Sanningen bakom Männen i svart - MiB

Det var något konstigt med mannen i den svarta cadillacen. Hans handslag var iskallt och han pratade om så konstiga saker. Jane hade aldrig sett honom förut ändå gav mannen henne ett papper där en liten metallisk skiva fanns inlindad. "Jag heter Apol", sa mannen med det orientaliska utseendet. "Du ska alltid bära den här på dig, så att "de" ska veta vem du är."

Av Clas Svahn

Jane fick aldrig veta vilka "de" skulle vara eller varför det var viktigt för henne att bära metallbiten på sig. Inte heller fick hon någonsin klart för sig vem mannen i Cadillacen hade varit. Kort före mötet hade hon och hennes make varit med om en otäck närkontakt på en väg på Long Island utanför New York där de båda upplevt en period av förlorad tid. Om det fanns något samband mellan den händelsen och den mystiske mannen är oklart.

Illustration: Max Magnus Norman

Året var 1967 och Jane hade fått uppleva ett möte med Männen i svart.
Det är fyra ingredienser som alltid bör finnas med i en bra MIB-historia. Männen ska självklart vara klädda i svart, de ska komma i en bil (helst Cadillac) av äldre modell men bilen ska trots det se alldeles ny ut, de ska ha blek hy och bete sig på ett sätt som visar att de egentligen inte hör hemma här.

Men tvärtemot vad många tror är "Männen i svart" inte alltid klädda i svart. De är heller inte alltid tre som myten påbjuder. Istället rör det så ofta om en eller två personer som söker upp UFO-observatörer eller ufologer. Deras främsta kännetecken är att de beter sig om om "de kom från en annan planet".

Mannen som införde begreppet "De tre männen i svart" eller kort och gott MIB, var ufologen Albert K. Bender. Bender ledde en grupp kallad International Flying Saucer Bureau, IFSB, i Bridgeport, Connecticut och det var i föreningens tidskrift, Space Review, som Bender 1953 i dramatiska ordalag förkunnade att han ämnade upphöra med all UFO-verksamhet:
"Viktigt uttalande: Mysteriet med de flygande tefaten är inte längre ett mysterium. Varifrån de kommer är redan känt, men all information hålls tillbaka på order från högre ort. Vi skulle vilja trycka hela historien i Space Review, men på grund av materielets karaktär att vi tyvärr har ombetts att inte göra det."

För Benders läsare måste meddelandet ha tett sig minst sagt svårbegripligt. Det var bara några få av Benders förtrogna som hade fått veta vad som egentligen låg bakom: Gray Barker, Dominick Lucchesi och August Roberts. För dem hade Bender berättat att tre män klädda i svart hade besökt honom i hans hem en kväll i september 1953. Av männen hade Bender fått veta svaret på UFO-gåtan. Skulle han föra detta vidare hotades han av fängelse.

Efter detta försvann Albert K. Bender från arenan under några år. Men det fanns dem som var villiga att bättra på mysteriet ytterligare.

Gray Barker började intressera sig för flygande tefat 1952 och kom tidigt att få en förkärlek för de mera udda delarna av fenomenet. Han kom också tidigt att arbeta tillsammans med Albert K. Bender och det är ingen tvekan om att Barker också påverkades starkt av denne.

Det första fall den då 27-årige Barker undersökte var en serie iakttagelser av en skepnad som kom att få namnet The Flatwood monster, en kloförsedd svävande varelse med runda ögonhålor och något som liknade en glödlampas glas över huvudet.

Gray Barker fascinerades av historierna och gjorde inget för att kontrollera deras sanningshalt. Tvärtom deltog han med liv och lust i att sprida dem genom brev och publikationer.
1956 publicerade Barker den bok som blev hans stora genombrott: "They knew too much about flying saucers". På omslaget fanns tre svartklädda män stående i siluett bakom en armada av guldfärgade flygande tefat. Innehållet svarar väl upp mot omslagets löfte om konspiration och hemlighetsmakeri.

För Barker var det tydligt att sanningen om de flygande tefaten var känd bland ett antal utvalda. Kanske var de själva utomjordingar, kanske var de militärer eller politiker. I vilket fall hade de ett övergripande mål : att tysta dem som trodde sig vara sanningen på spåren. I det mönstret passade männen i svart som hand i handske.

