt sken. Fenomenet syntes omkring 5 sekunder, började med en meteorliknande strimma och slutade med ett hastigt uppblossande av kort varaktighet. I slutskedet syntes några sekundära ljuspunkter omedelbart efter huvudkroppen längst ljusstrimman. Strimman i sin helhet tycktes ej vara särskilt lång. Den låg i genomsnitt, från norr räknat, endast några grader åt väster, på omkring 30 höjd över horisonten. Strimman var tämligen rakt nedåtgående mot horisonten, eller med någon dragning åt väster så att strimmans förlängning bildade omkring 75 vinkel mot horisonten. Då eldkulan observerades i norr, med nordlig rörelseriktning, är det av intresse att observationspunkten ligger i omedelbar närhet av havet. I östlig riktning är avståndet till stranden endast omkring 100 meter, i sydlig riktning omkring 400-500 meter. Från min erfarenhet av meteorer kan jag icke utesluta möjligheten, att det här varit en sådan. Av dagspressen ser jag, att liknande fenomen observerats i vitt skilda delar av landet vid ungefär den angivna tiden. Det är därför möjligt, t o m sannolikt, att dessa observationer hänför sig till samma föremål på mycket stor höjd, vilket avgjort talar för, att objektet varit en meteor. Det bör emellertid nämnas, att ett promenerande par sade sig ha sett ett andra eldklot, omkring 15 minuter efter det första i ungefär samma riktning. Samstämmigheten i tid för dessa, omkring kl. 20.47, iakttagna "eldkulor" tyder dock på att det rört sig om ett enda föremål på mycket stor höjd, antagligen en meteor. Vissa detaljer i de av tidningarna offentliggjorda uppgifterna tyder på en stor fantasi hos åskådarna, vilket givetvis gör, att detaljerna i deras iakttagelser måste tas med mycket stor reservation.
Den 11 augusti skulle bli den dag som fick rekordet i antal observationer. Från hela landet får Försvarsstaben in över 300 rapporter om främmande föremål som setts på kvällen, omkring 20.47.
Lantbrukaren Petrus Olsson, i Olsborg nära Sala, ser den 11 augusti tillsammans med sin son ett lysande lysande föremål som kommer från öster i en dalande bana. Omedelbart ovanför marken slocknar det. Olsson tycker att det slår ner omkring 100 meter från där de står. De ser ett skarpt blå-vitt sken och hör ett "susande" ljud. Dagen efter hittar de, i närheten av den förmodade nedslagsplatsen, ett par hopsmälta brickor. Brickorna är tillverkade av förkopprad mässingsplåt, ca 0,8 mm tjock. Den ena brickan är plan och med 52 mm diameter, den andra skålformad och med 48 mm diameter. Den plana brickan är nedsmält i ena kanten och hopsmält med den andra. Något annat ovanligt har de inte hittat på nedslagsplatsen.
FOA undersöker brickorna och kommer till följande resultat:
Provet utgörs av två stycken koppar- eller bronsliknande detaljer. Vid analys av metallen har vi konstaterat att de består av koppar-zinklegering. Även bly och tenn ingår i mindre mängder. Vid kontakt med Edholm vid Vattenfall, framkom att brickorna med största sannolikhet härrör från någon elektrisk anordning och att smältningen uppkommit genom elektriskt överslag. Det är möjligt att brickorna ingått i någon form av likriktare.
Den 11 augusti, mellan klockan 15 och 16, ser vittnen i Solvalla tre stycken triangelformade föremål som är stora som flygplan. De färdas med hög hastighet, ca 700 km/tim, på 300 meters höjd och med sydsydostlig kurs. Ett kraftigt fräsande ljud hörs.
Rapport om ljusfenomen, observerat vid Kungens fyr nära Grunsen av kontoristen Toresson, Lv 3, Stockholm: - Söndagen den 11 augusti klockan 20.46.30, observerar jag en cirkelformad kropp, klart lysande med gul-vitt sken. Efter föremålet finns ett strålknippe i form av en kon som är stympad på flera ställen. Föremålet har en klart nedåtgående rörelse. Observationstiden är ungefär 4 sekunder. Ljuset upphör innan föremålet nådde marken.
