Han sökte svaren på de stora gåtorna

Det är mörkt och ombonat med solen letande sig in mellan grenverket utanför när jag stiger in i den gamla prästgården. I hallen står ett teleskop övertäckt av ett plastskynke och rakt framför mig trängs böcker i en av många hyllor.

Av Clas Svahn

I kanten av en bokrad skymtar det verk som tog Peter Nilson längst tid att skriva men som få av hans sentida läsare känner till, "Uppsala General Catalogue of Galaxies". En till synes ändlös lista med siffror och förkortningar; NGC 253, NGC 5128, M31...

En avgrund ser ut att skilja de tusentals maskinskrivna raderna från böcker som "Guldspiken" eller "Hem till jorden" men egentligen bär de på samma tema. Bakom de svårbegripliga beteckningarna döljer sig miljarder världar med solar och troligen även planetsystem sammanhållna i snurrande vintergator osynliga för blotta ögat men lika fullt våra grannar i kosmos.

På vägen in passerar vi ett arbetsrum fyllt av böcker, en kraftfull dator där hans egna verk tagit form och ett skrivbord belamrat med papper till yttersta kanten. Här ligger artiklar och litteratur om musik, det som skulle bli ämnet för en kommande bok. Nutid och dåtid möts naturligt på samma sätt som i allt annat Peter Nilson skapade. Detta var Peter Nilsons värld.

Vårt samtal spänner över vetenskapens utmarker. Ute blåser det snålt och höstsolens bleka ljus förmår inte att sprida någon värme. Inne i det röda trähuset är det varmt och välkomnande. Men vårt tema för oss ofta långt ut i rymdens kalla mörker. I tre timmar diskuterar vi allt från tidsresor till människans plats på jorden. Vi börjar i slutet av 40-talet då Peter Nilson var tio år.

- Tiden efter andra världskriget var en ganska fantastisk tid, säger Peter Nilson. Dels känslan av att det var slut på kriget, det var fred, men också en medvetenhet om att stora förändringar var på gång. Kriget slutade ju med de tyska raketvapnen och atombomben. Uppfinningar som förändrade vårt sätt att se på världen och oss själva. Atombomben var ju något som skapade myter väldigt kvickt. Det att människan hade trängt in i materiens allra innersta hemligheter och ingenting längre var omöjligt. Man spekul erade om att vi skulle få energi gratis och allt skulle drivas av atomkraft i framtiden. Även bilar och flygplan.

- De tyska raketerna gjorde också att många trodde att vi snart skulle kunna skicka bemannade raketer till andra planeter i solsystemet. Också de drivna av atomkraft.
Jag var tio år gammal 1947 då allt detta började hända. Jag minns inte riktigt slutet på världskriget och konstigt nog minns jag inte atombomben men jag minns hur man spekulerade om radar som också tillhörde den nya tekniken. Man hade många grumliga idéer om radar. Det var en metod att se vad som hände långt borta.

CS: Du växte upp i en tid då tekniken stod i centrum och knappast ifrågasattes. Science fiction var en spjutspets mot framtiden. Och mitt i allt detta, i slutet av 40-talet och in på 50-talet, började tidningarna skriva om flygande tefat och konstiga föremål på himlen. Då var du 10-15 år. Vad minns du av allt detta?
PN: - Man hade ingen ordentlig information utan jag trodde ju på allt som stod i tidningarna. Hade de sett något så hade det också inträffat i verkligheten. Så resonerade man. Jag minns att Teknik för Alla hade ritningar på hur man kunde bygga ett flygande tefat som skulle ha störtat i USA. Ryktena gick att man hade hittat döda varelser ombord. Allt var mycket handfast. Sedan läste jag en följetong av Niels Meyn som hette "Det flygande tefatet " och en bok av Gabriel Linde, "Rymdskeppens gåta". Den läste jag verkligen noga och tyckte att den var ganska bra.

- Denna väldigt snabba teknologiska utvecklingen tror jag lätt skapar sådana fantasier. Verkligheten var på något sätt science fictionaktig, ännu mer än vad den är i dag. Så kom de där rapporterna om flygande tefat som var så mystiska. Vi hade Smålands-Posten eller om det var Smålands-Tidningen hemma och jag klippte ur notiserna om vad folk hade sett: en flygande cigarr eller andra föremål.

