Järtecken, drakar och himlafenomen

Solen på natthimlen 1581. Spiralringen runt solen (väl stiliserade moln) är sannolikt utan samband med iakttagelsen. Liknande ornament förekommer på andra bilder av himlafenomen. Solens anlete tillhör tidens konventionella sätt att avbilda himlakroppar i almanackor och dylikt. Järtecknets innebörd uttyddes av Klint: "Stor handel om liturgiam; torka, storm; item barnkvinnor uti nöd."

Av Sven Rosén

Det finns i Sverige åtskilliga gamla manuskript om järtecken. Ett av dessa bär titeln "Om the tekn och widunder som föregingo thet lithurgiske owäsendet" och författades av Joen Petri Klint, präst i Östra Stenby i Östergötland 1568-1608. Boken är på nästan 400 sidor med talrika illustrationer i flerfärg.

De ämnen som intresserade Klint var ungefär densamma som nu kallas forteana. Boken spänner alltså över ett brett register av astronomiska och meteorologiska märkvärdigheter, regn av blod, sniglar, kålrötter, kors och allsköns föremål; visioner, spökerier, monster, "synkroniteter", med mera. Alla dessa järtecken är nedtecknade mer eller mindre huller om buller - sannolikt i den ordning som författaren fått kännedom om dem - samt är försedda med kommentarer och tolkningar.
Jag ska här ur Klints bok referera ett fåtal fall som kanske har intresse för denna tidskrifts läsare.

I. "Anno Domini 1569, den 28 Novembris, om kvällen var hastigt ett sken av himmelen, lika såsom en stjärna hade fallit ned, och lyste att man måtte hava kunnat trätt nå;len, och gav ett svåra /=mycket/ hett sken ifrån sig, att det brände ansiktet på dem då ute stadde voro. Hästarna de svettades vita löddret av sig, och det skenet syntes över allt Sverige, både i Norrbotten och på åland." (fol. 62)

Var det en meteor som brände nattsuddare över hela Sverige. Att meteorer var vanliga vid denna tid framgår av flera uppgifter. Klint sammanfattar några av dessa så här: ";...från anno 1560 till anno 1570 haver hörts i jordens bullrande såsom krigshärar, de där ridit hava i sine slamrande körisk /= rustning/ med mycken hästagny och kvarnar mala, och i sin största gång hava de kvarstannat. Item såsom eldsgrytor äre fallne av himmelen, såsom man dem glödande av elden plägar taga, när de äro glödande heta. Item stora gravar /=gropar/ voro uppkastade, och låg stora jordhögar om dem." (fol. 95)

Att det varit fråga om verkliga uppskakande händelser bekräftas av Klints samtida, Petrus Pauli Gothus, som berättar hur människor flydde i vild panik och trodde domens dag var nära, när vid trettondagstid (1569?) glödande grytor föll i hopar från himlen, slogs sönder mot bergknallar, slog hål i sjöisen och djupa gropar i den tjälfrusna marken, där halvalnstjocka torvor kastades i högar av två famnars höjd på alla sidor om nedslagskratrarna.

Också vilddjuren syntes förskrämda under dessa händelser; de hopa de sig i skogarna och drog genom byar och socknar, "tjöt, vrålade och betedde sig ynkligt". Ulvar trängde in i städerna där de bet och skadade människor.(1)

II. En händelse som påminner om (I), men där det knappast kan ha rört sig om en meteor, inträffade i februari 1581:

"Anno Domini 1581, högt kvällsåt, öppnades himmelen tre gånger, och den första gången gick där ut av öppningen en blå rök och låga. Andra gången syntes solen allena. Tredje gången syntes solen, och hon gav ett hett sken omkring sig, så det svedde kläderna av dem utestadde voro och håret av hästarna, att man måste taga kläder /och/ kasta över huvudet, och vita löddret föll av hästarna." (fol. 119)

Händelsen inträffade möjligen i Klints hemtrakt, östra Stenby. Att himmelen öppnades betyder på Klints teologspråk uppdykandet av ett starkt sken. (Klint använder ofta samma fras när han till exempel beskriver norrsken). Detta sken, som två gånger också kallas för en sol, liknas alltså vid en ljusöppning i den svarta himmelskupan. Solen visade sig tre gånger, och sista gången var den så het att människor måste skydda sina ansikten med kläder. På Klints teckning, som visar första fasen av händelseförl oppet, ses solen mot en stjärnbeströdd natthimmel. En blå rök utgår från solens vänstra sida, och en fyrtungad eldsflamma från dess hörn; båda är riktade snett nedåt.

