Närobservationer av UFO brukar ofta delas in i
tre heller flera grupper där beteckningen närkontakt står
som samlande begrepp. I den här artikeln ska vi diskutera vad som
händer med observatören under en närkontakt och vilka tolkningar
man kan göra utifrån detta och vilka problem som uppstår
så snart observatören tar aktiv del och blir en förmedlare
av budskap och varningar från de varelser han säger sig ha
mött. Som exempel kommer vi att använda några svenska
observationer.
Närkontakt nyckeln
till UFO-gåtan
Aldrig blir UFO-fenomenet så tydligt och påtagligt som
vid rapporter om närkontakter. Närobservationerna och de påstådda
kontakterna med varelser, "besättning", är de fall som kan vara
nyckeln till UFO-gåtan.
Av Clas Svahn
I den här artikeln ska vi se närmare på en del samband
och aspekter som sällan diskuteras i den svenska debatten. Vi ska
försöka hitta nya spår som kan vara viktiga att följa
och ta upp frågor som få ufologer vågar ställa.
Det finns flera intressanta likheter mellan ombordtagningsfall
och nära-dödenupplevelser, så kallade NDU:er. Likheterna
behöver i och för sig inte betyda att de två fenomenen
har en gemensam orsak men det är svårt att helt räkna
bort den möjligheten. En tydlig gemensam nämnare är att
de båda inträffar när en människa befinner sig i
ett ovanligt sinnestillstånd. En annan är att upplevelserna
ofta har formen av visioner, där den fysiska kroppen spelar en underordnad
roll, och lämnar så starka intryck efter sig att den som upplevt
en NDU eller ombordtagning får hela sitt liv förändrat.
Synen på tillvaron blir aldrig som den var före upplevelsen.
Allt för många ufologer ser på ombordtagningarna som
en isolerad upplevelse utan jämförelser utanför ufologin.
Ett sådant snävt synsätt kan mycket väl vara felaktigt.
Lika väl som vi måste ta hänsyn till andra discipliner
när vi försöker förklara rent fysiska observationer
av UFO måste vi vidga vårt sökande när vi försöker
finna svaret på ombordtagningarna.
I sin studie över nära-dödenfenomenet diskuterar
den amerikanske psykologen Kenneth Ring i sin bok "Livet nära döden"
(boken recenseras på annan plats i denna tidning) likheter mellan
NDU och andra andliga upplevelser av vilka ombordtagningsfall är
en kategori.
Här nedan kommer vi att utveckla Kenneth Rings försök till
tolkning och steg för steg följa de två upplevelserna.
Helt ytligt kan de förefalla väsenskilda och inte ha med varandra
att göra men det finns flera tydliga paralleller som gör en
jämförelse fruktbar. Jämförelsen här nedan följer
kronologiskt vad som händer under en ombordtagning respektive en
nära- dödenupplevelse.
1/ Stimuliskedet.
UFO: Det vardagliga avbryts av ett starkt ljus på långt
håll som gör att observatören fäster blicken på
det och börjar fundera över vad det är han upplever.
NDU: Den fysiska kroppen upphör att fungera och är på
väg att dö. Övergång från en tillvaro till
en annan. Ett starkt ljus kan synas.
2/ Oz-faktorn.
UFO: En plötslig stillhet och tystnad utbreder sig. Ett "lock" sätts
över den normala tillvaron som förefaller få en annan
dimension.
NDU: Frid och stillhet kontrasterar mot smärtan och ljuden före
NDUn. Tillvaron förändras.
3/ Rörelsestadiet.
UFO: Ombordtagningsfasen börjar. Personen känner hur han liksom
tyngdlös förs genom luften in i ett föremål. I flera
fall beskrivs hur man förs ombord i en stråle av ljus. Nästan
alltid till ett trångt rum.
NDU: Personen förs tyngdlös genom en smal tunnel med ett starkt
ljus i bortre ändan.
4/ Ändrad tidsuppfattning.
UFO: Tiden verkar stå stilla eller är omöjlig att relatera
till normal tid. En timme eller ett dygn kan ha gått.
NDU: Inget tidsbegrepp finns längre.
5/ Omställningsfasen.
UFO: Ofta blir personen helt uppslukad av det som händer omkring
och glömmer helt världen utanför. I vissa fall oro över
vad som ska hända de andra som finns kvar i sovrummet eller bilen
och vad de ska tro när de vaknar.
NDU: Ingen oro för den egna kroppen eller för hur det ska gå
med den. Ibland kommer tankar på familj och vänner och hur
de ska drabbas.
6/ Mötet.
UFO: Här når ombordtagningen sitt klimax. Den ombordtagne
möter ett väsen eller varelse som besitter stora kunskaper.
Detta väsen kan inte alltid beskrivas.
NDU: En ljusgestalt väntar i änden av tunneln. Han utgör
ett kosmiskt medvetande som utstrålas värme och allvetande.
Efteråt minns man bara känslan, inte utseendet.
7/ Budskapet.
UFO: Tekniska eller etiska råd ges till den ombordtagne. Ett budskap
som ska föras med tillbaka till jorden. Ibland sätts en psykisk
spärr så att minnet ska utplånas † ofta kommer man ändå
ihåg vad som hänt.
NDU: Ljusvarelsen säger att det ännu inte är dags att dö.
Flera andra personer syns i närheten.
8/ Återvändandet.
UFO: Plötsligt känns allt "verkligt" igen. Livet går
vidare där det några minuter/timmar tidigare avbröts.
NDU: Tillbaka på operationsbordet. Den ljusa upplevelsen byts ut
mot ett liv som man inte önskade sig tillbaka till.
9/ En ny tillvaro.
UFO: Många ombordtagna eller personer som haft en närkontakt förmedlar
olika typer av varningar och undergångsprofetior. Dessa är
oftast allmänna till sin utformning och går ut på att
vi måste ändra våra liv för att vända den negativa
utvecklingen på jorden.
