Debatt/Ufologi

Ett av ufologen Allen Hyneks mer vågade påståenden var att vi redan idag borde ha tillräckligt med fakta för att kunna räkna ut vad UFOna är. Kanske var han före sin tid för ännu har det gjorts mycket få ordentliga försök att förklara UFO-fenomenet.

Av Staffan Andersson

Mest handlar det om att utreda observationer, skriva rapport och arkivera. Säkert har många trott att bilden skulle klarna om vi bara hade tillräckligt mycket information; lösningen skulle då ge sig själv, så att säga. I dag ter sig dock detta alltmer osannolikt. Samtidigt blir behovet av forskning alltmer uppenbart.

När man betänker att UFO-fenomenet varit allmänt känt i 50 år och lika mycket är en gåta nu som då, är det dock viktigt att ha klart för sig att det hitinttills knappt bedrivits någon forskning i ämnet, och det lilla som gjorts har ofta varit av tveksamt värde. Kort sagt: vi måste börja forska nu. Men hur går det till rent praktiskt? Enligt den brittiska ufologen Jenny Randles är den grundläggande metoden, något förenklat, som följer:

1. Välj ett påstående som ska testas, dvs en hypotes.

2. Antag att påståendet är sant och räkna ut vilka konsekvenser detta skulle få.

3. Kontrollera om det du fick fram i 2. stämmer med relevanta data som t ex UFO-rapporter, astronomiska data osv. Denna metod är grundläggande för nästan all empirisk vetenskap men den är, som Randles uppgivet konstaterar, föga använd inom ufologin.

För att förstå varför det blivit så måste man vara klar över att UFO-frågan varit i händerna på personer som inte varit intresserade av vetenskapliga arbetsmetoder eftersom de på förhand bestämt sig för att UFOna är utomjordiska farkoster. Det tog dryga 20 år innan några få ufologer med Jacques Valleé och John Keel i spetsen började inse att idén om utomjordingar inte gick ihop med vad vittnena berättade.

I dag framstår argumenten mot den utomjordiska hypotesen som överväldigande, men den utgör ändå en självklar utgångspunkt för många. Främst har väl denna idé levt kvar för att den kittlar vår fantasi och den har därför också backats upp av massmedia liksom av godtrogna och ibland även tvivelaktiga ufologer. I en av de få böcker om UFO som publicerats på svenska "Inkräktarna" skriver författaren Budd Hopkins:

"I början bottnade våra teorier om UFO-fenomenet i en begriplig impuls att vilja förminska och kontrollera de verkligt oroande rapporterna. Så till exempel trodde man när UFO:n först dök upp att det rörde sig om något slags luftskepp eller kanske någon nations nya hemliga vapen. När den förklaringen visade sig ohållbar började vi långsamt tänka om och undra om det inte kunde vara - vågar vi säga det? - utomjordiska rymdskepp. Detta var förtås en radikal, "otrolig" idé."

I själva verket "vågade" man säga rymdskepp redan under slutet av 1800-talet då de första vittnesmålen dök upp i amerikansk press. När UFOna åter kom på tapeten från 1947 och framåt så var tanken på utomjordingar med mycket tidigt, vilket man kan se i artiklar i de stora amerikanska dagstidningarna från sent 40-tal. Och under det tidiga 50-talet var mytfloran kring de utomjordiska frälsarna i full blom. Det är, i motsats till vad Hopkins hävdar, först nu som vi långsamt börjar inse att det kanske inte är rymdskepp vi har att göra med.

Men vad är altenativet? Jacques Valleé, som blev centralgestalt för den ET-skeptiska s.k. "Nya ufologin" (NU), har aldrig fört fram några alternativa hypoteser, annat än i väldigt vaga formuleringar. Huvudtesen för NU kom dock inte från Valleé utan från den välkände psykiatern C.G. Jungs bok "Ein moderner Mythus von Dingen, die an Himmel gesehen werden" 1959, i vilken författaren närmar sig ämnet med utgångspunkt från sin teori om arketyperna, en sorts nedärvda föreställningsformer i psyket. Även om Jung aldrig tog ställning i frågan om UFOnas fysiska existens, kom de flesta inom NU att misstänka att fenomenet till viss del var psykologiskt till sin natur, speciellt vad det gäller närkontakter.

Bevisen för att UFOna var något åtminstone till viss del fysiskt var dock redan vid NUs framväxt i början på 70-talet tämligen starka, vilket gjorde en rent fysisk förklaring osannolik. En del har därför kommit att anse att UFOna är fysiska föremål vars existens och uppträdande är direkt beroende av vi ttnena. Föremålen skapas med våra arketypiska föreställningar som mallar antingen av en främmande intelligens eller av oss själva.

Trots att NU ofta hemfaller åt amatörpsykologi och en sorts akademisk smygockultism innebär den ändå på det hela taget ett stort steg framåt. Idag finns det, åtminstone på sina håll, ett bredd och ett djup i debatten som tidigare saknats. Ser vi till forskningen är dock det mesta ännu ogjort.

En som tidigt insåg forskningens betydelse var Valleé, men hans vaga teoretiska utgångspunkter kom tyvärr att dra ned helhetsintrycket av hans arbete. Hans akilleshäl var punkt 1 i schemat ovan; påståendet eller hypot esen formulerades aldrig tydligt. Till exempel utförde han en udersökning tillsammans med Dr Claude Poher där de kunde visa ett samband mellan antalet UFO-observationer och hur klar luften i atmosfären var.