Fallet är intressant därför att det uppvisar samma mönster som många sentida UFO-fall. Ett nästan likadant "järtecken" omtalas från Norra Kvill den 17 april 1982 - alltså 400 år senare - i UFO-Aktuellt 2/82. ögonvittnet, Anna Karlsson, vaknade av att ett starkt ljus sken in genom fönstret. Då hon drog undan gardinen slog hettan emot henne, "såväl fönstret, gardinen som väggen var rejält varma - det var nästan så man kunde bränna sig på fönsterglaset". I öster syntes ett äggformat UFO, stort som fullmånen men med spetsiga ändar. Det rörde sig fram och tillbaka.

"Från föremålets högra sida sköt precis som en mångfärgad svetslåga ut, riktad snett nedåt". fenomenet försvann efter en stund, men återkom, och visade sig alltså två gånger på himlen. Tilläggas kan att händelsen inträffade på just den plats där Sveriges äldsta ek, Kvilleken, råkar växa, samt att Anna Karlsson i flera dagar efter händelsen led av sviter efter den intensiva värmestrålningen.

III. "Anno Domini 1583, den 9 mars, två timmar före solens uppgång, var klar himmel, syntes i öster stå tre regnbågar ned i jordene, och där innan uti syntes en mörk sol, med en svart sky, och under en röd sky med dröpande /=droppande/ ned på jordene. Och så försvann det, och solen vart klar såsom hon bör att vara och kom klara upptindrande, och gav ifrån sig ett hett sken." (fol. 112b)

Bilden visar en mörk sol omgiven av tre regnbågar. Under solen finns ett svart moln från vilket röda (regn?) droppar faller. Troligen har det rört sig om ett meteorologiskt fenomen. (Kanske någon vet hur det ska förklaras?) IV.

Underliga Flygande Odjur (UFOr) skådades också på den svenska 1500-talshimlen. Dessa troddes representera mörkrets makter, och Klint uppkallade dem efter prominenta jesuiter, som han ansåg vara andliga besläktade varelser.

Ett dramatiskt framträdande gjordes i Söderköping 1593 av draken "Malaspina" (uppkallad efter kardinal Johannes de Malaspina): "Anno 1593, den 21 augusti, som var den 10 söndagen efter den helga trefaldighet, en tisdagskväll i den veckan vid pass en timma före solbärgningen lyste hastigt ett sken i söder, såsom en stor stjärna, och gav gnistor ifrån sig och sken, och så svann hon sin kos. Och i detsamma kom därutav såsom en svart rök eller ett svart moln, som sträckte rätt ut på himmelen. Och strax slog det sig ihop i en båge som ett halvt tunnband, och vart stort till den första änden och smalt till den andra eftersta änden , och så vart det vridet i länkar, vart /=blev till/ klot med många letter, och fick ett stort huvud såsom en drake, och vart allt likt en drake eller en grym orm, och svann allt norr uppå, drev så sakterligen såsom ett moln. Men när han kom nordväst på emot solbärgningen, gav han sig ned /=sänkte han sig/ söderåt, att många... [två korta ord, som jag inte kunnat tyda, har här uteslutits] ...tyckte att han hade f allit ned på jordene, och hisnade och förfärades därföre, ty det /drakmolnet/ ställde sig då mäkta grymt och förfärligt, och stannade och sprutade eld ifrån sig ned på jordene, såsom av en drakemund. Och sedan höjde det sig igen, och svann sin kos väster-norr med dagbärgningen, och så att det knappt syntes en halv efter solbärgningen." (fol.166.166b.)

