Anundsjöstenen - ett olöst mysterium

I byn Norrböle, Anundsjö i norra Ångermanland inträffade i juli 1950 en egendomlig UFO-händelse, som lämnade efter sig ett fysiskt spår i form av en stenliknande klump. Trots undersökningar vid flera laboratorier har det inte gått att med säkerhet fastställa dess ursprung.

Av Jörgen Granlie

Observatören Anton Lindberg förvarade föremålet noga under åren som följde och berättade om händelsen endast för de som stod honom närmast. Hans son Jan-Erik Lindberg lämnade senare stenen till Erland Sandqvist som sedan undersökte fallet. Han berättar här om händelsen för Erland Sandqvist.

Vid 12-tiden en julidag i 1950 fick min far syn på ett runt ljussken som kom flygande genom luften norrifrån. Det flög söderut och åtföljdes av ett susande ljud. Ljusskenet var ungefär som en fotboll i storlek, men hur högt upp det gick var svårt att avgöra.

Plötsligt fick han se något som föll ned från ljusklotet och landade på en åker norr om byvägen. Han gick bort till nedslagsplatsen och hittade där ett stenliknande föremål. Det hade inte borrat sig ner i jorden, utan låg helt synligt ovanpå marken. När min far tog upp föremålet, var det fortfarande varmt. Men jag vet inte hur lång tid det gick mellan nedslaget och när han hämtade upp det. Det var också den ende biten som hittades.

Han lade stenen i en låda som han ställde undan i källaren för att den inte skulle skadas eller förkomma. Ibland tog han fram stenen för att visa upp den för någon av sina bekanta. Men åren gick och den föll så småningom i glömska.

Jag flyttade tillbaka till föräldrahemmet i Norrböle i november 1981. När jag och min svåger Uno Berggren höll på med uppstädning av huset, fick jag syn på lådan med stenen. Jag skulle just slänga bort den tillsammans med annat skräp när min svåger undrade vad det var som fanns i lådan. Jag berättade vad jag visste om den och han bad då att få lämna stenen till någon han kände och som var intresserad av sådana fenomen.

Det var på det här tursamma sättet som Erland Sandqvist kom i kontakt med fallet. Han sade att det var det märkligaste föremål han hållit i sin hand. Det liknade inte en vanlig sten, utan såg mest av allt ut som en smälta av något slag. Han beslöt sig omgående för att ta reda på vad det var för föremål. Men det skulle komma att bjuda på flera svårigheter än han hade tänkt sig.

Han började själv undersökningen med att bestämma föremålets specifika vikt. Det var just den specifika vikten tillsammans med andra data som senare kom att skapa ett mysterium. I det följande redovisas resultatet av Erland Sandqvists undersökningar.

Utseende:
Biten är oregelbunden och har en omväxlande skrovlig och slät yta. Det verkar som om den har genomgått en smältprocess. Förmodligen har den varit i ett trögflytande tillstånd innan den stelnade i sin slutgiltiga form. Ändarna verkar ha gått tvärt av och har skarpa kanter. Materialet tycks ha flutit ut åt båda hållen i föremålets längdriktning, från ett gemensamt centrum. En trekantig sten är inbakad i ena sidan på det.

Färger:
Ytfärgen är gulgrön (beige) i vilken gråvita färgzoner är insprängda. Dessa liknar närmast cement, eller något åt det hållet. Brottytorna i föremålets ändar har en lila färg, nästan som kulören på en överhettad järnstång.

Övriga specifikationer:
Max längd 125,5 mm
Max bredd 61,2 mm
Max tjocklek 38,0 mm
Volym 54,0 cm3 (54 ml)
Vikt 240,0 gram
Täthet 4,444 g/cm3
Omagnetiskt material (kontrollerat med kompass)

Den 240 gram tunga biten låg ovanpå marken när den hittades och det tyder på, att det inte rör sig om en meteorit. Föremålet har flera skarpa kanter, är heller inte svartbränd och med den glacerade yta som meteoriter har. Den måste dock ha varit i smält tillstånd, upphettad av något, men knappast av luftfriktionen.

Föremålet kan knappast ha kommit från en satellit eller bärraket, eftersom dessa saker blev aktuella först 1957 när Sputnik 1 placerades i en omloppsbana kring jorden. Och ett föremål som faller ner från hög höjd borde ha slagit djupt ned i jorden, åtminstone med den specifika vikten som stenen har.

Ljusklotet som uppenbarligen var ursprunget till Anundsjöstenen måste ha kommit på en mycket låg höjd eftersom den inte hade borrat sig ner i jorden. Att man hörde ett susande ljud som åtföljde klotet tyder också på att det befann sig på rätt nära håll.

Föremålets specifika vikt 4,444 g/cm3 placerar det mellan kopparkis som har specifik vikt 4,1-4,3 g/cm3 och magnetkis 4,5-4,6 g/cm3. Erland Sandqvist beslöt att få föremålet vetenskapligt undersökt och skickade det därför till Tekniska Högskolan i Linköping, där det bland annat undersöktes med svepelektronmikroskop. Något definitivt svar på vad biten innehöll kunde man inte lämna, men man gissade att den hade legat länge i jorden!

Analysprotokollet visade att föremålet inte innehöll grundämnen som silver (Ag), nickel (Ni) och bly (Pb), vilka normalt förekommer i kopparkis. Även syre (O) saknades och det var förbryllande, då vanligt berg alltid innehåller sådant. En smal flisa hade kapats bort från föremålets ena ände. Snittytan visade en tät och jämn, finkornig struktur. Alla detaljer som framkom vid undersökningen visar att det inte rör sig om något vanligt föremål.

Erland Sandqvist var inte tillfreds med resultatet av den undersökning som hade genomförts, och 1983 fick han ordnat med en ny undersökning. Den här gången vid Institutet för metallforskning i Stockholm. Undersökningen blev nu betydligt mer omfattande än den första. Analysen visade att det var en smälta. Materialet hade flera faser och bestod av flera olika oxider. Man ansåg att föremålet skulle kunna betraktas som ett metallurgiskt slagg - med en sammansättning som motsvarar den i masugnsslagg.

Men Sandkvist tyckte förklaringen haltade betänkligt. Föremålet liknade inte ordinärt masugnsslagg. Det visade sig sedan att masugnsslagg har en specifik vikt på mellan 2,5 och 3,5 g/cm3, betydligt lägre än föremålets 4,444 g/cm3. Det bör tilläggas att det aldrig funnits någon masugn i området. Gåtan fanns alltså fortfarande kvar.

Tidskriften National Enquirer i USA har utfäst en belöning på 1 miljon dollar till den som kan framlägga ett positivt bevis för närvaron av det som oftast kallas för "flygande tefat".

Med stöd av de analysprotokoll som Sandqvist fick fram gjorde han anspråk på den stora belöningen. Syftet var att försöka få fram medel till en fullödig, förutsättningslös och slutlig undersökning av föremålet.

Erland Sandqvist anser att Anundsjöstenen bör ha förts fram genom luften av ett UFO och ramlat ner på åkern från mycket låg höjd. Den kan vara det avgörande beviset för förkomsten av UFO. Han avslutar sin undersökning av fallet med dessa rader:

"Tills vidare får vi nöja oss med vad vi vet i dag om föremålet. Kanhända ännu en undersökning kan bringa klarhet i fallet. I vart fall välkomnar jag varje förklaring till biten, oavsett vad den är. Men det vore ju roligt om närvaron av UFO-fenomenet kunde styrkas genom ett nedslag i Ångermanland redan i början på 1950-talet."

Källa: UFO-Aktuellt 1/86 sid. 29-30.