NDU: Efter en NDU känner en mycket stor del av NDUarna ett starkt
behov att verka för global förändring. Flera undersökningar
visar detta. Många börjar aktivt arbeta för en sådan
förändring, ibland inom miljörörelsen.
10/ Förlöjligande.
UFO: Av rädsla över att bli förlöjligade tvekar många
att berätta om sina upplevelser. Många tiger med all säkerhet
för evigt.
NDU: Rädslan att berätta om upplevelsen har släppt i takt
med att allt fler böcker skrivits om NDU och allt fler seriösa
forskare tagit sig an ämnet. Tidigare valde många att inte
berätta om sin upplevelse för att inte tas för mentalt
sjuka.
Dessa paralleller betyder givetvis inte att de som säger
sig ha upplevt en ombordtagning på ett UFO har varit nära att
död; inte heller betyder det att nära-dödenupplevelsen
i sig har något med UFO att göra. Inte heller går det
med hjälp av den här modellen att avgöra om orsaken kan
ha en rent fysisk drivkraft. Istället kan likheterna indikera vad
författaren Lyall Watson skulle ha kallat "en större verklighet"
där den bakomliggande orsaken till båda fenomenen kan vara
den samma.
Detta konstaterar också Sveriges meste kännare av nära-dödenfenomenet,
narkosläkaren Göran Grip, i en artikel i Sökaren 2/91 där
han referererar till Kenneth Rings arbete. Grip menar att UFO-upplevelsen
är av samma dignitet som NDUn, nämligen en inre upplevelse som
varken kan bevisas eller motbevisas av vetenskapliga undersökningar.
Denna upplevelse förändrar ofta observatörens syn på
tillvaron.
En sådan förändring äger långt ifrån
alltid rum vid enklare UFO-observationer men är nog så tydlig
i mera komplicerade närkontakter. Men det finns också en klar
skillnad mellan hur en person som varit nära att dö och en som
kommit i närkontakt med ett UFO reagerar efter händelsen. Medan
NDUarna ofta tar aktiv del i att försöka verka för en global
förändring nöjer sig den ombordtagne oftast med att sprida
sitt budskap på ett närmast religiöst sätt.
Såväl NDUare som UFO-observatörer kan få profetiska
budskap om vars riktighet de senare försöker övertyga sina
medmänniskor. Budskapen är ofta apokalyptiska och varnar oss
för den nära förestående undergången eller
världskatastrofen. Trots hundratals olika budskap har ännu inget
visat sig ha något värde och Kenneth Ring konstaterar också
att många helt enkelt varit felaktiga och de få som slagit
in avgivits retroaktivt. Det viktiga verkar alltså inte vara kvaliteten
på varningen utan NDUarens eller den ombordtagnes möjlighet
att få utlopp för sin egen inre rädsla för framtiden.
Om budskapen verkligen kom från en högre civilisation eller
Gud borde träffprocenten vara betydligt högre. Ser man till
det verkliga utfallet kan man lika gä ;rna spå i kaffesump.
Kopplingarna mellan dessa två typer av fenomen syns tydligt
i Raymond Fowlers tredje bok om "Andreasson-affären", "The Watchers"
(Bantam 1990). Här beskriver Fowler de rika och mycket säregna
kontakter som amerikanskan Betty Luca haft under större delen av
sitt liv; de flesta i form av ombordtagningar.
Under hypnos berättar Betty Luca hur hon i juli 1986 legat på soffan
i sin campingtrailer och läst bibeln när hon plötsligt
förefaller att gå ur sin kropp och kan se sig själv liggande
på soffan. Intill henne står en av de varelser hon så
ofta träffat. Denne har placerat en liten låda intill den liggande
Betty. Det råder en säregen tystnad i vagnen. Flera av Betty
Lucas upplevelser har samma overkliga karaktär; hon ser varelser
komma ut ur väggarna och flyter själv vid flera tillfällen
tyngdlös genom luften. Å andra sidan är hennes iakttagelser
ombord på de "farkoster" hon får besöka tekniska och
mycket detaljerade.
En annan faktor som vi träffar på i såväl
nära-dödenupplevelser som ombordtagningar, och som beskrivits
ovan, är den så kallade Oz-faktorn, en term myntad av den engelska
ufologen Jenny Randles i hennes bok "Abductions" (Hale 1988). Oz-faktorn,
som givetvis syftar på det magiska land dit flickan Dorothy kommer
i boken och filmen "Trollkarlen från Oz", beskriver den känsla
av att ha lämnat den vanliga världen med alla dess regler och
lagar för att träda in i en fortrollad tillvaro, utan tid och
med magiska kvaliteter. Randles grundar sina slutsatser på över
200 ombordtagningsfall som hon redovisar i sin bok.
Vid en ombordtagning beskriver många personer hur de har svårt
att skilja det de upplever från en dröm. Ett svenskt exempel
på detta är Ante Jonssons beskrivningar av sina möten
med varelser som han själv inte vare sig vill heller kan spekulera
om var de kan komma ifrån. Jonsson har också beskrivit känslan
av att befinna sig i en annan värld utanför den vanliga tillvaron.
En regnig dag åkte han ut till mötesplatsen vid sjön för
att träffa "Jenny", sin kontakt. När han kommit fram till platsen
upphörde regnet runt honom och "Jenny" medan det fortsatte som
vanligt utanför. Vid ett annat tillfälle förändrades
omgivningen på ett sådant sätt att han själv tolkade
det som om han förts bakåt i tiden.
Oz-faktorn blir ett slags medvetandeförändring där
de händelser som personen utsätts för känns avskiljda
från det egna subjektet. En känsla av overklighet och att mista
kontrollen över sig själv är vanliga beskrivningar. Här
finns stora likheter med ett hypnotiskt tillstånd: känslan
av frihet och obundhet, ibland lycka. Jenny Randles Oz-faktor markerar
ett kritiskt skede under ombordtagningen eller närkontakten. Det
ögonblick då "tiden står stilla och allt blir tyst" utgör
en övergång från det normala tillståndet till något
annat; ett gränsöverskridande in i ett land där normala
fysikaliska lagar inte längre följs.
