Diskusarna svängde framför polismannen

Plötsligt skrek Karin Åkerberg till. Ett diskusliknande föremål kom rusande mot stranden med hög fart. En bit längre bort stod hennes man Ernst böjd över bilmotorn. Tillsammans kunde de båda se hur den ljusa farkosten lade sig i en kraftig sväng och försvann. Strax efter kom ytterligare ett föremål...

Av Clas Svahn

En av de mest förbryllande observationerna i UFO-Sveriges arkiv inträffade på norra Gotland för 40 år sedan i år. Under 1950-talet gjordes flera intressanta iakttagelser över Sverige och några av dem räknas ännu i dag som ouppklarade. Karin och Ernst Åkerbergs iakttagelse vid Lergravsviken 1957 är utan tvekan en av dessa. Fallet har undersökts av ufologen och författaren Gösta Rehn och av flera militära utredare. Rehn besökte också platsen tillsammans med de två observatörerna.

Kriminalassistent Ernst W. Åkerberg och hans hustru Karin från Stockholm befann sig vid sitt sommarhus på Gotland, det var den 5 augusti 1957 och klockan var omkring 22.00. Ernst och Karin hade precis skjutsat några bekanta till parets fiskarstuga vid Lergravsviken strax söder om Fårösund på öns nordöstra sida. Det var stjärnklart, molnfritt och sikten var den bästa. Månen, fem dagar från full, hängde på himlen i söder. Kvällen var stilla och inte ett löv rörde sig.

Foto: Gösta Rehn/AFU

Det som sedan hände beskriver Ernst Åkerberg så här i ett brev till Gösta Rehn:

"När jag lämnat dem i stugan och skulle sätta mig i bilen för återfärden så skrek min hustru plötsligt: "Se utåt sjön, vad är det för någonting som kommer!" Jag reste mig då upp och fick se ett diskusliknande föremål som kom från nordost och höll kurs rätt emot oss där vi stod utanför bilen vid vägkanten. Ju närmare föremålet kom, desto större blev det..."

Åkerberg fortsätter:
"När farkosten kom rakt ovanför strandskoningen, således mindre än 200 m från mig, utropade jag häpen: Vad f-n är det? Jag var rädd att den skulle kollidera med bergsformationen "Raukporten" eller utsiktsberget som reser sig strax bakom vägen. Den höll konstant kurs tills den nått sjöstranden då den gjorde en kursändring mot syd. Kursändringen var knivskarp och mindre än 90 grader. Farten var inte särskilt hög. Vid kursändringen liksom reste sig farkosten upp på högkant, varvid den stod och svajade eller fladdrade till för något ögonblick. Den fortsatte nu utåt havet i sydostlig riktning över nordöstra delen av Fitudden. När farkosten hunnit cirka 1 km i den nya riktningen, gjorde den åter en kursändring, då mera åt sydost. Den tippade även då över på kant och fladdrade till, vartefter den återtog sin lugna gång tills den försvann ur synhåll."

"Efter farkostens passage kom ett mycket kraftigt luftdrag, som kom den lugna vattenytan att krusas och trädtopparna att svaja kraftigt."
"Omedelbart därefter kom ytterligare en farkost med samma utseende och manövrer, den höll exakt samma kurs med den skillnaden att den tog svängen betydligt snävare än den första och även efter den andra farkosten kom det ett betydande luftdrag."

"Jag uppskattade farkosternas storlek till cirka 25 m i diameter och deras höjd över vattnet var mindre än 200 meter då jag iakttog dem mot skogen bakom, som var Lergravsvikens skogsklädda norra sida."

Ernst Åkerberg jämförde farkosternas form med en diskus. Den runda konturen som först varit suddig blev skarp på nära håll. De båda föremålen var strömlinjeformade och saknade utstående delar och när de ändrade riktning såg Ernst Åkerberg att färgen på underdelen var silvergrå. Föremålen liknade mest en ringklocka till en cykel:

"Själva skålen var blank som av rostfritt stål och roterade sakta kring underdelens halva. I en kupig del framtill fanns urtagningar med uppvikta kanter. Farkosterna gick i en sned ställning med den kupiga delen snett framåt. De saknade beteckningar, fönster och gluggar men det syntes konturer av längsgående svarta streck."

"På under- eller bottendelen fanns liksom ett rör, körsbärsrött med konstant ljus - alltså inga flammor. Det fanns också ett mindre rött ljus men detta var inte så ljusstarkt som det första."

"Vid kursändringarna kunde jag tydligt se plåtskarvarna och nitningen i bottenplåtarna. Överdelen roterade alltså sakta och jag kunde se hur det glittrade vid rotationen. Det stod ett disigt, glimrande sken kring periferin. Farkosten gick ljudlöst - förutom ett knäppande ljud som hördes då farkosten befann sig på nära håll. Det påminde om ljudet som uppstår då man drar upp en klocka men lät mera ihåligt. Jag såg inte eller kände lukten av några avgaser."

Efter 30 sekunder var hela uppvisningen över. För kriminalassistent Åkerberg var det ingen tvekan. Det han och Karin hade bevittnat var något mycket ovanligt. I en intervju i Gotlands Allehanda nästan tio år senare sa Ernst Åkerberg att han och frun chockades av upplevelsen:

"Vi sade inte så mycket på vägen. Jag sade inte så mycket de närmaste tre dagarna. Det jag och min hustru hade sett förblev en gåta."

