Piloter såg fenomen

Den 20 december 1970 var han tillsammans med en elev ute på en navigeringsövning i en Cessna. Rutinflygningen inleddes på Kiruna flygplats och gick sedan söderut mot en radiofyr i Gällivare och för att fortsätta vidare mot Luleå.

Den planerade rutten tog Bernt Ölmeborg och hans passagerare över sjön Paukijärvi, ett långsmalt vattendrag med en ödeby, Pauki, vid den norra änden. Området var och är fortfarande mycket glest befolkat. I dag finns en skogsbilväg fram till Pauki men 1970 var detta väglöst land. ödebyn ligger 40 kilometer fågelvägen från Kiruna flygplats och med en hastighet av 250 kilometer i timmen skulle de båda flygarna vara framme vid byn efter ungefär tio minuter.

- Det var en mörk och knallklar kväll med mycket bra sikt när vi lyfte från Kiruna flygplats, berättar Bernt Ölmeborg. Klockan var omkring 16. Och nästan med det samma efter start ser vi på långt håll ett svetsaggregat nere vid Pauki. Så fort vi fick se det så sa vi till varandra "vem kan ha tagit dit ett svetsaggregat mitt i vintern när det inte finns några vägar?". Om du har sett ett vanligt svetsaggregat i mörker med det frenet iska blåljuset från den, då ska du veta att det syns på mycket långt håll när man flyger. Jag har sett sådana svetsjobb i mörker och man kan se dem på fruktansvärt långt avstånd.

- Ljuset blev mer och mer intensivt ju närmare vi kom och till slut bestämde vi oss för att gå ner på lägre höjd för att se vad det var för något och vilka det kunde ha varit som hade tagit sig dit. Där skulle ju inte finnas en människa. Så vi sjönk. Jag hade radiokontakt med trafikledningen i Gällivare.

- Vi kunde se hur föremålet lyste upp snön med sitt starka sken. Och när vi kommer närmare, på ungefär 1.000 fots höjd (300 meter), så börjar det här föremålet, som låg helt stilla till en början, att röra sig åt sydväst mot Porjus. Då är vi ungefär två kilom eter ifrån det. Och vi accelererar efter det här föremålet samtidigt som vi ber trafikledningen i Gällivare att ta kontakt med Boden radar som är en övervakningsradar över hela Norrbotten. Det gör flygledaren men radarn har ingenting onormalt på sin radarbild.

- Vi har inte en chans. Föremålet rör sig mycket snabbare än vi och vi ser hur det fortsätter över Sjaunjamyrarna på väldigt låg höjd. Det kan inte ha varit många meter över marken. Sedan kan vi se hur det lyser upp marken hela vägen på sin färd. Det är ju bara slättland här emellan och ner mot Porjus i stort sett så det är lätt att följa det. Vi ser det här svetsaggregatet hela tiden i samma riktning och hur det accelererar och försvinner ner mot Porjus. Sen så är det bara borta. Då har vi kunnat följa de t i mellan 10 och 15 minuter.

När Bernt Ölmeborg flög över Paukijärvi dagen efter, den här gången i dagsljus, såg han inga spår i snön som kunde förklara svetslågan.

- Vi har ju faktiskt lite ljus här uppe även i december, säger Bernt Ölmeborg. Så jag tittade om jag kunde se några spår som kunde förklara det vi sett dagen före. Men allt jag såg var djurspår. Ingenting annat fanns det.

- Det är klart att man kan dra ett svetsaggregat på en skoterkälke men tidpunkten var så underlig så det verkade inte sannolikt. Och var fanns i så fall spåren? Det var en och en halv meter snö. Jag förstår det inte.

Bernt Ölmeborg tog dessutom själv kontakt med Boden radar men svaret blev det samma som dagen före - inget onormalt hade registrerats på radarskärmarna. Han tog också kontakt med flygare på Fiskflyg i Porjus som har en hangar i närheten, men inte heller de hade sett något. - Men vad var det för något - och vart tog det vägen? Det undrar jag, säger Bernt Ölmeborg som inte en enda gång under vårt samtal ger sig in på några spekulationer.

CS: Hur skulle du beskriva formen på föremålet.
BÖ: - Det går inte att beskriva formen eftersom vi tittade in i svetslågan hela tiden. Den enda uppfattning man fick var att det var ett svetsaggregat. Det är det enda man kan säga. Det är helt omöjligt att säga vad det var.

CS: Hur försvann föremålet?
BÖ: - Det bara slocknade på något underligt sätt över Sjaunjamyrområdet. Som att du lyfter svetselektroden och slutar svetsa.

CS: Uppfattade du det som om det var själva föremålet som lyste eller kom ljuset från ett annat, mörkare objekt?
BÖ: - Det måste ha varit själva föremålet som lyste.

Bernt Ölmeborgs observation är givetvis mycket intressant.

Den långa observationstiden gör att man måste ta den på stort allvar. Frånvaron av spår i snön och föremålets snabba rörelse visar att det rörde sig om ett flygande föremål. Men vad var det? Och vad gjorde det mitt i en gammal ödeby som ingen längre besöker.

En annan observation som också är värd att referera men som jag själv inte har undersökt, är piloten Ulf Christiernssons och färdmekanikern Olof Johanssons iakttagelse nästan på dagen 17 år tidigare. Här har jag inte talat med Christiernsson själv utan enbart läst hans handskrivna rapport till Försvarsstaben samt försvarets egna utredningar och tidningsartiklar från det aktuella året.

