Är vi ombordtagna?

När Budd Hopkins sommaren 1964 gjorde en biltur tillsammans med några vänner såg de ett mystiskt cirkelrunt föremål på himlen. Ett par år senare läste han John Fullers bok "The Interrupted Journey", som handlade om Betty och Barney Hills ombordtagning.'

I början tyckte han att det hela verkade löjligt, men efter några år började han tro att det som Betty och Barney berättade hade ägt rum i verkligheten. Han talade med alla han träffade om UFO och fann att många hade haft UFO-upplevelser. Han träffade andra som kände sig oroliga och som drabbats av minnesförlust någon gång i livet. De ville försöka med hypnos för att ta reda på vad som hade hänt under den förlorade tiden.

År 1976 började Budd Hopkins forska i sådana fall. Han fick hjälp av psykologen dr Aphrodite Clamar, som hypnotiserade hans klienter. Han frågade en gång Aphrodite hur hon fått sitt ovanliga förnamn i en värld full av Marys och Bettys. "Mina föräldrar gav det till mig", svarade hon enkelt.

Budd Hopkins har givit ut två böcker om sina undersökningar: "Missing time" 1981 och "Intruders" (översatt till svenska under titeln "Inkräktarna") 1987. Jag återger i korthet en del berättelser. En kvinna, som i boken kallas "Virginia Horton" (alla namn är pseudonymer), sökte upp Budd Hopkins därfor att hon hört en väninna berätta om en tv-film där Aphrodite Clamar visade hur hypnos går till. Virginia berättade att hon vid sex års ålder bodde på sin morfars lantgård. Hon gick in i hönshuset för att hämta ägg och rätt vad det var befann hon sig ute på gården utan att hon visste hur hon hade kommit dit, och hon hade en djup blödande skåra bak på ena benet. Varken hon själv eller hennes föräldrar kunde förstå hur hon fått såret. Det efterlämnade ett ärr.

Dr Clamar hypnotiserade henne och under hypnosen berättade hon att hon låg på en brits, någon skar i henne med en skalpell och sa att han ville ha en liten bit av henne för att förstå. Sedan talade han om stjärnor. "Vi är från en plats mycket långt borta". Budd Hopkins är forvånad över att så många av hans patienter har ärr och inte kan minnas hur de har uppstått.

"Philip Osborne" är liksom Virginia född 1943 och hade sett tv-filmen om hypnos. Han berättade att han sedan sex eller sju års ålder haft ett ärr på sin höft utan att veta hur det uppstått. 1964 vaknade han en natt och kände sig helt förlamad. Efter ett tag släppte förlamningen och han var så rädd att han steg upp och gick ut for att ta en promenad.

Under hypnos berättade han att han i barndomen gjort en utflykt med sina föräldrar. Plötsligt var han inne i ett UFO, låg på en brits och en robotlik arm gjord e ett snitt i hans höft. Und er upplevelsen 1964 vaknade han på natten, gick ut och uppför en kulle och närmade sig en rad figurer. I närheten fanns ett UFO och plötsligt var han inne i ett rum fyllt av ett dimmigt ljus. "Howard Rich" satt klockan 22.30 en kväll och såg på tv. Plötsligt fylldes rummet av ett blåvitt sken som varade några sekunder. Howard blev mycket rädd, tog fram en pistol och gick ut och tittade utanför huset. Men han såg inget ovanligt, sa han gick in igen. Han trodde att han hade varit ute i fyra till fem minuter.

Följande framkom under hypnos: När han gick ut såg han ett starkt ljussken och det fanns människor där som såg ut som mörka skuggor i ljuset. Howard tyckte att han svävade. Sedan kom han in igen. Klockan var då 02.00 och det var ett annat tv-program.