Väderstrecken var betydelsefulla, enligt Klint. "Malaspina" flög från söder till norr, vilket var den riktning som flertalet drakar tycktes föredra vid denna tid. I norr låg Nástrond där forntidens flygdrake Nidhöggr en gång troddes bo - om det nu kan betyda något i sammanhanget. Egendomligt nog tycks också denna berättelse ha moderna paralleller.

En som det förefaller mycket närbefryndad "drake" som från himmelen dök mot tvenne skidlöpare i Finland, omtalas av Sven Magnusson i dennes bok om moderna "järtecken" samt i UFO-Sveriges bok "Fakta om UFO".

Händelsen inträffade i Imjärvi den 7 januari 1970:2
"De båda männen... körde fram mot en glänta... Det var skymning med några enstaka stjärnor och tunna moln... När de stått och vilat sig i omkring fem minuter, hörde de ett surrande ljud. De tittade uppåt och fick då se ett mycket starkt ljussken fara över himlen. Det såg ut som ett lysande moln och kom från norr men gjorde en vid båge och närmade sig dem från söder, samtidigt som det sänkte sig allt lägre. Det surrande ljudet hördes allt starkare. När molnet stannade till, kunde de se att det roterade. De lade märke till att det var liksom en rödgrå dimma, som tycktes pulsera medan kvastar av rök slog upp från dess över sida."

En "rund, metallglänsande farkost" - Klint skulle ha kallat det för "drakens huvud" - lösgjorde sig sedan ur molnet, och de båda männen råkade bland annat ut för ett gnistregn. (Händelsen utmynnade i en närkontakt med vätte i rymddräkt, som jag här förbigår)

Klint anknöt sin drake till en utsaga om "Söderlandets odjur" (Jesaja 30), vilket är förlegad teologi. Men kanske kan det ha varit "Hesekiels rymdskepp" som här återkom på den reguljära postrutten mellan Gamma Draconis och Serpens 22: "Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och ett sken omgav det, och mitt däri, mitt i elden, syntes något/drakens huvud?/ som var såsom glänsande malm." (Hesekiel 1:4)

V. "Anno Domini 1595 [övre hörnet av manuskriptet är skadat; årtal framgår av andra uppgifter i boken] den 22 December, kom över Söderköping ett stort mörker, och så ett gräsligt hagel uppå en halv timma. Och i det mörka haglet syntes rätt över stadskyrkan ett ljus som ett klart sken, som en lykta, och därav gick en gnistrande drake som brann av sin mund, och om/kring/ sig en stund, och så svann det av när det mörka haglavädret svann av, men ut mellan viken blåste det nordväst och regnade." (fol.169)

Ibland har en drake bara ett huvud, kroppen är en eld- eller röksvans. Folktrons flygdrake sades likna ett besman med klumpändan fram, och den utsände gnistregn. På Klints teckning ser man ett mörkt drakhuvud som sprutar eld och gnistor ur sitt öppna gap. Huvudet befinner sig inuti ett mörkt moln från vilket hagelstenar faller.

"Lyktor" i moln är ett vanligt UFO-fenomen. Helt på måfå citeras här ur UFO-Aktuellt några rader om en stark "lykta" på himlen över Björkvik Anno Domini 1980, den 27 Decembris: "Den såg ut som en kraftig, stillastående strålkastare... Den starka ljuskällan var tydligt avgränsad i en mörkare del. Ljuset - som var vitt - lyste upp ett avlångt dimmoln som låg nära intill 'strålkastaren'. Efter cirka två minuter bör jade det starka ljuset att gradvis reduceras i styrka, för att därefter helt slockna. Det avlånga dimmolnet upplöstes och försvann i tomma intet." (3)

VI. "Anno 1598, den 18 Octobris, om natten S. Marci kväll syntes en stor drake som en stor stjärna, kom från norr, flög åt söder, brummade svåra, brann om sig och lyste om sig, och ett stort sken /var/ efter henne." (fol. 181b) Den 18:e borde ha varit Lukas - tydligen har Klint blandat ihop evangelisterna. Teckningen visar ett klot med en svans efter sig. Möjligen kan det ha varit en meteor.