Jenny Randles konstaterar att Oz-faktorn långt ifrån alltid
är knuten till UFO-fenomen. Ljusfenomen i samband med parapsykologiska
fenomen och iakttagelser av spöken övergår ofta i detta
tillstånd.
I ett exempel från Randles bok är en familj på
fem personer på väg i bil tillsammans med mannens syster när
de får se ett ljus i skyn. Trots att ljuset med största säkerhet
senare visade sig vara en planet började mystiska saker inträffa
i bilen: de passerade ett hus som inte fanns, bilen verkade styra sig
själv och tiden sträcktes ut och gick inte längre att bestämma.
Utanför bilfönstret kunde de se hur de körde förbi
samma omgivning gång på gång. Efter en stund dök
ett diskusformat UFO upp, familjen körde hem och kom fram en timme
senare än man hade räknat med. Vad hade egentligen hänt?
För att följa upp fallet lät Jenny Randles familjen genomgå
en serie hypnoser, något som hon senare beklagar. Randles själv
är säker på att en hel del av det som kom fram under hypnosen
skapades då och anser i dag att fallet tog en olycklig vändning.
Under hypnosen kom det fram att familjen tagits ombord på ett UFO
av några varelser utan hår. Där visades de runt och fick
bland annat vara med om en holografisk bildvisning.
En tid efter hypnoserna skrev mannen en bok om händelsen
där han också publicerade ett öppet brev till jordens
folk, i vilket han uppmanade oss alla att acceptera främlingarna
från planeten Janos som uppenbarligen tvingats fly sedan hemplaneten
förstörts av dess egen måne, Saton. Han föreslog
också att invånarna på Nya Zeeland skulle ge upp en
av sina öar så att Janos-folket kunde få någonstans
att bo.
Detta fall innehåller några typiska ingredienser för ombordtagningsfall:
ljuset i skyn (som kan ha vilken källa som helst), Oz-faktorn, tidsförlusten
och det bisarra, nästan skrattretande, budskapet. Av ett till en
början ganska oskyldigt UFO-fall blir ett kontaktfall med budskap
till jordens folk.
Hur en UFO-observation kan förändra en persons medvetande
visas av en händelse i Algeriet i mars 1958. Observatören var
en fransk främlingslegionär som efter händelsen skickades
hem till Paris för undersökning † han befanns vara vid god mental
hälsa. Fallet beskrivs i Robert E. Bartolomews bok "UFOlore: a social
psychological study of a modern myth in the making" (Arcturus 1989).
Legionär N G fick plötsligt syn på ett grönskimrande
föremål på himlen under en vakttjänst. Objektet
sände ut någon form av ljus nedåt, mot marken. N G, som
var beväpnad, stod som förstenad och stirrade på objektet
i nästan 50 minuter. Efteråt beskrev han dess färger som
de mest avkopplande han någonsin sett. Plötsligt glömde
han att det var krig och all spänning släppte. Han kände
sig lycklig. När objektet slutligen försvann dröjde det
några minuter innan han återfick sitt normala tillstånd,
grep en telefon och larmade sina överordnade.
Ett annat, fast mindre dramatiskt, svenskt exempel på hur
Oz-faktorn kan fungera hittar vi i en observation gjord av två kvinnor,
Anita Pettersson och Christina Carlsson, i utkanten av Södertälje
1990. Utredningen av fallet pågår fortfarande och utförs
av Göran Norlén och denna artikels författare. Händelsen
inträffade hemma hos Anita Pettersson strax efter midnatt den 5 augusti
1990. de båda väninnorna satt ute på husets altan och
spanade mot skyn.
Förhoppning en var att de skulle få se ett UFO. Så här
berättar de båda. Först Anita Pettersson:
- När vi var på väg att gå in kastade jag ett
öga ut över golfbanan och fick se det där enorma ljuset
som stod stilla över skogskanten och då ropade jag till Kicki:
"Kicki, vad är det där som står där ute?"
- Gud!, skrek hon, nu kommer dom. Vilka dom? sa jag. Jag hade inte en
tanke på vad hon menade då. Men i alla fall så började
ljuset flytta på sig och närma sig huset, det kom närmare
och närmare.
- Det var ett så enormt vitt ljus. Det finns inget så vitt
ljus. Ja, kanske som vitt månljus när det är som vitast.
Det var diffust i kanterna som om man tänker sig ett tomtebloss som
sprakar. Så var strålarna som kom ut från ljusbollen.
Men det var inte bländande. Jag kunde titta rakt in i det.
- Man var nästan som hypnotiserad, tyckte jag. Jag tänkte aldrig
på hur långt bort det kunde vara eller så. Det är
om Kicki la märkte till det. För vi har lite skilda uppfattningar
om det men det är ju normalt. Man ser ju allting olika.
CS: Så då kom hon ut också när du ropade.
AP: Nej, hon var kvar ute. Det var jag som stod i dörröppningen
och var på väg in. Kicki var kvar på altan och stod där
med ficklampan.
GN: Hon lyste inte med den?
AP: Hon skulle göra det. Nu lyser jag så att det landar, skrek
hon. Kicki du blir min ovän, du lyser inte, sa jag. För här
ska vara svart så att de inte ser oss.
Efter denna beskrivning fortsätter Anita Pettersson att berätta
om hur hon själv upplevde det som hände. Och här kommer
detaljer som är typiska för Oz-faktorn. Världen är
inte längre riktigt vad den borde vara.
AP: Och det var alldeles tyst omkring oss, inte ett ljud någonstans
ifrån. Det är det som är så konstigt. Varken från
farkosten, från vägen, fåglar, ingenting. Hade jag varit
ensam så hade jag trott att jag drömde. Men nu var vi ju två.
CS: Upplevelsen var svår att skilja från en dröm alltså?
AP: Ja, det var det. Det var så overkligt. Nu är det precis
som om det aldrig hade hänt. Och Kicki känner likadant. Det
mattas av mer och mer. Vi tvivlar ju faktiskt på att vi har upplevt
det här. Men vi vet ju att vi har det.
