Möte vid Giant Rock

Varje gång som någon av gästtalarna på kongressen tog en ny serie fotografier eller en ny kontakt fick jag snart höra om det. Jag kände till de flesta talarnas historier utantill, eftersom jag hade hört berättelserna om deras upplevelser dussintals gånger. Det var alltså av ren nyfikenhet som jag åkte till kongressen. även om jag besvarat åtskilliga brev från de här personerna och talat med några av dem i telefon, hade jag aldrig haft "nöjet" att träffa dem.

När jag fick veta att alla skulle samlas på ett ställe blev frestelsen för stor, så jag åkte till kongressen. Även om de båda unga männen med historien om radiokontakterna blev föreställningens höjdpunkt fanns andra talare som fick nästan lika stor uppmärksamhet från press, fotografer och autografjägare. Jag beslöt att försöka få en pratstund med dem medan Miller och Williamson poserade och skrev autografer. Jag ville definitivt tala med de båda, eftersom ju mer jag tänkte på det, desto mer blev jag övertygad om att jag hört liknande historier medan jag var kvar i flygvapnet.

En god vän till mig, en radioamatör, hade berättat att han hört två andra radioamatörer diskutera den här interplanetära radiogrejen, och senare hade en militär radiooperatör ringt mig och berättat en liknande historia. Det som han hört hade gjort ett djupt intryck på honom. Jag kände mig som en otrogen som försökte smita in i muslimernas förbjudna stad Medina när jag åkte till kongressen.

Medan jag var i flygvapnet hade jag gjort offentliga och officiella uttalanden om de flesta talarna, och jag hade varit tarvlig nog att påstå att deras historier helt saknade faktaunderlag. Om man kände igen mig förväntade jag mig halvt om halvt att få ögonen utstuckna eller att placeras på den solstekta sidan av Klippan så att kongressdeltagarna kunde kasta rymdskeppsformade pilar på min pinade kropp. Klippan är förresten ett jätteblock, högt som ett sjuvåningshus, med en grotta urgröpt vid basen. Grottan är hemvist för Kollegiet för universell visdom.

Kongressen hölls på kollegiets södra område i Klippans skugga. Det var inte svårt att upptäcka sammankomstens stora namn. De hade alla dragit till sig små grupper kongressdeltagare, för vilka de upprepade sina historier och svarade på frågor. En av de större grupperna var samlad kring George Adamski och Daniel Fry. Dessa båda tefatscelebriteter lyssnade respektfullt på varandras berättelser, så jag knallade dit för att tjuvlyssna.

Adamskis berättelse hade jag hört många gånger, men Fry var en relativ nykomling på området. George Adamski fick en mapp i tefatsprojektets arkiv i slutet av 1951 när en av Flygvapnets utredare i Los Angeles ringde mig. Hans kontor hade i flera dagar fått anonyma samtal om fotografier av flygande tefat, tagna av en "professor Adamski" som arbetade på "Mount Palomar". Jag bad dem undersöka "professorn", vilket de också gjorde. De fick reda på att professorstiteln var självtagen och att "Mount Palomar" egentligen var ett kafé som hette Palomar Gardens. Det låg i närheten av det berömda observatoriet men hade absolut ingen anknytning till det. Adamski gav utredaren fotokopior, som vidarebefordrades till mig i Dayton, Ohio. Jag gav dem till fotolabbet, och deras slutsats var att de lätt kunde ha förfalskats.Det var det sista man hörde av George till slutet av 1952 när han talade med en rymdfarare i öknen.

Den rapporten orsakade viss uppståndelse, så nästa gång jag var i Los Angeles åkte jag ner till Palomar Gardens och hade ett långt samtal med Adamski. Hans historia var full av hål.

Dan Fry, som talade med Adamski när jag såg dem på rymdfarkostkongressen, är en ganska känd figur på västkusten. Han hade varit med i ett populärt tv-program och gjort ett lögndetektortest, som han inte klarade. Historien gällde en flygtur i ett flygande tefat från White Sands testområde i New Mexico till New York och tillbaka igen. Jag väntade i vimlet ett tag för att se om herr Fry skulle kommentera TV-programmet och lögndetektortestet. Och jag väntade inte förgäves. Naturligtvis sade han att testet hade varit manipulerat och att lögndetektorer är kända för att inte fungera. Jag kollade båda dessa uttalanden när jag kom hem från kongressen.