Sören Lindner, ingenjör på FOA i Ulriksdal, rapporterar:
Med anledning av vissa observationer gjorda av undertecknad ber jag få framlägga följande: Söndagen den 11 augusti befann jag mig på semesterresa i Stockholms skärgård, närmare bestämt på NV delen av Arholma. Klockan 20.40 observeras ett föremål i luften. Föremålet kom från Ålands hav i ostsydostlig riktning mot Björkö. Föremålet hade en spolformad kropp, utan något vingparti, samt en kraftig vit bakflamma av ungefär halva föremålets längd Det lämnade ett väsande ljud. Enligt vad undertecknad kunde bedöma gick föremålet på en höjd ej överstigande 200-300 meter, samt enligt approximativ beräkning av vinkelhastigheten, gick den med en hastighet av 100 m/sek. Föremålet, som först syntes över ett skogsbryn, kunde observeras under en tid av drygt 5 sekunder, för att enligt vad jag kunde bedöma, försvinna i sundet mellan Björkö och Arholma. Denna sista observation gjordes genom att bakflamman syntes gå ner i lodrät riktning med ett skogsparti som bakgrund. I övrigt kan tilläggas, att föremålet på denna höjd för mig tycktes hava en längd av en meter. Vädret var vid iakttagelsen tämligen mulet.
Den 12 augusti klockan 22.51.30, iakttas över Stockholm ett ljusfenomen under 3 sekunder. Skissen är ritad av ett vittne som befann sig på kanslihustaket på Lv3.
Skiss av Storsjön
Den 13 augusti klockan 11.15 ser tre oberoende vittnen en spökprojektil i trakten av Svenstaviks station. Projektilen åstadkommer "ett starkt vinande ljud". Den är omkring 60 cm lång och försedd med korta vingar som är placerade något framför mitten. Det första vittnet, herr Åström, är sysselsatt med vedkapning då han hör det starka ljudet. Han tittar upp och ser projektilen. Den flyger på på rak nordlig kurs. Ungefär på 100 meters höjd och med 30 graders dykvinkel. Åström är helt övertygad om att den slog ner i Storsjön. Ungefär 25 meter längre bort står herr Andersson och hans iakttagelser överensstämmer i stort med herr Åströms. Herr Andersson kan också se att projektilen innan nedslaget har "vickat med vingarna". Han är också övertygad om att projektilen slagit ner i Storsjön. Det tredje vittnet, herr Edström, är sysselsatt med grävning och han hör också "det starka vinande ljudet". Det är alltså tre samstämmiga vittnen till händelsen. Alla tre är övertygade om att projektilen har slagit ner i Storsjön. Vattendjupet i viken där projektilen slår ner är omkring 2 meter. Botten består av en hård blandning av sand och lera. Vattnet är så grumligt att man kan inte se föremål på större djup än 30 till 40 cm. Området som är det mest troliga för projektilnedslaget är på kartan streckat. Sökandet efter projektilen påbörjades den 17 augusti av personal från Ingenjörstrupperna. Först genom draggning med släpande kätting och senare med bl a elektrisk minsökare, typ m/42. Men den gav inget utslag - kanske beroende på dess dåliga känslighet. Letandet leds av furir Svahn. Han rapporterar till sin chef, kapten Falk, att trots deras ihärdiga letande i tio dagar har de inte funnit minsta spår efter spökraketen!
Det svenska bombplanet B18
Ett svenskt tvåmotorigt bombplan, av typen B18A, är den 14 augusti ute på uppdrag. Flygförare är löjtnant Irholm. Furir Möller tjänstgör som flygstyrman och sitter därför på Irholms högra sida. Under flygningen, klockan 10.02-10.04, observerar besättningen en märklig projektil. Irholm berättar: - Jag utför som flygförare en navigeringsflygning på mycket låg höjd. Flygningen går sträckan F 1-Malingsbo- Krylbo-F 1. På sträckan Malingsbo-Krylbo, observerar vi ett projektilliknande föremål, snett framåt vänster, på sydostlig kurs.