CS: Hur förflyttade sig föremålet från skogskanten
fram till altanen?
AP: Det kom med stadig fart framåt. Det höjdes sig lite, lite,
lite. Det måste ju ha tagit ut kursen.
CS: Vad hände med föremålet när det kom allt närmare?
Ändrade det utseende efter hand?
AP: Nej, inte förrän vi såg det underifrån. Då
började det blinka med de där röda lamporna baktill och
det var då jag fick den där tanken i mitt huvud "Var inte rädd
du, det här är bara ett flygplan".
GN: "Det här är bara ett flygplan"?
AP: Jaa. Den tanken fick jag. Den fick jag därifrån. Jag var
inte hysterisk men jag höll på att gå upp i atomer.
GN: Din kompis, fick hon samma tankar?
AP: Nej. Hon var helt inställd på att det här är
ett UFO. Äntligen kommer de, tänkte hon.
GN: Hon fick inget besked om att hon inte skulle vara rädd?
AP: Ingenting. Hon var arg på mig för att hon inte fick lysa.
CS: Så ni märkte inte formen på föremålet
förrän väldigt sent?
AP: Precis. Inte förrän det var - avstånd har jag väldigt
svårt för men - fem, tio meter bort.
CS: Hur såg föremålet ut när ni kunde se det
tydligare?
AP: Det var en färg som jag inte har sett i hela mitt liv förut.
Det var en blandning mellan brunt och grönt och grått på
en metallsval, matt yta. Grådaskig. Men lamporna var röda baktill.
De var tre, roterade och satt på spetsen. Jag kan inte beskriva
framsidan för den såg jag inte bakom ljuset. Men jag såg
de här globerna, eller bollarna som satt under. De såg jag
tydligt och klart. Kicki tyckte hon såg ränder under men det
gjorde inte jag. Precis när de började roterade så fick
jag den där tanken om flygplanet.
GN: Menar du att de roterade ungefär som på utryckningsbilar?
AP: Saktare tror jag. Varje lampa roterade.
CS: Det som fanns i det stora ljuset kunde du alltså inte se?
AP: Nej, det är bara ett enormt ljus. Jag vet inte om det är
randigt eller rutigt eller vad det är. Här lyser det bara. Jag
ser inte mer än så. Sedan är jag borta, va. Från
det här. Kicki däremot står så att hon ser runt
gaveln och hon säger att det vände på sidan och stack
iväg. Men jag personligen såg inte det eftersom jag stod vid
dörren. Det gick sakta förbi däruppe vid skogskanten.
CS: Vad gjorde ni sedan när det var borta?
AP: Det är det jag försöker att komma ihåg. Det är
det jag inte vet.
CS: Men ni måste ha gått in.
AP: Vi gick in. Det jag minns är att vi satt vid köksbordet
och drack kaffe på natten. Sedan gick vi bara och lade oss. Och
det är också väldigt konstigt för vi har ju alltid
babblat tills vi har slocknat och jag hade väckt min sambo i normala
fall och skrikit att jag har sett ett UFO, eller något sådant.
Men jag kröp ner i min säng och slocknade som om någon
hade slagit mig i skallen. Kicki gick in i gästrummet och lade sig
- och somnade.
CS: När ni satt och drack kaffe, sa ni inget då heller?
AP: Nej.
CS: Inget alls? Inte över huvud taget?
AP: Kanske om vardagliga saker om kaffet eller kaffebrödet. Vi vågade
inte prata om det. Det är något som jag inte kunde styra över
mig själv då. Det har jag ju upptäckt nu.
CS: Nästa dag när ni vaknade.
AP: Inte då heller.
CS: När vaknade ni?
AP: Vi vaknade som vanligt, vid nio, tio så där.
CS: Hur kändes det då?
AP: Ingenting. Mamma ringde från Sundbyberg och frågade: "Såg
ni något i går kväll?". Vi hade pratat med henne kvällen
innan att vi skulle gå ut och sätta oss. Nej, sa jag, vi såg
ingenting. Nehej, sa hon och så var det inte mer med det. Dagen
efter var det som om det hade vänt. Och Kicki och jag tittade på
varandra och sa: "Va var det vi var med om?". Och då började
vi och prata. Men det tog lång tid. Det var en så stor grej
att man kunde inte ta in det. Man hade inte förstått det.
Så långt Anita Petterssons berättelse. De båda kvinnornas
berättelser är trots att de var mycket nära föremålet
och stod bara några meter från varandra, inte helt lika. De
beskriver föremålet något olika och vänder det åt
var sitt håll när de ska berätta vilken ände som
var närmast huset. Däremot beskriver de färgen på
objektet (en blandning mellan brunt och grönt) exakt lika.
Nu var det mer än en slump att just de här två
personerna fick se ett mystiskt föremål på himlen. Anita
och Christina har känt varandra i många år och delar
intresset för UFO. När de satt på altanen under observationsnatten
gjorde de det i förhoppning om att få se ett UFO, något
som båda intygar. Det var inte första gången de hade
en "spaningskväll" tillsammans. Den aktuella natten var det fjärde
försöket från dem att göra en observation. De förväntningar
som fanns kan givetvis ha spelat in under observationen men räcker
knappast som förklaring till hela iakttagelsen. Reaktionerna från
Anita och Christi nas sida blev också rakt motsatta; Anita blev
rädd och ville helst av allt att det starka ljuset inte skulle komma
närmare medan Christina blev glad över att hon äntligen
fick kontakt.
Det är intressant att notera hur ingen av dem kan beskriva hur
föremålet tog sig från skogskanten, där det syntes
som en starkt lysande stjärna, fram till altanen, där det var
mycket stort och upptog en stor del av synfältet. Samma sak har inträffat
i en lång rad fall där Barney och Betty Hills beskrivning kanske
är den mest kända. Anita Pettersson säger också under
intervjun att hon var "nästan som hypnotiserad" av den starka ljuspunkten.