Låt oss alltså återvända till den 17 december 1953 och Transairs DC 3-a SE-BWE på väg från Bulltofta mot Bromma. Klockan var halv tre på eftermiddagen och piloten Ulf Christiernsson hade precis tagit planet till sin marschhöjd 2.150 meter. Färdmekanikern Olof Johansson kunde konstatera att flygvädret var fint med ett tätnande alto stratustäcke 500 meter under dem. Sikten ovan molnen var mycket bra och de båda i cockpit kunde se all mötande flygtrafik i leden, vilket var ovanligt.

Solen stod nästan rakt bakom DC 3-an och påverkade inte sikten framåt. DC 3-an, som levererat tidningen Aftonbladet till sydsvenska läsare, var på väg från Malmö hem till Stockholm. Piloten, Ulf Christiernsson, hade flugit Mosquito för Royal Air Force under andra världskriget och bland annat gjort ett 30-tal raider över fientligt område. Han var också Transairs chefpilot och en betrodd man inom företaget.

Klockan 14.37 befann sig planet fem kilometer öster om Hässleholm då Ulf Christiernsson upptäckte ett föremål rakt förut. Det liknade ett reaplan sett framifrån. Förvånad konstaterade han att det han såg inte var något vanligt flygplan och ropade till Olof Johansson som omedelbart fick ögonkontakt med föremålet som befann sig omkring fem kilometer bort. I sin handskrivna rapport som Christiernsson lämnade till Försvarsstabens flyg- och luftförsvarsavdelning två dagar senare beskriver han händelsen så här:

"Med den kurs föremålet hade kom det att passera något till höger om oss, vilket gjorde att jag, som satt i vänstersitsen, förlorade det ur sikte efter 4-5 sekunder. Det rörde sig mycket snabbt mot det täta molntäcket. Vad som gjorde mig misstänksam var, att allteftersom vi kom närmare varandra, föremålet icke antog någon av mig förut känd siluett utan fick en alltmera sfärisk eller diskusliknande karaktär. Min färdmekaniker, som kunde iaktta föremålet under ytterligare några sekunder, tills det försvann under vår högra vinge, bekräftar denna min iakttagelse, rakt uppifrån såg han det som helt cirkelformat eller elliptiskt."

Ulf Christiernsson beskriver föremålet som metallglänsande med en homogen yta utan utbuktningar. Någon kondensstrimma kunde inte urskiljas. För tidningarna beskrev han sedan föremålet som "två tefat lagda med insidorna mot varandra". Som närmast var föremålet 500 meter från de två i DC 3-an. Hastigheten på det lilla föremålet - Christiernsson uppskattar det till cirka tio meter - bedömer han till upp till sex gånger ljudhastigheten och den totala observationstiden var knappast längre än sju sekunder.

Så snart som tidningsplanet landat på Bromma skickade centrala flygledningen ett telex till Försvarsstaben där man redogjorde för händelsen. På staben blev man snabbt intresserade och kallade upp Christiernsson och Johansson till staben dit de anlände redan klockan 17.40, bara tre timmar efter händelsen. Därmed var också den stora teorikarusellen igång.

Trots att både Christiernsson och Johansson sett föremålet var det många som tvivlade. Och det var svårt att hitta ytterligare vittnen till händelsen. En norsk DC 4-a som befann sig i närheten observerade inte föremålet och inte heller den värnpliktige radarobservatören på F17 i Kallinge kunde erinra sig att han sett två ekon på kontrakurs.

Tanken att det kunde ha varit en ballong som de två flygarna hade mött kom tidigt upp. Professor von Friesen i Lund var en av de första att framföra den. Professorn hänvisade till svårigheten att uppskatta hastigheten på ett föremål när man själv färdas i motsatt riktning. Men astronomen och professorn Bertil Lindblad, också han verksam i Lund, trodde mer på sin meteorteori. Lindblad hade med hjälp av tidningsuppgifter räknat ut att det mycket väl kunde röra sig om en meteor ur Geminidsvärmen. Föremålets vinkel och dess bana tydde på det.

Försvarsstabens utredare vågade också fråga sig om det hela helt enkelt kunde vara ett skämt som sedan gått för långt, men den teorin avskrevs snart. Andra teorier var reflexer från propellerbladen eller solbelysta moln. Men det var ballongteorin som kom att diskuteras mest. När Försvarsstaben väl började undersöka den teorin mera noggrant upptäckte man att flera reklamballonger i olika färger släppts upp från Tenshult och Linderöd strax söder om Hässleholm den aktuella dagen.

För att få svar på frågan om en sådan ballong kunde ha lurat de båda flygarna lät Försvarsstaben Försvarets forskningsanstalt utföra en serie experiment med modeller som fotograferades under samma belysningsförhållanden. Resul tatet blev så intressant att Expressen publicerade FOA:s experiment över hela mittuppslaget den 3 februari 1954. Rubriken löd: "Så här kan en ballong ha blivit ett tefat!"

"Vi kan inte påstå att det var en ballong som flygarna såg. Men vi anser oss ha fastslagit att inget heller kullkastar den möjligheten", förklarade laborator Tryggve Johansson diplomatiskt för Expressens reporter. Men den förklaringen trodde varken Ulf Christiernsson eller Olof Johansson på.

Källor: Personlig intervju med Bernt Ölmeborg i Kiruna 22 juli 1994. Försvarets forskningsanstalts arkiv och tidningsklipp (Aftonbladet 17/12 -53, Morgon-Tidningen 19/12 -53, Expressen 3/2 -54 samt Christiernssons egen rapport till Försvarsstabens flyg- och luftförsvarsavdelning.