Flygvägen
Jag bedömer att avståndet till föremålet är mindre än 2 000 meter. Vi ser det strax ovanför den skogbevuxna horisontlinjen. Jag uppskattar att det flyger på ungefär 250 meters höjd över skogen. Just då är vår egen flyghöjd inte mycket mer än 200 meter. Jag blir genast misstänksam. Vi har ju den senaste tiden läst en hel del i tidningarna om överflygningar och kränkningar av projektilliknande föremål. Jag upprätthåller hela tiden ögonkontakt med föremålet så att jag kan genskjuta det. Efter omkring 10 sekunder försvinner projektilen in i moln. Efter ytterligare 30 sekunder ser furir Möller åter föremålet, då 30 grader till höger om oss. Jag svänger omedelbart upp på föremålets kurs och ökar till full effekt - motorerna ger ifrån sig ett kraftigt dån. Avståndet till föremålet är nu mindre än 1 000 meter. Det visar sig omedelbart att jag inte har någon möjlighet att följa efter. Projektilen har en hastighet på över 700 km/tim, och vår egen är inte mer än 380/tim. Efter två minuter försvinner projektilen igen. Denna gång rakt in i ett oväder med mörka moln och kraftigt regn som ligger i SO - jag skulle aldrig flyga rakt in i ett sådant oväder!
Projektilen påminner om flygplanskroppen på en B18, men den har inga roder eller vingar. Den är omkring 15 meter lång och har 1 meters diameter. Lite senare, klockan 10.15, efter Irholms och Möllers observation, ser ett vittne i Södertälje ett föremål med en liten spolformad kropp och små vingar samt ett stag bak. Vittnet gör en skiss av föremålet. Det passerar i ostlig riktning på 200 m höjd. Den har ett väsande ljud som påminde om ett reaflygplans. Kan föremålet i Södertälje vara samma som det Irholm och Möller såg? Färdvägen skulle kunna stämma.
Radarn på F 1 i Västerås upptäcker ett föremål som kommer in på bäring 89 och med en hastighet av 700- 800 km/tim. På 6 km avstånd svänger det mot riktning 170 grader. Samtidigt med radarobservationen kan man utomhus observera ett ljussken - inget svenskt flygplan fanns i området.
Bergsingenjör Gustaf Göthberg gör torsdagen den 22 augusti en observation av en spökraket. Han skriver om sin iakttagelse i ett brev till landsfiskalen i Trollhättan: Jag vill först påpeka, att det jag sett icke rör sig om något övernaturligt eller kosmiskt fenomen. Jag är hundraprocentigt säker på, att det jag såg, tillverkats på en mekanisk verkstad. Vid mitt sommarställe i Sund, utanför Uddevalla, gör jag torsdagen den 22 augusti klockan 21.38-21.41 följande iakttagelse: Jag satt och läste och fick då höra ljudet från en flygmaskin, vilket inte är ovanligt. Nu fäste jag mig vid, att ljudet ökade i styrka och blev mycket kraftigt, utan att det ville nå ett maximum. Flygplanet borde ha passerat med tanke på den tid, ca en minut, som jag hörde det, innan jag gick upp för att titta. Det huvudsakliga som gjorde att jag reagerade var emellertid motorljudet. Det lät som en långsamgående explosionsmotor, men med avsevärt kraftigare smällar. När jag kom ut på trappan, fick jag omedelbart syn på föremålet mot den stjärnbeströdda natthimlen. Det syntes rakt upp och i ca 70 graders vinkel räknat från marken. Föremålet hade den form som syns på bifogad teckning.
Jag vill här säga, att den exakta formen var svår att iakttaga, då jag irriterades av ljuset från bakomvarande stjärnor. Kroppen var alltså torpedformad, men med andra proportioner än en torped eller ett flygplan, såtillvida att den hade påfallande stor diameter i förhållande till längden. Baktill var det en avgasflamma, med en diameter ej fullt lika stor som kroppens största diameter, men med lika stor diameter som det bakre partiets. Flammans längd var lika med diametern. Färgen på flamman var gul. Formen på projektilens bakre del iakttogs under en längre tid, varför jag tror mig ha uppfattat den riktigt. Den främre delen är jag dock något osäker på. Först tyckte jag att det var något som stack ut från den främre delen, men jag kan inte säga om det var en synvilla på grund av stjärnljuset. Jag kunde inte upptäcka några vingar. Jag hade intrycket av att ljudet kom efter föremålet. Ljudet var mycket starkt och lät som det kom från en mycket lågvarvig explosionsmotor, men med den skillnaden att smällarna var avsevärt kraftigare. Ljudet var helt skilt från vad man brukar höra från ett vanligt flygplan. Ett annat ljudfenomen jag iakttog var "svävningar", vilket tyder på att det fanns mer än en ljudkälla. Svävningarnas "varvtal" uppskattar jag till ett varv per sekund. Inga andra ljud hördes från föremålet. Banan föreföll rätlinjig i både sidled och höjdled. Föremålets flyghöjd är mycket svår att bedöma, men den skulle kunna vara mellan 1 000 och 2 000 meter. Hastigheten var ungefär 150-250 meter per sekund. Om jag antar att föremålet befann sig på 1 000 meters höjd så skulle längden varit omkring 20 meter. För att denna projektil skall kunna hålla den raka banan som den gjorde, måste den med säkerhet vara försedd med vingar. Det är inte uteslutet att de oregelbundenheter jag iakttog skulle kunna vara ändpunkterna på mindre vingar som på V1-bomben.
