Av Staffan Andersson

Av vår tids stora tänkare är det bara psykiatern C. G. Jung som på allvar intresserat sig för UFO-frågan. Detta intresse kom att få tämligen motsägelsefulla konsekvenser. Åena sidan blev han i världspressen framställd som en tefatstroende, å andra sidan kom hans idéer att ligga till grund för den så kallade "Nya Ufologin" vilken stämplades som ren skepticism av dess kritiker.

Jung själv var dock bara övertygad om en sak i detta sammanhang, nämligen att UFO-upplevelsen var arketypisk till sin natur. Han räknar med tre möjliga alternativ till varför det är så. Det kan för det första finnas ett fysiskt fenomen som ger upphov till en arketypisk vision. Det kan för det andra vara en rent arketypisk vision utan någon som helst grund i sinnevärlden. Jung är dock noga med att påpeka att en sådan vision inte behöver vara uttryck för psykisk sjukdom av något slag.

Det tredje och sista alternativet är att psyket, på något okänt sätt, påverkar den fysiska omvärlden och att vittnet på detta sätt skapar UFOt. Detta sista alternativ är ett exempel på något Jung kallar synkronicitet, ett rätt vagt definierat begrepp som åtminstone för mig ter sig ovetenskapligt, men som Jung ansåg sig ha bevis för.

Få böcker har haft ett så stort inflytande på ufologin som denna. Jacques Valleé, Hilary Evans, John Rimmer och andra representanter för den ovan nämnda "Nya Ufologin" lutar sig tungt mot Jung i sina böcker.

I dag tycks det dock som om boken blivit lite föråldrad, ja rentav passé. Vi vet mycket mer nu än 1959 om vad observatörerna ser och man kan inte längre få detta att gå ihop med idén om arketypiska visioner. Det rör sig i så fall, som psykiatern Rima E. Laibow påpekat, om en helt ny sorts arketyper. Detta till trots är boken väl värd att läsa. Dels på grund av dess historiska betydelse, men också för att det är en av de få böcker där Jung presenterar sina tankar på ett någorlunda lättbegripligt sätt.