Några bilar från Adamski-Fry med sällskap befann sig en nykomling på området. En stor skylt som hängde över ett spelbord fullt med böcker talade om att nykomlingen var Dana Howard och att hon skrivit en bok med titeln "Min resa till Venus". Böckerna gick åt som ordspråkets smör i solsken. Dana hade gjort ett tillägg till sin historia. Inte nog med att hon hade varit på Venus, hon hade också blivit involverad med LeLandro, en interstellär Charles Boyer.

Någon kanske tror att just Dana slog mynt av sin unika upplevelse, men nu var det så att varenda en av de närvarande berömdheterna också hade bord, skylt och böcker. En massa människor verkade spendera en massa tid på att prata med en massa venusianer för att sedan rusa iväg till någon förläggare. Förläggaren till många av böckerna var också på kongressen, dit han kommit i sin blåsjuka Cadillac. Truman Bethurum, författare till "Ombord på ett flygande tefat", etiketterad som "Icke-fiction - en sann skildring av en faktisk upplevelse", höll hov i skuggan bakom talarstolen. Det var inte så många människor kring honom, så jag gick dit för att lyssna och ställa några frågor. Han berättade om sin upplevelse med Aura Rhanes och hennes tefatsbesättning från den ännu oupptäckta planeten Clarion.

Jag skulle just fråga herr Bethurum en sak när mannen bredvid tittade på mig och undrade med förvånad röst: "är inte ni kapten Ruppelt från flygvapnet?" Min första reaktion var att ställa mig med ryggen mot en klippa och försöka hålla ut tills kavalleriet kom, eftersom jag inte ville att de kaliforniska myndigheterna skulle behöva resa en minnessten vid Klippan på platsen där jag blev massakrerad. Men det var en lång, dammig ritt från närmaste kavalleripostering, så jag sade bara: "Jo, ex-kapten."

Men ryktet spred sig snabbt och snart kunde jag se människor titta och peka i min riktning. Jag blev rent av erbjuden att tala, men eftersom jag aldrig ens sett ett flygande tefat kände jag mig fruktansvärt otillräcklig.

När jag nu var avslöjad kände jag en rysning varje gång jag närmade mig en liten grupp ivriga lyssnare, så jag gick tillbaka till min bil för att lyssna på anförandena.

Kongressens talare tycktes ha som gemensamt tema att de världsliga tingen var i ett jäkla hopplöst tillstånd. En hade hört från Washington att alla våra vetenskapsmän var galna. "Det syns i deras ögon", menade han. Och det är inte så konstigt, eftersom de är reinkarnationer från Maldek, en planet som gladeligen atomsprängde sig själv till ett asteroidbälte för miljoner år sedan. Dessutom är en ny istid på gång, bakgrundsstålningen stiger olycksbådande snabbt och så är vi på väg in i ett kosmiskt moln. "Det ser inte bra ut", som en av talarna uttryckte det. Men det finns en strimma av hopp - rymdmänniskorna - och de gör sitt bästa för att hjälpa oss.

Några av de utvalda får regelbundet uppmuntrande meddelanden från dem via tankevågor. En kongressdeltagare undrade om tankevågor var detsamma som mental "telegrafi". Svaret blev nej, så det måste finnas en skillnad. En annan person frågade om det fanns några rymdmänniskor bland kongressdeltagarna; talaren hade nämligen påstått att det skulle finnas flera tusen venusianer på jorden. "Visst", blev svaret, "och de bär blå kostymer". Antingen fanns det en massa venusianer eller en massa människor som gillar blått, för de 2.000 par ögon som granskade varandra såg en massa blå kostymer. Varpå talaren tillade: "Och så finns hemliga agenter från flygvapnet bland oss." Det var inte jag, för jag hade "dokumentbevis" för det.

Under hela kongressen spanade människor mot himlen i kikare och teleskop eller med blotta ögat i hopp om att få se flygande tefat. Vid tre-tiden på eftermiddagen den första dagen passerade ett jetplan över Klippan på mycket hög höjd, gjorde en sväng och återvände mot Los Angeles. Just när det vände råkade det passera nära ett litet moln, i stort sett det enda på hela himlen. På några få minuter hade ryktet förvandlat molnet till kondensstrimman efter ett flygande tefat. Det som folk sade om att flygplanet hade skrämt bort det flygande tefatet nådde nog ända till General Nathan Twining, 450 mil bort i Pentagon.