- Det var ju så många som trodde detta, även militärer och forskare, att någon var här och spionerade på oss. Det föreföll inte så osannolikt då. Detta hängde ihop med att vi inte visste särskilt mycket om planetsystemet på den tiden. Venus och Mars kunde vara bebodda. Vi visste inte hur det såg ut på Venus yta till exempel.

- Sedan visade det sig att den flygande cigarren var ett flygplan som folk hade sett när solen stod lågt och man såg inte vingarna. Jag kan fortfarande se cigarrerna passera här över när trafikplanen på väg mot Norrland flyger över vårt hus.

- 50-talet var speciellt. På något sätt var allting möjligt. Det var en fantastisk tid att leva i.

- Men sedan dog det ut eller om det var mitt i intresse som svalnade. Tidningarna skrev inte längre lika mycket om flygande tefat och det kom aldrig några handfasta bevis. Sedan kom ju rymdåldern på riktigt och vi såg hur svårt det var att komma ut i rymden. Jag minns Plutos upptäckare, Clyde Tombaugh, precis innan den första satelliten skickades upp höll han på att leta efter andra, okända, satelliter men han hittade ingenting. En sådan studie skulle aldrig gå att göra i dag eftersom rymden är full av satelliter och delar av satelliter. Men Tombaugh gjorde en grundlig studie medan det fortfarande var tomt där ute, och han hittade ingenting.

- Tombaugh såg ju sedan också konturerna av en farkost med upplysta fönster som kom allt närmare, men så plötsligt hörde han ljudet och förstod att det var fåglar som lystes upp av ljus från marken. Med ens förändrades hans varseblivning och skeppet försvann och kvar fanns bara fåglarna. När jag läste det blev jag väldigt medveten om hur lätt det är att se fel på saker som flyger över himlen.

CS: Du har säkert sett liknande saker själv under dina många nätter utomhus.
PN: - Ja, det har jag. Mitt senaste UFO såg jag för tre veckor sedan när jag såg hur en mycket starkt stjärna plötsligt tändes i skymningen. Ljuset rörde sig fem, sex, sju grader över himlen och så slocknade det bara. Jag tittade efter det men det var borta. Förmodligen var detta en satellit som kastade en solkatt ner mot mig innan den vred sig sakta runt och solkatten försvann. Hade jag varit lite mer fantasifull så... Men sannolikt var det en satellit.

CS: Det är väl också så att de flesta av oss inte har en aning om hur världen fungerar. Den stora mängd fenomen och naturliga händelser som hela tiden förekommer kan tyckas nästan magiska för oss.
PN: - Ja, och vi förutsätter att det vi ser faktiskt också finns. Men det uppstår situationer när vi ser saker som inte finns. I religionshistorien kan man läsa om hur människor har sett både det ena och det andra som i bokstavlig bemärkelse egentligen inte fanns där. Men det hindrar inte att man har sett det mycket tydligt.

- Min mor som var mycket religiös, hon var pingstvän, hade vid ett bönemöte sett en ängel. Hon hade legat på knä då hon fick se ängelns mycket vita fötter framför sig. Hon beskrev det senare som om de varit gjorda av genomskinlig alabaster. Men det viktigaste var hur hon kunde se vingpennorna som nådde nästan ända ned till golvet och hur exakt fjädrarna var formade. Hon hade sett det helt klart.

- Sedan kan man ha olika teorier om hur man ser sådant här. Man kan föreställa sig att hon hade inbyggt i sig bilden av hur en ängel ska se ut. På något sätt kunde hennes fantasi skapa en bild. Jag läste för en del år sedan om en undersökning i Kanada där man hade funnit att ungefär en människa på tusen har fallenhet för att skapa fantasibilder som är så realistiska att de påverkar synnerven så att det går signaler till hjärnans syncentrum. Det betyder att om man i sin fantasi tror sig se något då kan man också fantasiera i yttervärlden eftersom det har gått signaler till syncentrum. Det blir precis samma intryck som om man verkligen hade sett något.