"Ed Duvall" var ambulerande mekaniker vid en gruva och han arbetade ofta nattskift. När han var ledig brukade han ta bilen och åka till en enslig plats och sätta sig att sova en stund. En gång vaknade han totalt förlamad och kunde bara röra ögonen. Efter ett tag släppte förlamningen och han körde fort där ifrån. Sedan vågade han aldrig mer sova i bilen. Hypnos: Ett starkt ljussken lyste ner över bilen. Han svävade uppat och in genom en dörr. Två varelser hjälpte honom till en brits där han lade sig ner.

Budd Hopkins tror att utomjordingarna håller på med genetiska experiment. Ibland förekommer artificiell befruktning på ombordtagna kvinnor. Sedan sätts de tillbaka till jorden och efter tre-fyra månader tas de ombord igen och fostren avlägsnas. Fyra kvinnor som inte känner varandra har under hypnos berättat att man visat upp ett onaturligt litet spädbarn for dem, ett barn med gråaktig hudfärg och egendomliga proportioner. Tydligen är det en hybrid mellan människa och UFO-varelse.

David M. Jacobs, docent i historia vid Temple University i Philadelphia, är liksom Budd Hopkins mycket intresserad av ombordtagningar. Han lärde känna Hopkins 1982 och hade långa diskussioner med honom och började sedan egna undersökningar 1986. Han har givit ut boken "Secret Life" 1992. Han beskriver en typiskt ombordtagning så här:

En kvinna går och lä;gger sig på kvallen, läser en stund, släcker sedan ljuset och somnar. Mitt i natten vaknar hon, ser ett ljussken från fönstret och små varelser som närmar sig hennes säng. Hon är skräckslagen och vill springa sin väg men kan inte röra sig. Hon vill skrika men får inte fram ett ljud. Hon svävar upp ur sängen och ut genom det stängda fonstret. Hon närmar sig ljuskällan och svävar in i ett UFO.

Hos Jacobs är spädbarnshistorierna ännu egendomligare än hos Hopkins. Flera kvinnor och även en 14-årig pojke har berättat att de förts in i ett särskilt rum, ett "inkubatorium", där det sitter rader av små rektangulara behållare upp efter väggarna. Behållarna är fyllda med vätska och i vätskan finns ett foster, som är fäst vid någonting utskjutande. En kvinna säger att det påminner henne om när hon läste biologi i college och om de burkar med foster i olika utvecklingsstadier som fanns där. Hon tyckte att det var förfärligt.

Kvinnorna får också se en "barnkammare" där det finns fullt med spädbarn. De har stora huvuden, stora ögon, små öron, liten näsa och en mun med tunna läppar. De verkar inte friska, har inte normala reaktioner, inte gripreflexer med handerna. Alla ombordtagna män uppger att det tas spermaprov. Det förekom även vid Barney Hills upplevelse, säger Jacobs, men nämns inte i Fullers bok.

Budd Hopkins känner sig övertygad om att händelserna har ägt rum i verkligheten, eftersom så många av hans patienter, vilka kommer från alla delar av landet, berättar nästan identiska historier. David Jacobs tycker att ju mer han har studerat fenomenet, desto mer skrämmande har det blivit. Men om han en dag skulle få reda på att det hela är en produkt av människors inbillning, att det inte finns några ombordtagningar och inga utomjordingar och aldrig har funnits, skulle han gråta av glädje. "Jag vill ha fel", säger han.

Aphrodite Clamar var inte intresserad av UFO och hade aldrig läst någonting om ombordtagningar, när hon blev ombedd att medverka vid Budd Hopkins undersökningar. Anledningen var att en patient absolut ville ha en kvinnlig hypnotisör. Dr Clamar märkte inga tecken på drogmissbruk, alkoholism, egendomliga vanor eller perversioner hos dem. Men de sökte hjälp, därför att de kande att något egendomligt hade hänt.

Frågan är om UFO-upplevelsen är verklig, eller om alla som påstar att de varit ombordtagna är offer för hysteri och villfarelser? "Efter att ha tillbringat mer än femtio timmar med ett dussin personer under hypnos kan jag inte svara på den frågan. Budd Hopkins hoppades att jag skulle kunna ge ett slutgiltigt svar, men det kan jag inte. Jag vet inte om upplevelsen är äkta eller inte", säger dr Clamar.