Så här skriver Barker på insidan av bokomslaget: "En efter en har de ledande flygande tefats-undersökarna, som har ifrågasatt regeringens åsikt att tefaten kommer från yttre rymden, blivit tystade. För en utomstående verkar inget särskilt ha hänt dessa män. De är fortfarnde vid liv och bor kvar där de alltid har gjort. Men de har slutat att publicera material om flygande tefat och de vägrar att diskutera ämnet eller svara på frågor om sin tystnad. Tre män i svarta kostymer har besökt dessa undersökare. Ingen vet vad de har sagt men det räckte för att tysta sina åhörare för gott."

Efter nio års tystnad dök plötsligt Albert K. Bender åter upp. Nu hade han bestämt sig för att berätta allt i en bok med titeln "Flying saucers and the three men". Men boken blev en besvikelse. Här beskrev Bender hur han kidnappats av monsterlika rymdvarelser som tog med honom till Sydpolen men han berättade också om sitt möte med Männen i svart.

"Deras kläder var gjorda av ett svart material som påminde om sådant som används av präster. Det ver välpressat och såg ut att vara nästan nytt. Slipsar, skjortor, strumpor och skor var också svarta. De hade bredbrättade svarta hattar och deras mörka ansikten var inte trevliga att se på. ágonen lyste som små blixtlampor och tänderna var bländande vita. Händerna doldes under svarta handskar. Runt deras kroppar syntes ett blåaktigt sken."

Läs recensionen av Jenny Randles bok om MiB

Bender beskriver sedan hur de tre männen lägger sina händer på hans axlar och hur de alla förflyttas till en grotta. Tillsammans följde de en gång i metall tills de kom till ett laboratorium där ett monst er kom fram till honom.
Monstret berättade att Bender hade förts till deras bas på Sydpolen. Under isen fanns jättelika städer förbundna med tunnlar och genom små hål i isen kunde de flygande tefaten passera ut och in. Under sin vistelse i rymdmänniskornas stad fick Bender se många fantastiska ting. Ja, så fantastiska att inte ens hans närmaste vänner kom att tro på hans beskrivning.

Bender själv var en udda person som levde ensam i ett hus tillsammans med sin styvfar. När han var som mest engagerad i IFSB hade den unge mannen förvandlat ett av rummen i huset till rena skräckkammaren med monster målade på väggarna, krympta huvuden och modeller av fladdermöss på bord och i hyllor. Benders världsbild var knappast vad vi i dag skulle kalla normal.
I allt detta föddes Männen i svart.

Bender nöjde sig dock inte med de tre männen i svart. Han kom också att beskriva tre överjordiskt vackra kvinnor i vitt som liksom sina mörklädda motsvarigheter hade ögon som lyste. (De lysande ögonen har senare använts av den svenske kontaktpersonen Sten Lindgren som säger sig ha mött en kvinna som sköt laserljus ur sina ögon på Stureplan i Stockholm. Den händelsen skulle ha ägt rum 1963, året efter som Benders bok publicerades.)

Finns det då, trots allt detta, någon verklighet bakom Männen i svart? Utan tvekan är en mycket stor del av berättelserna rena påhitt. Särskilt dem som står att läsa om i Barners och Benders böckers. Men det kan också finnas en verklighetsbakgrund menar ufologen Michael Swords i en artikel i International UFO Reporter.

Swords målar upp ett scenario där Benders International Flying Saucer Bureau blivit måltavla för amerikanska underrättelsetjänstens intresse. Bender hade mycket omfattande internationella kontakter och en livlig korrespondens. Hans tefatsbyrå lade ned stor energi på att kartlägga överflygningar av okända farkoster inte bara över USA utan också över andra länder. En sådan organisation kan mycket väl ha dragit på sig CIA:s intresse, menar Swords. Kanske såg man potentiell underrättelseinformation hamna i orä tta händer.

Enligt Swords är det fullt möjligt att CIA skickade ut de svartklädda männen för att skrämma Bender till tystnad. Kanske har han rätt i sin misstankar. I vilket fall som helst lyckades man med uppsåtet.