Draken uppkallades efter Samuel Lasky, "en argsinnig och förfärlig" jesuit, därtill lytt och enögd, vilkens politiska rävspel i Sverige även förebådades av en cyklopisk gris, född i Stockholm 1599. I övrigt fick draken järteckna konung Sigismunds flykt till Kalmar. Ljusklotet brummade, vilket väl anspelade på konungens vrede.

VII. "Anno 1599, den 30 augusti, emot dagbärgningen flög en stjärna med en lång brinnande kvast efter sig och gnistrade svåra och frusade som vatten för ett skepp i storm, och pussade till några gånger som ett skott hade gått av, och flög långsambligt och gav sig nedföre /=sänkte sig/, och flög norr uppå. Fru Metta till Ållonö hade sett henne. (_) Den stjärnan hade sig mäkta underligt." (fol. 186) [pussa = puffa. Det är ovisst om här åsyftas ett ljud eller de gnistpuffar som bilden visar, och som liknas vid skott. Vittne var friherrinnan fru Metta Gylta (död 1642).

Efter "Fru Metta till Ållonö hade sett henne" står i manus en överstruken bisats: "men hon var i Västergötland, eller på vägen till"]. Godset ållonö ligger norr om östra Stenby. Klints teckn ing visar en stjärna med en lång böljande rumpa. Gnistskott puffar ut där bak. Någon komet kan det inte ha varit fråga om - möjligen en ljusstark meteor.

Klints bok rymmer åtskilligt fler himlafenomen än som här har kunnat nämnas. Främst rör det sig om kometer och vädersolar, men också en hel del annat, till exempel flygande svärd och ljuskors, eldregn, ljudbangar, konstiga sken med mera. Berättelserna är ofta så detaljlösa att de som dokumentation är värdelösa. Däremot är det naturligtvis intressant om det finns tydliga likheter mellan gamla järtecken och nutida UFO-rapporter. Klints berättelser från 1581 (fall II) ger till exempel ökad trovärdighet åt Ann a Karlssons vittnesmål från 1982.

Järteckenforskaren och professorn vid Stockholms Högskola, Petrus Pauli Gothus (1550-1593), var inne på en liknande tanke när han för 400 år sedan samlade uppgifter om "gyllande Klooth" och "runda skiöldar", lika dem "som Knechter j Krijgh plägha bruka", vilka skådats på himmeln under antiken. Ty, skriver han, "dessa tecken som ännu synas, hava ock fordom synts, och samma plågor som ännu förbenämnda tecken efterfölja, hava ock alltid samma tecken efterföljt." (4)

Citatet belyser också skillnaden mellan dåtidens och vår egen tids sätt att betrakta dessa fenomen. För Klint och hans samtida var det tecknens innebörd som var det väsentliga, inte hur de naturvetenskapligt skulle förklaras. Världen styrdes inte i första hand av naturlagar, utan av Gud som övervakade sin skapelse. Underliga händelser var därför Guds pekpinnar; Hans sätt att varna och förmana mänskligheten, och tolkningen av dessa anomalier blev oftast symbolisk och associativ, ungefär som drömtydning.