Daniel Fry sade till mig att ett hade passerat under lördagsnatten, men att inte så många stannat uppe för att beskåda det, trots att det hade förvarnats. Att bara se ett flygande tefat var ingenting. Man väntade på en landning. Under söndagseftermiddagen hade spänningen byggts upp till kokpunkten och varje fågel skärrskådades. Vid tre-tiden kom de. De var sex stycken och de gick ner på landningsbanan. Det var sex papperstallrikar som hade kastats ut från ett lågsniffande flygplan. Denna "tefatslandning" åstadkom förstås ett och annat skratt och spydiga kommentarer om vissa av talarna. Men en äldre herre som stod bredvid mig såg inget roligt i det, så han plockade fram det gamla vanliga: "De skrattade åt Robert Fulton också.". Jo, det gjorde de, men inte lika rått.

Det var inte förrän sent på söndagseftermiddagen som jag fick en chans att lära mig mer om radio- och ljusstrålekontakterna. Vid det laget var jag inte längre trakasserad tack vare George Van Tassel, ägare och förvaltare till Giant Rocks interplanetära flygplats och kongressens sponsor, som givit mig sin officiella välsignelse. Jag satt i flygplatskafeét och talade med de båda radioteknikerna i över en timme, och deras berättelse var intressant, om än något underlig.

Av någon anledning hade de båda männens historier om sina radiokontakter med flygande tefat en lite annorlunda klang än de andra historierna jag hade hört de senaste två dagarna. De var inte regeringsfientliga, de hörde inga "klockrena röster" och försökte inte förklara allting med mental "telegrafi". Det fanns vissa underliga inslag, med de var inte riktigt lika underliga, om man så säger. Deras historier tycktes ha samma ton som de berättelser jag hört av ex-tyska raketforskare medan jag tjänstgjorde i flygvapnet.

Om 20, 30 eller 50 år kanske dessa två män kommer att hyllas som 1900-talspionjärer. Eller så har de glömts bort tillsammans med historiens andra fanatiker. George Williamson berättade att radiokontakterna hade börjat sommaren 1952 när han och ett par andra som trodde att flygande tefat inte var hallucinationer träffade en radioamatör i Arizona. På kvällen den 26 augusti hade de lekt med mottagaren när de fick in en underlig signal. De lyssnade en stund och insåg snar t att det var en internationell kod som kom in "med fantastisk hastighet och styrka" från ett rymdskepp någonstans ovanför jorden. Kontakterna utvecklades och röstkontakt etablerades. Hela tiden gav tefatsfolket jordmänniskorna teknologiska och filosofiska råd.

I februari 1953 upphörde kontakterna, men tefatsfolket uppmanade Williamson och hans vänner att sprida informationen till andra radioamatörer. Om dessa betraktades som "passande" skulle tefaten kontakta dem. I en av dessa grupper - i Detroit - var Miller medlem. I september 1954 fick de in en stark signal på 10-metersbandet. De höll fast vid den och hörde snart en röst som identifierade sig som radiooperatör på ett flygande tefat. Rösten sade att de skulle fortsätta att lyssna på det bandet, vilket gr uppen gjorde. Sex personer höll vakt dygnet runt och erhöll 12-13 meddelanden på två månader.

Ett av de sista kom den 24 oktober, när Miller var ensam i radioskjulet. Han uppmanades då att åka till en viss plats utanför Detroit och fick veta att en kontakt var ytterst viktig. Miller kunde inte få tag i sina kompisar, så han åkte dit ensam. Däremot lämnade han ett meddelande till dem om att de skulle åka till en bestämd plats på en bestämd tidpunkt och vara beredda med sin mobila radio. Miller åkte till den plats rymdfararna hade pekat ut och där stod ett flygande tefat. Han gick ombord, talade med besättningen, anropade sina kompisar och pratade med dem över tefatets radio. Efter ett långt samtal med rymdfararna om rymdskeppet och världsläget i allmänhet förde tefatet honom tillbaka till jorden. Miller hävdar att fem personer kan intyga att hans upplevelse är sann.

Personligen tror jag att jag liknar de som skrattade åt bröderna Wright och tog sig åt huvudet när de såg det tyska raketfolket i arbete - jag hade svårt att tro på den här historien. Men jag prövade alla trick jag lärt mig under två och ett halvt år av tefatsutredningar i flygvapnet och kunde inte se att det var ett påhitt. Något pengamotiv fanns inte, utan alla involverade försökte bara dra in pengar till mat och ny utrustning. Kan det vara knäppskallar? Columbus, Robert Fulton, bröderna Wri ght och många andra har ju betraktats som tokstollar. Kanske jag får äta upp mina ord en dag, men för tillfället kan jag bara inte tro det.

Ruppelt slapp äta upp tidskriften. Senare avslöjade en tidigare arbetsgivare till Miller att det hela var en bluff. Sändningarna hade skett från en lastbil och inte från rymden. Miller hann också genomföra flera andra bluffar.

Översättning: Stefan Roslund.