Vid god sikt syntes alltså UFOna som bäst vilket togs som bevis för att de var fysiska föremål snarare än hallucinationer eller liknande. På ytan ter sig detta rimligt men vad händer om vi sätter in det i vårt tre-punktsschema? Om vi testar påståendet att UFOna är fysiska föremål, så är konsekvensen att de syns bättre vid god sikt, väl i överensstämmelse med relevanta data.

Men om vi istället utgår ifrån påståendet att UFOna är hallucinationer; kan vi lika lätt visa att detta är falskt? Är konsekvensen att UFOna borde synas lika lätt vid god som dålig sikt? Inte nödvändigtvis eftersom hallucinationer ofta utgår ifrån något fysiskt föremål som den hallucinerande ser på ett förvrängt sätt.

Betydligt intressantare är då Pohers egen studie där han visar på ett samband mellan fluktuationer i det jordmagnetiska fältet och antalet UFO-observationer, speciellt som magnetismen mätts på avlägset belägna ställen där störningar från maskiner, fordon och dylikt ansetts ringa. Detta samband är kanske inte lika intressant som om UFOna vore fysiska föremål, men bevisvärdet är desto starkare. Pohers resultat går i linje med Michael Persingers teori att UFOna är ett resultat av jordfriktion vid förkastningszoner, något han försökt bevisa genom att visa på ett samband mellan jordbävningar och UFO-observationer.

Ett annat samband som det finns ett visst belägg för är att vågtoppar i UFO-rapporteringen tycks förekomma vart tionde år. Detta tycks i alla fall gälla för 1947,57,67, 77 som i databasen *U*s 13.000 rapporter är kraftigt överrepresenterade medan 1987 däremot ligger klart under genomsnittet. Före 194 7 har vi mycket lite information om, men det är ett faktum att en mängd så kallade luftskepp observerades i USA 1896-97. Om teorin stämmer borde innevarande år bjuda på ännu en UFO-våg.

Vi har således en mängd spår eller ledtrådar som borde kunna följas upp i konkreta forskningsprojekt. Så varför görs det inte? Jag ringer upp Håkan Blomqvist på Arkivet för UFO-forskning (AFU) ett namn som ju borde förpliktiga. I ärlighetens namn ska det sägas att AFU gjort en studie i slutet på 70-talet om sambandet mellan UFO-observationer och befolkningstäthet, som rönt internationell uppmärksamhet, men detta är trots allt 20 år sedan.

Håkan menar att man tidigare inte haft något bra underlag men att tiden nu är mogen och att man borde kunna starta olika projekt inom ungefär ett års tid. På frågan om vilka hypoteser han själ v är intresserad av svarar han bland annat frågan om huruvida observationer av missilliknande UFOn kan vara resultatet av främmande makts agerande, liksom den mer generella frågan om i vilken grad närkontakter kan beskrivas i psykologiska termer.

Samma fråga får ungefärligen samma svar när jag hälsar på hos UFO-Stockholm. Mikael Sjöberg och Conny Ljung nämner psykologiska teorier men vi kommer också fram till att detta är ett område där det är svårt att formulera en tydlig hypotes då ämnet i sig är så vagt och bitvis kontroversiellt. Mikael föreslår att man kan testa närkontaktvittnen i sömnlaboratorium vilket onekligen är en intressant idé med tanke på att vissa närkontaktupplevelser har drag av sömnstörningar speciellt hypnagoga hallucinationer.

Andreas Ohlsson tar upp ovan nämnda Persingers teori som jag själv i en tid igare artikel föreslagit att man skulle kunna använda AFUs rapportdatabas för att bevisa eller motbevisa. Andreas uttrycker dock en viss skepsis inför detta, på grund av den varierande kvaliten på databasen. Slutligen tar vi upp ljusfenomenen på Martebomyr på Gotland, vårt eget lilla Hessdalen, vars verklighet ordföranden Inga-Lill Wallin själv kunnat övertyga sig om på ort och ställe. Inga-Lill ser frågan om detta är ett elektriskt fenomen som en tänkbar hypotes.

Marteboljusen har definitivt en särställning i denna diskussion eftersom de är det enda som vi kan undersöka direkt utan att gå via vittnesmål. Ett framtida "Projekt Martebo" skulle kanske ge mer hårda bevis än vi i dag får fram vad gäller exempelvis närkontakter. Samtidigt är det kanske så att marteboljusen inte har så mycket med UFO-fenomenet i stort att göra.

Frågan blir då hur man prioriterar och mer allmänt hur forskningen ska organiseras och om den överhuvudtaget ska organiseras i UFO-Sveriges regi, vilket på inget sätt är självklart. UFO-Sveriges ordförande Clas Svahn menar att UFO-Sverige borde forska, men att det är svårt att rekrytera personer som är kvalificerade att utföra detta arbete, även om han också tillägger att man jobbar på just detta.

I USA har ett antal personer med akademisk utbildning gett sig i kast med UFO-frågan, men på ett undermåligt sätt. Man släpper helt enkelt kravet på vetenskaplighet och ger sig hän åt mysteriet. Mest känd av dessa är väl John Mack. Clas håller med om att det finns en sådan risk, men att det är en fråga om att föra en dialog med forskarna och att UFO-Sverige med en seriös attityd och inriktning kan hålla flummiga forskare fr&ar ing;n föreningen.

På frågan om vad han tror om möjligheterna att inrätta en forskningsfond i stil med den amerikanska Fund for UFO Research, svarar han: "Mycket små, ja snarast obefintliga. Med tanke på den dystra ekonomiska situationen som råder är det inte lätt att få företag och privatpersoner att satsa pengar på UFO-frågan."

Tja, vi får väl hoppas att någon bemedlad person med intresse för ämnet läser detta och nappar. Om man får tro Charles Fort har konstigare saker än så hänt.