Den 23 augusti hålls åter ett möte inom kommittén. Närvarande är: från Flygförvaltningen: överste Jacobsson, flygdirektör Kjellson, byråchef Norlin, flygdirektör Norén; från Flygstaben: kapten Werneman; från Flygvapnet: kapten Jacobi; från Försvarsstaben: överste Bonde, major Ahlgren och kapten Olin; från Marinförvaltningen: kommendörkapten Oxenstierna, kommendörkapten Maré och ingenjör Söderbäck; från FOA: överdirektör Björkesson, doktor Magnusson, avdelningschef Fehrm och ingenjör Rynninger; från FRA: byrådirektör Kempe. Alltså en diger samling prominenta personer, vilket understryker det allvar med vilket man betraktar spökraketerna. Man har fått in drygt 300 rapporter från den den 11 augusti, och de flesta är gjorda mellan klockan 20.45 och 21.00. Professor Lindblad från Saltsjöbadens observatorium, som själv sett fenomenet, anser att, med ledning av de vinklar som tagits från olika platser, föremålet hade en höjd av 40 km och en hastighet av ungefär 4 km/sek. Det är därför mycket troligt att observationerna den 11 augusti rör sig om en meteor eller ett så kallad eldklot. Till Försvarsstaben har det kommit rapporter om att det pågår försök med raketer i ockuperade länder, bl a i Peenemünde och i Baltikum. Fartyg som mellan den 15 och 19 juli skulle passera förbi Ösel, har av ryska örlogsfartyg dirigerats andra vägar. Besättningarna har sett raketer som kom från Ösel. FRA har under signalspaning, från flygplan över södra Östersjön, åter uppfattat impulssändningar som pejlats till Peenemündeområdet. FRA har fått tillgång till ytterligare ett flygplan som specialutrustats för radiospaning. Man har nu - mot förmodan - fått regeringens tillstånd att bedriva fotospaning mot Peenemündeområdet. Flygvapnet har - efter regeringens tillstånd - försökt att närma sig området, men avvisats av ryskt jaktflyg. Överste Jacobsson sa: "Att flygvapnet - trots det ryska jaktflyget - åter ska försöka fotografera området i och kring Peenemünde, på den tyska Östersjökusten". Flygvapnet är nu klart med utplaceringen av radarstationer, bl a på Landsort, Bullerö och Hamnskär, och deras jaktcentral är också bemannad. Dessutom ligger en rote jaktflygplan av typen J26 i startberedskap. Flygvapnet har konstaterat att ryska flygplan ibland varit synliga mycket nära den svenska kusten. Tidigare har marinen erbjudit sig att montera en stor radarstation på Mällsten. Arbetet med den har försenats på grund av att antennsystemet väger mer än vad man tidigare trott, drygt fyra ton. Marinen räknar därför med att radarn inte ska vara i drift förrän i slutet av september. Kommittén har tidigare diskuterat och planerat för en mobilisering av luftbevakningen över mellersta Sverige. Kostnaderna har beräknats till omkring 300 000 kr. Frågan om mobilisering ska tas upp med statsministern. Fehrm, från FOA, föreslår att man ska tillverka modeller av tyska raketer. FOA ska fotografera modellerna i olika ljusförhållanden för att få en uppfattning om hur bra raketerna syns. Det är också möjligt att studera hur olika detaljer framträder under olika ljusförhållanden. Sammanträdet avslutas med att man ger FOA i uppdrag att framställa fyra olika modeller av tyska raketer. Aktuella typer är: V2, A4b, Wasserfall och R1. Modellerna kommer att visas på ett senare möte.