När vi bad henne att peka ut ett jämförbart objekt
på himlen vid vårat besök på platsen den 9 april
1991, pekade hon på Venus som befann sig 20 grader ovanför
horisonten och då lyste med en magnitud av - 4,0 och sa: "Precis
så såg det ut". En förvånande jämförelse
eftersom Venus sin ljusstyrka till trots bara utgör en mycket liten
punkt med obetydlig utbredning på natthimlen.
För Christina Carlsson blev händelsen också mycket omskakande.
Vid ett samtal i hennes hem i Göteborg med UFO-Sveriges fältundersökare
Roald Lundgren den 19 april 1991 beskrev hon sitt första intryck
av ljusskenet så här:
CC: Precis i skogsbrynet får jag se ett ovalt ljus, stort ovalt
ljus, som är mellan trädtoppen och marken. Mitt emellan där
kommer det i promenadfart, sakta, sakta. Ungefär i våran höjd
där vi står på altanen. Då springer jag fram till
räcket och ställer mig. Och då blir jag totalt fascinerad
av den där händelsen. Totalt fascinerad och jag kan tänka
mig att mina ögon var som tefat själva. Känslorna går
väl inte att beskriva. Men det var en helt fascinerande...
RL: Du förstod med en gång att det var...
CC: Jajamensann, och då tänkte jag så här: Äntligen,
nu kommer dom. Det är så svårt efteråt att tala
om riktigt vad som hände men jag tror jag skrek till ungefär
så här: "Äntligen, nu kommer dom!", eller så. Min
tanke var att nu får vi det här bekräftat som jag har
vetat i många år. Att de finns. Det var helt fascinerande.
Och Anita, då, blev ju skräckslagen. Hon var ju väldigt,
väldigt rädd. Hon står i altandörren med ena foten
innanför. Och så tog jag tag i lampan och skulle lysa men hon
skrek att jag inte fick lysa, Så jag stod ju där och visste
inte om jag skulle lysa eller vad, jag hörde ju henne i ena örat.
Jag ville ju så gärna lysa. Men till sist då...
RL: Var det något brus eller ljud?
CC: Nej, precis totalt tyst. Det var tyst. Vi såg inte träden
svaja eller... Det var så tyst att vi kunde höra en nål.
RL: Det tog några minuter innan det var framme och gick förbi?
CC: Tid och sådant är väldigt svårt att säga.
Men det gick väldigt sakta från det vi såg det. Men det
kanske gick fort, det vet vi ju inte. Men vi har lite olika uppfattning
om vad vi såg Anita och jag.
RL: Var det något tidsbortfall?
CC: Nja, vi har diskuterat det här väldigt mycket. När
vi gick in så har det varit väldigt diffust. Till exempel så
trodde Anita ett tag att vi inte pratade med varandra på ett par
dagar men det har jag ju den uppfattningen att vi gjorde då. Som
jag kommer ihåg så gick vi in i köket och vi kokade kaffe
eller te och satt och pratade. Och det har hon kommit ihåg nu efteråt
när jag har sagt det. Men det är ändå så diffust
när vi har tänkt på det med en gång. Och så
vet vi att vi gick och lade oss ganska snart men jag kan inte se det klart
utan det är väldigt diffust. Det har det varit för Anita
också. Men jag vet att jag låg i sängen: "Jaha, nu ligger
jag här - då hände det inget".
För Christina Carlsson blev upplevelsen en bekräftelse på
något hon redan visste medan Anita Pettersson fick vara med om något
hon innerst inne fruktade - en närkontakt. Och fem månader
senare inträffade något som Anita själv tolkar som att
något mer hände den där kvällen på altanen.
Något som hon inte minns i vaket tillstånd. En kristallklar
dröm som hon sätter i samband med observationen. Så här
berättar hon:
AP: Drömmar har ju alla men det här var något alldeles extra.
En kristallklar dröm. Den lämnar inte mig oberörd. Annat
avfärdar man ju som drömmar men det här var så kristallklart
att det tänker jag på varje dag nu. Och det var jag och en
person till - jag vet inte vem det var - vi var i ett runt, brunt rum
och där hade vi kontakt med en varelse som var så överjordiskt
snäll så jag har aldrig varit med om maken. Det var en större
upplevelse än att få se den d&a uml;r farkosten. Den sitter
som berget.
CS: Hur kändes det?
AP: Vi var så ledsna, den där personen och jag - jag förmodar
att det var Kicki men det såg jag aldrig - att han skulle åka,
så vi grät. Vi var väldigt tagna. En så överjordiskt
snäll varelse som vi hade kontakt med, det finns inte.
CS: Hur uppfattade du att han var så snäll? Sa han något?
AP: Nej, han sa inget. Men det måste han väl ha gjort antagligen.
Men det underliga är... det låter ju underligt, det gör
det ju... men han eller det eller vad det nu var, han var en så
här liten sak (måttar ungefär en dryg meter) med en glashjälm,
genomskinlig och han hade som en aura runt sig med alla olika färger.
Vore jag inte fullt frisk så skulle jag tro att jag blivit rubbad
men jag vet ju. Jag är väldigt logisk annars. Jag vet ju att
det här är en dröm - men änd&ari ng; vet jag inte.
Jag ska rita upp hur otäck han såg ut. När jag vaknade
upp och nu när jag tänker på det så är han
ju så enormt ful att jag hade dött om jag hade träffat
honom på vanligt sätt. Han såg ut så här (AP
ritar) med stora, stora hål i hjälmen och här var det
urgröpt för kinderna, jag vet inte. Inne bakom den här
pansarglaset var det något † en så otroligt snäll m änniska.
CS: Så huvudet var helt täckt?
AP: Ja. Helt. Klotrunt glas. Eller något konstigt material.
CS: Hjälmen var av glas - ändå hade han hål för
ögonen?
AP: Det är det jag tycker är konstigt också. Det kan ju
inte ha varit glas. Fast ja, jag vet inte. Jag kan bara säga att
jag förstod att det var en mask eller en hjälm av någon
sort. Men det var hål här.
CS: Var det hål rakt igenom glaset?