Även om många av berättelserna kan avfärdas som rena falsarierna verkar det också finnas sådana som står fastare förankrade i verkligheten. I några av dessa fall kan man anta att det rör sig om rent skådespeleri för att underblåsa myten. Gray Barker själv ägnade sig åt sådant liksom flera andra kända ufologer.

Men rapporterna om Männen i svart slutade inte med Barker och Bender. Istället har de fortsatt in i våra dagar. Huvuddragen är desamma liksom det bisarra drag som vilar över alla MIB-konfrontationer. Några hårda bevis för berättelserna finns knappast utan vi tvingas som så ofta annars lita till personernas egna ord.

En av de mera sansade böckerna om MIB:ar är den annars så konspirationsbenägne Jim Keiths "Casebook on the men in black" som kom ut 1997. I boken återger författare en rad bisarra fall. Ett av dem lyder som följer:

På eftermiddagen den 26 september 1967 gjorde en kvinna, som vi kan kalla "Shirley", en observation av ett konstigt metalliskt föremål utanför sitt hus i Seaford, Long Island. Ett lustigt hummande ljud hade fått henne att titta ut och till sin förvåning fick hon se hur ett diskusliknande föremål hängde i luften inte långt ifrån henne. Medan hon stod och tittade på diskusen ringde det på dörren. När Shirley öppnade stod där en mörkhyad indiankvinna. Kvinnan hälsade på Shirley men verkade inte veta vem hon talade med utan kallade henne för Pat. När Shirley påpekade detta ändrade sig kvinnan:
"Ursäkta... jag menade Shirley. Kan jag få lite salt? Jag måste ta en tablett."

Förbryllad av kvinnans ovanliga begäran hämtade Shirley en kartong med salt som kvinnan tacksamt tog emot, hällde upp en handfull salt och svalde. Hon tackade och gick därifrån. Under tiden fortsatte det hummande ljudet från diskusen och Shirley kunde se hur den försvann samtidigt som kvinnan lämnade henne.

Under de närmaste dagarna kunde Shirley höra något som lät som barngråt i huset trots att hennes egna barn låg och sov. Ytterligare några dagar senare återvände den mystiska kvinnan. Liksom förra gången bad hon att få lite salt. Hon varnade också Shirley för att sova med dörrar och fönster öppna.

Senare samma natt, den 30 september, körde en svart bil fram till Shirleys hus. Två män i svarta kläder och med bredbrättade svarta hattar på huvudet gick ur bilen för att montera upp en kamera med ett stort rött ljus. Sedan började de fotografera huset. Efter en stund hoppade de tillbaka in i bilen och gav sig iväg utan att slå på strålkastarna.

Berättelserna om Männen i svart är ofta bisarra. De som säger sig ha mött dem beskriver dem som fumliga och ovana vid att umgås med människor. I flera fall beskrivs deras fingrar som ovanligt långa och några har jämfört deras sätt att röra sig med en robots.

Liksom i Shirleys fall har de udda matvanor. Över huvud taget beter de sig på ett uppseendeväckande sätt.

Det var inte oväntat att Hollywoods producenter skulle komma att använda också denna figur från de flygande tefatens fantastiska värld. Egentligen är det konstigt att man inte har gjort det tidigare. I filmen "MiB - Men in Black" med Tommy Lee Jones och Will Smith har MIB-arna förvandlats från hotfulla varelser till jovialiska kämpar för rättvisa och galaktiskt lugn. Karaktärer ljusår ifrån de MIB:ar som Bender och Barker en gång introducerade.

Kanske är det lugnast så. Vem som än ligger bakom Männen i svart - om de ens finns - så verkar deras syfte knappast vara gott. Lugnast vore om de stannade på vita duken för gott.

Källor: Jim Keith: "Casebook on the Men in black" (IllumiNet Press 1997); Albert K. Bender: "Flying saucers and the three men" (Saucerian Books 1962); Gray Barker: "They knew too much about flying saucers" (University books 1956); Ronald Story: "The UFO Encyclopedia" (New English library 1980); International UFO Reporter 6/92.