Den engelska ufologen Jenny Randles berättar om en polis, Alan Godfrey, som klockan 05.15 på morgonen i slutet på sitt nattskift såg ett ovalt föremål som svävade över vägen. Sedan försvann det plötsligt och han var längre ner på vägen än vad han borde ha varit. Han körde tillbaka till platsen och fann den tidigare våta vägen torkad i ett virvelmönster. Under hypnos avslöjades sedan att han hade svävat in i ett rum och blivit medicinskt undersökt på en brits.

Den 22 februari 1973 stämde Mrs Maureen Puddy möte med ett par UFO-undersökare, Judith Magee och Paul Norman, för att diskutera sina tidigare UFO-upplevelser. När Mrs Puddy körde till mötesplatsen materialiserades plötsligt en varelse inne i hennes bil. Den var klädd i en dräkt av guldfolie. Sedan försvann den snabbt.

När hon kom fram till mötesplatsen satte sig alla tre i hennes bil och talade om materialisationen. Plötsligt sa Mrs Puddy: "Där är han, han är framför bilen. Ser ni honom inte?" Paul Norman steg ur bilen och gick framför den. Då sa Mrs Puddy att varelsen steg bakåt för att låta honom passera. Ett ögonblick senare skrek Mrs Puddy som satt i bilen att hon hade blivit kidnappad. De förvånade UFO-forskarna fick höra henne beskriva insidan av ett UFO, som hon var ombord på. Hon såg varelsen där, men han försvann snart. De häpna UFO-forskarna gav henne något att dricka från en termos. Sedan körde de henne hem.

Hur ska man nu förklara alla dessa ombordtagningsfall om man har svårt att tro, att de har ägt rum i verkligheten? Det är mycket vanligt att ombordtagningarna äger rum sent på kvällen eller natten när den drabbade är mycket trött, till exempel vid enformig bilkörning på en mörk väg eller när han sitter halvsovande framför tv-apparaten. De ombordtagna representerar olika yrken och åldrar. Det finns tre saker som de har gemensamt:

• oro, ibland mardrömmar;
  
• tillfällig minnesförlust;
  
• kända former av hallucinationer.
  

Oron yttrar sig i att de har en känsla av att ha upplevt något obehagligt tidigare i livet, men de kan inte komma ihåg vad det är. Därför söker de upp Hopkins och Jacobs för att genom hypnos få reda på orsaken. Minnesförlusten varar vanligtvis 1-2 timmar, men ibland längre.

Den amerikanske författaren Whitley Strieber, som i sin bok "Communion" ("Närkontakt") berättar om många egendomliga upplevelser, har ofta haft perioder av minnesförlust. En gång reste han till England för att studera film vid en skola i London. Efter en tid bestämde han sig för att ta två veckors semester i Italien. Han har endast dunkla minnen av den resan. Han kom tillbaka till London efter sex veckor och hade ingen aning om hur det hade gått till. Hans hyresrum var uthyrt till en annan student och hans tillhörigheter var undanstuvade i en koffert i källaren, eftersom han endast betalat hyra för två veckor.

Oprah Winfrey hade ett intressant program på TV5 där flera personer berättade om sin minnesförlust, som de fått på grund av en hjärnskada efter en bil- eller cykelolycka eller dylikt. De mindes allt som hade hänt före olyckan men ingenting efteråt. En terapeut, som har många patienter med minnesförlust, talade om att minnesförlust också kan ha psykiska orsaker. Det kan ligga en traumatisk upplevelse i det förflutna bakom. Det stämmer ju bra in på de människor som berättar om ombordtagningar. Det är kant inom medicinen att somliga människor har hallucinationer när de befinner sig i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet.