- Du vet att när Heidenstam höll på att skriva "Karolinerna" så kom Karl XII till honom. Det har han beskrivit mycket realistiskt. Han hörde ljudet från sporrarna, han såg honom sitta där i en stol. Förmodligen är det sant. Han såg det verkligen. Men det var hans fant asi som skapade bilderna. Vi är nog sådana.

- Men jag skulle ha väldigt svårt att se något sådant. Jag är för skeptisk.

CS: Ändå spekulerar många i att vi faktiskt har besök av utomjordiska varelser. Flera undersökningar visar att en stor del av den svenska befolkningen tror att de redan har landat.
PN: - Den utomjordiska tolkningen av UFO-fenomenet förefaller mig så oerhört långsökt. Om man tittar på vilka forskare som spekulerar om liv på andra världar så ser vi att astronomer gör det väldigt gärna. Biologer och genetiker de är oerhört skeptiska. Poängen är ju att det kan ju mycket väl finnas utomjordiskt liv i någon form. Möjligheterna för livets utveckling är ju så enormt stora. Varför i all världen skulle det mynna ut i att det bildas raser som är lika oss? Vad skulle hända om, säg bläckfisken, skulle utvecklas mot en högre intelligens under några miljoner år, skulle den på något sätt bete sig som en människa? Skulle den ha ett språk som vi skulle känna igen? Skulle den bygga rymdskepp? Sannolikt finns det utvecklingsvägar som bär iväg åt helt andra håll.Det här har ju science fiction diskuterat i många år. Se på Stanislaw Lems "Solaris" eller Fred Hoyles "Det svarta molnet", där möter vi intelligenser som inte alls liknar oss själva. Vi ska inte vänta oss att de kommer i rymdskepp och landar.

- Dessutom måste vi ta hänsyn till tidsfaktorn. Varför skulle de komma just nu? Hur kan det komma sig att vi existerar samtidigt när universum är så gammalt?

CS: Är det så att ett visst samhällsklimat kan göra det lättare för folk att se saker?
PN: - Ja, det kan underlätta men sedan tror jag att det är väldigt individuellt. Vissa ser ändå inte. Om du tänker dig hur det är i de flesta katolska länder där alla tror att jungfru Maria är närvarande men det är bara ett fåtal som ser henne. Liksom man i Bondesverige såg tomten eller skogsrået. Det finns ju en hel del väldigt realistiska skildringar av sådana möten.

- Jag tror att vi kan se det vi vill se. När man hör människor berätta om egendomliga ting då tycks det oftast vara hederliga och ärliga människor som är övertygade om vad de har sett. Och det har de ju också gjort. Men hur fysiskt verkligt är det? Även den felfria och trovärdiga människan kan ibland se saker som inte finns. Vi vet väldigt lite om hur vi kan varsebli sådant som inte existerar.

CS: Frågan är ju också hur det kommer sig att så många personer i dag berättar om möten med "utomjordingar" mot för 20 år sedan.
PN: - Vi lever ju i en science fictionvärld. Vi har alla mött dem på film, video och i böcker. Men de flesta människor har ingen känsla för hur stort universum är. Det är lätt att tänka sig att de gott kan flyga hit. Dels är det så att folk ser faktiskt olika fenomen, en del av dem är ganska banala att förklara. Folk kan ju se månen och ta det för ett flygande tefat i värsta fall. Men sedan ser man också fenomen som är ovanliga och inte är så lätta att förklara. Och sedan finns det varseblivningar som verkar komma direkt ur vår egen fantasi. Tyvärr vet vi väldigt lite om förutsättningarna för det.

- Jung menade att verkligen är betydligt större än vad vi kan varsebli. Ibland tränger det igenom signaler som vi inte kan tolka. Då tolkar vi dessa signaler efter den kultur vi lever i: vi ser änglar, vi ser Karl XII, vi ser utomjordingar.
Möten med "utomjordingar" har ju en likhet med religiösa uppenbarelser så tillvida att man tror på makter som kan hjälpa oss. Man ber till Gud eller man ber till helgonen för att få hjälp. Kanske uppenbarar de sig också för oss. Det är egentligen samma mönster som när det gäller de utomjordiska besökarna.