Till sist vill jag avsluta med ett mycket otidsenligt "UFO-fall", som är av intresse därför att det kanske är första gången som en "flygande tallrik" omnämns i svensk litteratur. På 1600-talet utspelade sig flera "luftslag" på himlen över bland annat den då svenska staden Stralsund. Ett av dessa beskrivs av professor Johannes Schefferus på följande sätt:

"Vid Stralsund i Pommern begåvo sig sex fiskare ut på Bält till fiskefänge, år 1665 den 8 Aprilis kl 2 efter middagen, och fingo då se först såsom en stor fågel komma nordan ifrån, sedan genast slå sig i en ring, så samkas likasom till en klimp, den småningom sig förbytte uti liknelse av ett örlogsskepp norr ifrån kommande med otaliga andra. När dessa hade någon stund seglat av och till, tycktes en annan så /=lika/ stor örlogsflotta komma västan ifrån och löpa gerad till /=rätt mot/ den andra flottan, gåen de skarpt i träffning med densamma varav så mycken eld och rök uppsteg, att de föga något skönja kunde mer än de tu största skeppen, det ena i norr och det andra i väster." Sedan beskrivs hur ytterligare två flottor dök upp på himlen under så häftig eldgivning "att röken utav det starka skjutandet förtog hela synen".

Därefter "syntes västra stora skeppet tillbakadrivet med brutna master samt söndriga tåg och segel, med en man stående överst på däcket i mörka kläder, hållande hatten under högra armen och sättande vänstra handen i sidan". Slutligen kom från himlen "såsom en rund tal lrik av en gångbart brukelig hatts storlek", vilken var "till färgen såsom månen i nedan" och blev "hängande över förberörda stads största kyrka". (5)

Här har vi en underlig blandning av gammalt och nytt. Fältslag i luften var ett ofta rapporterat järtecken under 1500- och 1600-talet, den "flygande tallriken" däremot tillhör vår egen tids mytvärld. Om hur luftslaget ska f&oum l;rklaras lönar sig inte att spekulera. Kanske har det rört sig om ett ovanligt åskväder som överdrivits eller förvanskats genom tradering. Det bör emellertid påpekas att ren varseblivning knappast existerar; hjärnan tolkar våra synintryck samtidigt som iakttagelsen sker. Varje observation är därför en blandning av tolkning och perception.

Härav följer att människor från skilda tider och kulturer inte bara kommer att tolka och beskriva samma okända fenomen på olika sätt; de kommer knappast ens att kunna se det på samma sätt. Möjligen kan man gissa att det iakttagnas allmänna form och karaktär har störst utsikt att bli korrekt återgivet. Det är nämligen konturer och helhet som ligger till grund för hjärnans första tolkning, men när den väl är etablerad, kan hjärnan mycket väl fylla i detaljer som saknas i percepti onen, men som blir en del av den medvetna iakttagelsen. (6)

De infödingar på Nya Guinea, som under andra världskriget för första gången såg flygplan dundra förbi över trädtopparna, kunde tydligt urskilja inte bara planens fågelform, utan även deras ögon och fjäderdräkten på vingarna. Det rörde sig här om ytterst professionella iakttagare av den egna miljön - människor vilkas överlevnad hängde på att rätt kunna tolka djungelns tecken - men om det är svårt att förstå det som är helt nytt eller okänt, så kan det vara minst lika svårt att se det på ett riktigt sätt.

Människor från vår egen kultur, som råkar bevittna något för dem lika okänt, kommer kanske blott att beskriva modernare, och för oss mer svårgenomskådade illusioner.

Noter:
1. Petrus Pauli Gothus, "Een rett Christeligh Vnderwijsning, om heela Menniskionnes leffnat här på Jordenne, etc", Stockholm 1590. (Boken är opaginerad; meteorfallen nämns i inledningskapitlet).
2. Sven Magnusson, "Flygande tefat-vad säger vetenskapen?", Zindermans 1975, sid. 85 ff; Norlén & Svahn: "Fakta om UFO", Parthenon 1998, sid. 39 ff.
3. UFO-Aktuellt, 2/1982, sid. 12.
4. Petrus Pauli Gothus, a.a.
5. Johannes Schefferus, "Memorabilium Svethicae gentis exempla", 1671. Citaten är här hämtade ur den svenska utgåvan "Svenska Folkets ärominne", 1733, kapitlet "Om Förebod och Märkelser".
6. Om detta, se vidare Richard Gregory, "Visual Illusions in Space", New Scientist 30 aug. 1962.