Hallucinationerna kallas hypnagoga vid insomnandet och hypnopompa vid uppvaknandet. De är ofta skräckfyllda. Ibland förekommer även en förlamning. De förlamade brukar inte kunna röra kroppen, bara ögonen. Symptomen förekommer i de nämnda ombordtagningsberättelserna. "Philip Osborne" vaknade ju en natt och kände sig förlamad. "Ed Duvall" vaknade i bilen och kunde bara röra ögonen. Kvinnan som David Jacobs berättar om vaknade mitt i natten och såg varelser.

Det finns en särskild kategori människor som kallas fantasibenägna personer. De antas utgöra ungefär fyra procent av befolkningen. De tillbringar en stor del av sin tid med att fantisera om att de deltar i erotiska eller dramatiska äventyr. Sextiofem procent av dem upplever sina fantasier som full verklighet, uppger Barber och Wilson. Nästan alla fantasibenägna personer har livliga sexualfantasier. De har stor inlevelseförmaga och tycker sig se, höra och känna det som beskrivs i ett samtal eller i ett tv-program. De har falska minnen och människor som träffar dem anar inte att de får höra "minnen" av saker som aldrig inträffat. En teori är att människor som berättar ombordtagningshistorier tillhör denna kategori.

Våren 1977 utförde Alvin Lawson, Bill McCall och John de Herrera ett hypnosexperiment, där ett antal personer som inte läst någon UFO-litteratur blev ombedda att under hypnos beskriva att de ser ett UFO, blir ombordtagna, ser varelser, genomgår någon slags fysisk undersökning och kommer tillbaka till jorden. Det visade sig att berättelserna i detalj överensstämde med vad "äkta" ombordtagna brukar berätta.

Försoket visar att vanliga människor är i stånd att hitta på ombordtagningshistorier. Men det fanns en skillnad: försokpersonerna var mycket lugna under hypnosen, medan de "äkta" ombordtagna ofta är upprörda, gråter och skriker. Den brittiske ufologen Jenny Randles har utfört ett liknande försök med tjugo personer, där hälften hade goda kunskaper om UFO, medan de övriga var okunniga och ointresserade av ämnet. De fick i vaket tillstånd berätta om en ombordtagning.

Det visade sig att den första gruppen berättade vanliga ombordtagningshistorier, medan den andra gruppen berättade om helt andra saker. Hon fick alltså ett annat resultat än Lawson. Men Randles försökspersoner var vakna och Lawsons under hypnos. Bada försöken borde upprepas.

Whitley Strieber, som har sett så många skräckinjagande figurer träda in genom väggarna och uppfattat dem som verkliga, vacklar numera i sin åsikt. Han gav under två ars tid ut ett nyhetsbrev, som man kunde prenumerera på. I det sista brevet sommaren 1991 skrev han:

"Alla goda saker måste komma till ett slut. Jag är ingen UFO-forskare och jag står inte ut med alla attacker från massmedia. De så kallade "ufologerna" är troligen de grymmaste, dummaste och tokigaste människor jag någonsin har mött. Deras tolkning av besökarupplevelserna är smörja från början till slut. Ombordtagningsberättelserna är inte verkliga. De är produkter av hypnos och kulturella omständigheter. Det vi upplever är en avvikelse från det normala i förmaga att ta emot sinnesintryck, som är sa svårforstaelig och framträdande att den kräver en förklaring. Vad ligger bakom var upplevelse? Det är vi sjalva. Det är någonting mänskligt. Det visar att vi och var värld är mycket egendomligare än vi någonsin kan dromma om eller föreställa oss i var fantasi. Med det lämnar jag er."

Om vi inte vill bli ombordtagna av utomjordiska varelser, får vi hoppas att Whitley Strieber har rätt.

Källor:

Budd Hopkins: "Missing Time" och "Inkräktarna"
David M. Jacobs: "Secret Life"
Jenny Randles: "Alien Abductions"
John Spencer: "Perspectives"
Hilary Evans: "Visions-Apparitions-Alien visitors"