- Det kanske är ett behov vi har att finna tröst och att hoppas på att någon ska hjälpa oss. Det behovet finns kvar hos oss även som vuxna. Jag upplevde det själv för tio år sedan i en situation där jag plötsligt kände mig ensam, mina föräldrar fanns inte längre. Den där känslan kan projiceras på andra makter. Och det fungerar ju, vi vet ju att religionerna fungerar. I vår tid när religionerna kanske förefaller osannoli ka då byter man ut varelserna.

CS: En gång var du nära att skriva en bok UFO. Kan du berätta om varför den aldrig blev av?
PN: - Det stämmer att jag någon gång under 80-talet lekte med tanken på att skriva en bok som skulle handla om UFO. Då mindes jag det som hade hänt under min egen uppväxt. Jag ville reda ut vad vi egentligen vet. Jag minns att jag for till Stockholm och köpte en hel kasse med UFO-böcker. När jag kom hem satte jag mig att läsa i böckerna och det var en förskräcklig upplevelse. Det var en helt annan litteratur än jag tidigare hade läst. Den saknade all sorts kritik, historiekritik och annat. Helt utan bevis, bara påståenden om än det ena och än det andra av fantastiska ting. Jag bläddrade i några av de andra böckerna innan jag lade undan dem någonstans. Jag gav upp efter några dagar. Detta var ingenting som gick att använda på något sätt, inga fakta att gå på. Vilda påståenden, fantasier, obevisade påståenden. Det var egentligen en ganska ruskig upplevelse för mig som var van vid en helt annan typ av litteratur. Det var mitt första möte med UFO-litteraturen.

- Sedan dess har jag läst en del annat och fått bekräftat att det mesta tyvärr är av den klassen. Så det blev ingen bok.
Jag har kommit tillbaka till det på några ställen i mina andra böcker men jag tror inte att jag kommer att skriva mer. Det känns inte särskilt viktigt, för det är en värld som är svåråtkomlig för en vettig analys, det handlar för mycket om tro och gissningar och fantasier. Förmodligen också om folk som vill tjäna pengar. Rätt mycket godtrogenhet.
Det fanns en fransman som heter Jacques Vallée som hade ganska gott rykte, han skrev om händelser i gamla tider. När jag började kolla hans uppgifter och gick till originalen så var det inte alls så självklart som han påstod.

CS: Om vi ser på vetenskapens roll i allt detta så har vetenskapen sina egna mysterier som uppslukar forskarna medan människor i gemen ägnar sin tid och tankar åt helt andra mysterier. Ser du ett problem i detta att man ser på världen från två ganska olika utgångspunkter?
PN: - Det borde det ju vara. Folk vet inte mycket om vetenskap. Se bara på ett sådant "fenomen" som att kunna gå på glödande kol. För vetenskapen är detta inget mysterium men det kan lätt bli det för människor inom new age och andra rörelser. Det är klart att vetenskapen i dag är väldigt långt borta från vad vi direkt kan se och iakttaga. Vi vet att det finns atomer men atomerna är inte ett så stort problem för vetenskapen längre utan snarare vad elementarpartiklarna består utav och vilka krafter som en gång skapade dem. Vi är väldigt, väldigt långt bort från den normala föreställningen om världen.

- Man ska också ha klart för sig att människan är en komplicerad varelse och man ska akta sig för en enkel materialism och reduktionism att verkligheten är bara det vi ser och ingenting annat. Naturligtvis finns det... helt säkert finns det mer än vi har upptäckt i dag. Men det är omöjligt att veta vad det är. En dröm jag har är att vi ska gräva oss vidare och vidare och upptäcka att världen är mera komplicerad än vi tror.

CS: Har vetenskapen missat den folkbildarambition som en gång fanns hos till exempel astronomen Knut Lundmark? Lundmark reste land och rike kring för att berätta om astronomins upptäckter för vanliga, nyfikna människor.
PN: - Absolut. Det är viktigt att människor inte bara är allmänbildade och känner till en massa fakta om saker och ting. Man måste ha kunskap också. Det är detta som ofta saknas i dag. Kunskaper är mer än att bara känna till lösa fakta.