Kriminalassistent Åkerberg skriver vidare i ett kompletterande brev till Gösta Rehn: "Jag har inte läst någon bok om flygande tefat, endast några korta notiser i dagspressen, men jag har inte varit intresserad och troligen endast läst rubrikerna. Jag har förut ansett att flygande tefat varit rena fantasiprodukter. Jag har fått omvärdera denna åsikt efter den här händelsen. Att farkosterna var verkliga, fasta, intelligent kontrollerade rymdfarkoster, råder från min sida inte det minsta tvivel om."

"Jag har vistats rätt mycket på sjön såväl dag som natt och därvid haft tillgång till bra kikare och sett mycket av stjärnfall och andra naturföreteelser, men jag har aldrig sett något liknande och på så nära håll."

"Det är väl att vi var två och jag var med", sa fru Karin Åkerberg, "annars hade väl ingen trott honom om han kommit ensam och berättat om detta."
Ernst Åkerberg hade lagt märke till ytterligare en sak. De två föremålen hade försvunnit rakt över ön Furilden, där flygflottiljen F13G:s radar fanns placerad. Om stationen varit igång borde farkosterna ha registrerats. Men på Furilden hade man aldrig upptäckt föremålen. I ett svar på en fråga från Försvarsstabens flyg- och luftförsvarsavdelning konstaterar stabschef Åke Bernström att stationen visserligen hade varit i drift men att någ ra ovanliga ekon inte hade upptäckts.

"Detta kan enligt chefen F13G ha berott på att observationsavståndet var för kort", skriver han bland annat.

Makarna Åkerbergs iakttagelse blev mycket uppmärksammad. I ett radioprogram i P1 den 13 november 1958 deltog flera av försvarets utredare tillsammans med Gösta Rehn och Ernst Åkerberg. Programmet producerades av Bengt Feldreich och Åkerberg intervjuades av redaktör Robert Herlitz. Åkerberg berättade då att föremålen varit nere på så låg höjd att de hade passerat framför några trädtoppar. När föremålen passerade kunde han se hur talltopparna svajade till och ett metalliskt knäppande ljud hördes.

Men Ernst Åkerbergs detaljerade iakttagelse imponerade inte på försvarets utredare som hade sin förklaring klar: farkosterna var inget annat än två forskningsballonger utrustade med antikollissionsljus som hade kommit ned på låg höjd.

I en intern promemoria från den 17 oktober 1957 redogjorde laborator Sture Risberg vid FOA 3 i Linköping för teorin:

"Eftersom dimensionerna på moderna forskningsballonger är imponerande, blir sådana iakttagelser svåra att beskriva. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att signalljus funnits installerat i en omhändertagen ballong, vidare att en fallskärm (i röda och vita fält) varit försedd med "gälar" (luftintag). Vidare har ju lasten vid fällning fördelats på flera "bördor" hängande i olika antal fallskärmar med resultat något olika sjunkhastighet, varför ingenting direkt motsäger denna teori."

I själva verket motsade hela paret Åkerbergs beskrivning FOA:s teori om forskningsballonger. Och hur skulle man förklara att de två "ballongerna" rört sig av egen kraft trots att det rådde vindstilla under observationen? Hur kunde de följa identiska banor? Och varför hittades inte de jättelika ballongerna efter nedslaget - som ju måste ha skett inte långt därifrån?

När Gösta Rehn ber Ernst Åkerberg att uppskatta storleken på föremålen låter han honom välja mellan "en ringklocka, fotboll, apelsin eller slant" hållen på en armlängds avstånd. I sitt maskinskrivna svar väljer Ernst Åkerberg det största av de fyra alternativen: "en fotboll".

Att ballongteorin var tunn och enbart byggde på indicier insåg man säkert inom försvarsstaben. I ett brev från kapten Lennart Bunke till Ernst Åkerberg den 11 april 1959 tvingas Bunke låtsas att försvarsstaben sitter inne med mer fakta än man egentligen har:

"En del av underlaget för vår utvärdering är - till skillnad från det slutliga resultatet - emellertid av den arten att det icke kan delgivas utomstående".
Där var Lennart Bunke mycket ovarsam med sanningen. Visserligen fanns det detaljer i Sture Risbergs utredning som inte hade förts vidare till makarna Åkerberg, men dessa detaljer var rena spekulationer. Inget i de dokument som i dag finns i försvarets arkiv ger oss skäl att tro att ballongteorin var annat än en ren gissning.

I juli 1962 genomförde överste Bror von Vegesack en uppföljande undersökning. von Vegesack var då en av försvarsstabens mest erfarna undersökare av UFO-rapporter som redan 1946 gjort flera utredningar om okända flygande föremål. Hans enda anmärkning gällde den av Åkerberg angivna höjden, viIken han uppskattade borde ha varit lägre än 200 meter. Kanske bara 25 meter. I allt övrigt fann han Åkerberg trovärdig. Överste von Vegesacks enda kommentar till Gösta Rehn var: "Vi vet inte vad det är."
Och det vet vi fortfarande inte.

Fotnot: Ernst Åkerberg avled 1967 och hans maka Karin 1979.

Källor:
FOA:s utredningar, korrespondens mellan Rehn och Åkerberg, Rehn: "De flygande tefaten - Dokument och teori" (Zindermans), Gotlands Allehanda 16/11 -66, Gotlänningen 14/11 -58, inspelning från P1 13/11 -58.