AP: Ja. Det var inga ögon där inne. Det var bara något,
jag vet inte... Munnen var bara ett streck och näsan spetsig, nästan
konstgjord.
CS: Resten av kroppen, hur såg den ut?
AP: Det vet jag faktiskt inte. Det är diffust, det är borta.
Men sedan, när den där skulle åka, så gick han in
och lade sig i något som var som en kista av samma material som
det han hade på sig. Och den där vibrerade och lyste med alla
regnbågens färger. Det såg ut om ett akvarium. Grönt
och orange och allt möjligt. Där skulle han lägga sig för
att de skulle åka och Kicki och jag stod kvar och grät och
saknade den där så enormt mycket.
CS: Hur kom han in i kistan?
AP: Det vet jag inte. Men jag fick så mycket data av den där
människan eller vad det var, så när jag vaknade på
morgonen... Jag vet att jag skrev ner alltihop på en lapp, en sådan
här blocklapp som jag har här (ett högt, smalt anteckningsblock
där AP skriver upp en del händelser, nästan som en dagbok).
Och det här drömde jag när jag låg och sov hos min
dotter. När jag vaknade på morgonen tittade jag på bordet,
men var är lappen? Jag vet ju att jag skrev formler så att
bara sprakade. Och det var upphöjt i och det var sådana här
konstiga tal som jag aldrig har gjor t förut. Och han talade om varifrån
de var, vilken latitud och longitud och allt sådant där och
jag skrev och skrev och skrev. Och så frågade jag honom: Vad
åker ni på för bränsle? Då sa han det till
mig, men tror du att det kommer fram? Nej. Jag vet att jag svarade honom
i drömmen, "var det så enkelt".
CS: Hittade du lappen någon gång?
AP: Nej.
Anitas Petterssons möte med varelsen var nä;rmast av en religiös
natur. Hon kände glädje och vördnad inför den trots
att hon säger att den var så otäck att se på att
hon själv har svårt att förstå sin reaktion. Istället
var det mer en inre upplevelse än en yttre, objektiv. Om det finns
en koppling mellan Anita Petterssons dröm och det föremål
hon och Christina Carlsson såg från verandan går inte
att belägga. Här handlar det enb art om tolkningar och tro,
en viktig ingrediens i många UFO-fall.
En del av de fakta vi har diskuterat tyder på att det finns
en koppling mellan ett starkt ljus och någonting i vår egen
hjärna. Ljuset blir här utlösaren, knappen som startar
bandspelaren, för den fortsatta upplevelsen. Men en aspekt är
mycket förbryllande. Fakta från flera väldokumenterade
UFO-observationer tycks indikera att ljusskenet påverkar olika människor
på helt olika sätt.
Detta märktes särskilt tydligt i ett fall som vi redovisade
i UFO-Aktuellt 2/91 där två polismän fick se ett starkt
ljus på himlen. Den ena polismannen såg ljuset som en starkt
lysande stjärna medan hans kollega kunde se en upplyst farkost med
två varelser inuti. Trots att de två poliserna alltså
såg samma fenomen registrerade deras hjärnor två helt
olika bilder. Detta kan tolkas på tre sätt:
1. Ljuset (som mycket väl kan ha varit en vanlig stjärna) utövade
ett slags hypnotisk effekt som när en person koncentrerar sig på
en svängande pendel eller en punktformig lampa på den ena polismannen
medan den andre, som körde bilen, aldrig hann påverkas.
2. Bakom ljuset befann sig någon form av intelligens som medvetet
försökte påverka männen genom att sända en form
av bild eller budskap.
3. Ljuset var i själva verket en farkost med besättning men
polisman två upptäckte aldrig detta trots att han tittade på
skenet.
Tolkning nummer tre förefaller avlägsen. Om föremålet
var så nära och så tydligt som man får intryck
av efter att ha lyssnat på polisman etts beskrivning vore det i
det närmaste omöjligt för polis två att ha förväxlat
det hela med en stjärna. Istället kan vi inte utesluta att ljuset
i sig medvetet eller omedvetet utövar en sådan påverkan
på en observatör att bilder framträder i ett närmast
hypnotiskt tillstånd. Resultatet blir en manipulation som vi själva,
med våra vilja, inte kan påverka.
Detta utesluter inte att någon form av intelligens - som givetvis
kan vara jordbunden - manipulerar våra psyken. Den amerikanske ufologen
Jacques Vallee (vars bok recenserades i UFO-Aktuellt 1/92) är inne
på sådana tankar och går så långt att han
menar att det finns hemliga grupper som utför dessa manipulationer
i olika syften. Det är dock knappast troligt att närkontakterna
- och särskilt då ombordtagningsfallen - snyggt och prydligt
kan inordnas under en enda etikett på förklaringshyllan. Istället
bör vi nog inrikta vårt sökande längs flera spår.
I alla fall av mera komplicerade observationer bör en fältundersökare
ägna minst lika mycket tid åt att dokumentera den psykologiska
bakgrunden till iakttagelsen som själva det rapporterade fenomenet.
Vad fick just den här personen att rapportera sin observation? Och
vilka konkreta bevis finns det för att det han säger verkligen
inträffade på det viset?
I en undersökning av återfallsobservatörer, har Gudrun Andersson
i Västerbergslagens UFO-förening kunnat peka på att det
finns flera socialogiska och psykologiska nämnare som kan tänkas
inverka när en person vid upprepade tillfällen ser UFO-fenomen.
Detta gör att vi kan dela upp närkontakterna i tre psykologiska
profiler:
1/ En person som aldrig intresserat sig för djupare filosofiska frågor
utan ser på tillvaron från en strikt materialistisk synpunkt.
2/ En person som är osäker på tillvaron och söker
andligt filosofiska svar på världsgåtorna.
3/ En person som aktiv försöker få kontakt med andra sidor
av tillvaron eller med varelser från andra världar.
Inom dessa tre grupper återfinns de allra flesta som är med
om en närkontakt.