FOA hängde upp modellerna i trådar utomhus och tog fotografier - efteråt ritade man till avgasflammor från raketerna.
FOA har missuppfattat de tyska beteckningarna på raketerna V2 och A4 som är olika namn på samma sak. A4 ska vara A4b, en glidflygande A4. V2 står för: "Vergeltungswaffe 2" och är ett propagandanamn, påhittat av den tyske propagandaministern Goebbels. A4 står för: "Aggregat 4" och är det rent "tekniska" namnet på V2.
Försvarets misstankar riktas hela tiden mot tyska raketvapen som man misstänker har modifierats av ryssarna, och nu provskjuts över Sverige. Det är framför allt två typer av vapen som man intresserar sig för: V1 och V2. Trots namnlikheten är det helt skilda vapen. V1:an är mycket primitiv i jämförelse med den avancerade V2:an. Det är som att jämföra en T-Ford med en modern bil. Bägge kunde bära omkring 1 000 kg sprängämne och deras mål var bl a London. Men där upphör också likheterna.
Genomskärning av V1
V1 är ett obemannat robotflygplan som utvecklades av det tyska flygvapnet. Arbetsprincipen är enkel: den förflyttar sig med hjälp av en mycket primitiv pulsjetmotor. Den drivs med vanlig bensin som finns i en tank mellan vingarna. Den styrs av en autopilot som har ett huvudgyro och två hjälp-gyron. Autopiloten är placerad i kroppen, under motorn. Signaler från autopiloten överförs med hjälp av tryckluft till roderservon. Tryckluften finns i två runda behållare mitt i kroppen. I nosen sitter en liten propeller som snurrar av fartvinden och som mäter färdsträckan. När den önskade sträckan uppnåtts och den befinner sig över målet, ställs höjdrodret om och den dyker. Den är 8 meter lång, kan bära omkring 1 000 kilo sprängämne och räckvidden är maximalt 250 km. Hastigheten drygt 600 km/tim. Flyghöjd mellan 500 och 1 000 meter. Mer än 30 000 V1:or tillverkades under kriget.
Genomskärning av V2 raket
V2 utvecklades av den tyska armén. Vapnet kan bära en sprängladdning på omkring 1 000 kg. Det är ett mycket avancerat vapen i jämförelse med V1. V2 skjuts upp vertikalt. Motorn är en vätskeraketmotor som drivs med en blandning av flytande syre och alkohol. V2 är 14 meter lång och har en diameter på 1,6 meter. Den väger vid starten omkring 13 ton. Längst bak sitter fyra luftstyrfenor och fyra strålroder som styr motorstrålen. Räckvidden är 350 km och den rör sig i en ballistisk bana, med en topphöjd av omkring 90 km. Det tar 4 minuter från start till mål och ljudvallen passeras efter 25 sekunder från start. Som mest gör den 5 gånger ljudhastigheten, omkring 5 700 km/tim. V2 navigerar med gyron och radiosignaler. Radiosignalerna används endast under den första delen av banan. Den slår ner i marken med 3 600 km/tim. Hastigheten är så hög att människor aldrig hinner uppfatta att den närmar sig - förrän den exploderar, när den träffar marken.