CS: Är det viktigt att vetenskapen hela tiden ges en framträdande plats i dina böcker?
PN: - Ja. Det är möjligt att jag har ett slags pedagogisk lidelse, att jag vill berätta om sådant jag upptäcker. Jag vill gärna hitta associationer, förbindelser mellan olika fenomen, olika kunskaper, som ett glaspärlespel där man hittar förbindelser mellan olika delar av verkligheten. Det roar mig väldigt mycket. På sista tiden har jag skrivit en del essäer om musik. Det är samma fenomen där: vad är musik i egentligen? Vi har svårt att undvara musik, men vad gör musiken egentligen med oss? Det finns många aspekter. Man kan gå ut och undersöka verkligheten för att upptäcka att det finns ljud överallt.

CS: Du lyfter gärna fram detaljer i dina böcker liksom att du gärna diskuterar kring människors upplevelser av det mystiska. Är det något som du har med dig från ditt hem?
PN: - I och med att jag växte upp i ett religiöst hem så lärde jag mig att ta sådana upplevelser på allvar. Och religiösa upplevelser är viktiga för en mycket stor del av mänskligheten och de verkar inte förminskas. Jag skulle vilja säga att de är viktigare i dag än någonsin.

CS: Ser du tillfällen då vetenskapen och religionen kolliderar?
PN: - Det beror på vad du menar, den konflikten finns ju lite varstans. Religionen finns ju som ett socialt fenomen i samhället. Även bland forskare tror många på guds existens. En undersökning i tidskriften Nature visade att ungefär 40 procent av naturvetarna hade en sådan gudstro. Om man nu vill spekulera kan man ju säga att när man tittar på naturlagarna så kan man ibland få känslan av att det här är programmerat, det är så sinnrikt det hela, att kanske någon ligger bakom det och vem är det i så fall? Så även ur ren naturvetenskaplig synpunkt kan vi leka med gud som en hypotes.

- I vår tid har en hel del av detta stöpts om till en new age-religion där man använder vetenskapen för att legitimera sig.

- För mig är new age bara vidskepelse. Men det kan ju tänkas att det ur detta så småningom uppstår en ny religion som smälter samman något värdfullt ur gamla religioner och vetenskapen. Men det krävs ganska mycket vetenskaplig insikt av dem som sysslar med dessa frågor och den finns inte i dag. Nu bygger det mesta på gammal övertro och gammal vidskepelse, sådant vi en gång hade övergett.

- När det gäller forskare så känner jag flera som är kristna och katoliker men jag känner ingen som har hängett sig åt new age. Det går en gräns mellan klassisk religion och modern vidskepelse.

CS: Varför är det så sällsynt att forskare engagerar sig i att försöka förklara dessa fenomen, att diskutera new age och liknande frågor, för en bredare allmänhet?
PN: - Jag vet inte, men många tycker nog att det är överflödigt. Astrologin till exempel levde ju i vår kultur till omkring år 1600 då vi fick en världsbild där jorden inte längre var universums centrum. Jag tror inte att forskare upplever det här som någonting viktigt. Astrologin till exempel har ju avfärdats så grundligt gång på gång genom historien. Redan Augustinus avvisade astrologin med väldigt bra argument som gäller ännu i dag. Vissa kunskaper ökar med tiden och andra verkar försvinna med varje ny ge neration. Det är möjligt att allt det här behöver tjatas om varje generation.

CS: Sedan 60-talet har en rad astronomer försökt att finna spår av andra civilisationer i rymden. Man har lyssnat med radioteleskop i förhoppningen att uppfatta intelligenta signaler ur det kosmiska bruset. Men hittills har vi inte sett några tecken. Är det en skrämmande tanke att vi skulle kunna vara ensamma i universum?
PN: - Jag tycker nog att det är en skrämmande tanke. Det skulle vara ett tecken på att världen finns till av en slump och att det är en slump att vi själva finns här. När vi dör är allting borta. Jag tror nog att det finns liv och det förefaller inte osannolikt att livet kan fortplantas genom rymden. I den meningen kan det vara samma liv överallt, rent kemiskt sett. Men hittills har det varit väldigt tyst i rymden. Men det kan ju bero på väldigt många saker.