Forskning inom religionspsykologi visar också att det ofta
är under kriser av olika slag (svår sjukdom, en nära anhörigs
död, en skilsmässa och dylikt) som visioner och syner ä;r
möjliga. Om detta gäller också inom ufologin vet vi i
dag inte med säkerhet men mycket tyder på ett sådant
samband även där. Om så är fallet borde man vänta
sig särskilt många återfallsobservatörer inom grupperna
2 och 3 ovan, något som också Gudrun Anderssons undersökning
indikerar.
Hur vi än tolkar en närkontakt kommer vi aldrig ifrån
den social betydelsen av upplevelsen. Det spelar mindre roll om vi tror
att den har ägt rum i den verkliga, fysiska världen eller om
det "bara" rör sig om en andlig upplevelse jämförbar med
en vision av Jungfru Maria eller Jesus. För den ombordtagne, nära
döden-upplevaren och den som haft en vision av religiös natur
är det den egna övertygelsen som betyder något - inte
några bevis i form av bilder, skruvar eller andra artefakter. Det
förefaller som om dessa tre typer av upplevelser har stora likheter
med varandra på ett djupare plan. Kanske rör det sig om en
inbyggd försvarsmekanism som på ett arketypiskt plan likt ett
kollektivt övermedvetande arbetar för att förändra
och balansera mänsklighetens totala agerande.
Vi människor kan mycket väl visa oss betydligt mera
komplicerade och kollektivt sammankopplade än många i dag tror.
Kanske är UFO-upplevelserna bara en del av en mycket större
del som i sig har sina rötter här på jorden, hos oss själva,
istället för i en tänkt drömvärld bortom horisonten.
Efter det att jag har skrivit detta läser jag några rader
i doktor Edwin Krupps bok "Beyond the blue horizon". Krupp försöker
även han att bredda sökandet efter ett svar på UFO-gåtan.
Han skriver:
"Medan allmänheten och den populärkultur vi lever i fortsätter
att beteckna UFO-upplevelserna som resultatet av ett slags upptäcksresande
i kosmos, på samma sätt som vi själva utforskar rymden,
förefaller den verkliga tolkningen av UFO-problemet att ha mycket
litet att göra med rymdskepp och resor mellan olika stjärnor.
Istället har vi att göra med det mänskliga psyket, med
en myt, och med tro. Det skulle dock vara logiskt om myten och trosföreställningen
talade rymdålderns språk. Och det verkar faktiskt vara precis
vad de gör."
Åsikten att UFO-gåtan kanske inte är främmande
världars spaningsskepp kan tyckas omskakande för en svensk läsekrets
som under de senaste tre-fyra årtiondena matats med ET-hypotesen
till frukost, middag och lunch. Men utanför Sverige har andra, alternativa
lösningar sedan länge funnits publicerade och ansedda ufologer
som Hilary Evans, Jacques Vallee, Jenny Randles, Paul Devereux, George
Eberhart, Robert Bartholomew med flera har publicerat åtskilliga
böcker med material där de pekar på andra förklaringsmodeller.
Dessa alternativ till rymdskeppen har dock inte intresserat svenska förlag
eftersom de har svårt att tävla med ET-tanken i uppmärksamhet
och försäljningssiffror. Resultatet har blivit en i Sverige
helt snedvriden debatt.
I sin bok "Portraits of Alien Encounters" (Valis books 1990)
undersöker ufologen Nigel Watson en serie närkontaktsfall med
utgångspunkt i det mänskliga psyket. Watsons slutsats blir
att rymdskeppshypotesen inte håller och att man istället borde
ägna mer tid åt att undersöka det mänskliga psyket.
Han pekar dock på ett problem i sammanhanget - ett problem som är
mycket tydligt också i svensk ufologi:
"Sådana här spekulationer är inte lika upphetsande som
att grubbla över universums mysterier och de miljoner av livsformer
som kan finnas där, men med hänsyn till UFO-fenomenets bisarra
natur är den säkraste och klokaste vägen för en ufolog
att undvika fallgropar att närma sig fenomenet utifrån de fakta
varje enskilt fall erbjuder."
Watson menar att många ufologer väljer att blunda
för fakta som inte passar in i deras älsklingshypotes och på
så vis förenklar ett mycket komplicerat fenomen. Ett misstag
som de flesta ufologer hänfaller åt är att dra vittgående
slutsatser utifrån alltför magert grundmaterial. Den amerikanske
ufologen Allen Hynek varnade för detta i sin bok "The UFO Experience"
och hans ord väger tungt ännu i dag:
"När det gäller UFO-problemet behöver vi betydligt mer bevis
innan vi börjar forma teorier som kan bära frukt. Efter mer
än 20 års inblandning i problemet har jag ännu få
svar att komma med och ingen hållbar hypotes. Och jag har ingen
lust att agera profet".
Sedan Allen Hyneks död 1986 har UFO-fenomenet blivit än
mer bisarrt och närkontaktsfallen allt mera lika parapsykologiska
fenomen. Vi kan också konstatera att vi, lika litet som Hynek för
20 år sedan, kan formulera hållbara teorier om fenomenets
ursprung. Istället får vi ägna oss åt att lägga
fram arbetshypoteser vilka får fungera som tillfälligt stöd
medan vi fortsätter det mödosamma arbetet med att samla in hårda
fakta.
När vi analyserar närkontakter är observatörens
tolkning av det han har upplevt en viktig pusselbit. En konfrontation
med ett fenomen som för de flesta framstår som obegripligt
sätter våra sinnen på svåra prov. Hjärnan
börjar omedelbart söka efter passande förklaringsmodeller
till det ögat ser. Våra psyken arbetar ständigt med att
lägga det väldiga pussel utan slut som vi sedan upplever som
"verkligheten".
När något obekant och inte tidigare registrerat dyker upp söker
hjärnan efter ett lämpligt hål att stoppa in informationen
i. Finns det inget sådant händer det att informationen omformas
för att passa in där den med största sannolikhet hör
hemma.