Karta över Peenemünde
Peenemünde Öst tillhörde armén som utvecklade V2-raketen. Uppe till höger på kartan syns området där V2-raketerna provsköts ut mot Östersjön. Söder om avfyrningsanläggningen ligger ett område som användes till utvecklingscentrum och där den kände raketforskaren Wernher von Braun arbetade. Ytterligare söderut ligger två stora fabriksbyggnader, där man producerade V2-raketer. Vidare söderut bodde de tyska forskarna och arbetarna. En del av anläggningarna förstördes under det engelska bombanfallet, natten mellan den 17 och 18 augusti 1943. Kraftstationen och flytandesyrefabriken - på den västra sidan - undkom oskadade. Kraftstationen var fortfarande in på 1980-talet i drift för framställning av elektricitet. Uppe i det nordvästra hörnet, ligger det som kallas Peenemünde Väst. Ett flygfält som användes av det tyska flygvapnet. Där pågick under kriget provskjutningar med V1, ut över södra Östersjön. Vid det engelska flyganfallet i augusti 1943 föll de flesta bomberna i ett område som låg söder om tyskarnas bostadsområden. Där bodde tvångsarbetare som under långa och hårda arbetspass tillverkade V2-raketerna. Det var också i detta område som de flesta dödsoffren skördades under bombningarna. Tvångsarbetare hade försett engelsmännen med viktig information. En källa som upphör efter anfallet. Engelsmännen påstår att bombningen av fånglägret var ett misstag - något som inte är helt säkert. Avfyrningsanläggningen, uppe i det nordöstra hörnet, är efter bombningarna i stort sett helt oskadad och användes fram till februari 1945, då den evakuerades. Däremot har en del skador åstadkommits på de tekniska anläggningarna, men skadorna var inte större än att tyskarna relativt snabbt kunde reparera dem. Bombningarna 1943 var mer inriktade på tyska forskare och arbetare, än på teknik. Nu när Östtyskland inte finns och gränsen har öppnats, kan vi besöka Peenemünde. Av själva försöksområdet återstår nästan inget och det är svårt att se vad som funnits där. Jag har själv varit inne i området flera gånger. Jag måste gå efter karta och verkligen känna till det, för att hitta det jag sökte. Det som återstår är inte mycket mer än ruinhögar. Jag hittade en större ränna som var klädd med betong. Eftersom jag känner till historien så visste jag att det var just på denna plats som V2:or avfyrades ut mot Östersjön. Peenemündeanläggningarna förstördes till viss del under kriget. På 1950-talet sprängde ryssarna och östtyskarna fullständigt anläggningen - allt i överenskommelse om att all tysk krigsindustri skulle förstöras. Nära kraftstationen, på den västra sidan, har det byggts ett litet museum. Där finns en utställning över föremål som hittats inne i Peenemünde-öst, bl a delar från V2-raketer. Jag kan verkligen rekommendera raketintresserade att besöka museet. Det är svårt att ta sig in i det gamla försöksområdet som fortfarande är avspärrat och bevakat. Försök inte! Det påstås att det fortfarande ligger kvar odetonerade bomber från kriget. Det kan även finnas gasgranater från övningar som östtyskarna haft inne i området, efter kriget.
Spökraketkommittén sammanträder på Flygförvaltningen. Försvarsstaben har försökt koppla ihop radiosignaler, som Försvarets radioanstalt uppsnappat, med spökraketobservationer, men tyvärr har det misslyckats. På ett tidigare möte framlades ett förslag att man skulle mobilisera en del enheter inom luftförsvaret i mellersta Sverige. En snabbutredning visar att det skulle vara ett alltför omfattande projekt och man beslutar därför att inte genomföra det. Försvarsstaben ska till chefen för flygvapnet ansöka om att, under en kommande flygvapenövning, en jaktrote ska få ligga i särskilt hög beredskap, för att kunna sättas in mot projektilerna. Försvarsstabens och Flygförvaltningens kontakter med engelska raketexperter har inte givit något svar på spökraketernas natur eller ursprung. FRA har åter uppfattat som de säger "speciella radiosignaler". FRA har försökt att pejla sändningarna och tror att de kommer från Dagö, utanför Estlands kust. De flesta intressanta radiosignaler som FRA uppfattat har tagits emot på hög höjd i specialutrustade flygplan. Problemet med flygburen radiospaning är att den blir mycket sporadisk. Tiden som flygplanen kan vara i luften är av flera skäl starkt begränsad. För att förbättra möjligheterna för radiospaning, diskuterar man att sända upp radiomottagare i ballonger. På FRA och FOA pågår undersökningar om huruvida det är möjligt att använda spärrballonger för radiospaningen. Ett annat förslag från FRA är att de ska radiospana från marinens fartyg. Fartyg kan komma närmare de anläggningar som misstänks vara avskjutningsplatser för spökraketerna. Chefen för marinen har lovat FRA att de under september ska få disponera en större minsvepare för sina radiospaningar. Marinens installation av en stor radarstation på Mällsten forsätter enligt planerna. Den beräknas vara i drift i början av oktober. Chefen för marinen har beordrat alla marinens fartyg att skärpa sin bevakning mot spökraketerna. Flygförvaltningen har beställt ett antal radarstationer från USA. De ska vara levererade inom 14 dagar. Man ser att antalet observationer successivt minskat sedan den 11 augusti, då Försvarsstaben fick omkring 350 rapporter. Anledningen tror man är en ökad sovring av iakttagelserna och en minskad publicitet samt sämre väderförhållanden den senaste tiden.
