Recension/"Universums barn"
Universums barn
Rauni-Leena Luukanen
Trevi 1995
Av Clas Svahn
För den som följt fru Luukanen-Kildes
framfart under de få år hon varit en av gästerna på
UFO-scenen är den här boken en logisk fortsättning på
det andliga sökande hon låtit oss ana i sina tidigare böcker.
I "Universums barn" tar författaren steget fullt ut och lämnar
all verklighetsförankring för att sälla sig till den skara
av domedagspredikanter som vädrar morgonluft kring det då annalkande
tusenårsskiftet.
Luukanen fortsätter att hävda att vi står under ständig
bevakning från våra bröder och systrar i rymden som genom
tankeöverföring och andliga krafter försöker hjälpa
mänskligheten att rädda sig själv. En hjälpinsats som
givetvis mörkläggs av våra myndigheter och massmedier. Varför
rymdfolket skulle vända sig till dessa vilseförande myndigheter
när de istället kunde gå ut direkt till vanligt folk är
en fråga som jag skulle önska få svar på. Luukanen
ger det dock inte.
Boken är Luukanens egen domedagspredikan
och i varje kapitel hamras påståendet om mänsklighetens
"låga nivå" och andliga brister in i läsaren. Aldrig har
vi varit sämre. Jordens undergång är nära och den som
inte förändrar sitt liv kommer att förintas enligt den kosmiska
planen som Luukanen verkar ha fått ta del av men inte vill dela med
oss vanliga dödliga. De som överlever utrensningen får uppleva
ett förverkligat utopia där allt ska bli så bra och fantastiskt.
Texten, som är skriven med automatisk skrift på 70 timmar, är
allmänfilosofisk och ofta med oprecisa formuleringar utan djupare mening.
Luukanen raljerar över boklig bildning och vetenskaplig forskning som
kallas "falska sanningar" och verkar närmast rädd för kunskap
och studier. Istället ska man lyssna till sin hjärtas röst.
Att det finns gott om exempel på hur denna inre röst har lett
fel (Hitler kan vara ett sådant) bekymrar inte Luukanen.
Boken vänder sig till andligt sökande,
vilsna själar och människor som inte finner svaren hos de etablerade
religionerna. Boken kunde ha förkortats avsevärt eftersom upprepningar
är legio. Ett tvåsidigt häfte med titelblad och innehållsförteckning
hade varit att rekommendera.
| 