Detta pussel är olika för varje individ men många
av de grundläggande bitarna är ändå gemensamma -
ibland för hela mänskligheten. Pusslet utformning styrs av allt
vi lär oss, läser och tror på; allt som vi själva
genom år av erfarenhet har byggt upp. På det sättet blir
ingen av oss någon objektiv iakttagare. Den ombandling - förvanskning
- av det vi upplever gör varje individs upplevelse unik.
Vi kan inte bortse från att de flesta människor i dag har ett avsnitt
av sitt personliga pussel där kontakt med utomjordiska varelser,
science fiction-filmer och astronomiska spekulationer trängs. För
100 år sedan saknade de flesta med största säkerhet detta
avsnitt. Det är därför inte konstigt att ett ljus på
himlen år 1897 formades till pusselbiten "luftskepp" och lades bland
bitarna "vetenskapliga framsteg" och "luftfart" medan samma ljus i dag
får beteckningen "flygande tefat". Vi är alla barn av vår
tid.
Ett annat problem när det gäller att tolka yttre stimuli
såsom mystiska ljus i skyn eller kontakter med okända varelser
är vår oförmåga att bearbeta abstrakt information.
Låt oss ta ett exempel:
Trots att vetenskapsmännen redan på 1920-talet, då
kvantmekaniken växte fram, insåg att en atomkärna med
omkringsnurrande elektroner inte var något solsystem i miniatyr
kom denna liknelse att användas så sent som på 1970-talet.
Ännu i dag anser nog de flesta att atomen bara är en mindre,
om än annorlunda, kopia av ett planetsystem; mikrokosmos har sin
spegelbild i makrokosmos och vice versa. Att vi trots att den är
fel, använder oss av denna tanke beror på att vi har så
mycket svårare att göra oss en bild av i dag förhärskande
teorin om atomen uppbyggnad, nämligen en av kvarkar uppbyggd kärna
omgiven av ett sannolikhetsmoln där elektronernas läge eller
bana inte längre går att beskriva exakt. Och det är dessa
kraftfulla, förenklade, bilderna av "verkligheten" som vi bygger
upp i varje ögonblick för att vi ska kunna handskas med en tillvaro
som är så oerhört mer komplicerad än vårt medvetande
orkar handskas med.
Kan detta ha med våra tolkningar av UFO-fenomenet att göra?
Jag tror det.
Vår förståelse av vårt eget psyke är
ännu bristfällig. Kanske finns det inget tydligare exempel på
detta än boken "När harpalten ylar" skriven av Truddi Chase
och utgiven på Bonniers 1988. Den är en gripande och omtumlande
berättelse om en enda kvinnas kamp med sina nittiotvå (92!)
sidopersonligheter, de flesta fullt utvecklade personer med sina minnen,
idéer, framtidsplaner och ovanor. I denna enda människa sinne
finns så många andra att man har svårt att hitta den
"riktiga" Truddi Chase. De olika personligheterna är inte alltid
medvetna om varandra. Istället upplever de mystiska minnesluckor
och förvånas ständigt över saker som "de andra" uträttat.
Truddi Chases sidopersonligheter var lika olika som vilka individer som
helst. Några rökte medan andra drack sprit. Men så snart
en ny personlighet trädde fram (och det kunde hända 10-20 gånger
inom några timmar) försvann alla de begär och tankar som
den tidigare känt. Många gånger fann sig Truddi Chase
sittande med en cigarrett i handen trots att hon inte rökte eller
med en fullbordad tavla framför sig som någon av hennes sidopersoner
gjort - och hon hade ingen aning om vem som gjort det. Ofta befann hon
sig på platser dit hon inte visste hur hon tagit sig.
De krafter som verkade inom henne fick till och med hennes bil
att stanna, säkringar att gå och lampor att slockna. Ibland
skrev hon brev med automstisk skrift. Minnesluckor, oförklarliga
förflyttningar, bilstopp... Känns mönstret igen? Den här
gången handlar det alltså inte om ombordtagningar eller UFO-observationer.
Svaret på Truddi Chases problem fanns hela tiden inom henne själv.
Det är lätt att tro att Truddi Chase är unik. Så
är tyvärr inte fallet. I hennes fall visade det sig att de multipla
personligheterna uppstått genom en serie sexuella övergrepp
när hon var barn. Hennes far utnyttjade henne medan hennes mor valde
att se bort.
Långt senare visade det sig att några av de 92 personligheterna
hade klara minnen kvar av övergreppen men att andra, starkare personligheter
inom Chase skyddade det lilla barnets minnen för att inte åter
utsätta henne för denn a smärta. År efter år
byggdes denna pyramid av skyddslager upp runt det lilla barnets minnen.
Att riva murarna kommer att ta lika lång tid
I boken uppskattar flera läkare att så många som 20 procent
av USAs befolkning har utsatts för liknande sexuella övergrepp
under sin barndom. Det är 50 miljoner människor. Många
av dessa, kanske merparten, har utvecklat liknande skyddsvallar i form
av sidopersonligheter.
Kan detta lära oss något om UFO-fenomenet? Med största
säkerhet. Vem vet hur många av de ombordtagningsfall som hypnotiserats
av Budd Hopkins som har liknande bakgrund? Vad hade hänt om en författare
som Whitley Strieber hade fått tolka Truddi Chases upplevelser?
Detta är bara några av de komplicerade frågor en ufolog
ställs inför i samband med en närkontakt. Att utan ordentliga
efterforskningar, utan kritiska frågeställningar och utan att
känna till det mänskliga psykets brister undersöka ett
tredje gradens närkontaktsfall är meningslöst. Ett rent
återgivande av kontaktpersonens egen berättelse ger i sig ingen
verklig kunskap om vad som egentligen hände vid den påstådda
kontakten.
I mångt och mycket utgör närkontakterna den kanske viktigaste pusselbiten i den komplicerade UFO-gåtan. Genom att noggrant analysera dem kan man komma fenomenets verkliga kärna på spåret. Men då gäller det att kasta alla skygglappar och att söka nya vägar. De gamla beprövade har hittills inte gett några konkreta svar.
|