CS: Universum är väl sig ganska likt överallt?
PN: - Det är det definitivt. Tanken att det finns gott om liv i universum är ganska tilltalande och att universum också prövar alla möjligheter till liv. Universum kan ibland verka vara gjort för att frambringa allt som kan finnas och någonstans kan det finnas varelser som frambringar någonting som kan förändra universums öde.
Man spekulerar ju i dag om ett multiversum, flera olika universum, och där kan verkligen allt hända. Samtidigt har universum sina lagar, sin ordning inom vilka vi rör oss.

CS: Visst är det så att science fiction-författarna också har påverkat vetenskapen genom sina böcker och noveller?
PN: - Absolut. sedan har jag nog en känsla av, jag vet inte om du håller med mig, att science fiction har nått en gräns där vår fantasi tryter. Jag har en känsla av att allting är diskuterat. Allting vi kan förställa oss. Jag har ju själv försökt skriva science fiction. Jag har upptäckt att jag har en bra idé och när jag skrev "Rymdväktaren" kom jag på idén att förlägga handlingen till ett kloster på månen, det hade väl ingen gjort tidigare. Men ett par månader senare kom jag till Köpenhamn och kom över en antologi av Paul Andersen som utspelar sig just i ett kloster på månen. Det är så typiskt, allt som man själv tror är nytt det har någon annan redan hittat på. Allting är redan prövat. Samtidigt har gränsen mellan vetenskap och science fiction suddats ut.

- Vilda spekulationer träffar inte alltid i prick, verkligheten blir ofta mer fantastisk. Datorn, till exempel, hade ingen anat på det sätt som den sedan kom i verkligheten.

CS: Något man ofta spekulerade om i 50-talets science fiction-berättelser var resor i tiden. Dit har vi ju inte nått ännu. Tror du att det skulle vara möjligt?
PN: - Under de senaste åren har det kommit sex-sju böcker om tidsmaskiner där man diskuterar dem med stort allvar. Om man tänker sig en oändligt lång stång som roterar då kan man resa i tiden. Men det blir bara ett tankeexperiment. Framåt i tiden kanske vi kan resa, det gör vi ju hela tiden. Kanske går det att skynda på. Den stora frågan är ju: finns framtiden och det förflutna? Finns jag som nyfött barn någonstans i tiden? Kan jag resa tillbaka och titta på mig själv? Finns min gravsten någonstans på en kyrkogård? Skulle jag kunna ta mig dit och titta på den? Eller finns bara nuet?

- Enligt relativitetsteorin så finns ju allting hela tiden. Men samtidigt är det här lite oklart för vore det förflutna utplånat så har vi ingenting att åka till. Om framtiden inte finns än har vi heller ingenting att åka till. I så fall är en tidsmaskin omöjlig.

- Men tidsmaskiner finns i den meningen att om du ger dig ut i universum i ett rymdskepp som accelerar då kommer ditt tidsmedvetande att göra att tiden går saktare för dig och du kan leva i tusen år eller miljoner år. I den meningen kan man resa i tiden. Men problemet är: kan du åka tillbaka? Det har vi inga indikationer på. Skulle vi kunna det så uppstår ju problemet med att vi skulle kunna ändra på vår egen historia. Finns det flera universa så löser sig det problemet. Ändrar vi det förflutna så uppstår ett nytt universum.

Peter Nilson lutar sig bakåt. "Kanske är det så som Carl Sagan spekulerade om i sin bok 'Kontakt' att det långt inne i en talserie, han använde talet pi, döljer sig tecken på att någon ändå ligger bakom universum, den som hittade på alltihop. Kanske kan vi upptäcka dessa tecken någon dag. Det är intressant att spekulera kring det och tanken är mycket lockande. Vi har nog alla dessa tankar inom oss. Där det finns gåtor vill gärna se att det också finns svar."

I dag är Peter Nilson borta. Allt för tidigt och mitt i sitt författarskap. Någon bok om UFO blev det aldrig. Den 27 mars 1998 gravsattes han på Österlövsta kyrkogård inte långt från sitt hem i Skärplinge. Där vilar han under svart sten med inskriptionen "Författaren Peter Nilson 1937-1998".